Att minnas tillbaka

Ibland brukar jag och Bosse prata om gamla minnen. Det roliga är att vi minns så olika saker. Jag har starka minnen av saker som han inte alls känner igen och vice versa. Men vissa minnen har vi båda två.

Idag är det 45 år sedan vi förlovade oss. Det var på Meldersteins herrgård på midsommarafton. Jag sommarjobbade där, så vi fick skynda att förlova oss under min lunchpaus.

För 20 år sedan köpte mamma en liten stuga på 12 kvm som vi placerade på vår sommarstugetomt. Vi hjälptes åt att måla, tapetsera och inreda. Sedan hade vi en stor invigning av stugan med tal, musik och bandklippning på hennes födelsedag.

Om några dagar fyller vårt näst yngsta barnbarn 5 år. När hon föddes var vi barnvakt åt hennes äldre syster. Som i år fyller nio år.

Men det blir diskussioner när vi försöker komma ihåg vilket år vi åkte till Montpellier. Vad det ifjol vår eller för två år sedan. Då får vi ofta gå tillbaka till bilderna vi tagit för att komma ihåg det. Det är det bilden av mig föreställer. Mat i Montpellier.

Men det svåraste att minnas är de dagar då vi inte gör något speciellt. Lever i nuet eller bara är. De dagar när man inte kan koppla ihop med en plats eller hur gamla barnen var. Men dom dagarna är också viktiga, de är ändå de som formar livet.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Semester i Sverige

Att ha sin semester i Sverige är ju inte så dumt. Jag blev inbjuden till en facebookgrupp som heter Svemestra – alla Sveriges smultronställen, där dyker det verkligen upp spännande och fina ställen.

Jag började då tänka vilket smultronställe jag har. Det oväntade svaret i mitt huvud var: Viktoriakyrkan. En plats jag bara varit två gånger på, men det gav en mersmak. Viktoriakyrkan finns i Sorsele kommun. Byggdes på 30-talet utan att det ens fanns en väg dit. 1973 byggdes en väg nära Viktoriakyrkan, så nu är det bara att gå på en stig och över en spång på cirka 500 meter för att få komma dit.

Kyrkan ligger högt på en kulle och man tittar ner över Juktån. Inget ställe man bara råkar fara förbi om man inte är fiskare vill säga. När jag var där första gången, strax efter vägen byggts följde jag med några från Svenska kyrkan. Det var en Gudstjänst inne i kyrkan och sedan gick alla ut i det vackra vädret. Solen sken, det var grönt på ängen och den var fylld av färggranna blommor. Nedanför kunde man se Juktån.

Alla stämde i med psalmen Härlig är jorden och aldrig har den känns så riktig. Det blev magiskt.

Några bilder har jag inte från Viktoriakyrkan, så jag har hittat ett gammalt vykort. Googla gärna för att se fler bilder av kyrkan.

Vilket är ditt smultronställe?

Jag kommer med flera svenska smultronställen snart.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Ord, ord, ord

Det dyker upp nya ord hela tiden utifrån den situation vi är i. Karantän- eller Coronaord skulle man kunna säga. Jag har i hela mitt liv gjort egna ord. Min mamma var likadan. När vi inte fann rätt ord för att beskriva något, så gjorde vi ett eget ord. Jag är hopplös på att tappa bort ord och uttryck och då blir det lätt egna ord.

Det är många med mig som karantänskriver. När man fått mer tid än vanligt att skriva.  Det konstiga är ju att flera Influncers har fått problem, inte beroende på att orden tagit slut utan att deras ord handlat om trängsel och fester. Däremot har det poppat upp nya influensers, många i ålder 70+. De så kallade Karantäninfluencers. 

Sen är de populära uttrycken, Håll ut!, Håll avstånd!, och naturligtvis Håll käften!. Det sista till de som hela tiden kritiserar det svenska sättet. Jag gillar det svenska sättet att handskas med krisen. Alldeles LAGOM, tycker jag. Förutom problemen med äldreboenden. Men det visar ju på något vi måste förbättra. Så kom ihåg detta till den dagen krisen är över och det blir tal om skattehöjningar för att värna äldreboenden. 

