Äntligen! Corona skulle vara besegrat. Vi skulle få börja träffas, vilken fest det skulle bli.

Men… Vi hade den högsta smittspridningen just när restriktionerna släpptes. Bäst att fortsätta att vara försiktig. Men snart…

Sedan kom kriget. Det går inte att fira när ett land drabbats av krig. Så mycket lidande, så många drabbade. Så onödigt.

Men visst finns det ljusglimtar, men just nu känns de så futtiga. Att vara glad för att man fortfarande är frisk och lever i ett land med fred känns nästan själviskt. Men det är jag. Jag är glad för det, men lider med de som inte har den förmånen.

Vi tar festen sen…

Var rädda om er. Vad rädda om freden och varandra.

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Jag älskar att se på skidåkningen på tv. Längdåkning och Skidskytte handlar det om för mig. Hur blir det med medaljer? Ska dom lyckas?

Det går upp och det går ner för våra stjärnor. Allt de kämpat för i fyra långa år kan gå åt skogen eller kan lyckas. Tårar, glädjeskutt eller enorm trötthet. 

Vi människor älskar att tävla med varandra. Vem är bäst på jobbet? Vem har högst lön? Vem är snyggast? Vem är mest lyckad?

Ju mer man vinner desto lyckligare är man, eller hur? Kanske för en kort sekund, men sedan behövs något mer.

Jag har sällan vunnit någon tävling. Varken i snygghet eller i duglighet eller i lön. Som ni vet kämpar jag med mitt skrivande. Jag önskar att något bokförlag ska uppskatta någon av mina manus. Men icke. Inte ens där är jag vinnare.

Men samtidigt. Min lycka handlar inte om detta. Är lycka en kort känsla eller en långvarig tillfredställelse? Kan vara både ock. Men jag strävar efter det långvariga. 

Men inte dess då mindre beundrar jag alla OS deltagare. De har kämpat så hårt. En del vinner, men de flesta gör det inte. Men alla kämpar. Att kämpa är mycket viktigare än att vinna. 

Så gör jag med mitt skrivande. Jag kämpar och det är ganska tillfredställande. Något annat som är tillfredställande och ger mig lycka är att träffa vänner.

Så nu ska jag strax gå ut och äta lunch med en gammal kollega. Det är roligt och tillfredställande. Är det detta som är lycka?

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Vi bor i ett radhus. Det är inte speciellt lyhört, men grannens hunds dova skall hör vi varje dag. Inte hela tiden, men ibland. Varför skriver jag det här? Jag tänkte både på hunden och grannarna. Varför skäller hunden? Ensamhet, rädsla, nyfikenhet? Jag vet inte. Men så är det.

Vi förstår inte alltid, varken hundar eller människor.

Jag blir ledsen när människor klankar på andra människor med grova anklagelser och hårt språk. Jag har väldigt svårt för det. Tyvärr har detta hårda språk smugit sig in på fler och fler områden. Inom politiken, på sociala medier, på skolorna och även på arbetsplatsen. Ibland finns det även bland vännerna.

Jag minns en gång när jag tappade humöret och sa till på skarpen åt en vän som pratade illa om en bekant till mig. Hen blev chockad, men slutade prata illa om andra. I alla fall så jag hörde.

Jag tycker att vi ska försöka säga snälla saker om varandra. Att ha ett mjukare språk även om vi har olika åsikter. Att vi dessutom måste lyssna mer på varandra. Vi förstår inte men alla har rätt att bli lyssnad på. Alla människor har rättigheter, men till detta kommer även skyldigheter. En skyldighet att försöka göra gemenskapen bättre.

Jag tycker om att finna dolda korn hos människor. Hitta guldklimpen som många döljer. Men vi måste naturligtvis också säga ifrån. Men inte genom att göra personliga påhopp. 

Kan vi göra gemenskapen människor emellan bättre genom att använda ett mjukare språk? Vill du vara med och göra skillnad?

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

När jag var på vårt barnbarns 10 års kalas funderade jag hur det var för mig när jag fyllde 10 år. Jag sökte efter en gammal dagbok, men hittade inget om 10 årsdagen. Men däremot om när jag fyllde 11 år. Så här står det i dagboken:

Söndagen den 17 december

Idag hade jag vaknat kl halv 2 för jag hade födelsedag då. Jag somnade om kl 3 på natten. Sen vaknade jag kl halv 7 igen, sen låg jag vaken resten av dagen. Kl 9 kom mamma, pappa, Barbro och Åke in till mig och gav mig presenter. Av mamma och pappa fick jag ett tennisracket och av Åke fick jag en popmascot och av Barbro fick jag en liten docka som heter Peggy pocket.

Sen for jag till mormors rum och visade presenterna och då fick jag en Kittybok som heter Kitty och den maskerade mannen.

Det var allt från dagboken och om dagen jag fyllde 11 år. Troligtvis hade jag ett kalas och vi fick risgrynsgröt, för det fick jag alltid på min födelsedag.

Bilden ovan föreställer min mamma, min bror Åke och jag sommaren när jag var 11 år.

Vad minns du när du var 10-11 år?

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Jag tyckte att det kändes så negativt när jag lade ut förra bloggen, så jag ville komma med en mer positiv ganska snart.

Igår var jag på kalas hos vårt 10-åriga barnbarn. Vad roligt det är att ge presenter till barnen. Men att ge till vuxna är inte lätt, så här kommer ett bra presenttips.

När jag fyllde 60-år fick jag en glasburk med papperslappar. Där har vänner, bekanta, släktingar och familjen fyllt i om mig, om vad jag är och om mina egenskaper.

Jag har berättat om burken tidigare i bloggen. I morse fick jag en lapp som jag inte sett tidigare. Du är älskad! stod det på lappen. Att vara älskad är bra mycket viktigare än att få ett Ja från ett förlag eller att lyckas i sitt yrkesliv.

Vem som hittat på denna burk med lappar vet jag inte. Inte heller vem som skrivit just den här texten på papperslappen. Men det jag vet är att det nog var en av de finaste presenterna. Den räcker länge.

Så ett tips till en present till en älskad vän eller släkting är just en sådan burk.

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

I gyllene regeln i Bibeln står det ” Allt vad ni vill att människor ska göra mot er. Det ska ni också göra mot dem.”

Det är en bra regel att följa oavsett om man tror på Gud eller ej. Men det intressanta är att det börjar med: Allt vad ni vill att människor ska göra mot er.

Vad vill du att andra ska göra mot dig?

Jag har funderat på detta och kommit fram till att för egen del vill jag att andra ska ta initiativ. 

Initiativ att bjuda med mig. På lunch, middag, fika, promenad eller nåt annat kul. Att ta initiativ.

Alltså är det vad jag försöker göra nu. Jag tar kontakt med människor i min närhet och frågar om de vill äta lunch med mig. Så det blir kul för mig och förhoppningsvis uppskattar även de att jag tar initiativ.

Vad vill du?

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!