Del 5

Här kan ni läsa om Anna i nutid. Nu händer en del. Har du missat tidigare avsnitt? Här kan du gå tillbaka till förra avsnittet.

Kapitel 39 – Umeå  12 Maj

Jag plockade upp min Ipad när väckarklockan ringde. Det var så skönt att ha tidningen i den. Helt plötsligt behövde jag inte gå med pappershögen till återvinningscentralen en gång i veckan. Jag hade dessutom med mig tidningen var jag än reste. Jag öppnade appen och läste de stora bokstäverna.

Sprängdåd på tandläkarhögskolan!

Jag satte mig upp och råkade tappa Ipaden. Vad var detta?

Jag öppnade artikeln och läste.

Vid 01.30 hördes en kraftig smäll kring Norrlands universitets sjukhus. Polis och brandkår var snabbt på plats och kunde konstatera att det skett en explosion under en förrådsbyggnad som troligtvis tillhör Tandläkarhögskolan. Bombexpert är inkallad från Stockholm för att utröna orsaken till explosionen. Polisens talesman uppger att de i dagsläget inte kan bedöma hur stora skadorna är av explosionen.

Längst nere var det en bild av en byggnad och polisbilar och brandbilar.

Jag la ifrån mig Ipaden och funderade. Vad kunde ha hänt. Tillhörde det verkligen Tandläkarhögskolan? Jag kände inte till att vi hade några förråd i dessa byggnader. Men allt kände jag inte till och det fanns mycket historik både i lokaler och dokument. Jag öppnade Ipaden igen och kollade mailen. Bara ett mail från Lars Hammar. Han undrade om jag kände till detta förråd. Det var tydligen fler än jag som var frågande inför detta.

Jag steg upp och åt frukost och duschade för att komma iväg till jobbet. När jag närmade mig lasarettet och universitetet luktade det som på första maj av smällare och raketer. Polisens avspärrningsband fanns just på gångvägen mot jobbet, så jag fick ta en omväg för att ta mig till jobbet. Men samtidigt fick jag möjlighet att titta på vad som hände kring lasarettsbyggnaden. Det var en varm majdag, så det var riktigt njutbart att promenera. Regnet som kommit de senaste dagarna verkade ha flyttat vidare och det gav en förhoppning om en snar sommar.

Som vanligt var jag en av de första på jobbet och kunde i lugn och ro hämta mitt kaffe och börja gå igenom dom ordinarie mailen och fakturorna.

”Anna”. Jag ryckte till när någon sa mitt namn.

”Förlåt, ville inte skrämma dig”.

Det var Lars Hammar som kommit in i mitt rum utan att jag hört det.

”Du visste inte heller något om byggnaden som sprängdes?”, sa han frågande.

”Nä”, svarade jag. ”Helt obekant för mig”.

Han stod stilla och sa ingenting.

Jag passade på att ta en klunk av mitt kaffe. Kallt! Det hände nästan varje morgon. Drack några klunkar och sedan glömde jag bort mitt kaffe. 

”Polisen har kallat till ett möte klockan 13”, fortsatte han. ”Kan du komma” fortsatte han undrande.

Jag behövde inte ens titta i kalendern för att svara.

”Går bra”, svarade jag bara.

”Det skulle visst även komma nån från lokalenheten och Akademiska hus. Kanske nån av dem vet”. Han tystnade och vände sig om.

Jag tog min halvfulla mugg med kallt kaffe och gick till fikarummet.  Jag hällde ut kaffet och tog nytt varmt kaffe i muggen. Det var fortfarande lugnt och tyst på jobbet och jag kunde i lugn och ro jobba vidare. 

Kl 11 kom ett mail att svt skulle ha med sprängattentatet i nästa nyhetssändning. Jag satte på datorn och tog fram svt.

En kamera svepte över ett svart hål i marken för att i nästa stund zooma in prorektor Birgitta Aborenius.

”Är detta universitetets lokaler?” Frågade repotern.

Birgitta drog handen genom håret och sträckte på sig.

”Vi tittar på detta tillsammans med landstinget,” svarade hon.

”Men ni måste ju veta vems lokaler det är och landstingsdirektören säger att det är era,” fortsatte reportern.

”Lokalerna ligger under lasarettsområdet och om sprängningen skedde på landstingssidans lokaler eller på den sida där universitetet har sina lokaler, är idag svårt att uttala sig om. Men polisen gör noggranna undersökningar och vi räknar med att få mer fakta under dagen.”

”Men varför en sprängning?” Reportern sträckte än en gång fram mikrofonen. ”Är det någon som har hotat er?”

”Vi har ingen hotbild, men som sagt var polisen gör utredningar och vi har fullt förtroende för deras kompetens.” 

”Och landstinget,” kom det rappt ifrån reportern.

”Jag och landstingsdirektören kommer att träffas i eftermiddag och diskutera de fakta vi då fått fram.”

Med dessa ord vände Birgitta sig om och det korta håret blåste upp i vinden och tittade man riktigt nära kunde man skönja ett ärr i nacken.

Klockan var tio i ett och jag plockade med mig datorn, en penna och ett litet block. Säkrast att ha datorn med om det skulle komma några frågor. Jag gick bort till sammanträdesrummet som fanns bredvid Lars Hammars tjänsterum. På vägen dit tittade jag ut och såg att solen skina genom de smutsiga fönstren. Några modiga studenter hade tagit av sig jackan och satt sig på en trappa och lät solen värma armarna och ansiktet. En härlig tid väntade med värme och semester.

Jag skulle faktiskt ha extra ledigt redan om fem dagar. Då skulle jag återta mitt besök hos Gunilla och hjälpa henne att packa ihop hennes saker för att flytta tillbaka till Umeå.

Till sammanträdesrummet hade redan några kommit. Lars Hammar,  sedan var det Annika som var chef för lokalförsörjningsenheten, som hade hand om alla lokaler på universitetet och sedan var det en okänd man. Troligtvis var han från Akademiska hus som är fastighetsägarna.

Jag satte mig bredvid Lars Hammar och väntade. Annika reste sig och hälsade på mig. Den okände mannen kom också fram till mig och hälsade. Jag hade rätt om den okände mannen, han hette Fredrik och kom från akademiska hus.

Vi hörde att det kom fler personer. En av dem pratade högt och ljudligt. Annika drog lite på munnen, så jag anade att det var någon hon kände till.

In kom två personer. Den ena var universitetsdirektör Vivan Cypress och den andre var en äldre man. Det var den äldre mannen som hörts tydligt. Han stannade upp och tittade på oss alla.

”Hej, Per-Uno heter jag”, sa han högt och ljudligt. ”jag jobbar med 
lokalerna” Fortsatte han. 

Han gick fram till Fredrik från Akademiska och dunkade honom bak på ryggen.

                      ”Tjena, Fredde, läget”. Fredrik log lite tveksamt.

Vivan nickade till alla. Hon var idag klädd i en mintgrön dress med rödrandiga strumpor. I håret hade hon satt upp en knut som var fäst med vita liljor. 

Hon gav liv åt universitetet med sin färggranna person och hennes ständiga tro på att alla försökte göra sitt bästa.

Nu hördes hårda klackar mot golvet. Dörren rycktes hastigt upp och prorektor Birgitta äntrade rummet.

”ANNIKA, vems lokaler är sprängda?!”

Annika tvekade och lyfte hastigt på några papper.

”Vi vet inte,” svarade Fredrik från Akademiska hus.

”VEM ÄR DU?!” Birgitta spottade ut orden medan hon stirrade på Fredrik.

