Även det dolda – del 2

Läs fortsättningen av berättelsen. Nu gör vi en avstickare till första och andra världskriget, där ni får följa Gösta. Vad det har med Konrad att göra? Det kommer senare.

Här finns förra avsnittet om du missat det. Förra delen

Kapitel 9 – Stockholm, augusti 1914

Gustaf och Gösta gick som vanligt sida vid sida genom staden. Just idag var de ovanligt dämpade. I vanliga fall brukade de prata och skoja med varandra hela vägen, men idag var de tysta och slutna. Gösta gick som vanligt ett halvt steg framför Gustaf. Han gick med höger hand bakom ryggen i en mycket bestämt takt. Hans mörka hår och hans tunna mustasch fladdrade i vinden. Gustaf svängde båda armarna i en närmast militärisk takt. Hans raka hållning gjorde att han såg ut att vara lite längre än Gösta, trots att de var exakt lika långa. Gösta hade lika mörkt hår, men saknade mustasch. Det var tur att det fanns denna skillnad i utseendet för i övrigt så var de nästan identiskt lika. Men Gösta var äldre, han var född tre minuter före sin tvillingbror. Det brukade han alltid ha som argument när de var oense. Då han tyckte att den äldre brodern alltid borde ha mer att säga till om.

De hade båda just börjat på Tandläkarinstitutet och promenerade dit till sina lektioner på Malmskillnadsgatan 44. Men idag var de tveksamma. Sverker som bodde i grannhuset hade kommit förbi på morgonen. Han viftade med ett papper framför dem.

”Jag har fått inkallelseorder. Jag ska till flottan”, ropade Sverker upphetsat. 

Han sträckte på sig och gjorde honnör åt alla han mötte. Han var den förste av alla i kvarteret som hade fått en inkallelseorder.

Nu gick både Gösta och Gustaf och funderade när deras inkallelseorder skulle komma. De förstod att den skulle komma, men när? Och skulle även deras far bli inkallad? Ivar Granqvist som var deras far var en viktig person i Stockholm. Han hade varit med och grundat Tandläkaresällskapet och hade suttit med i dess styrelse i många år. Han hade trots att han ”bara” var tandläkare lyckats få en position i samhället. Tandläkare var ju annars inte så väl ansett yrke. Nä, skulle man komma med bland societeten i staden måste man minst av allt vara läkare eller bankdirektör. Men deras far hade lyckats, trots sitt underläge. Men hans intresse var inte societeten och dess fester, utan han brann för att utveckla yrket och forskningen kring tandvård. Det var han som styrt deras yrkesval mot tandläkare. De hade inte haft något val, utan far hade styrt dem med järnhand. Tanken var att de skulle gå utbildningen på Tandläkareinstitutet och sedan bli lärlingar i fars tandläkarklinik, för att sedan efter några år bli legitimerade tandläkare, godkända av Sundhetskollegiet.

Men nu, om de blev inkallade vad skulle då hända?

De gick vidare under tystnad. Framme vid institutets lokaler mötte de resten av klassen. Det var precis som de anat. Många hade fått inkallelseordern och skulle lämna skolan. Kvar stod Gustaf, Gösta och ett fåtal till. De som fått en inkallelseorder återvände hem för att börja packa och för att säga adjö till familjen. För de som stannade kvar blev det en lång och okoncentrerad dag.

Det gick en månad av oviss väntan för bröderna, sedan kom även inkallelseorder för dem. Men det som var konstigt var att Gösta hamnade i flottan och Gustaf hamnade i kavalleriet. De skulle infinna sig på plats redan en vecka efter att de fått sin inkallelse. Far var bedrövad och mor var skräckslagen. Gösta var rädd, han hade alltid haft Gustaf vid sin sida. Gustaf som kunde liva upp honom i alla svårigheter. Fastän Gösta var äldre, så var det nog Gustaf som var den starkare och den som hade lättast att klara sig själv. Gösta kände paniken. Vad var han utan Gustaf?

Men Gustaf var nöjd. Han var inte så förtjust i havet och båtar. Men hästar det var något han gillade. Han hade inte ridit många gånger, men han hade i alla fall försökt och det hade gått bra. Det skulle visserligen bli konstigt att vara utan Gösta, men det kunde nog vara nyttigt för dem båda. Det var svårt att hitta sin identitet när man hade en tvillingbror som man alltid umgicks med och en stark far. Gustaf hoppades att han skulle få sin chans nu. Han hade aldrig drömt om att bli tandläkare, men det hade aldrig funnits något val för honom. Ja, vad skulle far ha sagt om han försökt undkomma tandläkaryrket, som hårt som far jobbat för detta. För honom fanns bara en väg för hans söner. Far hade ju satsat pengar på dem när de började på tandläkarinstitutet, så det hade inte funnits någon väg ut.

Gustaf hade sett Göstas min och förstått att han inte känt på samma sätt, men det skulle nog gå bra. Gösta var lite mer tillbakadragen än honom, så det kunde vara nyttigt för honom. De behövde nog båda vara ifrån varandra ett tag. Fast visst, han skulle sakna Gösta. De hade så mycket gemensamt och det var så enkelt med Gösta, de förstod varandra så väl. Men ändå, det var en chans för dem båda.

De båda bröderna funderade mycket över hur det skulle bli, men de kunde aldrig tro att allt skulle bli så förändrat.

Kapitel 10 -Gotland 1915

Gösta hade varit inkallad i ett år nu. Första tiden hade varit tuff för honom. Han hade skickats till Karlskrona för grundutbildning. Där hade han bott på kasernen i ett logement tillsammans med mellan 30–40 man i varje rum. Gösta hade haft svårt att smälta in i den tuffa jargongen och dragit sig undan så ofta det var möjligt. Sedan var det lukten. På kvällarna när alla drog av sig sina kängor, stank hela rummet av en stark sur doft. Klosetterna och urinoarerna var gammeldags och stank vedervärdigt. Hemma i Stockholm hade de fått vattenklosett redan för två år sedan, men detta saknades vid kasernen. Vattentillgången var dessutom dålig. Visst fanns det vatten, men vissa dagar var vattnet gulaktigt och luktade lite unket. Varje söndag hade de rätt att använda skolans badstuga för att tvätta hela kroppen, men många av männen hoppade över detta. Gösta däremot njöt av dessa timmar i badstugan, där han fick doppa ned kroppen i ett badkar och försöka skrubba bort dofterna. Tyvärr doftade ju kläderna lika illa när man efter tvagningen tog på sig dem igen. Gösta saknade Gustafs lätthet att skoja om allt, då allt kändes lättare när man kunde skratta åt det. Gustaf kunde dessutom prata med alla och få alla att skratta och må gott och den egenskapen saknade Gösta. Men Gösta hade inte blivit ensam trots detta. Det fanns fler som i likhet med honom inte riktigt passade in. Han hade fått några vänner som var lika tystlåtna, försiktiga och helst umgicks i mindre grupper som han själv. Carl, som hade kommit samma dag som Gösta, hade redan från första dagen närmat sig Gösta. Carl hade en tysk far och en svensk mor och bodde på ett stort gods i Västergötland. Han försökte hålla en låg profil mot de andra beväringarna, då han visste att detta att han var halvtysk kunde reta upp mer radikala beväringar. Han kunde lätt bli utsedd som hackkyckling om de fick veta mer om hans bakgrund. Hans far som var både godsherre och politiker, hade varit en av medförfattarna till ”Aktivistboken” som kommit ut 1914. Boken förespråkade att Sverige skulle avsäga sig neutraliteten och ställa sig på Tysklands sida i kriget. Carl sympatiserade med innehållet i boken och han och Gösta diskuterade ofta dessa frågor.  Robert var den tredje i den lilla gruppen, hade fått lämna sina älskade studier i historia på Uppsala universitet för att göra sitt uppdrag för Svenska folket. Robert fick snabbt namnet professorn, då han alltid läste i någon bok. Han var otroligt kunnig inom sitt ämne och kunde berätta om olika händelser som hänt sedan 1600-talet både i Sverige och övriga Europa. Hans främsta intresse var kulturhistoria och hur olika idéer eller tankar kunnat påverkat landet i en riktning. Han älskade därför att diskutera med Carl och Gösta om detta med neutralitet eller inte. Både Norge och Danmark hade ju även valt den neutrala vägen i detta krig och Robert delade gärna med sig hur det varit tidigare. Norge var ju ett känsligt kapitel sedan Sverige och Norge delades 1905 och relationerna var väl inte alltid de bästa.