Just karantän verkar blivit mest poppis. Karantän-tv, eller jag måste börja karantäna om jag just blivit sjuk. Kanske även karantän-träna. 

I bilden ovan kan man prata om coronaavstånd mellan lunchgästerna.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Mors dag!

Idag är det morsdag och jag tänker därför berätta om min mor. Min mamma dog för 8 år sedan, men jag tror att ni som känt henne inte glömmer bort henne i första taget.
Mamma var ganska intensiv. Lite för mycket kunde vi syskon tycka ibland. Men samtidigt något alldeles speciell. Hon älskade att bli uppvaktad. Vi firade hennes sista födelsedag hemma i hennes lägenhet när hon fyllde 84 år. Hon hade fått permission från lasarettet, men var så lycklig över firandet.

När hon fyllde 80 år hade vi ett öppet hus i kyrkan. Till detta tillfälle skrev jag en berättelse om Ylva Yrväder. Så här börjar den:

Yrvädret Ylva kom in till kaffesamlingen efter bönen. Ylva var fyllda 75 år, men hade en outsinlig energi och hade alltid nya idéer om vad de skulle göra.
“Jag har en idé”, sa hon.
Pensionärsgruppen hukade sig. Det var inte första gången och man visste aldrig vad som kunde komma.
“Jag tycker att vi ska genomföra en julvandring för skolbarnen i år”, fortsatte hon.
“Låter trevligt”, sa Greta, som gillade drama och alltid var med när det var något sånt. Greta var en av de yngre pensionärerna med sina 72 år.
“Ja, fast jag tänkte att vi inte skulle vara i kyrkan, utan i stadsparken”, fortsatte Ylva.
“VA”, sa alla pensionärerna i en mun.
Hilma sa det för hon hörde dåligt, men alla andra för de tänkte, vad har hon nu hittat på.

Ylva Yrväder är alltså min mamma. Alla de andra är personer i den församling hon var med i. Fast lite hopblandade karaktärer. Historien är faktiskt till 95% helt sann.

Läs hela berättelsen här: Julvandringen

Ni tycker kanske att det var en konstig bild av min mamma som jag la in till detta inlägg. Men jag tycker det stämmer ganska bra med hur hon var. Full av bus och upptåg. Rörlig som få. Att hitta henne under ett bord var inte konstigt. Inte heller uppe på en hatthylla när hon gömde sig för barnen när de lekte kurragömma. (Hon var ju bara strax under 80 år då).

Mamma var inte bara busig och full av upptåg, hon var aldrig rädd att dra igång någonting och var väldigt duktig att slita och jobba. Hon hjälpte till som extralärare när hon gått i pension från lärartjänsten. Hon skrev draman och turnerade med dem. Sen älskade hon att spela brännbolll med oss.

Så grattis på namnsdagen Mamma. Vi glömmer dig aldrig.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Pensionärsliv

Vad gör vi som pensionärer jag och Bosse. Tänkte berätta lite mer om våra dagar. Bosse är ju en handlingens man. Han vill jobba med händerna. Just nu är vi i stugan och han spikar, sågar och skruvar. Det är en dörr som ska flyttas. Det är staket som ska göras. Det är vatten som ska fixas. Sitter jag bara bredvid och tittar på? Jag har sågar lite, skruvat fast några bräder, men inte så mycket. Vi hjälps åt när vi behöver vara två, eller om jag upptäcker nåt jobb som passar bra till mig. Men jag har själv valt att satsa på skrivandet i första hand. För just nu går det så bra att skriva och då måste man passa på.

Jag skriver på min roman, jag skriver på min blogg och från förra veckan jobbar jag ju dessutom en del på universitetet och hjälper till med en del ekonomiska problem.

Igår tog jag en fotoskogspromenad. Jag försöker fota fina bilder från skogen. Jag har bara min mobilkamera, så det är en utmaning, men man kan fota mer än vad man tror med den. Det är roligt att försöka få fina bilder.

Igår kväll lagade jag en trerätters middag åt oss. Jag gillar att laga mat och speciellt när man har tid att göra det. Så synd bara att det är Coronatider annars hade jag velat bjuda hem folk på middag. Men bara det blir uteväder så.
Kanske någon av er vill komma och äta. Lite farligt är det då jag ofta testar nya saker. Ibland blir det gott, ibland inte lika gott.

