Kapitel 7 och 8

Läs berättelsen om Konrad. Jag lägger ut nya kapitel två till tre gånger i veckan.

Här finns förra avsnittet om du missat det. Förra avsnittet.

Kapitel 7

Torsdag 12 feb kl 19:00

Jag stängde dörren försiktigt och släppte ner handväskan på golvet tillsammans med posten och sjönk ner i stolen som stod i hallen. Tårarna rann nedför båda kinderna. Polisen hade kommit tillbaka till universitetet efter min uppringning och spärrat av källaren med alla sina kulvertar. Jag hade blivit utfrågad av Kalle Jansson ännu en gång, vilket i för sig inte var en otrevlig upplevelse. Därefter hade jag fått följa dem ner i källaren och visat var pennan låg. Polisen hade undersökt kulverten och sökt efter fler ledtrådar men de inte hittat något mer. Jag hade försökt att arbeta lite medan polisen undersökte kulvertarna, eftersom jag låg efter så mycket i jobbet. Men det var nästan hopplöst. Telefonen ringde i ett och jag klarade inte av att koncentrera mig. Lars Hammar, vår prefekt kom förbi och pratade en del med mig. Han såg också trött och sliten ut. Tillsammans kunde vi nog spela in en film med titeln Nyanser av grått, för det var så vi såg ut i våra ansikten.

En av studierektorerna på vår institution kom förbi och undrade över jubileumsskriften jag skulle söka rätt på. Den hade jag naturligtvis glömt kvar nere i källaren, så jag var tvungen att be en polis hämta upp den. 

Studierektorn stod kvar tills han fick skriften i sin hand. Han såg ut att tycka det var spännande och var nog glad att han hade haft en orsak att komma hit. Det var svårt för de stackars professorerna och lektorerna som inte ville visa hur nyfikna de egentligen var. Jag har aldrig fått så många besök av så många välutbildade människor som under dessa dagar. Besöken ökade dessutom med många procent de dagar polisen var här. 

Men nu när jag åkt hem brast alla fördämningar och tårarna kom tillsammans med tröttheten. Efter en lång stund reste jag mig till slut och tog av mig mina ytterkläder. Allt gick sakta. Jag gick in i köket och la posten på köksbordet och öppnade kylskåpet. Det fanns inte mycket mat där, så två ägg fick bli grunden till middagen och jag vispade snabbt ihop en äggröra. Jag kompletterade det med oliver, salladsblad och lite lufttorkad skinka. En enkel och lättsmält måltid. Det var alldeles lagom efter denna dag. Jag tog tallriken och gick till tv:n, satte på den och satte mig i soffan. Jag bläddrade runt i kanalerna tills jag hittade ett inredningsprogram som jag kunde se på medan jag sakta åt min mat. Vilken vecka det varit, mycket jobb, poliser och en ständig ström av människor till mitt kontor.  

När jag ätit maten gick jag till köket och stoppade undan disken i diskmaskinen. Sedan lade jag mig på soffan framför tv:n och fortsatte att se hur de satte upp en storblommig tapet med lila inslag och kombinerade detta med en mörkgrön soffa full med kuddar i orange och blått. Naturligtvis fylldes rummet med stearinljus i alla vrår. In kom husägarna och skrek ut sin glädje (eller möjligen sin förskräckelse) över rummet. Allt slutade i ett kramkalas och ett glas champagne. Tv:n fortsatte med en sjukhusserie och när läkarna för tredje gången kommit ihop sig, där grundorsaken naturligtvis var en ung kvinnlig läkare, somnade jag i soffan.

Så hade det varit den senaste tiden att jag somnade jag framför tv:n, sov en orolig sömn och för att sedan bli helt klarvaken när jag lämnade soffan och kröp ned i min säng. 

Denna gång vaknade jag upp i soffan kl tre på natten. Då steg jag upp och borstade tänderna och satte på mig ett nattlinne. Mina tankar gick till Katarina och funderade hur hennes dagar och nätter såg ut. Hon måste ha det så mycket värre. Jag fick nästan dåligt samvete över att jag hur så trött och sliten jag var. 