Efter grundutbildningen förflyttades de tre till Gotland för att vakta det svenska vattnet. De blev alla placerade på en jagare, nämligen HMS Magne. De skulle ha fått sin första placering på pansarkryssaren Fylgia, men vid första världskrigets utbrott var Fylgia i Medelhavet och det tog tid att återvända till Sverige under de första krigsåren, så istället blev de placerade på HMS Magne. Vid Gotlands kust skedde flera överträdelser både av tyska som av ryska båtar. Robert som var van att koncentrera sig för att läsa böcker hamnade ganska snart vid styrmans sida för att läsa sjökort och spana efter främmande fartyg. Carl hamnade som kockassistent och fick ganska snart ta över som ordinarie kock, då denne insjuknade och måste läggas in på sjukhuset. Gösta fick arbeta hårt som menig, men tack vara sitt hårda arbete och på grund av de många sjukdomarna bland de andra soldaterna, avancerade han snabbt och blev korpral och fick leda gruppen av de nytillkomna soldaterna. De tre delade hytt på båten och fortsatte med sina diskussioner om neutralitet, historia och även filosofi och framtida yrkesval. Carl var intresserad av tandläkaryrket och frågade ut Gösta. Han hade hört talas om röntgenapparater och tyckte det verkade som om framtiden fanns där. Gösta berättade det han visste om röntgenapparater och kunde meddela Carl att det fanns en sådan på tandläkareinstitutet sedan 1912. Han berättade även hur utbildningen var upplagd, med provtjänstgöring innan man fick bli legitimerad tandläkare.

Gösta i sin tur var intresserad av ”Aktivistboken” och tanken att Sverige skulle bli främst i Skandinavien. Att Sverige skulle bli en stormakt som förr i tiden. Robert pumpade dem med uppgifter hur det varit då Sverige var stort och starkt och var ett land som alla räknade med.

Sommaren kom med värme. Solen stekte deras skinn och de fick färg i ansiktet och händerna. Gösta som arbetade med ett praktiskt arbete ute på däck fick även sina armar mörka av solen. Carl som var ganska ljus i hyn fick fräknar i ansiktet och en rödaktig färg av solen. Robert undvek solen så mycket han kunde, då hans ögon hade svårt för det starka solskenet. Gösta hade inget emot sommarvärmen. Han njöt av solen men även av den svalkande brisen som fanns här ute på havet. Fartyget förflyttades hela tiden, från Gotland i norr till Karlskrona i söder. Den mesta tiden låg de på östra sidan av Gotland och spanande efter främmande fartyg. En dag blev de kallade till Herrvik, som är en vik strax söder Ljugarn. Det var ett tyskt minfartyg hade gått på grund efter att blivit jagade och beskjutna av ryska pansarkryssare. Både HMS Magne och HMS Wale kallades till platsen för att jaga bort de ryska båtarna. Men när de anlände till Herrvik var de redan borta. Långt inne i viken låg Albatross, det tyska minfartyget. Små båtar från Herrvik gick i skytteltrafik mellan fastlandet och båten. Ljudet av skrik från skadade och bybornas upprörda röster blandades i en overklig krigsscen. Havet var vid skeppet ljusrött av allt blod som kommit från de skadade och dödade soldaterna. Från Magne och Wale valdes fem personer vardera ut och besteg Albatross. Gösta var glad att han fick stanna kvar på Magne, då han redan på avstånd kände rädslan, skräcken som kom krypande. Han tittade ned i vattnet och såg något komma flytande. När han förstod att det var en bortsliten arm lämnade han relingen snabbt. Hans mage reagerade, men han klarade av det utan att spy, som han såg ett flertal andra gjorde. Soldaterna från båtarna hjälpte till att evakuera de kvarvarande tyska soldaterna. De fördes sedan till en internering i Roma. 

Kvällen kom och skymningen sänkte sig över viken. Gösta la sig i deras gemensamma hytt. När han stängde ögonen hörde han inom sig skriken och såg den avslitna armen. Först framåt morgonsidan lyckades han slumra till. HMS Magne och HMS Wale lämnades kvar vid båten några dagar för att vakta den för plundrare och när bärgningsfartyget kom till platsen fick de eskortera det till Oskarshamn. Framme i Oskarshamn väntade ett brev på Gösta och de fick äntligen en kort ledighet.

Kära bror!

Hur har du det på dina båtar? Är det spännande att få vakta Sveriges stränder? Du ska veta att ni gör ett viktigt arbete där ute i kusten. Min tid i Umeå blev kort, då vi i oktober, när det blev mer oroligt i Europa, så blevo vi sända till Boden. Tågen på stambanan var överfulla, då det var så mycket flyktingar från Europa, som skulle hem till Ryssland och Finland. Vi utspisades i Vännäs och ankommo bra försenade till Boden. 

Vår förläggning var en gammal gymnastikvind i gamla folkhögskolan. Sedan gingo vi och slogo dank i flera veckor innan vi fingo gå på handräckning uppe på Garnisonssjukhuset. Det var för mig en mycket spännande tid. Jag har lärt känna Överläkare af Ackerman, som äro en mycket vänlig herre. Han kommer från Örebro och har låtit mig gå bredvid honom och lära mig lite om läkaryrket.

 I Boden finns många beväringar och det blir många fester då de flesta idag ligger stilla inom kasernområdet. Har sett några söta flickor, men inte någon som fått mitt hjärta att banka hårdare. Hur går det för dig Gösta? Har du funnit en flicka vid varje hamn, nu när du är vid flottan?

Bästa hälsningar din bror Gustaf.

Kapitel 11-Kogrundsrännan 1916

Gösta, Robert och Carl fick ny placering i början av 1916. Efter Albatross grundstötning bestämde Sveriges riksdag att minera Kogrundsrännan och stoppa all trafik till Sverige. Rännan låg alldeles utanför Klagshamn och hade egentligen gjorts iordning 1915 för att svenska och neutrala fartyg skulle kunna undvika tyska mineringar. Men 1916 var det slut med trafiken då rännan minspärrades. Carl, Robert och Gösta placerades denna gång på pansarskeppet Fylgia. Pansarskeppet kryssade runt i närområdet och arbetsuppgifterna bestod främst i att vakta farleden. Dagarna var långa och slitsamma. Maten var dålig, då krigets verklighet även drabbade flottan. Många blev sjuka och det var löss överallt i hytterna. Gösta brukade skriva brev till Gustaf för att få tröst. Men han fick sällan svar. Gustaf hade förflyttats norrut och var för tillfället placerad i Boden. Han avancerade hela tiden och hade nu fått officersuppdrag. Det senaste brevet var för tre månader sedan.

Käre bror!

Fick för några dagar sedan en ny inkallelse till utbildning som underbefäl vilket jag tyckte var mycket spännande. Jag lämnade Boden och återvände till Umeå för att starta utbildningen. Vi hade manöver i fyra dagar i sträck efter en månads utbildning och de sista dagarna i Umeå blev ingenting sovit, då det var vaktavlösning varannan timme. Allt detta gjorde att jag därefter sov i flera dagar i sträck, men nu har jag kommit i normalt tillstånd igen.

Som det höres på officerarna vid Dragonerna, så torde vår årsklass gå ut igen i februari för vinterövningar. Troligtvis blir vi då än en gång förflyttade till Boden.

Tack skall Du ha för Ditt senaste meddelande. Roligt att Du mår bra i kronans kläder och fått några nya vänner, vilket även jag har.

Det är nu mycket strängare med tjänstgöringen, disciplinen är hårdare än första gången jag var här. Jag har hela tiden legat i tält. Det tycker jag var härligare än att ligga i ett magasin som de flesta i vår årsklass gör.

Hälsningar från din bror Gustaf.

Gösta funderade på kriget. Han lyssnade på Carls övertygande argumentering om att släppa neutraliteten. Men den verkade göra Sverige till ovän med alla.

När rännan minspärrades bråkade engelsmännen att detta var gjort för att Tyskland önskade det. Men tyskarna stoppades ju även de. Det senaste var att även Amerika var irriterad över Sveriges agerande. Detta hade gjort att både fotogen och kol var en bristvara idag. Det var till och med svårt att få tag i stearin. För de flesta tillbringades kvällarna i kompakt mörker på grund av detta. Om nu detta berodde på Sveriges neutralitet, var det inte bättre att välja sida då? Carl var övertygad om att Tyskland sida var den bästa, den segrande och den starka sidan. Robert var inne i sina perioder av läsande och hade sällan tid med att diskutera.

Gösta kliade sig. Även han hade fått problem med ohyra. Han som var van med rena fina bostäder och hade lärt sig att ohyra fanns bara hos de fattiga. Han suckade. Han ville tillbaka och fortsätta sin utbildning. 

Sirenen tjöt mitt i natten. Alla tre drog snabbt på sig kläderna och sprang ut. En främmande båt närmade sig. Robert sprang in i styrhytten. Carl sprang ned mot kabyssen och Gösta tog sin grupp till en av de åtta kanonerna. Gösta fick klartecken från kapten, ett varningsskott från kanonerna skulle skjutas. Gösta befallde skott babord om båten och kanonen laddades och sköt. Nästa kanon sköt även de ett varningsskott. Pansarbåten kom dock bara närmare. Kanon nummer tre laddades och sköts. Denna gång mycket nära den främmande båten.

Gösta lämnade sin grupp och gick fram till lejdaren och tittade ut. Han såg båten närma sig. Kapten gav order om kanon nummer fyra och fem. De sköt i snabb följd och där Gösta stod såg han hur nära dessa varit att träffa båten. Från det tyska pansarfartyget, det gick nu att se flaggan i båten, kom ett skott tillbaka på dem. Skotten landade strax styrbord om Fylgia. Gösta stirrade förskräckt, skulle de vara med om ett sjöslag. Han stelnade till och stirrade på vattenkaskaden som kanonkulan gjort. Så hörde han ett skott till och kände hur han flög åt sidan av smällen. Kapten beordrade skott från de sista kanonerna och de kunde då se hur det tyska pansarfartyget vände sakta om och lämnade svenskt territorium.

Gösta försökte resa sig där han låg, men kände att benet inte ville bära honom. Han kände ingen smärta, men såg på benet att det troligtvis var av. Från hans grupp kom några män springande. Sakta började smärtan sprida sig i benet och det svartnade för hans ögon.

När han öppnade ögonen låg han i sjukhushytten. Fartygets läkare tittade på hans ben. 

”Det är brutet”, muttrade han för sig själv. ”Jag måste få det rakt innan jag kan spjälka det.”

Han tittade upp och såg att Gösta var vid medvetande. Just då kom Carl in i rummet.

”Bra att korpral Gerber är här, ni ska få hjälpa till.”

Han gav Carl instruktioner att hålla fast axlarna på Gösta. Därefter gav han Gösta ett tygstycke som han satte i munnen. Det luktade illa och Gösta kände att det snurrade lite i huvudet av detta och förstod att det nog var någon sorts bedövningsmedel. Därefter tog läkaren tag i det onda benet. Han tittade på Carl och nickade samtidigt som han drog till i benet. Smärtan som kom var olidlig. Gösta försökte skrika, men tygstycket hindrade honom. Han försökte slita sig loss, men Carl höll honom hårt. 

”Bra”, sa läkaren. ”Nu är det rakt. Nu ska det bara spjälkas.”

Han tittade på Gösta och nickade. Han tog ut tygstycket från munnen och gick bort till ett hörn i rummet för att hämta några träbitar, spjälor för att fixera benet med.

Smärtan var fortfarande stor, men mest dunkande det i benet. Gösta slappnade av en del och Carl lättade då lite på greppet han höll om honom.   

Det gick en vecka innan fartyget närmade sig en hamn. Allt Gösta kunde göra var att ligga stilla och försöka slumra till ibland. Smärtan kom och gick hela tiden och medicinförrådet på fartyget var dåligt.  Men väl i hamn skulle han få komma till sjukhuset. 

Det var skönt för Gösta att äntligen få lämna fartyget, men förflyttningen var smärtsam för honom. Han hamnade i Karlskrona och på garnisonssjukhuset där. Behandlingen var inte mycket bättre än på fartyget, men det fanns en del medicin, som kunde lindra värken. En dag fick han även ett brev från sin bror.

Käre bror!

Fick höra talas om din olycka. Stackars Gösta. Hoppas det finns söta sjuksköterskor på sjukhuset, så du får lite roligare under din konvalescenstid. Här går allt sin gilla gång. Vi är nu placerade i Boden igen. Har blivit hembjuden till överläkare af Ackerman. Hans fru och deras dotter bor i en av Officersbostäderna i Boden. Elsa, som är hans dotter är helt förtjusande. Jag är kanske kär.

Sköt nu om dig bäste bror.

Från din bror Gustaf.

Robert och Carl brukade komma förbi och hälsa på om fartyget låg i hamn, men det hände inte så ofta. Efter fem veckor fick Gösta försöka stödja på benet. Det var svårt, då han inte brukat många muskler under sin konvalescenstid. Han fick sakta ta sig fram med käppar och efter två veckor klarade han sig med en käpp. Läkaren på garnisonssjukhuset träffade honom då och gjorde den bedömningen att han inte skulle kunna återgå till militärtjänst. Gösta drog en djup suck. Han skulle äntligen få åka hem igen. Efter en vecka ordnades en transport och Gösta åkte tillbaka till Stockholm.

Kapitel 12 – Stockholm augusti 1917

Hösten kom och Gösta tänkte återuppta sina studier. Han hade skickat ett brev till Gustaf för att fråga om även han skulle mönstra av och påbörja studierna. Men brevet han fick från Gustaf gjorde honom inte glad.

Käre bror!

Då min officersutbildning framskrider så bra, vill jag inte avbryta detta för tandläkarutbildning. Min käresta Elsa finns ju även här, vilket gör att jag har svårigheter att lämna Boden. Min håg till att bli tandläkare har minskat under åren. Snälla Gösta tala inte om detta för Far. Min vänskap med regementsläkare har dock öppnat mitt intresse mot läkaryrket. Men tills jag med säkerhet vet vilken min inriktning ska blivfa, så fortsätter jag min officersbana. 

Sköt nu om dig bäste bror och lycka till med studierna.

Från din bror Gustaf.

Skulle Gösta läsa utan Gustaf. Det hade inte funnits med i Göstas tankevärld någonsin. Gösta och Gustaf skulle följas åt och överta Fars praktik när de fått sin legitimation. Men det fanns en ljusning. Carl hade sökt in på utbildningen och skulle börja sin utbildning samtidigt som Gösta. Då Gustaf inte skulle komma erbjöd Far Carl att även få bo hemma hos dem. 

