I sommar har vi kört runt i Sverige. Det har blivit många timmar i bilen. Vi brukar då passa på att lyssna på sommarprogrammen. En del är intressanta, andra berör oss så vi blir tårögda och en del är inte så roliga att lyssna på. Men varje sommar när jag lyssnar brukar jag fundera på vad mitt sommarprogram skulle handla om.

Jag läste ett kåseri i DN, där kåsören just skrev om vad hans sommarprogram skulle handla om. Han hade en bra barndom, det hände inte något speciellt när han växte upp. Han pluggade, fick jobb, bildade familj och var nu en vanlig Svensson. Han tyckte att det kunde han ju berätta om, för det berättas det inte ofta om.

Ungefär på samma sätt har jag tänkt. Vad har jag att berätta? Men så kom jag tänka på alla människor jag mött. Många fantastiska som kanske utan att de vetat om det betytt mycket för mig. Ett ord, en kram, ett mail eller SMS kan, om det kommer just i rätt tid, få så stor betydelse. Men jag skulle också berätta om när jag tog ett steg fram för att förhindra ett bråk och två kvinnor till gjorde samma sak i samma sekund, så jag blev inte ensam. Hur viktigt det är att jobba tillsammans för fred och frihet. Hur viktigt det är att uppmuntra varandra. Det skulle jag prata om.

Vad skulle du prata om?

Skriv och berätta i kommentarsfältet. Tyvärr får du inget mail om jag svarar på din kommentar, utan du får komma tillbaka till bloggen för att se vilka fler kommentarer som kommit in. För min blogg fungerar ju inte som Facebook.

Men jag kanske skriver om din kommentar i nästa blogginlägg. Vem vet?

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Ibland brukar jag och Bosse prata om gamla minnen. Det roliga är att vi minns så olika saker. Jag har starka minnen av saker som han inte alls känner igen och vice versa. Men vissa minnen har vi båda två.

Idag är det 45 år sedan vi förlovade oss. Det var på Meldersteins herrgård på midsommarafton. Jag sommarjobbade där, så vi fick skynda att förlova oss under min lunchpaus.

För 20 år sedan köpte mamma en liten stuga på 12 kvm som vi placerade på vår sommarstugetomt. Vi hjälptes åt att måla, tapetsera och inreda. Sedan hade vi en stor invigning av stugan med tal, musik och bandklippning på hennes födelsedag.

Om några dagar fyller vårt näst yngsta barnbarn 5 år. När hon föddes var vi barnvakt åt hennes äldre syster. Som i år fyller nio år.

Men det blir diskussioner när vi försöker komma ihåg vilket år vi åkte till Montpellier. Vad det ifjol vår eller för två år sedan. Då får vi ofta gå tillbaka till bilderna vi tagit för att komma ihåg det. Det är det bilden av mig föreställer. Mat i Montpellier.

Men det svåraste att minnas är de dagar då vi inte gör något speciellt. Lever i nuet eller bara är. De dagar när man inte kan koppla ihop med en plats eller hur gamla barnen var. Men dom dagarna är också viktiga, de är ändå de som formar livet.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Det dyker upp nya ord hela tiden utifrån den situation vi är i. Karantän- eller Coronaord skulle man kunna säga. Jag har i hela mitt liv gjort egna ord. Min mamma var likadan. När vi inte fann rätt ord för att beskriva något, så gjorde vi ett eget ord. Jag är hopplös på att tappa bort ord och uttryck och då blir det lätt egna ord.

Det är många med mig som karantänskriver. När man fått mer tid än vanligt att skriva.  Det konstiga är ju att flera Influncers har fått problem, inte beroende på att orden tagit slut utan att deras ord handlat om trängsel och fester. Däremot har det poppat upp nya influensers, många i ålder 70+. De så kallade Karantäninfluencers. 

Sen är de populära uttrycken, Håll ut!, Håll avstånd!, och naturligtvis Håll käften!. Det sista till de som hela tiden kritiserar det svenska sättet. Jag gillar det svenska sättet att handskas med krisen. Alldeles LAGOM, tycker jag. Förutom problemen med äldreboenden. Men det visar ju på något vi måste förbättra. Så kom ihåg detta till den dagen krisen är över och det blir tal om skattehöjningar för att värna äldreboenden. 

Just karantän verkar blivit mest poppis. Karantän-tv, eller jag måste börja karantäna om jag just blivit sjuk. Kanske även karantän-träna. 

I bilden ovan kan man prata om coronaavstånd mellan lunchgästerna.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Vad gör vi som pensionärer jag och Bosse. Tänkte berätta lite mer om våra dagar. Bosse är ju en handlingens man. Han vill jobba med händerna. Just nu är vi i stugan och han spikar, sågar och skruvar. Det är en dörr som ska flyttas. Det är staket som ska göras. Det är vatten som ska fixas. Sitter jag bara bredvid och tittar på? Jag har sågar lite, skruvat fast några bräder, men inte så mycket. Vi hjälps åt när vi behöver vara två, eller om jag upptäcker nåt jobb som passar bra till mig. Men jag har själv valt att satsa på skrivandet i första hand. För just nu går det så bra att skriva och då måste man passa på.

Jag skriver på min roman, jag skriver på min blogg och från förra veckan jobbar jag ju dessutom en del på universitetet och hjälper till med en del ekonomiska problem.

Igår tog jag en fotoskogspromenad. Jag försöker fota fina bilder från skogen. Jag har bara min mobilkamera, så det är en utmaning, men man kan fota mer än vad man tror med den. Det är roligt att försöka få fina bilder.

Igår kväll lagade jag en trerätters middag åt oss. Jag gillar att laga mat och speciellt när man har tid att göra det. Så synd bara att det är Coronatider annars hade jag velat bjuda hem folk på middag. Men bara det blir uteväder så.
Kanske någon av er vill komma och äta. Lite farligt är det då jag ofta testar nya saker. Ibland blir det gott, ibland inte lika gott.

Jag tror att mitt pensionärsliv kommer att bli olika under olika perioder. Just nu är det skrivande främst som är mitt projekt. Men en annan tid kanske jag börjar med andra projekt. Att ha skrivande som projekt passar ju dessutom ypperligt när man ska hålla sig för sig själv.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Ibland tänker jag att inget blev som man tänkt sig. Coronapandemin förändrade allt. Men så tänker jag igen. Det är inte sant. Visst kan vi inte träffa så många, vi kan inte resa som vi vill, vi kan inte hjälpa till med barnbarnen, men det mesta kan fortfarande bli som vi har tänkt.

Jag kan skriva, både blogg och roman. Vi kan fortfarande åka till stugan och påbörja renoveringsarbetet. Där handlar det mer om vädret som har ställt till det. Vi kan fortfarande ligga och dra oss på morgonen och vakna utan väckarklocka. Vi kan ta promenader, vistas i naturen och gå ut och fika eller äta (om vi håller avstånd).

Men ändå livet går inte riktigt att planera. Det händer alltid oväntade saker. Det kan vara jättejobbigt eller otroligt roligt beroende på vad som händer. 

Jag hade ett jobb som jag inte trivdes med. Tänkte hur ska jag orka. Då ringer en vän och säger: Vi har ett jobb ledigt. Kan du inte söka det. Det var verkligen oväntat, men roligt. Eller när våra grannar från Boden ringde och sa att de var i Umeå och ville träffa oss. Sen var det inte lika roligt när jag börjat på en redovisningsbyrå och på min första dag säger deras största kund upp avtalet och sist in – först ut. Min största överraskningspresent var när Bosse (min man) gav mig en resa till Rom. Det var häftigt.

Tänk om allt skulle gå som planeringen ser ut. Det skulle nog inte heller vara bra. Vi behöver små överraskningar i livet. 

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Under veckorna som gått har jag fått en längtan till skogen. Till höga träd och fina stigar. Tystnaden som gör att axlarna sjunker ned ett steg och man lyssnar på skogens vinande ljud och doften av kåda.

Vi har testat olika stigar, men tyvärr har det varit lite för blött än i skogen. Sedan vill mitt högra ben gärna snava över rötterna. 

Men jag tror alla har ett ställe där man kan slappna av och bara vara. Det kan vara djupt inne i skogen, nära havet då man lyssnar på havets brus eller i sitt blomsterland där man känner doften av rosor och pion.

När jag var liten åkte vi ofta till min mormor. Hon bodde vid en sjö. Jag och hon hade ett gemensamt intresse. Det var att meta. Vi kunde ganska ofta åka ut i båten med varsitt metspö och bara titta på när flötet guppade. Vi sa ingenting förutom när hon sa åt mig: Sitt still i båten! I övrigt skötte vi var och en sitt. 

Naturen är viktig för vårt välbefinnande. Den kan få stressen att rinna av, kan få en att gråta ut i lugn och ro och få möjlighet att tänka.

Ge tystnaden, dofterna, suset och stillheten en chans i dagens stressiga tillvaro. Försök att hitta din plats i naturen.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!