Att minnas tillbaka

Ibland brukar jag och Bosse prata om gamla minnen. Det roliga är att vi minns så olika saker. Jag har starka minnen av saker som han inte alls känner igen och vice versa. Men vissa minnen har vi båda två.

Idag är det 45 år sedan vi förlovade oss. Det var på Meldersteins herrgård på midsommarafton. Jag sommarjobbade där, så vi fick skynda att förlova oss under min lunchpaus.

För 20 år sedan köpte mamma en liten stuga på 12 kvm som vi placerade på vår sommarstugetomt. Vi hjälptes åt att måla, tapetsera och inreda. Sedan hade vi en stor invigning av stugan med tal, musik och bandklippning på hennes födelsedag.

Om några dagar fyller vårt näst yngsta barnbarn 5 år. När hon föddes var vi barnvakt åt hennes äldre syster. Som i år fyller nio år.

Men det blir diskussioner när vi försöker komma ihåg vilket år vi åkte till Montpellier. Vad det ifjol vår eller för två år sedan. Då får vi ofta gå tillbaka till bilderna vi tagit för att komma ihåg det. Det är det bilden av mig föreställer. Mat i Montpellier.

Men det svåraste att minnas är de dagar då vi inte gör något speciellt. Lever i nuet eller bara är. De dagar när man inte kan koppla ihop med en plats eller hur gamla barnen var. Men dom dagarna är också viktiga, de är ändå de som formar livet.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Ord, ord, ord

Det dyker upp nya ord hela tiden utifrån den situation vi är i. Karantän- eller Coronaord skulle man kunna säga. Jag har i hela mitt liv gjort egna ord. Min mamma var likadan. När vi inte fann rätt ord för att beskriva något, så gjorde vi ett eget ord. Jag är hopplös på att tappa bort ord och uttryck och då blir det lätt egna ord.

Det är många med mig som karantänskriver. När man fått mer tid än vanligt att skriva.  Det konstiga är ju att flera Influncers har fått problem, inte beroende på att orden tagit slut utan att deras ord handlat om trängsel och fester. Däremot har det poppat upp nya influensers, många i ålder 70+. De så kallade Karantäninfluencers. 

Sen är de populära uttrycken, Håll ut!, Håll avstånd!, och naturligtvis Håll käften!. Det sista till de som hela tiden kritiserar det svenska sättet. Jag gillar det svenska sättet att handskas med krisen. Alldeles LAGOM, tycker jag. Förutom problemen med äldreboenden. Men det visar ju på något vi måste förbättra. Så kom ihåg detta till den dagen krisen är över och det blir tal om skattehöjningar för att värna äldreboenden. 

Just karantän verkar blivit mest poppis. Karantän-tv, eller jag måste börja karantäna om jag just blivit sjuk. Kanske även karantän-träna. 

I bilden ovan kan man prata om coronaavstånd mellan lunchgästerna.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Mors dag!

Idag är det morsdag och jag tänker därför berätta om min mor. Min mamma dog för 8 år sedan, men jag tror att ni som känt henne inte glömmer bort henne i första taget.
Mamma var ganska intensiv. Lite för mycket kunde vi syskon tycka ibland. Men samtidigt något alldeles speciell. Hon älskade att bli uppvaktad. Vi firade hennes sista födelsedag hemma i hennes lägenhet när hon fyllde 84 år. Hon hade fått permission från lasarettet, men var så lycklig över firandet.

När hon fyllde 80 år hade vi ett öppet hus i kyrkan. Till detta tillfälle skrev jag en berättelse om Ylva Yrväder. Så här börjar den:

Yrvädret Ylva kom in till kaffesamlingen efter bönen. Ylva var fyllda 75 år, men hade en outsinlig energi och hade alltid nya idéer om vad de skulle göra.
“Jag har en idé”, sa hon.
Pensionärsgruppen hukade sig. Det var inte första gången och man visste aldrig vad som kunde komma.
“Jag tycker att vi ska genomföra en julvandring för skolbarnen i år”, fortsatte hon.
“Låter trevligt”, sa Greta, som gillade drama och alltid var med när det var något sånt. Greta var en av de yngre pensionärerna med sina 72 år.
“Ja, fast jag tänkte att vi inte skulle vara i kyrkan, utan i stadsparken”, fortsatte Ylva.
“VA”, sa alla pensionärerna i en mun.
Hilma sa det för hon hörde dåligt, men alla andra för de tänkte, vad har hon nu hittat på.