Gösta och Carl vandrade tillsammans till Tandläkarinstitutet på samma sätt som Gösta och Gustaf gjort för tre år sedan. De ämnen som de läste var allt som allt 8 ämnen den första terminen. De läste kemi (organisk och oorganisk) fysiologi, anatomi, (skallens ben och muskler), patologi, histologi, farmakologi. Det var dåligt med läroböcker, så de fick anteckna allt i sina anteckningsböcker. Carl och Gösta var glada att de två kunde hjälpas åt med detta. När en inte förstått eller missat en anteckning fanns den andre som hjälp. Livet blev inrutat med promenaden till institutet på morgonen och hem till kvällsvarden och därefter satt de och renskrev sina anteckningar. På lördagarna var skoldagen kortare och de kunde ägna sig åt annat än skolarbetet. Varken Gösta eller Carl var så intresserad av dans eller umgänge med de andra kandidaterna, så de stannade oftast hemma med en bok eller med att diskutera med varandra. De var däremot intresserade av flickor, så någon gång gick de ändå iväg till dansbanan för att se om det fanns några söta flickor att titta på. Att tala med flickorna eller att dansa med dem var fortfarande för oöverstigligt för dem. 

I mitten av februari 1918 fick Gösta ett brev från sin bror. Breven var efterlängtade, men kom med långa mellanrum.

Käre bror!

Ett nytt krig har startat i Finland, frihetskriget. Då jag anser att vi måste stödja vårt broderfolk har jag nu anslutit mig till ”Finlands vänner” och är nu i Torneå. Vi kommer att fortsätta mot Uleåborg och ansluta till Svenska brigaden. Brigaden leds av en kusin till överläkare af Ackerman och vi hoppas vi ska kunna skydda Finland från den ”röda terrorn”.

Jag kommer inte att kunna skriva på länge, men tänk på mig i din aftonbön, för det kommer jag att behöva. 
Sköt nu om dig bäste bror och lycka till med studierna.

Från din bror Gustaf.

Mor och Far blev förskräckta och började följa det finska kriget noggrant. Rapporteringen handlade om blodiga slag och gjorde dem inte lugnare. Gösta var själv mycket orolig, men försökte att visa sig stark, för att på så sätt vara ett stöd därhemma. Men i de mörkaste stunderna tänkte han vad som kunde hända. Tänk om Gustaf inte överlevde. Hur skulle hans liv bli utan hans tvillingbror. 

När den andra terminen började kom mer praktiskt hantverk in i undervisningen. Föreläsningarna började kl 8 varje morgon och varade ett par timmar. Efter lunch blev det praktiska arbeten mellan 13 – 17 och ibland ända till kl 18. Hela andra terminen var det bara fantomarbete, men sedan fick de under den tredje terminen pröva på att ta emot patienter. De praktiska arbetena genomfördes jämsides med föreläsningar i proteslära, tandkirurgi, tandfyllnadskonst. Först i slutet av tredje terminen fick de undervisning i röntgenologi som var det ämne som hela tiden fascinerat Carl så mycket. 

I slutet av juni 1918 fick Gösta nästa brev från sin bror. 

Käre bror!

Min tid som soldat är nu över. Tiden i Finland öppnade mina ögon. Jag vill inte berätta några detaljer trots att de kommer till mig varje natt. Krig är förskräckliga. Jag vet nu vad min uppgift i livet är. Det är att rädda liv. Magnus af Ackerman har rekommenderat mig till utbildning på läkarutbildningen i Lund. Till dess kommer jag att vara hans hjälpreda på Bodens garnisonssjukhus, för att få en ingång till yrket. Kan du berätta detta för Far?

Elsa och jag har nu förlovat oss, det kan du berätta för både Far och Mor.

Sköt nu om dig bäste bror och lycka till med studierna.

Från din bror Gustaf.

Han skulle inte komma hem. Gustaf hade förlovat sig och skulle flytta till Lund och bli läkare. Det var ju inte så Gösta hade tänkt sig framtiden. Han kände sig ensam och övergiven. Gustaf hade någon annan att dela livet med. Gösta behövde inte vänta länge med att berätta om nyheterna. Mor hade sett när han fått brevet och var nyfiken. Gösta berättade först för henne om förlovningen och sedan om hans framtidsplaner. Mor såg på Gösta och klappade honom på axeln. Stackars Gösta, det är inte lätt när det inte blir som han tänkt. Men huvudsaken att Gustaf överlevde kriget och han behöver gå sin egen väg. Mor sa sedan att hon skulle berätta för Far. Gösta drog en djup suck av lättnad. Att berätta för Far att Gustaf hade valt ett annat yrke än tandläkaryrket hade varit svårt för honom att berätta.

Sista terminen på institutet ägnades åt en så kallad provtjänstgöring. Då skulle de göra ett visst antal proteser och plomberingar, jämte prover i tandutdragning och bedövning, allt på patienter. En hel del av denna provtjänstgöring gjorde Carl och Gösta på Fars tandklinik. 

På institutet hade de endast tillgång till trampborrmaskiner, så hos Far var det mycket modernare. Det var mycket som var efterblivet på institutet, så Carl och Gösta hade tur som hade Göstas Far, som ständigt följde med i den nyaste forskningen. Under provtjänstgöringen ståtade alla studenter i jacket, vilket egentligen var lite komiskt att alla tandläkarkandidater var klädda i högtidsdräkt en hel termin, men de tog det på fullt allvar och de ville skilja sig från de andra kandidaterna som inte hunnit lika långt i utbildningen. Strax före jul 1918 fick de sina tjänstgöringsbetyg, och i januari genomfördes den muntliga examen.

Både Gösta och Carl fick bra betyg och gick sedan iväg med de andra kandidaterna på Rosenbadsrestauranten och åt en finare lunch a´ 35 kr. De var klädda i frack och i hög hatt, för att verkligen visa att de lyckats.

Kapitel 13- Berlin mars 1933

Gösta gjorde sitt årliga besök i Berlin som han gjort sedan 1928, då Carl fått anställning under professor Diecks på Berlins universitet. Diecks specialitet var röntgenstrålning och Carl hade fått en anställning med uppgift att forska kring möjligheterna för bättre tandvård tack vare röntgen. Carl samarbetade i denna forskning mycket med en tandläkare från Göteborg vid namn Albin Lundberg som arbetade med att testa olika tandfyllningar av olika material. De fyllde tänderna med guld, silver, porslin och glas och jämförde dessa genom röntgen, där såg de på både hållbarhet och hur dessa fyllningar kunde få bättre fäste i tänderna. Gösta besökte Carl för att få höra om den nyaste forskningen, men också för att få en vän att dela vardagen med. Varken Gösta eller Carl hade gift sig utan deras liv hade kretsat kring tandvård, politik och att beklaga sig för varandra.

Gösta hade nu helt övertagit sin Fars tandklinik och även hans plats i tandläkaresällskapets styrelse. Att han fick överta platsen i styrelsen var tack vare sin fars inflytande. Han visste att det varit med stor tvekan de låtit honom ta denna förnämliga styrelseplats. Så risken var stor att när far dog, skulle platsen gå till någon annan. Han hade inte samma karisma och retoriska förmåga som sin far. De flesta verkade tycka att han var tråkig och ointressant. Han var glad att han fortfarande hade Carl som sin vän, som uppskattade hans sällskap.  Dessutom tyckte tandsällskapet att det var intressant att han hade en vän inom tandvårdsforskningen i Tyskland och det var nog även det en räddningsplanka för att få behålla platsen i styrelsen. Göstas mor hade hastigt avlidit i lunginflammation för fem år sedan. Far hade efter detta blivit vresig och dragit sig undan mer och mer. Gustaf däremot blommade upp mer och mer varje år. Han hade blivit en fantastisk läkare, som alla hade trott. Han brukade ju lyckas med det han tog sig för. Han och Elsa hade numera fyra barn, två flickor och två pojkar. För fyra år sedan flyttade de till Drottningholm då han blivit hovläkare och skötte numera om hela kungafamiljens hälsa. De hade som tjänstebostad fått ett stort gods i närheten av slottet. De gånger de möttes kände Gösta sig underlägsen, Gustaf strödde pengar omkring sig och hade så fina kläder. Många hälsade och log när de gick på promenad. Gustaf verkade inte märka skillnaden utan pratade på om sitt arbete, om barnen och om de många resorna de gjorde. Han var också intresserad av hur tandläkarkliniken gick. Men det var något Gösta inte gärna pratade om. Kliniken gick inte så bra. Det fasta klientel som far hade haft fortsatte att gå, men det kom inga nya. Då fars klientel var gamla och en del hade redan dött, så minskade klienterna stadigt och med dem både inkomster och anseende. Gösta försökte undvika att träffa Gustaf så ofta, så han skulle slippa berätta om sitt misslyckande.