Alla vi andra i rummet höll andan.

Fredrik rodnade och tittade ned på sina händer.

”Fredrik, från Akademiska hus,” viskade han fram.

”Är det inte ni som hyr ut lokalerna”, fortsatte Birgitta rappt.

”Jo, men dessa finns inte på några av våra ritningar.”

”Då är det inte era,” fräste hon fram. ”Annika då måste det vara nån annans och vi får ju inte äga egna lokaler, så vems är det.” 

”Dom finns inte heller på våra ritningar,” svarade Annika.

”JAHA, då är det landstingets,” kom det från Birgitta.

”Nä, lokalerna är på universitetets område. Men…” Annika tvekade.

”MEN!”

Annika tittade upp på Birgitta och suckade lite.

”Lokalerna finns inte.”

”Nä, nu blommar hästskon i Åsele! Vicken eländig sopptallrik vi hamnat i.” 

Birgitta satte sig ned.

”Hästhov” kom det tyst från Fredrik, ”Det är hästhovar som blommar.”

Blicken han fick från Birgitta var så intensiv att han såg ut att sakta smälta bort.

Det knackade på dörren. In kom Kalle från polisen.

”Vem är du!”

”Mitt namn är Karl Jansson och kommer från polisen. Jag hörde er vid tvintervjun. Det gjorde ni bra.” Han nickade mot Birgitta.

Birgitta såg lite förvånad ut, men samlade snabbt ihop ansiktsdragen.

”Vad vet ni!”

Hon fortsatte med sina korta rappa frågor.

Kalle tittade på henne och satte sig först ner innan han börjad

                      ”Tack för att ni kommit hit”, började han. ”Som ni vet har det brunnit i en byggnad på lasarettsområdet och branden utlöste även en sprängladdning. Men när vi skulle söka efter vad det var för byggnad hos landstinget, så visade det sig att de inte kände till denna byggnad. Enligt Per-Unos efterforskningar skulle förrådet hyras av tandläkarhögskolan, men källarvåningen som vi hittade var det svårare att spåra.”

Annikas ögonbryn höjdes. Från Lars Hammar kom det en djup suck och Per-Uno vände sig om och nickade. 

”Jo, konstigt att nån vill bränna ned den byggnaden, bara ett skjul”, började Per-Uno.

”1995 då behövde dom det för ett museum, men jag tror aldrig muséet blev placerat där. 1995 då var Sigbritt Franke rektor. Hon pratade ofta med mig om de olika lokalerna, hon….”

Kalle harklade sig och tittade på Per-Uno.

”Vi kan ta detta sen Per-Uno” Sa Kalle.

” Vi har tittat på lokalen och visst det är ett förråd, men”, Kalle tystnade och tittade på oss. ”Men det är något mer. Det är därför vi kallat hit er. Vi vill veta om någon av er känner till lokalen.” Kalle tystnade och tittade på oss.

Ingen sa något, inte ens Per-Uno.

”Anna”, sa Kalle och tittade på mig. ”Känner du till något?”

Jag skakade på huvudet.

”Jag betalar ju alla hyror, men jag kan inte ens komma ihåg att det fanns med något sådant förråd på listan över lokaler”, svarade jag.

”Nä” kom det från Per-Uno. ”Ingen faktura”. 

Han tittade på mig och fortsatte. 

”Den hyran gick inte via de ordinarie hyrorna, tror det gick direkt på något specialprojekt” avslutade han och tittade på mig.

”Men” jag funderade lite innan jag fortsatte. ”Men, det borde jag känna till”.

”Du får undersöka detta”. 

Jag lyfte blicken och såg att det var Kalle som talade.

Jag nickade.

”Ingen annan som känner till något om denna byggnad?”. Kalle tittade på oss var och en.

Vi skakade på huvudet en efter en. 

”Okej, då tackar jag er alla”. Kalle nickade åt oss.

Birgitta reste sig hastigt och tog tag i Vivans ärm. 

”Nu måste du följa med och leta rätt på rektor!”

Vivan tittade på Birgittas hand och lyfte den sakta. 

”Kan Lars, Annika och Anna stanna kvar ett tag”, Kalle såg på oss.

Annika hade just rest sig upp, men satte sig igen.

”Jag kan nog berätta ett och annat om 1995” Per-Uno pratade som vanligt högt och ljudligt. ”Då byggdes det för fullt. Ja jag minns invigningen av MIT-huset och teknikhuset. Sen började dom med lärarhuset. Fast från början kallade vi dom efter stjärntecken. Ja vad hette MIT-huset? Kan det varit Sirius? Det var väl därför Universum fick sitt namn. Fast när kan det ha varit, jag undrar”

Jag kunde se Vivan dra till sig Per-Uno och stänga dörren till sammanträdesrummet. Men än hördes Per-Unos röst.

” Sen 1997, minns du, det var ju en brand, eller var det 1996”.

Rösten lät längre bort nu, men fortfarande hördes den klart och tydligt.

Annika lutade huvudet i händerna och tittade ned. 

Vi andra drog lite på munnen och tittade på varandra.

Kalle satte sig ned lite närmare oss och började.

”Att jag blev inblandad i denna brand beror på vad vi funnit i branden.”

Vi tittade nyfiket på honom, men sa inget.

” I själva skjulet fanns inget anmärkningsvärt, men det som gjorde det intressant var att skjulet mest verkar var en genomgång till kulverten nedanför. Dessutom finns inte den delen av kulverten med på några ritningar.”

”Ja, jag har ju hört detta förut och kan inte förstå”, orden kom från Annika. ”Hur kan det finnas underjordiska rum utan någon ritning, eller att någon känner till det?”

”Dessutom var det spåren av vad som funnits där, som gjorde det intressant”. Kalle kliade sig i huvudet innan han fortsatte.

” Det var först et stort rum, som såg ut som ett vanligt sammanträdesrum, men innanför detta fanns ett valv. Det såg ut som ett skyddsrum eller ett bankvalv. Tjocka stenväggar och troligtvis tjocka dörrar, men dörrarna var borta.”

”Borta”, vad menar du. Lars tittade på Kalle med öppen blick.

”Ja, borta. De verkade nyligen varit bortforslade. Det fanns märken i golvet efter något som dragits efter golvet. Men det var inte det konstigaste. På golvet i valvet fanns små stenpartiklar. Vi tog med oss och gjorde ett prov och det visade sig vara guld. 23 karat guld”.

Det var tyst i rummet, men jag såg att munnen på Lars var öppen och så även för Annika.

”Guld” kom det till sist från Lars. ”Varför?”

”Ja, det kanske ni kan svara på replikerade Kalle.

Vi skakade alla på huvudet.

”Men varför ville du att just vi skulle stanna kvar? Varför just jag?” Jag ställde frågan och tittade på Kalle. Mina kinder hettade lite när jag tittade på honom.

Jag såg att han varit igång länge, håret var okammat och ögonen såg röda ut, men det gav honom bara en mer intressant look. 

Han tittade på mig. Jag hade svårt att möta hans blick. Nä, nu måste jag koncentrera mig. Det var ju viktiga saker vi pratade om.

”Vi fann annat också”, började han. ”Annat som kan koppla ihop försvinnandet av Konrad Björk och lokalen i källaren.”

Jag och Lars tittade på varandra.

”Jag tänkte att vi kunde gå dit och titta lite mer under morgondagen. Har ni möjlighet?”

Vi nickade alla tre.

”Vilken tid” undrade Annika.

”Går det bra kl 10.00?” undrade Kalle.

Vi nickade en gång till.

”Då ses vi utanför förrådet kl 10.00 imorgon”. Kalle reste på sig och öppnade dörren.

Vi andra reste oss upp och gick ut genom den öppna dörren.

Kapitel 40 -13 Maj

Jag hade fått ett gott råd att ta gummistövlar på mig och oömma ytterkläder. Det passade mycket bra denna dag, då det regnade och blåste. Våren skulle visst vara här, men just nu kändes det som en kall höstdag. Jag drog regnjackan tätare kring kroppen och önskade jag fått med mig några vantar på morgonen. 

”Anna” hördes ett rop.

Jag vände mig om och såg Lars. Han hade också regnstället på sig och hade även på sig ett par handskar. 

”Huvva, vilket väder”, sa han när han kommit ifatt mig. 

”Hallå”, Annika kom mot oss. Hon var välrustad med regnställ, handskar och mössa och såg inte ut att frysa. 

”Tur man lärt sig att ha ordentligt med kläder när man ska jobba utomhus”, hon såg våra frusna miner och log lite snett mot oss.

Vi gick tysta bredvid varandra fram till avspärrningen vid sprängområdet. När vi kom fram till avspärrningen tittade vi oss omkring. En polisman kom emot oss.

”Här ska ni inte vara” sa han myndigt till oss.

”Vi skulle träffa Kalle Jansson”, kom det som replik från Lars. ”Han har bett oss komma”.

Polismannen såg lite osäker ut och tittade sig runt omkring. Men så dök Kalle upp en bit bort. Han gick då fram till honom.

Kalle nickade på huvudet och vände sig sedan och vinkade åt oss.

Polismannen kom tillbaka och höll ned avspärrningsrepet, så vi kunde ta oss in.

Kalle räckte fram handen och hälsade på oss.

”Bra ni kunde komma”, sa han. ”Tyvärr kunde jag inte påverka vädret” sa han med skratt i rösten. 

Han pekade mot det stora hål som fanns i marken. Ett svart hål, där några lösa bräder låg kvar från förrådet och dörren såg nästan intakt ut där den stod lutad mot en stolpe. Vi gick runt hålet och kom fram till ett tält som stod uppställt. Han vek upp en kant på tältet, så vi kunde komma in. Där inne fanns starka lampor, ett element för att hålla värmen och två polismän.

I golvet längst till vänster fanns en lucka i golvet. När vi kom in öppnade en av polismännen luckan och Kalle tog oss dit.

Vi tittade ned på en trappa rakt ned i någon källarvåning. Den andra polismannen kom med hjälmar åt oss.

”Det är för säkerhetskull”, sa Kalle.

Vi tog på oss hjälmarna och gick tillsammans ned för trappen. Kalle först och jag gick sist. Längst nere stod en bygglampa och lyste upp området. Vi hade hamnat i något som såg ut som en liten hall. Rakt fram fanns en stor och bred öppning till det som vi förstod Kalle kallat ett sammanträdesrum. Halva rummet var öppet rakt upp och vi kunde se att vi var nere i den stora gropen. Kalle tog oss vidare i andra ändan av rummet. Där fanns en dörr som hängde trekvarts, men hade ändå klarat sprängningen bra. Innanför den dörren var ytterligare ett litet trångt utrymme. Kalle gick in i ett hörn. Han tog upp en ficklampa och lyste på det mörka hörnet. Där låg två par skor. Ett par lågskor och ett par vinterskor. Vinterskorna var sotiga och trasiga, men man kunde ändå se att det var samma sort.

”Känner ni igen någon av dessa skor” undrade Kalle.

”Nä, jag känner knappt igen mina egna” svarade Lars.

”Svårt att se”, svarade jag. ”Behöver se dem runt om”.

Kalle gick fram till skorna. Tog ett par handskar på sig och lyfte den ena vinterskon och gick fram till mig. Han vände och vred på skon medan jag tittade.

”Vänta, jag såg något, vänd tillbaka den lite”, sa jag och stirrade.

På skon fanns ett rött märke nere vid sulan. Kunde det vara? Jag tittade igen.

”Jo, jag tror det är Konrads” sa jag sedan långsamt. ”Tror det”.

”Varför tror du det”. Lars tittade på mig.

”Det röda märket”, svarade jag. ”Han fick stänk från röd färg när de målade om i köket här på jobbet. ”Han brukade skoja om att han skulle stämma byggnadsfirman, så han fick nya skor”.

Vi gick tillbaka till sammanträdesrummet och gick denna gång att andra hållet. Det var ett nytt rum. Nu stod vi mitt i gropen och här nere kunde man se hur tjocka väggarna varit till detta rum. Det här rummet var helt förstört.

”Det var här sprängladdningen fanns och det var även här vi hittade spår av guld”. Kalle tittade sig omkring och gick fram till en av de raserade väggarna.

”Annika, har du någon aning om vad detta kan ha varit för rum”. Kalle vände sig nu mot Annika.

Hon skakade först på huvudet, sedan gick hon fram till sidan där Kalle stod och kikade.

”Det enda rum jag sett med så här kraftiga väggar och tak är en del gamla skyddsrum.

Jag var in i ett skyddsrum i centrala Stockholm en gång. Det såg ut ungefär så här. Men inga andra rum jag känner till. Och absolut inga här på universitetet.” Hon tystnade och fortsatte att titta runt i rummet.

”Ja, tack för att ni följt med mig ned, det är väl dags för er att få gå tillbaka”. Kalle ledde oss tillbaka till trappen. Vi lämnade igen hjälmarna och gick ut i regnet igen.

 

Kapitel 41 – 17 Maj

Resan till Florens skulle börja med ett tidigt plan till Arlanda. Det innebar att jag måste åka hemifrån halv sex på morgonen. Det var skönt att än en gång lämna Umeå för Italien. Jag ville prata med Gunilla om sprängdådet och vad det kunde betyda att Konrads skor vad där. Jag ville inte tänka tanken, men det verkade inte lovande. Han hade varit borta länge nu och inga spår. Förutom hans skor förstås.

Katarina hade ringt mig när polisen berättat vad de hittat. Rösten skar sig flera gånger för henne. Jag försökte hålla mig samlad och uppmuntrande. Men det började bli svårt. Jag trodde inte längre på att han levde. Men det kunde jag ju inte säga till henne.

Trots alla tankar så lyckades jag slumra till på sträckan mellan Stockholm och Frankfurt. Jag kände mig fortfarande lite yrvaken när jag skulle ut och söka rätt på gaten på Frankfurts flygplats.

Jag slog på mobilen och kopplade in flygplatsens wifi. 5 sms. 2 från Katarina och 2 från Gunilla och 1 från Kalle. Jag läste Kalles först. 

Förstår att Katarina har frågat ut dig. Jag har bett Emma Falk åka dit och vara med henne, så du behöver inte bekymra dig.

Sen läste jag Katarinas. Det var precis som han sa, hon ställde oroade frågor i det första. Men sen skickade hon ett sms och sa at hon fått sällskap och önskade mig en trevlig resa.

Gunillas sms öppnade jag sist.

Hej Anna, jag möter dig på flygplatsen. Visst var det kl 14.00 du landar?

Jag svarade snabbt ett ja till Gunilla och rusade sedan vidare mot gaten.

Vi kom fram i tid till Florens. Jag gick och väntade på mitt bagage och slog samtidigt på min mobil. Inga nya SMS denna gång.

Väskan kom bland de första, så jag gick mot utgången.

Där stod Gunilla och vinkade. Hon syntes bland alla de andra. Hennes hår glänste i solen och hennes leende var stort och varmt. Hon rusade fram till mig och kramade om mig. Vi gick med armarna om varandra mot busshållplatsen.

