En snabb visit i Umeå. Fick låna ett rum av mitt barnbarn. Hon hade dessutom ritat en skylt på dörren, så jag skulle veta var jag skulle bo.
Det var en begravning av en god vän. Det var mycket känslosamt och sorgligt. Men gav mig även en hel del nya tankar. Prästen som höll i begravningen hade som vanligt talat med familjen, men hade även träffat min vän en av de sista dagarna han levde. Min vän hade själv fått välja bibelordet som prästen läste på begravningen.
Det var ”Herren är min herde, mig ska intet fattas” från Psaltaren 23.
Men även ”Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet” från Timoteusbrevet. Gripande, när man visste att dessa ord var hans val.
Men det jag också tänkte var att vi aldrig pratat om tro. Han visste att jag var kristen, men han berättade inte för mig om sin Gudstro förrän någon vecka före sin död. Han var trygg i sin tro och hade funnit sinnesro. Det var skönt att höra. Men så jag saknade att inte kunna prata med honom om det. Varför var detta ord att Kämpa trons goda kamp en av hans favoritord? Så spännande att få prata om det tillsammans. Det är så mycket vi aldrig hann prata om.
Samtidigt fanns där på begravningen många av mina vänner/kollegor. Vi tröstade varandra, vi kramade om varandra. Jag kände mig upplyft av all omsorg/kärlek som fanns där. Ibland delar man upp personer i kollegor, bekanta, vänner och nära vänner. Men just då kändes alla som mina nära vänner.
Jag tänkte då. Tänk om vi kunde prata om mer ”viktiga” saker med våra vänner. Samtal om tro, om sorg, om kärlek. Samtal om livsval, svårigheter och glädjeämnen. Men det är så svårt. Så svårt att komma med rätt frågor. Man väntar på rätt tillfälle och fortsätter prata om väder, jobb och resor. Men ärliga frågor om hur man innerst inne mår, vad du är ledsen över och tron. Dit kommer man sällan.
Jag fick höra om en träff med en grupp jag gått chefsutbildning med. Vi har fortfarande gemensamma träffar. Då träffas vi, äter middag tillsammans och låter det gå en runda, där alla får berätta om sitt liv. Denna gång hade jag inte kunnat vara med, men fick höra lite om vad de pratat om. En runda där alla fick berätta. Vad berättar man för sina chefskollegor? Om löneförhandlingar som varit tunga, om forskningsbidrag man fått eller om en befordran?
Självklart kan även detta komma upp, men denna gång handlade det främst om sjukdom som någon drabbats av, dödsfall i familjen, i nära krets. Det var saker som som var viktiga. Viktigare än jobb och pengar. Viktiga frågor som formar oss.
Förutom begravningen hann jag också med en konsert i Ålidhemskyrkan. Där mitt barnbarn på elva år fick sjunga solo. Det var alltså ingen barnkonsert utan en Gospelkör med gästsolist och även en extrasolist på elva år. Hon var så nervös, men hon gick fram till mikrofonen och sjöng. Ingen märkte hur nervös hon var. Hon gjorde ett fantastiskt framträdande.
Vågar du någon gång göra något som du är nervös för? Kanske fråga en vän en djupare fråga. Eller sjunga ett solo?
Dagens frågor:
Vad skulle du vilja prata mer om med dina vänner?
Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!
2 kommentarer
Jag har någon kollega jag kan prata med om mycket kring livet utanför jobbet. För några år sedan var jag på middag med några nya vänner. Trots att vi mest varit bekanta så långt blev jag förundrad över hur djupa samtal det blev under vår middag. Värdefullt!
Som du vet ,så förlorade jag min yngsta dotter i canser, för några år sedan. För några av mina vänner, verkar det som tabu ,att prata om det. Jag kan gråta ibland, men då kan jag få höra ,'”det är ju så länge sedan.” Sån’t är jobbigt att höra,för sorgen finns ju kvar.
Kram Ulla och Grattis på födelsedagen!