Ylva Yrväder är alltså min mamma. Alla de andra är personer i den församling hon var med i. Fast lite hopblandade karaktärer. Historien är faktiskt till 95% helt sann.

Läs hela berättelsen här: Julvandringen

Ni tycker kanske att det var en konstig bild av min mamma som jag la in till detta inlägg. Men jag tycker det stämmer ganska bra med hur hon var. Full av bus och upptåg. Rörlig som få. Att hitta henne under ett bord var inte konstigt. Inte heller uppe på en hatthylla när hon gömde sig för barnen när de lekte kurragömma. (Hon var ju bara strax under 80 år då).

Mamma var inte bara busig och full av upptåg, hon var aldrig rädd att dra igång någonting och var väldigt duktig att slita och jobba. Hon hjälpte till som extralärare när hon gått i pension från lärartjänsten. Hon skrev draman och turnerade med dem. Sen älskade hon att spela brännbolll med oss.

Så grattis på namnsdagen Mamma. Vi glömmer dig aldrig.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Pensionärsliv

Vad gör vi som pensionärer jag och Bosse. Tänkte berätta lite mer om våra dagar. Bosse är ju en handlingens man. Han vill jobba med händerna. Just nu är vi i stugan och han spikar, sågar och skruvar. Det är en dörr som ska flyttas. Det är staket som ska göras. Det är vatten som ska fixas. Sitter jag bara bredvid och tittar på? Jag har sågar lite, skruvat fast några bräder, men inte så mycket. Vi hjälps åt när vi behöver vara två, eller om jag upptäcker nåt jobb som passar bra till mig. Men jag har själv valt att satsa på skrivandet i första hand. För just nu går det så bra att skriva och då måste man passa på.

Jag skriver på min roman, jag skriver på min blogg och från förra veckan jobbar jag ju dessutom en del på universitetet och hjälper till med en del ekonomiska problem.

Igår tog jag en fotoskogspromenad. Jag försöker fota fina bilder från skogen. Jag har bara min mobilkamera, så det är en utmaning, men man kan fota mer än vad man tror med den. Det är roligt att försöka få fina bilder.

Igår kväll lagade jag en trerätters middag åt oss. Jag gillar att laga mat och speciellt när man har tid att göra det. Så synd bara att det är Coronatider annars hade jag velat bjuda hem folk på middag. Men bara det blir uteväder så.
Kanske någon av er vill komma och äta. Lite farligt är det då jag ofta testar nya saker. Ibland blir det gott, ibland inte lika gott.

Jag tror att mitt pensionärsliv kommer att bli olika under olika perioder. Just nu är det skrivande främst som är mitt projekt. Men en annan tid kanske jag börjar med andra projekt. Att ha skrivande som projekt passar ju dessutom ypperligt när man ska hålla sig för sig själv.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Inget blir som man har tänkt

Ibland tänker jag att inget blev som man tänkt sig. Coronapandemin förändrade allt. Men så tänker jag igen. Det är inte sant. Visst kan vi inte träffa så många, vi kan inte resa som vi vill, vi kan inte hjälpa till med barnbarnen, men det mesta kan fortfarande bli som vi har tänkt.

Jag kan skriva, både blogg och roman. Vi kan fortfarande åka till stugan och påbörja renoveringsarbetet. Där handlar det mer om vädret som har ställt till det. Vi kan fortfarande ligga och dra oss på morgonen och vakna utan väckarklocka. Vi kan ta promenader, vistas i naturen och gå ut och fika eller äta (om vi håller avstånd).

Men ändå livet går inte riktigt att planera. Det händer alltid oväntade saker. Det kan vara jättejobbigt eller otroligt roligt beroende på vad som händer. 

Jag hade ett jobb som jag inte trivdes med. Tänkte hur ska jag orka. Då ringer en vän och säger: Vi har ett jobb ledigt. Kan du inte söka det. Det var verkligen oväntat, men roligt. Eller när våra grannar från Boden ringde och sa att de var i Umeå och ville träffa oss. Sen var det inte lika roligt när jag börjat på en redovisningsbyrå och på min första dag säger deras största kund upp avtalet och sist in – först ut. Min största överraskningspresent var när Bosse (min man) gav mig en resa till Rom. Det var häftigt.

Tänk om allt skulle gå som planeringen ser ut. Det skulle nog inte heller vara bra. Vi behöver små överraskningar i livet. 

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Längtan till naturen

Under veckorna som gått har jag fått en längtan till skogen. Till höga träd och fina stigar. Tystnaden som gör att axlarna sjunker ned ett steg och man lyssnar på skogens vinande ljud och doften av kåda.

Vi har testat olika stigar, men tyvärr har det varit lite för blött än i skogen. Sedan vill mitt högra ben gärna snava över rötterna. 

Men jag tror alla har ett ställe där man kan slappna av och bara vara. Det kan vara djupt inne i skogen, nära havet då man lyssnar på havets brus eller i sitt blomsterland där man känner doften av rosor och pion.

När jag var liten åkte vi ofta till min mormor. Hon bodde vid en sjö. Jag och hon hade ett gemensamt intresse. Det var att meta. Vi kunde ganska ofta åka ut i båten med varsitt metspö och bara titta på när flötet guppade. Vi sa ingenting förutom när hon sa åt mig: Sitt still i båten! I övrigt skötte vi var och en sitt. 

Naturen är viktig för vårt välbefinnande. Den kan få stressen att rinna av, kan få en att gråta ut i lugn och ro och få möjlighet att tänka.

Ge tystnaden, dofterna, suset och stillheten en chans i dagens stressiga tillvaro. Försök att hitta din plats i naturen.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Continue Reading

Gör något gott varje dag

Jag läste en text av Tomas Sjödin. Han berättade om en äldre dam som varje kväll funderade om hon gjort något gott denna dag. När hon kände att hon gjort det var hon tillfreds med dagen. Jag funderade på detta. Det låter ju bra att göra gott mot andra varenda dag. 

Vad har jag gjort? Vad kan jag göra nu när jag har en lite avskalad vardag. Jag träffar ju inte så många varje dag och det är ju faktiskt det bästa för andra. Men räcker det för att känna att man gjort bra för andra. Det jag gjort bra idag är att jag inte träffat andra. Visst låter det konstigt. Men det är ju faktiskt sant.

Men vad mer kan man göra? Man kan ju faktiskt hålla kontakt med andra ändå. Hålla kontakt med de som måste vara isolerade eller de som bara får ha begränsat fysisk kontakt. För social kontakt kan vi ha.

Idag skickade jag ett mail till en gammal vän jag inte haft kontakt med på länge. Det kändes bra, i alla fall för mig. Det kanske var gott för mig. Jag är väldigt dålig på att ringa till människor jag inte så ofta har kontakt med. Men skriva gör jag gärna. Jag har inget emot att prata i telefon med dem, men att ta initiativet att ringa, det finns en spärr i min kropp. 

Har du ringt till någon idag? Eller skrivit ett mail eller ett brev? Eller bara ett kort meddelande att du tänker på henne/honom. Ge den personen en extra solstråle genom att du tar kontakt.

Så min uppmaning är: Håll extra mycket social kontakt och mycket lite fysisk kontakt. Vem tror du skulle bli glad av att du tog kontakt idag?

Intresserad att följa min blogg? Du kan få meddelande varje gång det kommer ett nytt inlägg.

Continue Reading

Reseminnen

När man inte har möjlighet att resa kan man titta på gamla bilder och minnas. När man gör det kan glädjen med resan leva längre.

Jag minns en resa vi gjorde till Italien. Det var nog första gången vi hyrde ett hus av en person vi inte kände. Vi var tre par som åkte tillsammans. Vi reste till en by utanför Pisa i Italien. En vecka före resan ringde hon som hyrde ut huset och sa att hon skulle och möta oss på flygplatsen. Vilken service tyckte vi. Men sen förstod vi. Vi skulle aldrig ha hittat dit utan henne. Det var små vägar att följa. På ett ställe kändes det som vi körde över någon annans gårdsplan. Men fint var det.

Vi kom sent på kvällen, så vi kunde inte handla något. Vi frågade kvinnan om affärer. Nä. Alla är stängda. Det är ju lördagkväll. Men i morgon bitti då, undrade vi. Nä, det är ju söndag, svarade hon.  Så på söndag morgon samlade vi ihop vad vi hade som var ätbart till frukost. Två bananer, delad på sex. Twix, kexchoklad och riesen. Sen hade som tur var vi med oss lite kaffe som vi drack till. Inte så näringsriktig frukost.

Sedan körde vi runt i omgivningen ganska länge innan vi till sist hittade en livsmedelsaffär som faktiskt var öppen och då var vi alla rejält hungriga. (Vi hittade inte heller en öppen restaurang. Detta var verkligen på landsbygden.) Men veckan i Italien blev sedan en fantastisk reseupplevelse. Jag kanske återkommer med mer om denna resa. Men det jag minns mest är nog ändå gemenskapen vi hade. Den är så viktig och det märker vi i dessa tider.

Nu kan du bli påmind när det kommer nya inlägg, klicka på knappen här under och fyll i namn och e-postadress.

Continue Reading

Kramas mera – vi lever på hoppet

Vad saknar ni när man blir mer isolerade? Det som är intressant är hur vissa behov utkristalliserar sig, blir mer viktiga än man visste.

Jag saknar naturligtvis människor. Framförallt de som är mina närmaste. Men idag kände jag också att jag saknar kramar. Förut kramades man till höger och vänster. Barnbarn, barn, vänner men också kollegor och bekanta. Idag ställer vi oss en bit ifrån varann när vi pratar och helst utomhus. Vi rör inte vid varandra och vi pratar mest om den förändrade värld vi lever i.

Jag saknar andra samtalsämnen. Resor på gång, trevliga kulturella upplevelser och barnens eller barnbarnens utveckling.

Men mest saknar jag kramar.

Jag skickar en digital kram till er alla och hoppas på en fysisk kram framöver. Jag lever på hoppet.

Continue Reading

Boktips

Har fått frågan om jag inte kan ge några boktips. Visst kan jag det. I dessa oroliga tider läser jag gärna Feelgood, då det känns skönt med bra slut. Jag får många tips från en grupp i facebook som heter Feelgoodfredag. Många boktips och bara snälla kommentarer. En otroligt trevlig och positiv grupp. Gå gärna med i den gruppen.

Men vad läser jag just nu. Jag plockade fram några som fanns hos mig.

Pocketböckerna

Först mina pocket böcker. Tomas Sjödins böcker är aldrig fel. Han skriver så bra och riktigt. Här en mängd kåserier.
Sophie Kinsella skriver Feelgood, varm och lättläst.
Nina Wähä blev nominerad till Augustpriset 2019. Ligger högt i pockettopplistor. Handlar om en familj med 14 barn. De flesta vuxna. Hade lite svårt med ett så stort persongalleri, men hon skriver väldigt bra.
Sen en av mina favoriter: Lucinda Riley med de sju systrarna. Det kommer en bok om varje syster. Hitintills är fem utgivna och varje bok är ordentligt tjock. Men svår att lägga ifrån sig.

Karins böcker

Sedan vill jag naturligtvis göra reklam för min kusin Karin Alfredssons böcker. Detta är de två senaste. Först är det Vajlett och Rut och sen kommer Roger och Rebecka. Igenkännande från Västerbottens inland. Jag hittar även några släktingar instängda i handlingen. Mycket bra. Läs dom.

Här kommer en deckare Mari Jungstedt. Som vanligt utspelas det på Gotland med kommissarie Anders Knutas.
Den andra av Liane Moriarty är en speciell historia om nio personer på ett hälsohem. Den slutar lyckligt, så det räknas nog till Feelgood.

Continue Reading