Men nu var han i Berlin. För Carl kunde han klaga över sin lott. De var båda överens att det berodde på otur. Tanken hade ju varit att Gösta och Gustaf skulle ha kliniken tillsammans. När Gustaf drog sig ur, så var det ju inte konstigt att det gick som det gick. Inte kunde man beskylla Gösta för misslyckandet. De brukade sätta sig på en bar med varsin öl och beklaga sig. Båda saknade tillgång till pengar och brukade sitta och fundera hur de skulle kunna dra in mer pengar. Carl som jobbade en del med guldfyllningar tog fram en idé att man skulle kombinera guld med någon annan metall och på så sätt kunna behålla halva guldet för egen del. De diskuterade olika möjligheter för att lyckas med detta. Det måste ju ha samma färg som guld och tillräckligt hårt, så inte klientens fyllning gick sönder. De bestämde sig att båda två läsa in sig på detta ämne för att kanske hitta en lösning.

De brukade ta långa promenader i Berlin för att upptäcka allt som hände där. Det var alltid nya byggnationer på gång. Berlin var verkligen en stad i utveckling. En tunnel höll på att byggas för Berlins nya spårvagnssystem eller tunnelbana som de började kalla det. På affischer i staden fanns många politiska budskap då det snart skulle bli val. I Berlin var många tveksamma till NSDAP som var det nya namnet på arbetarpartiet och hade valt en Österrikare till ledare. Hans namn var Adolf Hitler. Gösta och Carl diskuterade detta och tyckte ändå att han var intressant. Han gav de rika en smäll på fingrarna och ville ha bort de personer som tog för sig av vad andra skulle ha. Det gillade de. Det var ju tuffa tider nu, då depressionen slagit till härom året. Pengarna sinade överallt och även universitetet hade känt av det. De löste universitetet genom att ge underhuggare som Carl lägre lön och tröstade honom med att han ändå fick behålla jobbet. Denna lönesänkning gällde naturligtvis inte professorerna. Nä, de gick som vanligt skadelösa. Carl fräste när han berättade om detta. Var inte hans lön redan för låg. Gösta höll med. I Sverige hade Sveriges statsminister Carl Gustaf Ekman tagit mutor av självaste Ivar Krueger, den mäktiga och rika tändstickskungen. Statsministern hade väl tillräckligt med pengar redan. Gustaf hade också sitt på de torra, men inte han som skulle hålla igång en gammal klinik och stå ut med en vresig Far. För trots att han tagit över kliniken, så nog var det Gustaf som var så fantastisk. 

”Fantastisk”, Gösta muttrade ilsket, ”han som bara smitit från ansvaret för att få guld och gröna skogar”. 

Så höll de på Carl och Gösta. De eldade upp varandra i orättvisor. Alla andra gled omkring på gamla meriter och inget fick de.

Kanske hade Hitler rätt. En arisk ras som alla var på lika villkor och bort med alla som stal ifrån dem det som var deras. Då kanske andra skulle se att också de var värda något. Men till dess skulle de fortsätta undersöka hur de kunde ta del av guldet i guldtänderna. Det var ju bara rätt och riktigt att de fick del av dessa förmögenheter. Ett slöseri att en del skulle gå med glänsande tänder, när de själva nästan inte kunde klara sina åtaganden. 

De kom båda överens om att de måste finna en lösning för att få mer pengar och anseende. De skulle fortsätta att undersöka om de kunde behålla en del av guldet för 

tänderna. Det var ju bara rätt. De som satte in guldtänder var ju ändå de rika och giriga. Det var ju bara rätt att Gösta och Carl fick sin del.

Gösta reste tillbaka till Sverige och började läsa in sig på guld och andra metaller. Han och Carl brevväxlade flitigt om detta för att hitta en lösning.

Carl berättade i ett brev att han av misstag råkat försäga sig för en kollega vid en barrunda. Men den kollegan höll med honom och de beslutade att det bara var positivt om de kunde jobba med frågan. Efter ett tag blev även Albin Lundberg från Göteborg indragen i deras projekt om guldet. De beslutade att de fyra inte skulle dra in några fler personer i projektet och för att ingen skulle förstå vad de sysslade startade Carls kollega som hette Ernst Müller ett forskningsprojekt kring fyllningsmaterial i tänder. Han ansökte dessutom om ett anslag från tandläkarsällskapet i Sverige och i Tyskland och fick en del bidrag. Så nu kunde de fyra tillsammans ”forska” om hur man minskade guldet i guldtänderna. 

Gösta fick tack vare detta forskningsprojekt ett större anseende i tandläkarsällskapet och de följde med intresse det forskningsprojekt han var inblandad i.

Kapitel 14 – 1 augusti 1936 i Berlin

De fyra i forskningsgruppen, Gösta, Carl, Albin och Ernst träffades i Berlin igen. Denna gång för att roa sig. De skulle gå och se invigningen av OS. Den väldiga Olympiastadion som hade byggts just för denna olympiad var ett gigantiskt byggnadsverk. De skulle dit och se invigningen när alla 49 länder tågade in i stadion med sina flaggor. De skulle lyssna på tal av Adolf Hitler och även av Sven Hedin. De fyra var ivriga och pratade i munnen på varandra. De skulle få se något stort, något historiskt. De hade följt elden när den korsade stadens gator. Elden hade förts hela vägen från Olympia i Grekland till stadion. Detta för att påminna sig om var olympiaden härstammade ifrån. Vilket påhitt att en eld skulle fraktas så långt. De var inte riktigt överens om detta var ett spektakel eller om det var en genialisk ide. Men spännande var det. Albin och Gösta, som så ofta besökte Berlin talade närmast en flytande tyska och var båda mycket spända över att äntligen få se Adolf Hitler i verkligheten. De hade hört Carl och Ernst prisa hans förmåga att uttrycka sig i tal. Vägen till Olympiastadion kantades av folk. De hade åkt taxi en bit, men sedan hade det inte gått längre. Bilarna fastnade i massan av bilar och människor. De hade stigit av och börjat gå istället. De hade först varit irriterade av alla människor som trängdes och skrek. Men efter ett tag hade de ryckts med av stämningen och kände sig som en del av något stort. Albin och Gösta viftade med sina blågula flaggor. Carl hade både en blågul och även en tysk flagga. Ernst viftade med sin tyska flagga. När de såg flaggor av samma färg skrek de och viftade mot varandra. Vissa grupper sjöng sånger tillsammans när de trängde sig fram i folkmassan andra hade munspel, trummor eller andra instrument som de spelade på. Övriga försökte överrösta de andra med tjoanden och rop.

Männen gick med hattar som de gärna viftade med. Kvinnorna var inte lika många, men de som var där gick i sina finaste klänningar och skorna med klack som de trippade fram i. De hade färgglada sjalar om axlarna eller hilkor på huvudet som de knöt upp och viftade med.

Då och då kom en fin svart bil och tutade på folkmassan för att ta sig förbi. Men den fick följa med folkströmmen i sakta mak. Det fanns inte utrymme för att ta sig förbi. Efter ett tag slutade de tuta och körde sakta mitt i folkhopen. Trots trängseln försökte ingen tränga sig förbi utan alla behöll sin plats och följde med i massans fart.

De såg nu Olympiastadion. Alla nationers flaggor vajade från flaggstängerna som stod utanför. På Olympiastadion vajade dessutom flaggor med hakkors. Gösta hörde en del mummel och pekande på dessa flaggor med hakkors. Men stämningen var fortfarande hög och alla började istället plocka fram sina biljetter och vifta med dem. Kön förbi ingången gick snabbt, då alla redan plockat upp sina biljetter och var redo att visa upp dem på en gång. Ernst, Carl, Albin och Gösta var snabbt inne i stadion. Deras platser var högt uppe och de började traska uppför alla trapporna. De sjönk sedan ned på sina platser och häpnade över den mäktiga utsikten. De hade tagit med sig matsäck, som de genast plockade upp. Det smakade underbart efter den långa promenaden och halsarna var torra efter allt skrålande på väg till stadion.

De satt där och åt och drack och såg på alla människor som sakta fyllde stadion. Efter ett tag tunnades köerna ut och endast ett fåtal människor fortsatte att söka sina platser.

Något var på gång. Trumvirvlar hördes och ut på mitten av stadion kom militär marscherande. Efter dem kom en grupp svartklädda män. Ernst plockade fram kikaren som han hade med sig. Det är Hitler ropade Ernst. De andra plockade snabbt upp sina kikare och såg hur Hitler vände sig mot åskådarläktaren och vinkade. 

”Heil Hitler” hördes från stora delar av läktaren samtidigt som armar sträcktes ut i en hälsning. Men det kom även buarop och visslingar, men de drunknade i jublet.  Hitler stod kvar ett tag och vinkade. Fram kom en liten blåklädd pojke som överlämnade en bukett blommor till Hitler. Hitler böjde sig ned och tog emot buketten. Han klappade pojken på huvudet och gick sedan med sin grupp fram till hedersläktaren och satte sig.

Nu började alla nationer att marschera in på arenan. Först kom Grekland med fanbäraren längst fram och sedan idrottsmännen och kvinnorna. De sträckte ut armarna i en hälsning till Hitler och hela publiken jublade. Land efter land kom in. När det svenska laget gick in reste sig de fyra för att se bättre. Den Svenska flaggan bars fram och de jublade. Idrottsmännen var snyggt klädda i mörk kavaj och vita byxor samt en stråhatt. När de passerade hedersläktaren tog de av sig hattarna, men gjorde ingen hälsning med utsträckta armar. Oartigt, tyckte Carl. De andra var osäkra. Det skulle nog bli reaktioner i Sverige om de gjort en direkt ”Hitlerhälsning” trodde de.

Alla medverkande länder stod nu placerade på den stora gräsplanen i mitten. Ett jubel hördes från ingången och in rusade Fritz Schilgen, den duktige tyska löparen med facklan i sin högra hand. Han stannade till när han kom in och sträckte ut armen med facklan och jublet steg. Därefter sprang han runt banan i den röda sanden, förbi alla nationer och uppför trappan på den andra sidan. När han kommit upp stannande han, sträckte ut facklan och sänkte den sedan med rak arm ned i den stora trefot där elden ska brinna under hela olympiska spelen. Elden flammade genast upp och Fritz Schilgen sänkte ner sin arm.

Nu reste sig Hitler och gick fram till mikrofonen.

Med en myndig röst invigde han 1936 års Olympiska spel, med sina korta fraseringar och typiska militäriska röst.  Han avslutade med en hälsning och hela publiken hälsade tillbaka med ett ”Heil Hitler” och en utsträckt arm.

Berlins symfoniorkester spelade musik av Strauss och en kör sjöng. Allt var väl organiserat och vackert. Sommarkvällen var ljum och när mörkret sänkte sig lyste facklor upp hela stadion. 

Invigningen var slut och de fyra vandrade hemåt. De går tysta och är alla imponerade av vad de sett. Allt fungerade och allt var välorganiserat. De vandrade långsamt i natten. Gatorna är fyllda av människor och pubarna är fortfarande öppna och där tränger sig människorna in. De var själva sugna att få något, men trängseln fick dem att tveka och de bestämde att istället gå tillbaka till hem och hotell.

Kapitel 15 – Drottningholm 1938

Gösta gruvade sig för besöket. Men denna gång kunde han inte smita ifrån. Gustaf skulle bli tilldelad en orden av kungen för att han räddat livet på kungens systerson. Det skulle vara galamiddag med dans och alla skulle beundra Gustaf.

Gösta suckade. Alltid var det den fantastiske Gustaf. Han var ju så charmerande och lyckades alltid få människorna på sin sida. Kungen och han hade riktigt nära umgänge och Gösta fick ofta höra Gustaf säga:

”Kungen säger att….”

Eller när han berättade om de besök de gjort på kungens egendomar i Frankrike under sin semester.

Gösta känner hur orättvist livet har blivit. Gustaf och han skulle ju tillsammans ha drivit tandkliniken. Då hade Gustaf fått se att allt inte var så enkelt. Men nu får Gustaf och hans familj bara följa med på äventyr och de har blivit en del av aristokratin i Sverige. Gustaf som egentligen bara var en son till en tandläkare, precis som han.

Gösta tar på sig fracken som Gustaf lånat ut åt honom. Skorna är putsade och mustaschen är ordentligt vaxad. Han svänger sig framför spegeln och känner sig nöjd med vad han ser. Det mörka håret är fortfarande tjockt, men har fått en hel del gråa stänk, som bara gör honom mer distingerad. Magen putar ut lite, men det ger bara mer pondus åt honom. Axlarna vill gärna sjunka ihop och det ger honom en kutrygg, som inte ser så bra ut. Han sträcker på sig och tänker att han måste komma ihåg att hela tiden sträcka ut ryggen.

Han går ut för att möta de andra inför färden till slottet.

Gösta känner sig ändå stolt när han ser Gustaf ta emot medaljen ur kungens hand. Gustaf ler stort och vänder sig om när han fått medaljen och vinkar. Han tittar på Gösta och blinkar åt honom.

Far skulle ha varit stolt om han varit med tänker Gösta. Men Far orkade inte längre vara med. Han ligger mest i sin säng. Han stiger bara upp en gång per dag en kort stund, resten av dagen tillbringar han i sin säng. Läkaren sa sist han besökte dem, att Far lever på övertid. Döden kan komma när som helst. 

Efter medaljutdelningen blir det bal. Gösta står först med ett glas vin i handen och tittar på de dansande. Gustaf är väldigt populär att dansa med. Först dansar han med sin fru, sedan dansar han dans efter dans med andra damer. Från gamla ålderstigna damer till små unga flickor. Men alla ser lika förtjusta ut och alla ler och skrattar åt Gustaf.

När han står där i sin ensamhet känner han att någon knackar honom på axeln. Det är Elsa, Gustafs fru. Hon vill dansa med honom. Gösta tvekar. Hans känner sig ringrostig när de gäller dans och känner han sig inte riktigt bekväm bland alla fina människor. Men Elsa insisterar och de ger sig ut på dansgolvet. Gösta förstår att hon inte är så förtjust i Gustafs dansande med alla. Det kan inte alltid vara så lätt att vara gift med honom. Han glänste, som hon sa och hon kände att hon försvann i mängden och önskade ibland att hon bara skulle få ha honom för sig själv. Men alla ville ju dela honom med henne. Gösta log och förstod att hon kände precis som han hade känt när inkallelseordern kom för länge sedan. Han ville inte fara utan sin bror. Tillsammans var de ju en helhet. Men så blev det inte. Och efter detta blev de aldrig en enhet igen. Gustaf växte och Gösta förtvinade.

Kapitel 16 – April 1940

Far har nu dragit sin sista suck. Hans dödskamp blev lång och utdragen. Men nu var den över. Gösta och Gustaf hade suttit vid hans sida det sista dygnet. När han slutade andas var det som en lättnad för Gösta. Han var trött, så trött. Far hade varit dålig så länge och Gösta hade åkt med honom på sjukhuset ett flertal gånger. De sista månaderna hade han fått vaka vid fars sida ett flertal gånger. Det var alltid Gösta ensam, då Gustaf inte kunde lämna sin kung. Men denna gång hade han kommit och nu var det slut på riktigt. Gösta funderade om far visste att denna gång var de båda vid hans sida och därför kunde han slappna av.

Gustaf grät tyst. Det rann tårar nedför hans kinder när han satt där vid fars sida. Gösta satt där bara tyst och kände ingenting förutom den så förlamande tröttheten.

Gösta och Gustaf lämnade Far, så att sjukhusets personal kunde göra honom iordning. Prästen stod där inne och läste välsignelsen. Han skulle stanna kvar och hålla en liten minnesstund efter att sjukhuspersonalen var klara med kroppen.

Gösta och Gustaf gick på ett café i närheten och beställde varsin kopp kaffe och en smörgås. De fick lämna varsitt ransoneringskort för att få sitt kaffe, men båda kände att de verkligen behövde få riktigt kaffe idag och inte någon ersättningsdryck. De satt tysta och åt och drack helt fyllda av egna tankar.

Av husläkaren fick de tips om en begravningsbyrå nära dem. De gick dit dagen efter och gick igenom arrangemangen. En ny begravningsplats har just detta år öppnats och de blir rekommenderade att söka en plats på den nya skogskyrkogården. Gösta lovar att ordna detta, medan Gustaf pratar med prästen om begravningen.

De beslutar att hålla begravningen i skogskyrkogårdens kapell en vecka senare. Det är mycket som ska ordnas innan dess, men som tur var kan begravningsbyrån ordna det mesta. Far var en populär person, men han hade legat sjuk i många år, så många hade nog hunnit glömma honom. De trodde inte det skulle bli så många på minnesstunden av den orsaken. Men de visste att Hilma, som var hans hushållerska skulle komma och någon från tandläkaresällskapet.

På begravningsdagen träffades Gustaf och Gösta först hemma hos Gösta. Gustafs fru Elsa och två av barnen var med. De hälsade alla allvarligt på varandra. Därefter satte de sig i Gustafs bil och åkte till gravkapellet. Vid gravkapellet stod begravningsbyråns representant och prästen och väntade på dem. De skakade hand med dem bägge två och gick sedan in i kyrkan. Framme i gravkapellet stod en kista målad i svart. På kistan låg en vit krans med blommor. De stannade framför kistan. Elsa neg och Gösta och Gustaf bockade. Det var tyst och högtidligt. Kyrkvaktmästaren kom fram och gav dem en psalmbok. Han viskade tyst när han överlämnade boken. 

Det började komma andra till begravningen också och sakta fylldes gravkapellet. Gösta kikade försiktigt bakåt och såg att det var många fler än de räknat med. Det handlade nog om 60-70 personer som samlats.

Organisten började spela ett preludium och sedan var det dags för första psalmen. 

”När ingen dager ögat skådar
och sorgens natt ej tager slut,
när intet hopp en ljusning bådar
och hjärtats tro vill slockna ut,
när ingen tänker på mitt väl,
var finns ett fäste för min själ?”

Gösta sjöng med i psalmen. Han hade alltid haft en bra sångröst och tyckte om att andra märkte det. Gustaf och han hade ofta ”tävlat” i att få mest beröm för sin sångröst och sjungit ut tillsammans. Men nu kom ingen sång från Gustaf, Gösta sneglade på honom och såg att han snyftade. Gösta skämdes lite för honom. Han kunde väl skärpa sig lite, när det var så här mycket folk. 

Prästen gick sedan fram och höll ett griftetal. Gösta och Gustaf med Elsa och barnen gick sedan fram och Gösta läste ett kort tack som de skrivit tillsammans. Sedan kom tandläkaresällskapets ordförande och sa några korta ord.

Prästen fortsatte sedan och efter en psalm till var det dags att bära ut kistan. Det var Gösta och Gustaf, som tillsammans med några grannar och en tandläkare som bar den. Hela tiden hördes snörvlande från Gustaf, där han gick vid Göstas sida.

Tillsammans sänkte de ned fars kista i den grävda graven. Gösta och Gustaf tog den vita kransen och kastade den försiktigt ned över kistan. Därefter var det ett flertal av besökarna som kastade ned en blomma eller en krans.

Efter sista psalmen var begravningen slut. Gösta och Gustaf stod sida vid sida och skakade hand med alla besökare.  Gustaf med röda ögon och ovanligt tyst och dämpad. Gösta som inte gråtit alls stod där och var den som fick föra samtalen och tacka för att de kom. Det kändes ovanligt för Gösta, men han kände sig stolt över att han visat sig vara den starke av de två.

I slutet kom Fars advokat fram till dem. 

”Det finns ett testamente efter Ivar Granqvist”, meddelade han. ”Har ni möjlighet att komma till mitt kontor imorgon kl 9?” Frågade han dem.

Gustaf nickade och Gösta svarade att det skulle gå bra och skakade en sista gång hand med advokaten.

Gustaf stannade kvar i huset tillsammans med Gösta under natten. De pratande en del om begravningen och alla som varit där. De hade båda svårt att förstå att far var borta. Men Gustaf som inte träffat far så ofta mindes den viljestarka man som styrt brödernas liv med järnhand. Gösta minns den man som sakta tynat bort i sin sjukhussäng, mer och mer vresig. 

De pratade också om testamentet. De trodde båda att det mest var formalia och att kanske far lämnat lite till Hilma, som varit hans hushållerska så länge.

Dagen efter tog de Gustafs bil till advokatkontoret, då det var förbjudet för privatpersoner att använda egen bil och Gustafs bil räknades som tjänstebil, då han arbetade direkt mot kungafamiljen. 

De kom till advokatens kontor. Där satt precis som de anat Hilma, hushållerskan. De hälsade glatt på henne båda två.

Advokat Fransson kallade in dem i hans rum.

”Ja, välkomna alla tre”, började han. ”Det är inget komplicerat testamente, men jag ska läsa upp det för er.”

Han började läsa. Det började först med lite formalia och därefter några välgångsord.

Därefter började uppräkningen:

  • Till Hilma: 1000 kr
  • Till tandläkaresällskapets sociala arbete: 2000 kr
  • Till Gösta: tandläkare kliniken och huset
  • Till Gustaf: 50 000 kr.

Hilma satt i ett hörn och grät. 

”1000 kr”, mumlade hon. ”1000 kr!” 

Hon kramade sedan om både Gösta, Gustaf och advokaten och leendet hon visade sa allt vad hon tyckte om arvet.

Både Gustaf och Gösta såg chockade ut. Gösta hade nog trott att han skulle få huset och kliniken, men att Far hade 50.000 kr. Det visste han inte. Varför hade dessa gått till Gustaf? Han hade väl nog. Gösta hade ju behövt dessa. Nu satt han med en olönsam klinik och med ett hus som han inte kunde sälja, då kliniken fanns i den. Som vanligt hade Gustaf dragit vinstlotten.

Advokaten, tittade på dem.

”Ivar Granqvist sa att han räknat ut att 50.000 var ungefär vad kliniken och huset var värt, så att ni bröder skulle få lika. Han hoppades också att du Gösta ville med glädje fortsätta med arbetet med kliniken som han byggt upp. Han var så glad att Gösta jobbade i den.”

Han tittade nu på Gustaf.

”Han var lite orolig att Gustaf skulle bli besviken som inte fick del i kliniken, så han hoppades att ni skulle vara nöjd med penninggåvan.”          

Gustaf nickade och menade att han var nöjd. 

Ingen frågade om Gösta var nöjd. De tog det förgivet. Han skulle fortsätta med kliniken. Det tog far förgivet och dessutom med glädje. Gösta ordnade sina anletsdrag och log mot advokaten och tackade honom. De gick båda ut i solskenet. Vårens varma vindar lovade något bättre, men inom Gösta var det kallt och mörkt. Men han visade det inte för advokaten och inte för Gustaf. Han höll masken. För det var han bra på.

Gustaf skjutsade hem Gösta och åkte sedan vidare mot Drottningholm.

Kapitel 17 – Mars 1942

Kriget pågick för fullt. Gösta och Albin kunde inte längre åka till Tyskland för att träffa Carl och Ernst. Men Gösta och Albin träffades ett par gånger per år och hade ständig kontakt med Carl och Ernst via brev och telefon. 

Gösta hade haft tufft med att klara ekonomin. Han hade för att klara av detta varit tvungen att hyra ut två rum i huset. Han hade gett Hilma fortsatt arbete och hon hade städat och lagat mat åt både Gösta och hyresgästerna. På så sätt hade Gösta klarat av att behålla både hus och klinik. Men han hade beklagat sig för Albin och i sina brev till Carl. Livet var orättvist.

I mars 1942 kom ett brev via några av de kontakter de skaffat sig. Det gick inte att skicka via någon post, då de lätt kunde bli censurerade. Albin var just då på besök hos Gösta och de var spända vilka nyheter de kunde få.

” Kära broderskap,

Jag vill bara meddela att Ernst nu blivit placerad på ett koncentrationsläger (vill inte att säkerhetsskäl nämna vilket) för att för vår räkning gå vidare med forskningen. Han kommer att undersöka alla fångar på lägret och speciellt de med guldtänder eller guldfyllningar. Han kommer att få jämföra dessa med andra fyllningar. Detta sker bland annat genom olika hållfasthetstester. Han kommer att mer detaljerat att beskriva detta efteråt.

Men detta kommer att ge oss den möjlighet vi önskat. Ni måste vara försiktig med detta brev för detta får inte spridas. Jag tror ni måste bränna brevet efter ni läst.

De guld som blir över vid testerna kommer att föras till olika säkra ställen. Men just nu är inte Tyskland ett säkert ställe. Kan ni i Sverige finna säkra ställen för förvaring. Som inte bombas ned och som kan vaktas säkert. Det finns nämligen möjlighet att kunna föra ut guldet via de tåg som körs genom Sverige om ni kan få någon att hämta upp detta i Trelleborg som är tågets första stopp i Sverige?

Vår postkurir återkommer om två månader till samma adress och då vill jag ha ert svar, för att i augusti kunna skicka den första lasten. Kan ni ordna detta?

Er bäste Carl

Albin och Gösta tittade på varandra, de visste inte om de skulle vara förskräckta eller upplivade. Vad skulle den andre säga? Räknas detta som forskning eller som spioneri? Men det måste ju ingå i deras forskning, visst borde det räknas dit?

“Jaha Albin, vad säger du?” började Gösta.

“Ja, det var ju ett annorlunda brev”, svarade Albin. “Vilken är din åsikt om detta”, kontrade Albin.

Ingen av de två ville börja vädra sina åsikter offentligt, utan ville att den andre skulle ta första steget. De fortsatte att kasta frågorna mellan varandra för att försöka förstå hur den andre tänkte. Men snart förstod de båda att de nog kände samma sak. Detta var det de väntat på, en spännande utmaning som skulle ge dem extra pengar.

Nu gällde det att hitta rätta kontakter. De började diskutera tågen som gick genom Sverige. Tågen kom ju från Tyskland över färjan från Sassnitz. Linjen skulle komma till Trelleborg, men av olika orsaker blev det ibland Helsingborg. Inget av tågen gick förbi varken Göteborg eller Stockholm, men Albin visste att de gick förbi strax utanför Göteborg. Men tågen kontrollerades ju när de kom till Sverige, så det bästa var nog att försöka få en medhjälpare som hoppade på då.

Albin kände någon inom SJ, så han lovade att undersöka saken. Gösta fick istället börja undersöka var man kunde gömma guldet. Något ställe som skulle klara bomber, brand och stölder. De skulle träffas om en månad hos Gösta och gå igenom detta och skriva ihop ett svar.

Det var länge sedan Gösta känt sig så levande. Albin och Gösta hade båda fått slita för att kunna lösa problemen. Det var inte enkelt att ta kontakt med personer för att hitta lösningar, samtidigt som de inte kunde avslöja vad det gällde. Det gällde att de kände de olika personerna på pulsen och se på vilket sätt man kunde påverka dem. Ofta hjälpte det om de blev lovade pengar, många hade det kärvt under denna tid och det fanns alltid hål att stoppa pengarna i. Tack vare ett litet penningtillskott, med löfte om månatlig utbetalning hade Albin fått tag i en som arbetade med att fylla på matförråden till tågen i Trelleborg. Han brukade gå upp på tågen med mat i speciella behållare. Samtidigt tog han ut tomma behållare som skulle fyllas inför nästa lastning. Så i dessa tomma behållare skulle det vid vissa tillfällen finnas små paket. Dessa skulle han ta hand om och lämna dem i en speciell postbox som de anskaffat.

Albin hade sagt att det var amalgam till tandvården som togs in från Tyskland, då det inte gick att importera detta på vanligt sätt och det ställde till problem för alla som fick hål i tänderna. Så de smugglande in det, men det var bara för patienternas skull.

Han lovade då att göra det, främst för pengarnas skull, men också för att han själv hade haft tandvärk och visste hur hemskt ont det gjorde. Han skulle dessutom få fri tandvård för hela sin familj.

Gösta hade istället sökt gömställen. Då det skulle vara bombsäkert sökte han bland skyddsrummen. I Stockholm hade det slutförts ett bygge med ett stort skyddsrum mitt i centrum. Gösta hade varit där på invigningen, men hade svårt att se hur de skulle kunna gömma något där, men han gick dit några gånger och undersökte lokalerna, men hittade inga säkra gömställen. Strax efter besöket på skyddsrummet fick han ett brev från Tandläkareinstitutet. Skolan flyttade för nästan tjugo år sedan till nya lokaler och han hade bara besökt dem ett vid ett fåtal tillfällen. Brevet var från tandläkare Halvardsson som gick samtidigt med Gösta och som nu arbetade som lärare på institutet. Han ville att Gösta skulle ta några timmars undervisning, så han istället kunde arbeta med ett forskningsprojekt.

Gösta blev förvånad. Han och Halvardsson hade ju inte direkt haft någon nära kontakt, men det är klart, det finns inte många kvar av hans årskull här i Stockholm.

Förfrågan kom lämpligt, då Gösta som vanligt hade dåligt om pengar. Han visste ju också att institutet låg i ett gammalt stenhus. Kanske fanns det ett skyddsrum där, tänkte han.

Kapitel 18 – Brevet

Det hade nu gått en månad sedan de träffades och det var dags att skriva ihop ett svarsbrev. Albin kom till Gösta och de var båda uppspelta. Förberedelserna hade gått över förväntan och de såg fram emot att få formulera brevet. Det var Gösta som höll i pennan och skrev.

Bäste Carl,

Vi hoppas ni mår bra och är frisk. Vi är båda friska och mår bra. Som Carl känner till, så vill vi gärna fortsätta vårt ”forskningsprojekt” tillsammans och har arbetat hårt för att kunna lösa alla detaljer.

I Trelleborg kommer vår kontaktman att ta ut ”forskningsmaterialet” tillsammans med de tomma matkantinerna. Vi kommer därefter att föra det till en säker plats i Stockholm.

På den säkra platsen får materialet ligga tills vi tillsammans kan ta hand om detta. Vi hoppas detta är ett tillräckligt tydligt svar för dig, så vi kan gå vidare.

Vi hoppas få meddelande om när i augusti första lasten anländer.

Med de bästa hälsningar

Gösta och Albin.


Nästa del kommer här

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.


Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Du kanske också gillar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *