Det är titeln på mitt andra manus som jag fått nej på tidigare. Jag ska försöka redigera det igen. För jag tycker att det är en stark berättelse, men jag behöver tydligen förbättra den. Jag upplever att jag för varje nytt manus, för varje lektör jag frågar, lär mig något nytt. En dag kanske ett bokförlag blir intresserad.
Men ni ska ändå få några utdrag från manus. Det handlar om Agneta som lever i nutid och Josefina som lever i början av 1800-talet. Men de bor i samma hus och där finns något som sammanlänkar dåtiden med nutiden.
Här kommer några utdrag:
” När hon öppnade sina ögon var drömmen där, drömmen från barndomen. En vildvuxen äng som sträckte sig nedför en kulle mot vattnet där ett svanpar simmade förbi. Solen glittrade i vattnet och en björk lät sina grenar vaja i hennes synfält. Där var den. Hon hade drömt om höns, får och en vacker rosenträdgård. En plats där hon kunde få energi och få vara kreativ. Hon skulle ställa upp sitt staffli och låta kreativiteten flöda fram.
”Agneta kom då, vi väntar på dig.”, ropade Lasse.
Hon vände blicken och drömmen föll i kras. Ett gammalt fult och ruffigt tvåvåningshus visade sig för hennes ögon. Färgen var nästan helt borta, fönstrens vita karmar var fläckiga och man kunde se hur färgen hade flagnat av. Vid ingången fanns en veranda med ett ruttet staket som endast hade några få staketpinnar kvar på rätt plats. Vilken färg den haft från början gick inte att se, då allt var grått. Detta var inte drömmen, nej det liknade mer en mardröm.”
” En dag när Gustaf var borta kom Far dit. Han undrade om inte Josefina kunde hjälpa till under slåttertiden, då kunde Mor sköta Linus under dagen. Mor hade fått problem med ett knä och hade svårt att gå, men att sköta ett barn var ett perfekt arbete för henne.
Josefina sa ja på en gång, det kändes så roligt. Hon som hade längtat efter att få träffa andra människor och få slita och jobba utomhus.
Dagen kom och hon gick till slåtterarbetet. Gustaf var som vanligt i Edefors, vilket gjorde att hon kunde gå i väg i lugn och ro. Hon lämnade Linus till mor och såg vad lycklig Mor var att få ta hand om sitt barnbarn. Själv gick hon ut och ställde sig bland kvinnorna med räfsor i högsta hugg och började slita. Det var ett tungt jobb. Svetten rann efter kroppen, men Josefina bara njöt.”
Jag berättar mer om denna bok en annan gång.
Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!
2 kommentarer
Du får ge ur själv Ulla. Jag gillar det jag läser och skulle gärna läsa mer. Kram Anna
Tack Anna,
Roligt att du gillade det.
Kram Ulla