För att kunna koppla av tog jag en bok och försökte läsa. Men jag hade inte koncentrationsförmågan för detta. Jag släckte, men tankarna gick bara åt allt som hänt. Till sist tog jag med mig kudde och täcke och la mig i soffan. Där slog jag på tv:n och började titta på någon serie som handlade om någon släkt i USA, som bråkade med varandra. Jag förstod aldrig vem som var vem och vem som var ovän med vem, men det skingrade mina tankar. När mobilen ringde kl 06.30 rullade fortfarande tv-bilderna fram i rutan, men de hade hållit mig nedsövda under natten.

Kapitel 8

Fredagen 13 februari kl 10:00

Universitetsstyrelsen samlades i sammanträdesrummet ”professorn” på plan 8 i förvaltningshuset. Det var ett rum med ett stort bord samt tre skärmar att titta på, så oavsett var man satt hade man en skärm att titta på.

Vid ena kortsidan satt ordförande, med smartboarden bakom sig. På andra kortsidan fanns en dörr in till rummet docenten där det serverades kaffe från början.

Ordförande Lena Bergh höll kaffekoppen i ena handen och tittade på klockan. Hon var irriterad. Resan upp hade varit strulig. Som tur var åkte hon redan igår kväll, men redan då var det svårigheter. Snön hade kommit i Stockholm och som vanligt blev det mer eller mindre kaotiskt i huvudstaden då.  Hon hade till sist varit tvungen att ta taxi till Arlanda, för att ha en chans att hinna med planet. Sedan hade dessutom planet varit försenat. Men hon hade ändå haft tur som ”bara” blev två timmar försenad, eftersom många plan hade varit inställda.

Men nu var hon här, klockan var tio och endast hälften av ledamöterna hade kommit. Hon gillade ordning och reda och att man startade vid utsatt tid. Men nu, kunde hon inte starta förrän alla kommit. Samuel, som var sekreterare i universitetsstyrelsen hade kollat upp hur det såg ut med flygen och det verkade som de skulle kunna starta mötet om en halvtimme, eftersom planet som flera ledamöter tagit hade landat först nu. Åke, rektorn för universitetet hade svansat oroligt efter henne sedan hon kommit hit. Det brukade betyda att något ärende inte blivit ordentligt berett och att han ville dölja det genom att vara lite extra trevlig med henne. Att han inte kunde lära sig. Hon hatade fjäskeri och hans beteende fick henne att vara mer misstänksam och negativt inställd. Hon tittade på klockan igen. En kvart kvar. Hon tog mobilen i handen och visade den för rektor Åke och gick ut i korridoren. Hon hade egentligen inget samtal hon måste ringa, det var bara ett sätt att få komma bort från honom. Hon slog ett nummer. 

”Hej gumman, är det mycket snö idag? Bäst du går iväg i god tid. Risk att pendeln är försenad. Vi ses ikväll. Puss”.

Hon gick sedan in på toaletten och kollade frisyren. Hon tog fram läppstiftet och la på lite mer på läpparna. Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka till sammanträdesrummet.

Hon såg att tre till kommit nu. Hon hälsade på dem och lät dem ta var sin kopp kaffe.

Sedan satte hon sig ner på ordförandeplatsen. 

”Okej, nu startar vi”, sa hon och alla skyndade till sina platser.

Först var det formella ärenden som val av justeringsmän och föregående protokoll, därefter de alltid återkommande informationspunkterna. Det var rektor som informerade om vad som hänt och sedan var det alltid någon av dekanerna som informerade om något specifikt som de fått i uppdrag att redovisa. Därefter började de ”riktiga” ärendena.

”Punkt 13. Förtätning av lokalerna, samt förändrat avtal med landstinget. Samt förändring av läkar/tandläkarutbildningen.” Hon lyfte på huvudet och såg på alla ledamöter när hon läst upp punkten. Hon tittade därefter på rektor Åke.

”Var är dekanen från medicinska fakulteten”, frågade hon honom. Han skulle ju vara med och föredra ärendet för oss. Han behövs ju även för att kunna svara på frågorna. Detta är ju verkligen ett stort ärende.

”Han är försvunnen,” svarade rektor Åke tyst.

”Försvunnen! Vad säger du”, undrade ordförande Lena.

”Jo, han försvann från sitt arbetsrum för en vecka sen sedan och ingen vet var han är. Vi försökte då med deras prodekan, men hon blev överkörd strax efter och ligger på lasarettet mycket svårt skadad. Och det finns ingen annan på medicinska fakulteten som är tillräckligt insatt i frågan.”

”Va säger du”, Lena gapade. ”Vad händer på medicinska fakulteten. Men vad menar du med försvunnen?”

”Jo, han är borta, polisen har sökt både hemma och på kontoret, både med teknisk personal och med hundpatruller, men ingen vet var han är.”

Det började viskas bland ledamöterna, alla verkade chockade. Ingen hade hört något. 

”Men, jag har inte sett något i tidningen”, fortsatte Lena ”och borde inte vi i styrelsen fått information om detta?”

”Konstigt nog har ingen tidning fått nys om detta,” fortsatte Åke, ”detta trots att polisen varit här i flera omgångar. Sen trodde jag att allt skulle lösa sig innan styrelsen och han skulle komma tillbaka.”

”Men,” Lena var chockad. Hon visste inte vad mer hon skulle säga. Hur skulle hon handskas med detta. Att få besked om detta på ett styrelsemöte var oacceptabelt. Det kändes som om rektor Åke försökte hålla styrelsen utanför lite för mycket. Att han inte alltid ville att de skulle få veta vad som hände på universitetet.

”Vi tar femton minuters paus”, fortsatte hon, ”så får jag överlägga med Åke om detta.”

Hon kände att hon var nära att explodera. Hon hade varit irriterad redan före sammanträdet, men detta var bara för mycket.

”Detta var otroligt opassande,” väste hon fram till Åke. ”Sådana händelser måste åtminstone jag som ordförande få information om.”

”Men, jag trodde han skulle komma tillbaka”, svarade Åke.

”Oavsett om han skulle komma tillbaka eller ej, så måste jag få information. Trodde du att prodekan skulle hinna tillfriskna från bilolyckan också?”

”Nä”, Åke tvekade innan han svarade. ”Du har rätt, det var ett felaktigt beslut av mig.” 

Lena kände irritationen, men visste att hon inte kunde gå längre. Han hade erkänt fel och fel kan alla göra nån gång. 

”Men hur gör vi nu med detta ärende”, undrade Lena.

”Jag tycker att vi tar det ändå”, svarade Åke. ”Jag kan föredra det.”

”Men är det riktigt”, undrade Lena, ”ska vi verkligen ta ett sådant ärende utan att få möjlighet att höra medicinska fakultetens åsikt om vad det skulle innebära? Det är ett stort beslut. Jag tycker att vi skjuter på det till nästa sammanträde.”

”Nej, det är dumt, vi måste ta det nu”, svarade Åke. Han såg blek och pressad ut.

”Men varför? Om vi tar det i april, så kan vi påbörja arbetet med förtätningen från årsskiftet.”

”Men”, Åke tvekade. ”Men, det skulle vara bra att få börja direkt efter sommaren.”

”Varför”, Lena fortsatte att pressa honom. Hon förstod inte varför han hade så bråttom med detta ärende. Egentligen hade det kunnat vänta till styrelsen i september, men Åke hade pressat henne att det måste upp redan på detta sammanträde.

Åke tvekade för länge i sitt svar, så Lena satte sig på sin plats och kallade alla ledamöter tillbaka till sina platser.

”Ja, tillbaka till ärende 13”, började Lena. ”Mitt förslag är att vi bordlägger detta ärende till nästa sammanträde, så vi får med någon från medicinska fakulteten. Helst skulle jag vilja att det sköts fram till juni eller september, så vi får mer tid att diskutera denna fråga. ”

Diskussionen gick höga, men de flesta var överens med Lena. Det fanns några förutom rektor Åke som ville ta ärendet nu, men deras argument för orsaken till detta var mycket svaga.

”Då beslutar vi att bordlägga ärendet till nästa möte”, sa Lena och lyfte klubban och slog till i bordet.


Nästa kapitel kan du läsa här.

Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.


Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!

Du kanske också gillar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *