Vi var på ett samtal om existentiell hälsa i Lund på domkyrkoforum häromdagen. Mycket intressant. Detta med Existensiell hälsa kommer från WHO. De har åtta byggstenar i vad som ingår i detta. Dessa är enligt WHO 2002:
andlig kontakt, mening och syfte med livet, upplevelse av förundran över tillvaron, helhet, andlig styrka, harmoni och inre frid, hoppfullhet och optimism och en personlig tro.

Journalisten Henrik Ennart, som som skrivit en bok om åldrandet beskriver de åtta grundstenarna på detta sätt:
”ANDLIG KONTAKT: kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt.
MENING OCH SYFTE MED LIVET: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.
UPPLEVELSE AV FÖRUNDRAN ÖVER TILLVARON: att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.
HELHET: att tankar, känslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga är en enhet.
ANDLIG STYRKA: att hitta sätt att komma igenom det som är svårt och känna glädje i livet.
HARMONI OCH INRE FRID: att vara tillfreds med sig själv och känna ett lugn.
HOPPFULLHET OCH OPTIMISM: att ha en framtidstro även när livet är svårt.

I det samtal som utspelades på domkyrkoforum visade det sig att båda samtalsledarna hade upplevt en omvälvande händelse i sina liv och då börjat fundera på dessa frågor. Så är det ofta.
Jag brukar se det engelska programmen ”En plats i solen”. Där söker engelsmän ett hus eller en lägenhet för att starta om på nytt. Ofta har dessa varit med om sjukdom, död eller något omvälvande, så de känner att nu eller aldrig!

Samtalsledarna på domkyrkoforum sa att samtalet är viktigt för existensiell hälsa. Det tror jag är riktigt. Vi måste våga samtala om annat än väder, sport och politik. Så våga prata med varandra.

Hälsa beror både på så mycket mer än rent fysiska orsaker. Ofta tas hälsosam mat och motion upp. Men inte lika ofta detta med existensiell hälsa upp. Jag ska återkomma om dessa åtta grundstenar i ett senare blogginlägg.

Dagens fråga:

Har du hört talas om detta med existensiell hälsa? Vad tror du är extra viktigt för att man ska må bra av någon av de åtta punkterna?

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Det är roligt att se hur många besökare jag har på bloggen. Ännu leder ”Antimakass”, både med antal besökare och antal kommentarer. Det är intressant att se att ett ovanligt ord kunde väcka sådant intresse.
Det innebär att jag måste klura på fler lite okända ord.

Ett av mina barnbarn kollade på min mobil och såg en app hon inte kände igen.
”Det är till min blogg”, sa jag.
”Blogg?”, sa hon.
”Ja, jag har en egen blogg”, svarade jag henne.
Till svar fick jag höjda ögonbryn och en grimas. Vet inte hur jag ska tolka henne 🙂
Hon verkade inte intresserad att läsa den.

Men en blogg hur ser den ut idag? Eller ska det vara klipp på YouTube, Tiktok eller bilder på Instagram?
Jag vet inte. Vad handlar bloggarna om?
Smink, kläder, lyxresor eller?
Vet att det finns de som lägger ut recept och skriver om sina böcker.
I min kommer ni inte få läsa om smink eller lyx. Eller vad är lyx?
Lyx är att komma ut och det är barmark. Att gå utan att vara rädd att halka eller snava. Det är lyx för mig som drabbats av en Droppfot. Så okej, sådan lyx kommer ni att få läsa om.

Fast den största lyxen idag är nog våra barnbarn. Den lyxen vill jag inte vara utan.

Dagens fråga:

Vad är lyx för dig??

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Jag brukar ibland sitta och minnas tillbaka när jag var barn. Men så många saker har jag glömt. Tyvärr är ingen av mina föräldrar i livet, så jag kan inte fråga dem.

När jag var sex år började jag första klass. För att få börja första klass var jag tvungen att göra ett skolmognadsprov. Mamma och pappa hade tänkt att jag skulle få börja ett år senare, då jag är född i december, men tydligen gjorde jag så bra ifrån mig på skolmognadsprovet. Men det minns jag inget av. Andra har sagt att man skulle rita något på det provet, men jag minns inget av detta.

I Första klass gick vi i ett hus som tidigare varit en arbetsstuga. Nu gick klass 1 och 2 där. Det fanns ingen gymnastiksal, utan vi hade gymnastik i skolsalen eller ute. Byta om fick vi göra i källaren.

Vi åt mat i en annan skola, så varje lunch fick vi åka buss dit. En klasskompis hade för bråttom till busskön och sprang rakt i bussen en gång. Tror han blödde från huvudet. Men är osäker, men minns att jag tyckte det var otäckt.

Från klass 2 flyttade vi in i en skola för klasserna 1-6. Backens skola. Vi gick i skolan måndag till lördag de första åren. Där fanns en riktig gymnastiklokal, men inga riktiga omklädningsrum. Byta om gjorde vi i en liten materialskrubb. Någon dusch fanns inte.

Men skolgården var stor med gräsmatta och grusgång. Gott om plats ute.

På vintrarna var vi på baksidan av skolgården, som var en brant backe ner mot Vindelälven. Där åkte vi ned i backarna, utan pulka. Ibland var det bara is i backarna och nästan hopplöst att klättra upp. Speciellt om man hade lappskor, som jag ofta hade på vintern.

Dessutom i Backens skola lagades en fantastisk god mat. När vi fick Janssons frestelse satt jag hela lunchen och åt. För det älskade jag.

Det här var några minnen.

Dagens fråga:

Minns du något från din tid i lågstadiet? Gjorde du skolmognadsprov?

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Äntligen! Corona skulle vara besegrat. Vi skulle få börja träffas, vilken fest det skulle bli.

Men… Vi hade den högsta smittspridningen just när restriktionerna släpptes. Bäst att fortsätta att vara försiktig. Men snart…

Sedan kom kriget. Det går inte att fira när ett land drabbats av krig. Så mycket lidande, så många drabbade. Så onödigt.

Men visst finns det ljusglimtar, men just nu känns de så futtiga. Att vara glad för att man fortfarande är frisk och lever i ett land med fred känns nästan själviskt. Men det är jag. Jag är glad för det, men lider med de som inte har den förmånen.

Vi tar festen sen…

Var rädda om er. Vad rädda om freden och varandra.

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Jag älskar att se på skidåkningen på tv. Längdåkning och Skidskytte handlar det om för mig. Hur blir det med medaljer? Ska dom lyckas?

Det går upp och det går ner för våra stjärnor. Allt de kämpat för i fyra långa år kan gå åt skogen eller kan lyckas. Tårar, glädjeskutt eller enorm trötthet. 

Vi människor älskar att tävla med varandra. Vem är bäst på jobbet? Vem har högst lön? Vem är snyggast? Vem är mest lyckad?

Ju mer man vinner desto lyckligare är man, eller hur? Kanske för en kort sekund, men sedan behövs något mer.

Jag har sällan vunnit någon tävling. Varken i snygghet eller i duglighet eller i lön. Som ni vet kämpar jag med mitt skrivande. Jag önskar att något bokförlag ska uppskatta någon av mina manus. Men icke. Inte ens där är jag vinnare.

Men samtidigt. Min lycka handlar inte om detta. Är lycka en kort känsla eller en långvarig tillfredställelse? Kan vara både ock. Men jag strävar efter det långvariga. 

Men inte dess då mindre beundrar jag alla OS deltagare. De har kämpat så hårt. En del vinner, men de flesta gör det inte. Men alla kämpar. Att kämpa är mycket viktigare än att vinna. 

Så gör jag med mitt skrivande. Jag kämpar och det är ganska tillfredställande. Något annat som är tillfredställande och ger mig lycka är att träffa vänner.

Så nu ska jag strax gå ut och äta lunch med en gammal kollega. Det är roligt och tillfredställande. Är det detta som är lycka?

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Vi bor i ett radhus. Det är inte speciellt lyhört, men grannens hunds dova skall hör vi varje dag. Inte hela tiden, men ibland. Varför skriver jag det här? Jag tänkte både på hunden och grannarna. Varför skäller hunden? Ensamhet, rädsla, nyfikenhet? Jag vet inte. Men så är det.

Vi förstår inte alltid, varken hundar eller människor.

Jag blir ledsen när människor klankar på andra människor med grova anklagelser och hårt språk. Jag har väldigt svårt för det. Tyvärr har detta hårda språk smugit sig in på fler och fler områden. Inom politiken, på sociala medier, på skolorna och även på arbetsplatsen. Ibland finns det även bland vännerna.

Jag minns en gång när jag tappade humöret och sa till på skarpen åt en vän som pratade illa om en bekant till mig. Hen blev chockad, men slutade prata illa om andra. I alla fall så jag hörde.

Jag tycker att vi ska försöka säga snälla saker om varandra. Att ha ett mjukare språk även om vi har olika åsikter. Att vi dessutom måste lyssna mer på varandra. Vi förstår inte men alla har rätt att bli lyssnad på. Alla människor har rättigheter, men till detta kommer även skyldigheter. En skyldighet att försöka göra gemenskapen bättre.

Jag tycker om att finna dolda korn hos människor. Hitta guldklimpen som många döljer. Men vi måste naturligtvis också säga ifrån. Men inte genom att göra personliga påhopp. 

Kan vi göra gemenskapen människor emellan bättre genom att använda ett mjukare språk? Vill du vara med och göra skillnad?

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

När jag var på vårt barnbarns 10 års kalas funderade jag hur det var för mig när jag fyllde 10 år. Jag sökte efter en gammal dagbok, men hittade inget om 10 årsdagen. Men däremot om när jag fyllde 11 år. Så här står det i dagboken:

Söndagen den 17 december

Idag hade jag vaknat kl halv 2 för jag hade födelsedag då. Jag somnade om kl 3 på natten. Sen vaknade jag kl halv 7 igen, sen låg jag vaken resten av dagen. Kl 9 kom mamma, pappa, Barbro och Åke in till mig och gav mig presenter. Av mamma och pappa fick jag ett tennisracket och av Åke fick jag en popmascot och av Barbro fick jag en liten docka som heter Peggy pocket.

Sen for jag till mormors rum och visade presenterna och då fick jag en Kittybok som heter Kitty och den maskerade mannen.

Det var allt från dagboken och om dagen jag fyllde 11 år. Troligtvis hade jag ett kalas och vi fick risgrynsgröt, för det fick jag alltid på min födelsedag.

Bilden ovan föreställer min mamma, min bror Åke och jag sommaren när jag var 11 år.

Vad minns du när du var 10-11 år?

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!