I gyllene regeln i Bibeln står det ” Allt vad ni vill att människor ska göra mot er. Det ska ni också göra mot dem.”

Det är en bra regel att följa oavsett om man tror på Gud eller ej. Men det intressanta är att det börjar med: Allt vad ni vill att människor ska göra mot er.

Vad vill du att andra ska göra mot dig?

Jag har funderat på detta och kommit fram till att för egen del vill jag att andra ska ta initiativ. 

Initiativ att bjuda med mig. På lunch, middag, fika, promenad eller nåt annat kul. Att ta initiativ.

Alltså är det vad jag försöker göra nu. Jag tar kontakt med människor i min närhet och frågar om de vill äta lunch med mig. Så det blir kul för mig och förhoppningsvis uppskattar även de att jag tar initiativ.

Vad vill du?

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Jag hittade en skrivbok som det stod Uppsats, Ulla Lundström, Klass 4 B.
Det var roligt att läsa de olika uppsatserna jag skrivit. Här tänkte jag dela med mig av den som hette: Om jag ägde en kiosk.

Om jag ägde en kiosk

Om jag ägde en kiosk skulle jag placera den i en stad på en station. Jag skulle ha massor av karameller och glass, frukt och tidningar mm. Min kiosk skulle vara öppen på vardagar från 10.00 till 13.00. Sen skulle jag vara ledig en timme. Sen arbetar jag från 14.00 till kl 18.00. Sen skulle jag vara ledig igen. Sen börjar jag igen kl 19.30 till 23.30. Då är dagen slut.
Varje dag tar jag hem något. På lördagarna tar jag hem lite karameller. Andra dagar tar jag hem en tidning eller lite frukt eller en bok eller något annat.
Jag tyckte mycket bra kunderna. Jag tyckte bäst om dem som pratade glatt och handlade mycket.
På lördag skulle kiosken vara öppen från kl 2.00 till kl 15.00. Sen börjar jag igen kl 16.00 till 21.00. Sen börjar jag igen lö 21.30 till 24.00. Men inte alla lördagar.
På söndag vet jag inte riktigt.

Ulla 10 år var tydligen mycket intresserad av öppettiderna. Jag minns att jag alltid gillat uppsatsskrivandet. Det lärarna främst klagade på var att jag skrev för långt. Men jag kanske delar med mig av en längre uppsats sedan. Den som heter Papegojan och guldfisken.

Nu har det slutat regna, så snart ska vi ut på stan.

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Att skriva på rim har följt med mig från modersmjölken. Fast faktiskt ännu tidigare också. Läste reklam för min farfars åkeri i ett reklamblad. Det var naturligtvis på rim. Han dog på 40-talet, så rimmet var ännu tidigare än jag är född. Min mormor brukade ta med sig ett anteckningsblock ut till korna för att skriva dikter. Jag har tyvärr inte sett några av dessa, men det visar väl att det är ett gammalt släktdrag.

Pappa fick ofta hålla tal och det gjorde han naturligtvis på rim. Det var på födelsedagar, bröllop, begravningar och morgonsamlingar i skolan. Han till och med skickade inbjudan på föräldramöten på rim.

Samloms till föräldramöten
och ge lärarna på nöten.
Varför inte inte nån gång våga
att ge dem en svårtydd fråga.…

Numera blir det mest rimmande till jul. Jag och mina syskon ger fortfarande varann en julklapp. Men julklappens syfte är att ha något att fästa rimmet i.

Varje år satsar vi på familjefriden.
Det händer oftast under juletiden.
Då gäller det att hålla rimmarpennan vass
och satsa på rimmen mellan dåliga och kass
För ju längre rim desto mera frid
så är det i familjen i juletid.

Detta skrev jag 2018 och var vers ett av fyra. Vi satsar nämligen på kvantitet före kvalitet i rimmen. Fast min bror vinner oftast med de längsta rimmen och med de flesta nödrimmen.

Fick också förmånen att skriva en sång på 50-års revyn Umeå universitet hade 2015.
IT-sången (Mel. Släkthuset av Povel Ramel)
Uti ledningen har vi ju ett sjå
alla dessa system vi ska förstå
förkortningar och uttryck som pivå
Nu en enhet vi ska göra utav två

Det är PingPong och Raindance det är Pass
Det är Moodle, Portalen, Interbas
Dirigenten Diva, InfoGlu
Alla ska de ju i driftcentralen bo …..

Naturligtvis var det fler verser.

Men snart är det jul igen. Så snart får man börja skriva sina rim igen.
Så fast Corona härjar för fullt på jorden
Så ägnar jag min tid åt rimorden
Snart presidentval mellan Trump och Bidén
men jag funderar om jag ska använda rimordet viden eller siden
Fast många skriker ut om vår klimatkris
Så börjar jag skissa på vår julegris
Och trots klimatkris, maktbegär och mord
Behöver vi glädje, skratt och julrimsord

Så god julrim på er alla.

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Att vara vacker är viktigt för många. Visst har jag önskat många gånger att jag varit vackrare, men jag vet att jag duger ändå. Men att vara vacker, att vara inne att vara “rätt” är inte lätt. När jag var liten och ungdom, så gillade alltid jag och min syster olika personer i de band som var populära. Hon gillade ofta trummisen och jag sångaren. De som var snygga då, kan inte våra barn se det vackra, speciella med. På samma sätt har jag svårt för en del som hörs vara tilldragande nu för tiden. Så utseende är en modesak.

Men även kroppsstorlek är en modesak. Men ganska länge har det varit bra att vara smal. Men förut var det runda ett ideal. Vi har det inte lätt som människa. Sen får vi ju inte glömma kläderna. Där växlar modet så fort, så det man kan vara säker på är att man troligtvis är “ute”.

Jag plockade fram lite blider av mig själv. Jag tänkte på olika frisyrer jag haft under årens lopp. Olika glasögon jag haft.

Det är olika åldrar på mig själv. Olika frisyrer, olika hårfärg, olika glasögon och kläder. Men allt är samma person. Sen kan man ju se mig som liten i den översta bilden. Det är också samma person. Visst förändras utseendet, men vi är ändå samma människa. Däremot utvecklas vi förhoppningvis under åren och blir klokare.

Vem är vacker, vem är “inne” och vem vill du vara nära? Det behöver inte vara samma person. Jag själv vill helst vara den person som man vill vara nära.

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

När jag slutade jobba fick jag en present av Bosse. Det var en tågresa till Ö-vik, middag på restaurangen Linnea och Peter och en natt på hotell i Ö-vik. Men så kom Corona och inget blev som man tänkte.

Men tiden har gått och vi har vant oss vid avstånd, tvätta händer och allmän försiktighet. Så den 30 september tog vi bilen och åt vår middag. Jag uppskattar verkligen att äta god mat. Jag tycker om att laga egen mat, men lyckas aldrig få till det lika gott. Den enda nackdelen är att jag aldrig orkar äta så mycket som jag önskar. Det blev en förrätt och en varmrätt. Någon efterrätt orkade vi inte. Jättegott var det.

Vi började prata om vad man kan göra för att förgylla denna tid. Det finns ju så mycket att se även i närområdet. Vi valde att åka förbi Järnäsklubb på vägen hem. Fint, mysigt. Men tyvärr är ju caféet stängt den här tiden på året.

Vi pratade också om att göra ett besök i Sorsele där jag vuxit upp. Titta på vad som förändrats och vad som är sig likt. Och bo på hotell Gästis. (som det inte heter längre). Ska bli spännande.

Jag är fascinerad av att man faktiskt bara kan åka iväg. Att man inte har en massa måsten. Ett bra liv, med andra ord!

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Jag har skrivit tidigare hur viktigt det är att man försöker hålla kontakten med varandra. Det går att göra även om man fortfarande ska begränsa sina fysiska kontakter.

Det blev en extra väckarklocka för oss för en vecka sedan när vi var på en begravning av en vän. Hon dog helt plötsligt av en brusten aorta. Ingen förvarning, ingen möjlighet att förbereda sig. Det blev som en stor tung sten i hjärtat. Det var sorgen som hälsade på. Sorgen som kommer på besök då och då. En mamma eller pappa som dör, en vän, en släkting eller i vissa fall ett barn.

I detta fall kom först chocken, sedan frågan varför och sedan omtanken om hennes familj som nu lämnats ensamma. Sorgen den dunkade smärtan kom senare. Nästan det första vi gjorde var att ringa till några andra vänner. Både för att få tala om vad som hänt, men också för att i detta ögonblick blev det så tydligt hur viktigt det var att hålla kontakt med varandra.

Vi är beroende av varandra. Inte bara psykologiskt utan även vad vi gör påverkar varandra. Det är väl tydligt när de sa att de konstiga molnen över Umeå berodde på branden i Kalifornien.

Ja, vi gick fysiskt på begravningen. Det var tungt, men också skönt med ett riktigt avsked. Men sorgen är kvar.

Skicka gärna en kommentar i kommentarsfältet. Tyvärr får du inget mail om jag svarar på din kommentar, utan du får komma tillbaka till bloggen för att se vilka fler kommentarer som kommit in. För min blogg fungerar ju inte som Facebook.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

I sommar har vi kört runt i Sverige. Det har blivit många timmar i bilen. Vi brukar då passa på att lyssna på sommarprogrammen. En del är intressanta, andra berör oss så vi blir tårögda och en del är inte så roliga att lyssna på. Men varje sommar när jag lyssnar brukar jag fundera på vad mitt sommarprogram skulle handla om.

Jag läste ett kåseri i DN, där kåsören just skrev om vad hans sommarprogram skulle handla om. Han hade en bra barndom, det hände inte något speciellt när han växte upp. Han pluggade, fick jobb, bildade familj och var nu en vanlig Svensson. Han tyckte att det kunde han ju berätta om, för det berättas det inte ofta om.

Ungefär på samma sätt har jag tänkt. Vad har jag att berätta? Men så kom jag tänka på alla människor jag mött. Många fantastiska som kanske utan att de vetat om det betytt mycket för mig. Ett ord, en kram, ett mail eller SMS kan, om det kommer just i rätt tid, få så stor betydelse. Men jag skulle också berätta om när jag tog ett steg fram för att förhindra ett bråk och två kvinnor till gjorde samma sak i samma sekund, så jag blev inte ensam. Hur viktigt det är att jobba tillsammans för fred och frihet. Hur viktigt det är att uppmuntra varandra. Det skulle jag prata om.

Vad skulle du prata om?

Skriv och berätta i kommentarsfältet. Tyvärr får du inget mail om jag svarar på din kommentar, utan du får komma tillbaka till bloggen för att se vilka fler kommentarer som kommit in. För min blogg fungerar ju inte som Facebook.

Men jag kanske skriver om din kommentar i nästa blogginlägg. Vem vet?

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Ibland brukar jag och Bosse prata om gamla minnen. Det roliga är att vi minns så olika saker. Jag har starka minnen av saker som han inte alls känner igen och vice versa. Men vissa minnen har vi båda två.

Idag är det 45 år sedan vi förlovade oss. Det var på Meldersteins herrgård på midsommarafton. Jag sommarjobbade där, så vi fick skynda att förlova oss under min lunchpaus.

För 20 år sedan köpte mamma en liten stuga på 12 kvm som vi placerade på vår sommarstugetomt. Vi hjälptes åt att måla, tapetsera och inreda. Sedan hade vi en stor invigning av stugan med tal, musik och bandklippning på hennes födelsedag.

Om några dagar fyller vårt näst yngsta barnbarn 5 år. När hon föddes var vi barnvakt åt hennes äldre syster. Som i år fyller nio år.

Men det blir diskussioner när vi försöker komma ihåg vilket år vi åkte till Montpellier. Vad det ifjol vår eller för två år sedan. Då får vi ofta gå tillbaka till bilderna vi tagit för att komma ihåg det. Det är det bilden av mig föreställer. Mat i Montpellier.

Men det svåraste att minnas är de dagar då vi inte gör något speciellt. Lever i nuet eller bara är. De dagar när man inte kan koppla ihop med en plats eller hur gamla barnen var. Men dom dagarna är också viktiga, de är ändå de som formar livet.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Det dyker upp nya ord hela tiden utifrån den situation vi är i. Karantän- eller Coronaord skulle man kunna säga. Jag har i hela mitt liv gjort egna ord. Min mamma var likadan. När vi inte fann rätt ord för att beskriva något, så gjorde vi ett eget ord. Jag är hopplös på att tappa bort ord och uttryck och då blir det lätt egna ord.

Det är många med mig som karantänskriver. När man fått mer tid än vanligt att skriva.  Det konstiga är ju att flera Influncers har fått problem, inte beroende på att orden tagit slut utan att deras ord handlat om trängsel och fester. Däremot har det poppat upp nya influensers, många i ålder 70+. De så kallade Karantäninfluencers. 

Sen är de populära uttrycken, Håll ut!, Håll avstånd!, och naturligtvis Håll käften!. Det sista till de som hela tiden kritiserar det svenska sättet. Jag gillar det svenska sättet att handskas med krisen. Alldeles LAGOM, tycker jag. Förutom problemen med äldreboenden. Men det visar ju på något vi måste förbättra. Så kom ihåg detta till den dagen krisen är över och det blir tal om skattehöjningar för att värna äldreboenden. 

Just karantän verkar blivit mest poppis. Karantän-tv, eller jag måste börja karantäna om jag just blivit sjuk. Kanske även karantän-träna. 

I bilden ovan kan man prata om coronaavstånd mellan lunchgästerna.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!