Jag stannade till när vi kom utanför terminalbyggnaden. Solen sken och värmde armarna och ansiktet med ett starkt och klart sken. Jag tog ett djupt andetag och log.

Regn och rusk adjö, problem och oro adjö, tänkte jag och kände hur axlarna sakta sjönk ned.

Vi slängde in min väska i Gunillas lägenhet och jag bytte om till svalare kläder, sedan gick vi raka vägen ut till ett café strax nedanför hennes hus. Så gott det var med en cappucino och en macka på ett café och bara sitta där och titta på folk och njuta av vädret och av det goda kaffet.

När jag ätit upp mackan vände sig Gunilla till mig.

”Berätta”, ett ord var det enda hon sa till mig. 

Jag suckade men berättade om sprängdådet och om skon vi hittat. Jag undanhöll henne från hur jag rodnat när jag träffat Kalle igen. Hon hade ju tydligt sagt förra gången vi träffades, att hon inte trodde han var något för mig.  

Gunilla satt tyst och bara lyssnade. Hon skakade lätt på huvudet när jag nämnde skorna. Men när jag för tredje gången tjatade om hyran som vi tydligen betalade, men som jag inte kände till, avbröt hon mig.

” Men Anna, jag är inte förvånad. Som forskare har man en annan syn på pengarna. Det är ju mina pengar. Det är ju jag som jobbat ihop dom. Att de då försöker dölja dem på olika sätt förvånar mig inte. Att de dessutom lyckas dölja dem för dig visar på skicklighet.”

”Men” började jag. ”Det är ju skattepengar, det är ju statens pengar eller svenska folkets pengar, de måste ju redovisas och visas på att de används rätt”.

”Ha” Gunilla skrattade rått. ”Så säger bara administratörerna, en forskare ser det inte på detta sätt. Utan forskaren skulle ni inte ha dessa pengar”.

”Det är inte sant, lön, semesterförmåner, sjukersättning, tjänsterum, datorer etc. Allt betalas ju av svenska folket”, fortsatte jag.

”Men, logiska argument biter inte på en forskare.” fortsatte Gunilla. ”Nej, så ska jag inte säga. Det stämmer inte för alla forskare, man ska inte dra alla över en kam. Det finns många som förstår. Men det finns några som inte vill förstå. Men nu lämnar vi detta. Du kom ju hit för att hjälpa mig. Nu tar vi ett kort arbetspass innan vi går ut på middag.”

Vi gick tillbaka till hennes lägenhet. Vi skulle sortera hennes saker och se vad vi skulle ta med hem och vad vi skulle slänga. Sen skulle vi börja packa i hennes väskor. Gunilla misstänkte att vi måste ut och köpa en resväska till. Vi började med gästrummet och plockade ut alla saker som fanns där. Sen lade vi allt i tre högar. En för sparas, en för slängas och en för fundera vidare på vilken hög det ska hamna i.

Klockan sju avslutade vi jobbet och duschade av oss. Vi gick sedan ut för att äta middag.

Kapitel 42 – Florens 18 – 19 Maj

Det var söndag. Vi hade mycket att göra, men vi tog det lugnt på morgonen ändå. En frukost och sedan en rask promenad för att vakna till. Sedan fortsatte vi med arbetet. Gästrummet var nu tömt och vi fortsatte in i Gunillas sovrum. Vi tömde skåp och lådor och packade ned i väskor. En hög la vi undan för påseende, skulle det sparas eller skulle det slängas. Vid tvåtiden tog vi en paus för lunch och sedan fortsatte vi. Jag började i köket och Gunilla gick igenom högen för påseende och bestämde vad hon skulle behålla. När jag avslutat köket var det dags för middag.

Jag duschade av mig och satte på mig en klänning och vi gick ut för middag. Vi åt middag och drog runt på stan. Vi hittade en mysig pianobar som vi satte oss på efteråt. Först kl två på natten var vi tillbaka i lägenheten.

Vi kom upp ganska sent och gick igenom vad som mer måste göras. Vi behövde köpa en resväska till. Sen skulle vi städa lägenheten. 

Vi bestämde att först städa gästrummet. Sen skulle vi gå ut och köpa väskan. Jag sa till Gunilla att jag gärna ville gå på deras stora konstmuseum Uffizierna, så vi skulle kolla öppettider när vi gick ut och handlade väskan.

Klockan blev sen innan vi kom ut. Det var skönt ute och många var ute och vandrade på gatorna. Vi gick till Uffizierna och upptäckte att det var stängt imorgon, då det alltid var stängt på måndagar. Vi bestämde då att vi skulle gå dit på tisdagen.

Vi vandrade runt, men hittade bara så dyra väskor, så vi bestämde oss att åka på ett billigare köpcentrum lite utanför centrum imorgon.

Nästa morgon åkte vi direkt iväg för att handla väskan. Vi hittade en för lämpligt pris och åkte tillbaka. Vi kunde nu packa in allt i väskorna och hade bara kvar det som skulle åka som handbagage. 

Nu var det bara kvar att städa ur.

Jag tog mig an fönstren och Gunilla började med sovrummet. Hon fortsatte sedan med toaletten och när jag var klar började jag i köket. Att rengöra ugnen var väl inte min önskeuppgift, men jag hade hört att bakpulver skulle göra susen. 

Tja, helt perfekt blev det väl inte. Men jag tror det skulle duga. Jag tror faktiskt att lägenheten skulle vara mer skinande när Gunilla lämnade igen nyckeln än när hon fick den. 

Gunilla kom in i köket och sjönk ner på en stol.

”Nu håller jag på svälta ihjäl, vi måste få mat”. Gunilla tittade bedjande på mig.

Jag bara nickade. Vi bytte kläder och gick ut.

Aldrig har väl mat smakat så bra som då.

Vi satt och gick igenom vad som var kvar. Allt var packat och städningen var nästan klar. Det var lite kvar i köket som måste göras. Sen skulle vi lämna igen nyckeln. Sista dagen vi var här skulle vi bo på hotell.

Vi bestämde att vi skulle göra allt klart i morgon bitti. När vi städat klart och stoppat ned lakanen skulle vi åka till hotellet och checka in. Sen fara iväg och lämna igen nyckeln. Efter det skulle vi leka turister och gå på konstmuseum och äta god mat.

Kapitel 43 – Florens 20 Maj

Klockan var tolv när vi lämnade lägenheten. Vi åkte till hotellet och checkade in. Sedan tog vi en promenad och lämnade igen nyckeln. När klockan var ett gick vi ut som två fria turister. Över staden hängde mörka moln, men luften var varm. Några paraplyer hade vi inte med oss, så vi hoppades att molnen skulle vandra vidare.

Vi gick bort mot Uffizierna för att få se all konst som fanns där. Men eftersom vi var fria turister fastnade vi vid statyer, gamla kyrkor och allt vad vi som turister kunde tycka vara intressant. Jag fotade och fotade, tog selfies och groupies. När vi närmade oss Uffizierna kände jag att vi måste äta lunch först.

”Lunch”, sa jag till Gunilla. ”Vi måste ha lunch”.

”Ja” svarade Gunilla. ”Precis vad jag kände”.

”Men” jag tittade runt omkring oss. Det vimlade av turister överallt. ”Vi måste bort från alla dessa turiststråk, men var”.

Vi började gå mot en gata som såg lite lugnare ut.

”Där” sa jag och pekade in i en gränd. ”Där är ett matställe”

”Ja, det blir nog bra, vi är ju åtminstone 50 meter från turiststråken”, Hon skrattade till.

”Ja, men det ligger ju lite på en bakgata och det verkar inte vara så mycket folk där”, svarade jag. 

Vi gick fram till restaurangen. Det var kanske tio bord placerat på något som såg ut som en altan. Det satt folk vid tre av borden. Vi satte oss vid det yttersta bordet, det som hade utsikt mot turiststråket som gick förbi. Det kom en servitör fram och gav oss en meny. Vi beställde var sin öl att börja med. Vi var både varma och trötta, så det passade bra. Det var en italiensk restaurang, så det var främst olika pastarätter. Jag tog en pasta med svamp och Gunilla tog en med musslor. Vi tog båda en tomatbrushetta till förrätt. Vi fick smörgåsen och satt tysta och åt. Jag tänkte på museet vi skulle gå på. Konst kunde vara kul i lagom dos, jag tyckte om det, men tyckte bättre om att själv få vara kreativ än att titta på andra som var det. Men ett sådant konstmuseum som detta måste man ju bara se. Alla de stora mästarna. Vi skulle nog få tränga oss fram för att få se Botticellis Venus födelse, men det kunde det vara värt. Sen få se da Vinci, Rafael och Michelangelo var ju inte nåt man kunde i Umeå direkt, så det skulle bli spännande. 

Servitören kom med pastan och en korg med färska bröd. Det luktade gudomligt. Vi beställde båda ett glas vitt vin till pastan och ett glas vatten.

Jag tittade ut mot turiststråket. Folk gick med kartor, broschyrer och kikade och pekade. Ibland stannande det till och diskuterade. Sen fortsatte de framåt eller vände om tillbaka. Det var som att sitta på en teater. Vi såg en massa scener som utspelade sig. Skillnaden var bara att vi inte kunde höra vad de sa. Vi satt så pass skyddat att ljuden inte trängde in till denna bakgata.

Det glimmande till, det var solen som letat sig fram och reflekterades mot något blankt. Den lyste starkt i öppningen mot turiststråket. Jag tänkte på stjärnan som lyste över Jesusbarnet. Så försvann de starka strålarna bakom ett moln och just då stod en gammal man just där solen bländat min syn.  Han gick sakta med kutande rygg, han tvekade, tittade bakåt och gick sakta några steg. Jag såg att människor gick omvägar om honom. Han såg skitig och ovårdad ut. Han stannade upp och tittade sig runt omkring igen. Han tittade åt vårt håll och tittade sedan bakåt. Sedan tittade han åt vårt håll och jag såg hur han sakta började gå in på bakgatan vi befann oss. Jag knuffade på Gunilla. 

”Ser du den där mannen”, sa jag åt henne.

”Hm, en alkis, skulle jag tro, bara han inte kommer hit för att tigga”, suckade hon.

Han fortsatte framåt. Han tittade ned och verkade titta på den ojämna stenbeläggningen så han inte skulle ramla. Jag såg att hans skor såg ut att passa dåligt för honom. På höger fot stack en tå fram och den vänstra hade en helt annan färg. Men det var något bekant med honom. Han påminde om någon. Men vem?

Jag såg att en servitör också följde mannens väg. Men mannen fortsatte närmare. Det var tydligt att han var på väg mot restaurangen. Han lyfte blicken och tittade på mig och Gunilla.

”Ja, en riktig lodis”, sa Gunilla. ”Jepp han kommer mot oss. Har du några pengar Anna?”

Jag svarade inte utan bara stirrade. Jag reste mig upp. Nä, det kunde inte vara sant. När jag började gå några steg mot mannen tog Gunilla tag i min arm.

”Vart ska Anna?”

Jag slet mig lös och började gå mot mannen. Samtidigt såg jag i ögonvrån en av servitörerna vifta med armarna åt mannen. Servitören närmar sig mannen och försöker jaga iväg honom.

Jag rusar fram.

”No, no I know this man, his with me”, skriker jag.

Gunilla reser sig upp och börjar gå mot oss.

Jag skjuter undan servitören och lägger min hand på mannen.

”He is with me”.

Jag tog mannen mot vårat bord. Gunilla står fortfarande och stirrar ömsom på mannen och ömsom på mig.

”Anna, vad gör du”, undrade hon.

Jag ledde mannen fram till bordet och tryckte ned honom i en stol.

”Hungrig” sa jag och tittade på honom.

Han nickade.

Jag vände mig till servitören som följt efter mig till bordet.

”One more of this”, sa jag och pekade på min svamppasta. ”And bread, and water”.

Servitören stod kvar.

”And quick”, sa jag eftertryckligt.

Han vänder sig om och går mot köket.

”Förklara”, sa Gunilla, ”förklara för mig”.

Jag ser på henne och ler.

”Det här är min syster Gunilla”. Jag pekade på Gunilla och såg sedan på mannen. Han nickade åt Gunilla. 

”Och det här är min chef Konrad”, sa jag till Gunilla.

Gunilla gapar och blir tyst.

”Han som försvann”, viskade hon.

”Ja, han, ja det är verkligen han”. 

Jag tittar på Konrad. Men vad har hänt, han som alltid var så välklädd. Hade dyra rakvatten och var väldigt noga med frisyren. Här bredvid mig sitter en man i slitna kläder, håret verkar inte blivit klippt sedan han försvann och inte heller kammat. Jag rynkar lite på näsan. När duschade han sist egentligen. Han säger ingenting, sitter bara stilla och tittar ned. 

Servitören kommer med maten och vi börjar äta. Konrad är helt koncentrerad på sin mat. Jag och Gunilla tittar hela tiden. Han äter som han aldrig sett mat förut.

När det är slut tar han ett bröd och gnider det mot tallriken så inget ska förfaras.

Men inte ett ord har han sagt än. Han tittar sig ständigt omkring och rycker till då och då.

”Konrad, du måste berätta var du varit” Jag vänder mig mot honom. ”varför har du varit borta?”

Konrad bara skakar på huvudet. Han säger ingenting.

”Katarina har varit så orolig”, fortsätter jag. 

Han böjer ned huvudet, men är fortfarande tyst.

”Du måste duscha”. Gunilla vänder sig till honom.

”Du luktar”.

”Men Gunilla”, jag vänder mig till henne. Men i ögonvrån ser jag att han ler. Jag vänder mig mot honom. Då nickar han.

”Men har du några andra kläder då”, frågar jag honom.

Han bara skakar på huvudet.

”Och skor”, Gunilla tittar på hans fötter.

Han skakar på huvudet igen, medan vi alla tittar på de omaka skorna där stortån tittar ut från den ena skon.

”Det finns en second hand butik på vägen till hotellet”, kom det från Gunilla. ”Där kan vi nog hitta nåt”.

Gunilla går in i restaurangen för att betala. Hon kommer tillbaka och jag ser att hon skakar på huvudet.

”Vad”, säger jag.

”Jag fick inte betala”, svarar hon.

”Varför inte”

”Jag berättade lite om bakgrunden. Varför vi bjöd Konrad på mat, då sa dom att det ville dom bjuda på och önskade oss lycka till”. Gunilla stoppat samtidigt ned plånboken i handväskan.

Hotellets personal såg avvaktande ut när vi gick med Konrad mellan oss, men dom stoppade oss inte.

Konrad fick gå raka vägen till duschen och vi tog hans kläder och stoppade i en kasse som vi knöt om, den skulle slängas utanför rummet, den luktade.

Vi sjönk sedan ned på hotellsängen.

”Och nu, vad gör vi” Gunilla tittade på mig.

”Måste ringa Katarina och polisen”, svarade jag. ”Men vet inte vilken ordning”. 

”Det bästa vore ju om Konrad kunde ringa, men han verkar ju inte vilja prata”, fortsatte jag.

”Eller kan han inte?”, kom det från Gunilla.

Konrad kom ut från duschen i kläderna vi köpt från secondhandbutiken. De var lite för stora, men han såg mycket bättre ut. Han pekade med handen på håret. Jag gick in i badrummet och tog fram min borste ur necessären och gav honom. 

Han gick tillbaka och stod länge framför spegeln och borstade sitt hår.

”Konrad”, jag tittade på honom. ”Kan du inte berätta?”. 

Han tittade på sina händer och verkade inte höra.

”Kan du inte prata, eller vill du inte” Gunillas röst kom skarpt och snabbt.

Men Konrad reagerade fortfarande inte.

”Konrad”, jag fortsatte. ”Vi måste ringa Katarina, hon måste få veta”. 

Han lyfte huvudet och tittade på mig och nickade sakta.

Jag tog fram mobilen och räckte den till honom.

Han ryckte till när mobilen närmade sig och pekade på mig.

”Ska jag ringa”, undrade jag.

Han nickade åt mig och fortsatte sedan att titta på sina händer.

Jag tittade på Gunilla och hon ryckte på axlarna.

Jag tog mobilen och sökte rätt på Katarinas nummer.  Jag ringde, men signalerna gick fram en efter en tills telefonsvararen gick igång.  Jag avslutade då samtalet. Detta skulle inte gå att säga till en telefonsvarare.

Jag tittade på mobilen och bläddrade fram Kalles nummer. Sen tittade jag på Konrad.

”Konrad, Katarina svarade inte. Jag tänker ringa till polisen som jag haft kontakt med i Sverige när du försvann”.

Konrad ryckte först till, men sen såg jag en kort nick. Han lyfte sin hand och torkade av sig i ögonen.

”Kalle Jansson”, svarade det i luren.

När jag berättade vad som hänt blev han helt tyst. När jag slutat var det fortfarande tyst i luren. 

”Hallå, är du kvar, hallå” började jag.

”Oj” kom det från honom. ”Det är inte ofta jag blir chockad, men detta, ja, det hade jag aldrig kunnat tro, sånt händer inte”.

Jag hörde hur han harklade sig och när han nästa gång pratade kände jag igen honom som Kalle den professionella polisen.

”Han är i ert hotellrum nu?” undrade han.

”Ja”, svarade jag. ”Jag har försökt meddela Katarina, men hon svarar inte”.

”Och han har inte pratat ett ord med er”, fortsatte han.

”När, inte ett ord. Men han har duschat och bytt kläder”. Svarade jag.

”Okey” fortsatte Kalle. ” Jag tror det lättaste är att jag kommer ned till Florens”.

”Jag bokar en biljett, så fort som möjligt, sen tar jag kontakt med Katarina. Kan jag säga att hon kan ringa dig?”, undrade han.

”Javisst, det går bra”. Svarade jag.

”Jag ser till att Svenska ambassaden ordnar ett tillfälligt pass åt honom så vi kan åka hem.” fortsatte han.

”Men vårt flyg går om 3 timmar. Hur gör vi”

”Ni får stanna ett dygn till” svarade Kalle. ”Boka om biljetten på en gång”. 

Vi gjorde som han sa och bokade om våra biljetter. Gunilla gick och pratade med hotellet och bokade våra rum en natt till + ett extra rum till Konrad. 

Vi gick sedan gemensamt ned till hotellets restaurang för middag. Denna gång tilldrog sig inte vårt sällskap några menande blickar. Konrad såg inte längre ut som en tiggare, även om hans hår blivit väldigt långt. Konrad verkade den mesta tiden inte vara medveten om vad som skedde runt omkring honom, till att ibland titta sig runt omkring med häftiga rörelser.

”Bara han inte försvinner i natt”, viskade jag till Gunilla. ”Jag är orolig”.

”Ring till din polis och prata om det”, viskade Gunilla tillbaka. 

Konrad verkade inte märka vårt viskande, han satt helt koncentrerad på maten. En sak i taget, äta eller duscha eller borsta håret. Han verkade bara klara av en sak i taget. Kanske därför han inte pratade.

Jag tog min telefon och gick ut i hotellfoajén. Gunilla beställde in kaffe till henne och Konrad.

”Kalle” sa jag när han svarade. ”Jag är orolig för natten, tänk om han försvinner igen”.

”Jag har tänkt samma sak” sa Kalle. ”Hade tänkt ringa dig. Jag har bokat en vakt utanför hans rum i natt. Jag har pratat med hotellet om detta. Sen kommer jag vid 10-tiden imorgon bitti”.

Kapitel 44 – Florens – 21 Maj

Det blev en sen frukost. Både jag och Gunilla hade sovit dåligt. Enligt vakten hade Konrad vandrat runt i hotellrummet en stor del av natten. Han hade beställt te och mackor till Konrad vid tretiden och det hade visst varit mycket uppskattat.

Men nu satt vi och drack en kopp kaffe efter frukost. Min telefon ringde. Jag tittade på displayen.

”Det är Katarina” viskade jag och tittade på Konrad. ”Vill du prata”

Han skakade på huvudet, men tittade intresserat på telefonen.

”Det är Anna” svarade jag.

”Ja Katarina det är sant. Han sitter här mitt emot mig”

”Nej han pratar inte, vet inte varför”. 

Katarina skrek, grät och viskade om vartannat. 

Konrad sträckte fram handen och tog telefonen och tryckte den mot örat, men sa inget.

”Anna, vad tyst du blev hörde jag från telefonen”. Jag sträckte fram handen och tryckte på högtalarfunktionen.

”Konrad tog telefonen och tryckte den mot sitt öra” svarade jag. Men nu har jag satt på högtalarfunktionen, så nu hör vi båda.

”Konrad, hur är det” hördes Katarinas tårdränkta röst.

Jag såg på Konrad. Från hans ögon rann tårar. Han tittade på mig och ritade ett hjärta i luften och pekade på telefonen.

”Katarina, han hör dig och gråter och ritar ett hjärta i luften och pekar på dig i telefonen”.

Då brast det helt för Katarina. Det kom bara snyftanden och enstaka ord. Men mest var det.

”Konrad, Konrad”.

Jag såg på Konrad och ur hans öga rann en tår sakta ned för kinden. Han stirrade på telefonen och satt helt stilla.

”Katarina, Kalle kommer om ett tag, så vi kan återkomma då och berätta vad som händer. Men du kanske ska ta kontakt med barnen och berätta.” Jag avslutade samtalet och suckade. Jag kände en hand på min axel. Jag tittade upp och såg på Konrad. Det var något som var annorlunda. 

Vi gick alla tre upp till mitt och Gunillas rum för att vänta på Kalle. 

Jag tog fram min Ipad och sökte rätt på en artikel från Västerbottens kuriren om Konrads försvinnande och visade honom. Han satte sig och läste artikeln. Han läste sakta och verkade stanna upp och fundera mellan de olika meningarna. Konrad som bara skummat över sidorna och sedan haft allt i huvudet.

Det knackade på dörren. Vi ryckte till alla tre.

Gunilla gick och öppnade dörren för Kalle. Jag hejdade mig. Var på väg att springa fram och omfamna honom, men stannade mitt i steget och räckte istället fram handen och hälsade på honom.

Konrad reste sig och tittade på honom. Kalle räckte fram handen och Konrad tog fram sin och de hälsade avvaktande på varandra.

”Jag skulle vilja prata med dig” börjar Kalle när han står med handen i Konrads hand. ”men jag har hört att du inte pratar, stämmer det”.

Konrad nickade bara.

”Men kan du skriva svar” undrar Kalle.

Konrad svarade inget och Kalle fortsätter.

”Jag tänker inte ta något detaljerat förhör nu, men det är några saker jag vill fråga om”. Han tittade på Konrad.

”Om vi kör ja och nej frågor, så du kan nicka eller skaka på huvudet, funkar det”.

Konrad nickade.

”Kan vi gå till ett annat rum, så vi kan vara själva då” undrade Kalle.

”Nej, vi går” sa Gunilla. ”Vi går ut och tar en kopp kaffe nere i caféet mitt emot hotellet. Ni kan väl komma dit sen och ta en kopp kaffe.”

”Låter bra”, sa Kalle. ”Det behöver inte ta så lång tid och sen tar vi kaffe.” Han log mot Gunilla och vände sig leende mot Konrad.

Jag och Gunilla tog våra handväskor och gick ut.

Vädret var fantastiskt. Solen värmde så skönt och det varen lätt bris som gjorde att värmen kändes precis som man ville att den ska vara. Inte så varm att man svettades, men samtidigt tillräckligt varm, så man kunde sitta ute utan att frysa. Alldeles lagom alltså.

Vi sjönk ned vid ett bord som hade utsikt över hotellentrén.

”Nä” började Gunilla. ”Jag vill ha ett glas vin. Det känns som jag behöver det”.

”Men klockan”, började jag.

”Jo, jag vet” avbröt Gunilla mig. I Sverige är det för tidigt för ett glas vin. Men hur många har råkat ut för det vi råkat ut för och dessutom är vi inte i Sverige.

Det slutade med att vi båda tog ett glas vitt vin.

”Vi tar kaffe när de andra kommer” säger jag.

”mm” svarar Gunilla och himlar med ögonen.

Vi satt båda i egna tankar helt tysta. Jag kunde inte låta bli att titta mig runt omkring innan jag tog glaset till min mun. Vinet var kallt och gott. Jag försökte bara koncentrera mig på doften och smaken på vinet och inte tänka på något annat. Men tankarna flög iväg från Katarinas chockade röst och tårarna som rann från Konrads ansikte till flyget vi bokat dag.

”Tror du vi hinner med flyget idag?”. Jag tittade på Gunilla.

Hon ryckte på axlarna.

”Vem vet” svarade hon. ”Vi får väl se”.

Sen blir vi tysta igen. Vi tittar på hotellentrén och väntar på att de ska komma ut. Vinet är slut, så nu skulle det passa med en kopp kaffe.

En man går långsamt förbi. Han har en käpp och ryggen är böjd. Han hostar till och spottar sedan på marken. Jag mins när jag såg Konrad för ett halvt dygn sedan. Jag trodde han var en gammal man, kanske en alkis eller så. Jag tittar på mannen igen. Vad vet man om de människor som går förbi.  

”Nu” säger Gunilla och knuffar till mig.

Ut från hotellet kommer Kalle och Konrad. Kalle vinkar åt oss och går över gatan fram till vårt bord.

Vi beställer kaffe åt oss alla och sedan börjar Kalle att berätta.

”Vi ska åka till Svenska ambassaden nu och ordna ett pass åt Konrad. Dom har lovat att fixa det idag. Jag har ordnat biljetter med kvällsplanet.” Han tystnade och tittade på mig.

”Är det samma plan som ni ska åka” undrade han.

”Vi åker kl 19.15” svarade Gunilla.

Kalle vände sig till henne.

”Japp, samma plan” sa han.

”Vi har en taxi om femton minuter. Vi åker direkt till flygplatsen sen, vi ses där”.

Han reste sig och tittade på Konrad. Konrad reste sig och tittade på mig och Gunilla.

”Vi ses på flygplatsen” sa jag.

Han nickade och vände sig om för att följa Kalle. Men helt plötsligt stannande han till. Han vände sig om och gick fram till mig. Jag reste mig. Han gav mig en hastig kram och tog sedan ett steg bakåt. Han tog tag i båda händerna och tryckte till. Jag såg att det var en vattendroppe vid ena ögat. Han lämnade mig hastigt och gick till Kalle och den väntande taxin.

”Det såg ut som ett tack” kommenterade Gunilla.

Jag nickade. Kände en klump i halsen och fick harkla lite innan jag kunde tala.

”Det är inte likt Konrad. Jag har alltid gillat Konrad, trots att han som chef var lite bossig och stel. Jag har aldrig fått en kram, aldrig sett honom rörd. Han var hellre grabbig av sig”.

”Grabbig?, vad menar du”, sa Gunilla undrande.

”Tja du vet dunka i ryggen och istället för att säga något snällt, så retades han” förstår du? ”Ingen mjukis”

”Ok, jag tror jag förstår vad du menar”, kom det från Gunilla.

Vi gick upp till våra rum och packade ihop våra saker. Vi bar ner våra väskor, eller det var framförallt Gunillas väskor och checkade ut. Vi ställde in väskorna i hotellets väskförvaring och drog ut på stan för lite mat innan vi skulle vidare mot flygplatsen.

Gunilla ville vi skulle testa en restaurang som hette ”Il Latini” som fanns i gamla stan.

”Kan hända vi får stå i kö för att få komma in, men det brukar det vara värt. Men är nog lugnare till lunchtid än till middagstid”.

Vi kom fram och ställde oss i kön som bildats framför restaurangen. Det var allt från turister i färgglada kläder till distingerade äldre italienska affärsmän i skräddarsydda kostymer som stod där och väntade. Kön gick ganska fort och vi fick en härlig plats på innergården. Min mage bullrade både av stress och av hunger. När Kalle kommit hade både trötthet och spändhet släppt, men stressen låg fortfarande och lurade. Jag längtade faktiskt att få sätta sig i flygplanet och få slumra till.

Som tur var så var maten fantastisk. Vi fick en bönsoppa som kanske inte såg så mycket ut för världen, men smakade fantastiskt. Vi åt sakta och försökte njuta, men tankarna var mest på allt som hänt.

”Jag undrar om Katarina kommer och möter oss”, började jag.

”Det gör hon säkert, hon får nog inte i sig någon mat idag” svarade Gunilla.

”Nä, det tror jag inte. Det är tillräckligt svårt för mig” svarade jag.

”Men gott är det”. Gunilla tog sakta en sked mot munnen och stängde ögonen när soppan hamnade i munnen.

Tillbaka på hotellet så beställde vi en taxi. Vi kände att vi inte orkade dra alla Gunillas väskor till en buss. Taxin kom och Gunilla vände sig om innan hon gick in i taxin. 

”Hej då Florens, för denna gång” sa hon tyst och slängde iväg en slängpuss.

Kapitel 45 – Umeå 21 Maj

När vi landade på flygplatsen var klockan över elva på kvällen. Jag och Gunilla hade sovit stora delar av resan, men Konrad hade vandrat runt på flygplanet och bläddrat i tidningar och verkat orolig. Kalle hade först försökt vara trevlig och konversera, men gett upp efter ett tag. Han hade också somnat på planet. Men nu var vi framme. Flygplanet rullade sakta mot flygplansbyggnaden. Det hade mörknat ute, men snart skulle det vara ljust hela dygnet. Flygplanet stannade till. Kalle reste sig och hämtade sin lilla ryggsäck och sträckte sig samtidigt efter min väska. Han sträckte fram den till mig och lyfte sedan ned Gunillas. Konrad hade ju fortfarande ingenting att ta ned, men Kalle tog ut en långärmad tröja som han gav Konrad. Konrad tog den och drog den försiktigt över huvudet. Jag tog fram min vårjacka och tog på den. 

Vi gick ut och kände de kalla vindarna, men det var i alla fall uppehåll.

Vi gick mot terminalbyggnaden. Det var skönt att sträcka på benen och sakta vakna till livs i den friska luften. 

Inne i terminalbyggnaden var det glest med folk som mötte passagerarna. Men ett skrik gjorde att alla vände sig om.

”Konrad”. Det var Katarina som skrek och sprang emot oss. 

Bakom henne kunde jag skymta Fia som inte sprang, men som gick snabbt efter Katarina. Katarina kastade sig om halsen på Konrad och tårarna bara rann nedför kinderna. Konrad lyfta sakta händerna och höll hårt om Katarina. Sakta började kinderna fuktas för honom också. Fia gick sakta fram och Konrads fuktiga ansikte vändes mot henne. Och hans arm drog in henne i kramen. Jag såg att Fia kämpade mot gråten. 

Jag vände mig om och gick mot bagagebandet. Kände Gunillas arm om min axel. 

”Slappna av, syster. Nu tar andra över”, viskade hon tyst i mitt öra.

Kapitel 46 – Umeå 15 juni

Jag var tillbaka på jobbet. Jag hade varit på jobbet i två dagar efter vi kommit tillbaka, men inte varit närvarande. Jag hade försökt svara på mailen, men tankarna flög ofta iväg. Många stod utanför min dörr och ville höra det senaste. Hur det var med Konrad, vad han hade sagt och var jag hittat honom. Konrad och Konrad! Men ingen frågade mig hur jag mådde.

Andra dagen hade fem personer efter varandra kommit förbi och frågat efter Konrad. Den femte var en för mycket, så jag hade rest mig upp. Knuffat ut honom ur rummet och smällt igen min dörr.

Sen hade jag sjunkit ihop på golvet och bara gråtit. Så hade Lars Hammar hittat mig.

Han sa ingenting utan tog mig i handen och drog mig till stående. Sedan hade han lagt armarna om mig och bara gungat mig.

”Anna”, hade han sagt efter ett tag. ”Jag tycker du ska ta ledigt några dagar. Du har haft det tufft länge. Gå hem, sov och ta långa promenader.”

Jag sjönk ned på stolen och tittade på honom. Jag var så trött, jag ville hem, men jag orkade inte.

”Jag ringer efter Gunilla”, sa han sedan.

Han gick ut och jag bara satt. Jag vet inte hur länge jag satt, men jag kände igen stegen som kom. Det var Gunillas.

”Kom nu Anna”. Hon tog mig i handen och drog mig med.

”Jag har en bil här utanför som väntar”.

Jag följde med henne och när vi kom hem bäddade hon ned mig. Jag låg i två dagar. Gunilla kom och gav mig drickbart då och då, men annars sov jag.

Efter en vecka fick jag gå till doktorn. Han sa att det var chocken och att jag skulle börja röra mig, så skulle jag nog snart vara tillbaka.

Men nu var jag tillbaka. Fortfarande gick allt långsamt, men alla var så hänsynsfulla med mig. Under min sjukdomstid hade Katarina ringt till mig. Konrad pratade fortfarande inte, men han gick hos en psykolog och kunde nu sova några timmar varje natt. Men ibland vaknade han, av mardrömmar, trodde Katarina. 

”Men”, sa Katarina. ”Han är delvis en annan person, lite mjukare och lite ödmjukare.”

På jobbet handlade det nu om slutspurten. Om några veckor skulle de flesta ta sin semester. Detta innebar att alla ville avsluta någon del. Det handlade också om delårsbokslutet som skulle göras. Detta innebar att egentligen kunde jag inte jobba så sakta, det fanns alldeles för mycket att göra.

Kalle hade ringt och pratat ett tag med mig. Det hade känts som om vi hade något på gång, men Gunillas kommentar om att Kalle inte var något för mig, jag behövde nåt mer spännande, hade jag gjort att jag tvekat.

När han ringde kändes det som en gammal god vän, så jag kände att Gunilla hade rätt. Som vän ville jag gärna ha honom, men inte till något annat.

Jag var tacksam att Gunilla kommit hem, hon var hos mig varje dag och i slutet tvingade hon mig att börja springa. Det var faktiskt riktigt skönt, att få anstränga sina muskler, som hade blivit ganska sega. Och luften var försommarvarm med ljusa kvällar. 

Men första dagen på jobbet kändes seg. Jag längtade ut, ut i ljuset och värmen. Jag längtade efter att få anstränga kroppen i en språngmarsch. Jag längtade inte efter fakturor och reseräkningar.

Lars Hammar kom förbi på eftermiddagen och hälsade på mig.

”Hur går det Anna”? Frågade han.

”Tack att du hjälpte mig” svarade jag. ” Jag har verkligen behövt de här veckorna för att komma tillbaka. Men nu känns det riktigt bra.”

”Ville bara berätta att jag fått mail från Konrad idag” fortsatte han. ”Han vill avgå som dekan”.

”Förvånar mig inte” svarade jag. ”Skrev han något mer?”

”Han lovade att höra av sig mer innan semestern”.

”Jag har också pratat med Katarina” fortsatte han. ” Jag och Karin har tänkt bjuda hem några på sommarmiddag på vårt sommarställe i havet och bjöd hem Katarina och Konrad”.

”Ville dom det?” undrade jag.

”Katarina sa ja, hon trodde det skulle bli nyttigt för Konrad”.

”Skoj, det tror jag hon har rätt i”, svarade jag.’

”Men” fortsatte Lars. ”Jag vill också bjuda dig och Gunilla”.

”Va” sen blev jag tyst. Skulle jag bli hembjuden till en professor. Jag som bara var en administratör.

”Vill du” undrade han.

”Låter trevligt, men jag måste kolla med Gunilla” svarade jag.

Han skrattade till.

”Gunilla har jag pratat med i förra veckan. Hon sa att ni skulle komma och skulle du säga nej, skulle hon övertala dig”.

”Jahapp, då var det bestämt” sa jag skrattande. ”Men det låter trevligt, men är det nån fler jag känner?”

”Jag har bjudit Kalle, polismannen vi haft så mycket att göra med, det visade sig att vi gått i samma skola en gång. Sen har även Ulrika och Leif Fransson också komma. Du kanske känner henne. Hon jobbar som administrativ chef.”

”Ulrika har jag träffat, men inte hennes man”. Svarade jag.

”Nä, nu är det dags för dig att gå hem”.

”Hem?”. Jag skakade på huvudet. ”Klockan är bara tre och det är mycket att göra”.

”Men det är jag som bestämmer” fortsatte Lars. ” Du får inte ta i för mycket från början, så du blir sjuk igen”.

”Men jag blir stressad av allt som ligger”.

”Jag har ordnat att Christina från medicinska fakultetskansliet kommer och hjälper dig. Hon ska jobba halvtid hos oss fram till 1 juli, så du får lite extra stöd. Hon har hjälpt oss en del medan du varit borta. Hon kommer imorgon och då får ni gå igenom vad hon respektive du ska göra. Så gå hem nu”.

Han gick ut ur mitt rum och vinkade lätt när han vände sig om och tittade på mig.Jag stängde av datorn och tog min handväska och gick ut i försommarvärmen.

Nyfiken vad som händer sen? Länk till sista delen.

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.


Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Du kanske också gillar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *