Idag kan vi inte göra annat än att vänta vad som ska hända med denna pandemi som drabbat oss. Det känns svårt att inte kunna göra annat än att se på. Vem kommer att drabbas, kommer jag att drabbas? Hur blir det med jobb, kommunikationer, livsmedel? När kommer det att vara någon i min närhet som drabbas?
Att vara så utan kontroll är jobbigt. I Sverige har vi varit så förskonade. Jag läste en gång om en kvinna som råkat ut för en jordbävning och låg fast under rasmassorna en väldigt lång tid. Hon hade haft vatten att dricka annars hade hon aldrig överlevt. När jag läste om henne skrev jag denna berättelse.
Under denna tid har det dykt upp många idéer av vad man kan göra, när många möjligheter till umgänge, kulturaktiviteter och resor är stängda. Fick häromdagen ett tips på en virusskrivskola som författaren Åsa Hellberg startat. Där skriver hon en hel del roliga råd, som kanske inte alltid följer gängse normer. Men ett av råden hon skrivit är att sätta mål. Jag har funderat på vad mitt mål är. Jag bestämde mig då att mitt mål är att få ett utkast klart senast 1 september. Det innebär ca 3500 ord per vecka. Jag har hitintills denna vecka skrivit 2040 ord. Vi får väl se hur det går. Annars får jag justera målet.
Jag vill nämligen känna att det är roligt att skriva och inte så det känns som jag fått ett nytt jobb. Dessutom vill jag inte ha fasta dagar eller scheman. Det var det jag vill lämna när jag blev pensionär.
En av de svåraste sakerna att skriva är att få ett utseende på personerna. Amanda heter huvudpersonen. Men hur hon ser ut vet jag inte än. Ska börja titta igenom bilder, som kan ge mig inspiration.
Nu ska jag skriva några hundra ord till eller så tar jag en kopp kaffe först.
Varannan vecka hade vi en arbetsplatsträff (APT) på vårt kansli. Det fanns en hel del fasta punkter vi alltid skulle ta upp, som:
Information från ledningsgruppen
Frågor till ledningsgruppen
Arbetsmiljö och lika villkor
Sista gången jag höll i APT kunde jag inte låta bli. Jag gjorde APT som ett sällskapsspel. Jag tyckte det var kul att göra det på ett annat sätt och jag tror att mina arbetskamrater gillade det. Oavsett vad dom tyckte, så kände jag mig fri att ta ut svängarna. Det var ju ändå sista gången. Varje gång de kom till en färgad prick fick de dra en lapp. Under en färg fanns de vanliga APT-punkterna med. Så vi hann med det som APT ska innehålla, men också andra frågor. Övriga frågor som dök upp var frågor om medarbetarna eller om arbetsplatsen. Lär känna dina arbetskamrater och din arbetsplats. Men även frågor om olika arbetsuppgifter, så vi fick lite inblick i vad andra kunde. Sen var de svarta rutorna olika typer av tävlingar. Min efterträdare behöll spelplanen, så vi får väl se om de kör ett annorlunda APT fler gånger.
När jag jobbade talade jag ofta om att man måste se helheten. Lyfta blicken från detaljerna och se vad det betydde för helheten. Det påminner om historien om två stenhuggare som högg stenar. Den ena sa att hans jobb var att hugga stenblock. Den andra sa att hans jobb var att bygga en katedral.
Just nu måste vi lyfta blicken ovanför Coronamolnen, så vi inte drunknar i informationen och oron. Det finns en värld av människor, djur, vänskap, kärlek fortfarande.
Se den vackra solen som skiner på isbitarna och svanarna som simmar förbi.
Vi kan också tänka på vad som händer sen. Vad har vi lärt oss av detta? Vad bör vi uppskatta mer?
Kan det till exempel ge en större förståelse för människor på flykt? Hur deras tillvaro är när de flyr helt utom egen kontroll. Hur oroliga, hur jobbigt det måste vara?
Vi har ju också hittat lösningar på möten och undervisning digitalt. Detta som för en månad sen var omöjligt, är görligt idag. Det visar sig att vi kan minska vårt flygande om vi måste. Detta som inte var möjligt förut. Kommer faktiskt denna kris att ge positiva effekter för klimatet? Det blir spännande att se.
Men min tanke med detta blogginlägg är att inte fastna i all information, det räcker att läsa om det några gånger per dag. Lyft istället blicken, se din livskamrat, se dina barn, se dina vänner.
Lyft blicken se den vackra solen, naturen och våren som är på väg.
Det finns något annat än de mörka molnen. Det finns ett liv.
Jag drömde en natt att en kompis till mig ville göra en serie för Netflix. Han ville vara producent/regissör för detta. Men saknade ett bra manus. Så han vände sig till mig och sa: ”Du kan väl skriva ett bra manus för 10 stycken avsnitt?”
Eftersom detta var en dröm så svarade jag naturligtvis – Ja!
Jag låg hela natten och fantiserade ihop ett manus. Sen lärde min kompis mig hur man skriver ett manus för en serie. Det var ett blad där man först skrev en detaljerad beskrivning av miljön scenen skulle befinna sig i. Sen skrev man själva manuset med vad som hände och dialogerna.
Jag bad min man skriva miljöbeskrivningarna och jag skrev resten. Så innan natten var slut hade vi det klart.
Och när jag vaknade hade jag en färdig historia för en roman. Det är den jag skriver en synopsis till. Vill säga om ingen vill ha den som en serie istället.
Jag undrar däremot fortfarande hur man egentligen skriver ett manus för en serie.
Jag har alltid tyckt om att fantisera ihop historier. Jag kommer att berätta mer om detta senare. Jag skrev min första roman under slutet av 1990-talet. Sedan försökte jag få några förlag att nappa på mitt manus, men de sa alla nej. Detta gjorde att jag inte ville börja med något nytt projekt. Men en dag bestämde jag mig för att ge ut boken ”Den gröna linjen” på egen hand (har inget med vegetarisk mat eller tunnelbana att göra), så jag kunde fokusera på en ny bok.
Jag skrev därefter en bok med titeln ” Och älven flyter sakta förbi”. Inte heller den har jag lyckats sälja in till något förlag. Har sedan fortsatt med ”Även det dolda ska synas”, den har jag ute hos några förlag nu. Men även den säger de flesta nej till, men jag hoppas än.
Har jag misslyckats? Nej, jag har lyckats skriva tre hela romaner. Oavsett vad förlagen säger så är historierna fascinerande. Men jag behöver tydligen bli en bättre skribent.
Att bli en bättre skribent tror jag man blir med träning och att läsa andras böcker. Jag har även gått några kurser och haft hjälp av lektörer, så en dag…
Nu när Coronaviruset gjorde att vår resa blev inställd (se inlägget Avbokad resa) kan jag istället fokusera på skrivandet. Men denna gång försöker jag börja med ett synopsis. Jag skriver ned vad de olika kapitlen ska innehålla. Jag försöker lära känna alla karaktärer och även undersöka var jag behöver göra mer research. Så vi får väl se.
Att jag slutat var som att kasta en handske och man kan inte ångra sig. I veckan åt jag middag med en del av ledningsgruppen från jobbet. Som ett “farväljobb”, men det kändes inte som jag var pensionär och de en grupp hårt arbetande chefer. Nä, jag kände mig som en i gruppen. Bara en som varit på semester drygt en vecka.
Visst hade det hänt en del, men inte så mycket så jag inte kunde följa med.
Vi skrattade mycket och det var väldigt trevligt. Tänkte att det är detta jag saknar. Människorna, gemenskapen och skratten.
Men i morse när jag låg kvar i sängen och läste tidningen i paddan, så saknade jag inte tidiga morgnar då man måste stiga upp.
Men jag är tacksam för mitt arbetsliv och alla härliga människor jag mött. Jag hoppas att jag kan hålla kontakten åtminstone med en del av dem.
När jag slutade jobbet, så pratade jag just om människor jag mött som gett mig mer. Som gett mig uppmuntran, skratt och förtroenden. Vi tar ibland alla dessa medvandrare för givet. Vi måste vara rädd om varandra.
När jag gick i nian fick jag och min bästa kompis ”Maggen” en uppgift att vi skulle berätta om Hadrianus den store. Vi var ambitiösa och plöjde igenom många böcker, men fann bara ett tunt material. Vi tyckte det var alldeles för lite för att ha en presentation, så vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Men påhittiga som vi var bestämde vi oss för att hitta på resten av historien. Vi ville ju inte fuska utan mer se det som ett test hur uppmärksamma våra klasskamrater var.
Sagt och gjort. Vi tog med Hadrianus på resor med noggrant beskrivna måltider med kräkmedel på lämpliga ställen. Därefter träffade Hadrianus på indianer på sina resor. Vi lyckades hålla oss allvarsamma hela tiden och när det dags för frågor kom faktiskt en:
”Men fanns det indianer i Italien på den tiden?”
Ingen annan av klassen hade förstått att vi bara hittat på, så detta gjorde att vi sedan skrev en helt egen historiebok. Här kommer ett exempel.
Skulle imorgon åka iväg med tåg för att hälsa på vänner och släkt, men det blir inte av. Det var ett otroligt svårt beslut att ta, men jag tror det är rätt beslut. Jag bygger ofta upp en förväntan på olika aktiviteter, resor eller liknande och har väldigt svårt att ställa in dessa. Nu får vi två oplanerade veckor hemma istället. Inte se gräset i Malmö eller våra pigga, glada barnbarn. Eller äta på Eriks Gondolen eller Live Skybar.
Vad gör man istället?
Jag har börjat med ett synopsis på en ny bok. Arbetsnamnet är Vem är jag. Ska försöka ägna tid åt detta. Men inte idag. Idag måste jag få tid att sörja det som inte blir av.
Jag hade en halv jäst kvar sen förra baket. Jästen skulle egentligen förbrukas senast 25 februari, så det var nog dags att använda biten. Min formfranska var dessutom slut, så jag ville göra ett bröd som gick att rosta. Hittade en gammal morot och en bit ihopskrumpnad kålrot också. Så då var det bara att baka.
Recept
25 g jäst 5 dl ljummet vatten 1 morot (mellanstorlek) + 1 liten bit kålrot (kanske en fjärdedel). (Båda kan uteslutas) – riv dessa 2 tsk salt 2 msk olivolja 7-8 dl mjöl använde grahamsmjöl och vetemjöl – tog ungefär häften av varje
Blanda jäst och vatten tillsätt övriga ingredienser till en ganska lös deg. Låt jäsa mellan1,5 timmar till 2,5 timmar. Knåda ut degen med mer mjöl, så den inte är så kladdig. Pensla en lång form eller två mindre och lägg i degen. Jäs ca 40 minuter. Grädda i 200 grader 35-40 minuter.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