Jag tror att mitt pensionärsliv kommer att bli olika under olika perioder. Just nu är det skrivande främst som är mitt projekt. Men en annan tid kanske jag börjar med andra projekt. Att ha skrivande som projekt passar ju dessutom ypperligt när man ska hålla sig för sig själv.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Min roman hur går det?

Jag har skrivit i ganska maklig takt, men ändå har det gått fort framåt. Handlingen skriver sig själv och jag får hellre stoppa av andra orsaker än inspiration. En sak som fascinerar mig när jag håller på att skriva en roman är allt det man behöver ta reda på om omgivningen. Var ligger olika myndigheter, restauranger etc eller hur de ser ut. Hur ser olika orter ut. Hur fungerar det på socialnämnden eller polisstationen. Ofta hamnar man i lite historiska dilemman. Jag har skrivit romaner som handlat om början av 1800-talet där jag fick gräva djupt för att få reda på begravningsceremonier eller vilken mat man åt. När jag skrev om första och andra världskriget fanns otroligt mycken information på nätet. Den roman jag håller på med nu är lite kortare tidsspann, men mycket har hänt sedan 1980-talet.

Min huvudperson är född 1985. Vilken musik kan hon gilla? Om hon lyssnar mycket på texterna? Kan hon gilla Robyn? Lars Winnerbäck? Sådana frågor tycker jag gör skrivningen ännu mer intressant. Men ibland behöver man hjälp. Det är min svaghet att fråga andra. Men även det hoppas jag kunna lära mig.

Jag fick ett nej från ett bokförlag förra veckan på min förra roman, men jag stannade inte upp och deppade utan skickade snabbt iväg ett manus till ett annat bokförlag. En dag kanske. Jag hoppas.

En roman bör vara mellan 80 tusen till 90 tusen ord. Jag har nu skrivit 50 tusen. Över halva boken är skriven. 

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Inget blir som man har tänkt

Ibland tänker jag att inget blev som man tänkt sig. Coronapandemin förändrade allt. Men så tänker jag igen. Det är inte sant. Visst kan vi inte träffa så många, vi kan inte resa som vi vill, vi kan inte hjälpa till med barnbarnen, men det mesta kan fortfarande bli som vi har tänkt.

Jag kan skriva, både blogg och roman. Vi kan fortfarande åka till stugan och påbörja renoveringsarbetet. Där handlar det mer om vädret som har ställt till det. Vi kan fortfarande ligga och dra oss på morgonen och vakna utan väckarklocka. Vi kan ta promenader, vistas i naturen och gå ut och fika eller äta (om vi håller avstånd).

Men ändå livet går inte riktigt att planera. Det händer alltid oväntade saker. Det kan vara jättejobbigt eller otroligt roligt beroende på vad som händer. 

Jag hade ett jobb som jag inte trivdes med. Tänkte hur ska jag orka. Då ringer en vän och säger: Vi har ett jobb ledigt. Kan du inte söka det. Det var verkligen oväntat, men roligt. Eller när våra grannar från Boden ringde och sa att de var i Umeå och ville träffa oss. Sen var det inte lika roligt när jag börjat på en redovisningsbyrå och på min första dag säger deras största kund upp avtalet och sist in – först ut. Min största överraskningspresent var när Bosse (min man) gav mig en resa till Rom. Det var häftigt.

Tänk om allt skulle gå som planeringen ser ut. Det skulle nog inte heller vara bra. Vi behöver små överraskningar i livet. 

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Längtan till naturen

Under veckorna som gått har jag fått en längtan till skogen. Till höga träd och fina stigar. Tystnaden som gör att axlarna sjunker ned ett steg och man lyssnar på skogens vinande ljud och doften av kåda.

Vi har testat olika stigar, men tyvärr har det varit lite för blött än i skogen. Sedan vill mitt högra ben gärna snava över rötterna. 

Men jag tror alla har ett ställe där man kan slappna av och bara vara. Det kan vara djupt inne i skogen, nära havet då man lyssnar på havets brus eller i sitt blomsterland där man känner doften av rosor och pion.

När jag var liten åkte vi ofta till min mormor. Hon bodde vid en sjö. Jag och hon hade ett gemensamt intresse. Det var att meta. Vi kunde ganska ofta åka ut i båten med varsitt metspö och bara titta på när flötet guppade. Vi sa ingenting förutom när hon sa åt mig: Sitt still i båten! I övrigt skötte vi var och en sitt. 

Naturen är viktig för vårt välbefinnande. Den kan få stressen att rinna av, kan få en att gråta ut i lugn och ro och få möjlighet att tänka.

Ge tystnaden, dofterna, suset och stillheten en chans i dagens stressiga tillvaro. Försök att hitta din plats i naturen.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Att lämna jobbet

Det var mer än två månader sen jag lämnade jobbet. Men idag stängdes den sista länken. Mitt mailkonto stängdes. Jag har visserligen inte fått några nya mail på länge, men det var en så tydlig påminnelse om att det var slut. Jag har funderat hur jag känner inför detta. Nej, jag saknar inte jobbet. Saknar inte att måsta ställa väckarklockan och stiga upp i ottan. Jag saknar inte stressen inför stopptider eller konflikter.

Vad saknar jag då? Ja, naturligtvis det sociala livet. Samtalen, snälla ord, kramar och problemlösande. Jag och Bosse satt och pratade om vad vi fått med oss från yrkeslivet. Vissa delar hade varit mycket krävande, som när det var en pågående konflikt under ett helt år. Eller när jobbet kändes så enahanda att jag bara räknade minuterna varje dag. Men vi minns också utmaningar som vi lyckades med. 

När jag fick frågan vilka jobb som varit mina bästa, så blev det ändå det sista som varit bäst. Utmanande, men med ständigt stöd och positiva vänner runt omkring. När man tillåts testa och när man känner att man växer, då är ett jobb bra.

Numera får jag hitta egna utmaningar och det är också spännande.

Vill du veta när nya blogginlägg kommer? Anmäl dig här!

Continue Reading

Att misslyckas

Jag har misslyckas många gånger. Ibland har jag skämts inför andra, när misslyckandet varit offentligt. Ibland har jag blivit arg på mig själv. Varför ska jag alltid misslyckas, har jag undrat och gärna slängt något i golvet.
Men ibland har jag ryckt på axlarna och försökt igen.

Har du misslyckats någon gång? Jag tror alla har gjort det. En del ofta, som jag. En del bara någon enstaka gång. 

Thomas Edison har sagt att ”Jag misslyckades inte 1000 gånger, utan glödlampan uppfanns i 1001 steg.” Om man verkligen vill något får man räkna med att misslyckas på vägen. Men väljer man att ge upp, så får man ju aldrig veta om det skulle ha blivit en glödlampa till sist.

Jag brukar säga att de som alltid lyckas är inte de som är bättre utan de som inte vågar. Om man inte vågar gå utanför sin bekvämlighetszon, så är det ju enkelt att lyckas.
Men om man vågar göra något nytt, något annorlunda, så får man räkna med att misslyckas några gånger.

Jag har ju skrivit tre romaner. Men inte lyckats sälja in dem till förlag. Är detta ett misslyckande eller är det en utveckling för mig för att äntligen lyckas? 

Jag är mycket höjdrädd. Men trots detta, så vill jag alltid försöka. Det är så att innan jag själv uppfattar att det är högt, så börjar mina ben skaka. Men trots detta fick jag för mig att gå upp i lutande tornet i Pisa.
Första biten var enkel. En trappa inne i ett torn. Men sen! Då skulle man gå runt tornet på en öppen avsats. Jag gjorde det helt stel av skräck och med ett hårt tag i min mans arm samtidigt som jag tryckte mig mot väggen.
Men när det var en öppen trapp kvar, så orkade jag inte längre. Jag lät de andra gå upp och själv försökte jag ta kort samtidigt som jag tryckte mig hårt mot en vägg.

Men jag har varit uppe i det lutande tornet!

Så våga ta ut svängarna, det är spännande och utvecklande. Det kommer också att göra att du misslyckas oftare, men att misslyckas är en del av utvecklingen. 

Continue Reading