Här kan ni läsa om Konrad mellan åren 1992-1994. Har du missat tidigare avsnitt? Här kan du gå tillbaka till förra avsnittet.

Kapitel 25 – Malmö  Jan 1992

Det blåste som vanligt i Malmö. I luften kunde jag se små vita snöflingor som virvlade omkring. Jag tittade upp och fick genast snö i både ögon och mun. Framför mig låg tandläkarhögskolan. Trots att jag frös tvekade jag. Jag behövde tänka. Jag hade lämnat Katarina gråtande där hemma. Att vara småbarnsföräldrar var tufft. Lite sömn gjorde oss båda irriterade och grälsjuka. Hon tyckte jag smet iväg och lät henne ta hela bördan, men vad visste hon. Mina doktorandstudier var krävande och jag låg efter. Jag hade haft ett samtal med min handledare strax före jul och han var bekymrad. Jag försökte släta över det med att säga att jag hade hunnit med mer än vad som egentligen var sant. Men det visste ju inte Katarina om. Jag trodde att det skulle vara enkelt med doktorandstudier. Jag hade ju alltid klarat mig utan att behöva anstränga mig. Festerna och samvaron gillade jag, men det ensamma forskandet. Gräva i artiklar, forskningsrapporter och böcker klarade jag inte av några längre stunder i taget. Men konferenserna, diskussionerna och det akademiska språket passade mig bra. 

Jag hade ju varit en hyfsad tandläkare när vi bodde i Uppsala, men jag hade saknat studentlivet. Sedan när skulderna blev för stora var jag tvungen att fly fältet. Katarina väntade då barn och strax efter att jag börjat så föddes Fia. En nystart tänkte jag. En ny chans både för mig och Katarina och för vårt liv. Nu skulle jag verkligen sköta mig.

Jag tänkte på kompisgänget. Mats, Peter och Ingemar. Vi hade hängt ihop under hela studietiden i Uppsala, men så kom brytningen. Jag blev inte längre inbjuden till festerna eller till Solvalla. Vi hade ju från första stund spelat på allt. Vem som skulle ha bäst på en tenta. Snabbast att äta upp en hamburgare och vem som lyckades locka till sig snyggaste tjejen. Men när vi fått jobb och sambo eller fru och hade det förändrats. Vi hade hittat till Solvalla och haft härliga stunder där. Vi spelade på hästarna tog en öl eller fler. Men jag hade börjat låna av de andra för att ha råd att spela. Till sist hade det gått för långt. Men jag hade ju lovat att betala igen.

Men denna gång ville de inte vänta längre. De ville ha tillbaka pengarna på en gång och just då hade jag ju köpt en ny bil. De kunde väl vänta, tyckte jag. Men istället var jag inte välkommen med längre, trots att vi hängt ihop så länge.

Jag började med aktier istället. Jag kunde ju låna lite extra pengar från jobbet. Men när min chef upptäckte det, tyckte inte att det var okey. Jag lovade ju betala tillbaka.  Nä, han tyckte jag skulle säga upp mig. Om jag inte sa upp mig skulle han säga upp mig istället. Jag försökte övertyga honom. Men han stod på sig, men gav mig ett hopp, då han tipsade om denna doktorandtjänst.

Katarina klagade först över att vi skulle flytta till Malmö, men när jag sa att det alltid varit min dröm att få forska vidare, så gav hon med sig. 

”Konrad, står du här och drömmer”, hördes en röst bakom mig.

”Nej, men hej Anders”, svarade jag. ”Jag funderade bara över artikeln jag håller på med.”

”Ja, ja, det tror jag inte på”, svarade Anders. ”Kul lopp på Jägersro igår, vann du nåt”, fortsatte han.

”Nä, men jag satsade ju så lite”, svarade jag.

”Jag vann 500 spänn, inte dåligt, eller hur” fortsatte Anders.

”Ja, du har tur du” svarade jag.

”Bättre lycka nästa gång,” fortsatte Anders. ”Ska du med på lördag på Jägersro? Det är fina hästar med. Atas Fighter och Callit ska vara med. Det blir spännande.”

Han tittade på mig.

Jag skakade på huvudet.

”Jag tror inte det, Katarina var inte glad att jag for igår, så jag får nog vänta ett tag”, svarade jag.

”Kom, nu går vi in, jag fryser” avslutade Anders och puttade till mig.

Vi gick över gatan och in till tandläkarhögskolan.

Jag satt på våning tre och Anders på våning fyra. Vi tog trapporna upp. Anders pratade på och jag sa något ”mm” eller ”ja” med jämna mellanrum, men lyssnade inte på vad han sa, utan gick i mina egna tankar.

Jag gick in i mitt rum, eller rättare sagt i vårt rum. Vi var tre doktorander som delade ett litet rum. Men oftast var jag ensam, då de andra många gånger valde att sitta hemma eller på biblioteket. Så även denna gång. Rummet var tomt och jag hängde av mig ytterkläderna på kroken.

Jag plockade upp mitt anteckningsblock och en bok. Jag måste få min första artikel klar. Den borde ha varit klar redan för någon månad sedan och kunde jag inte presentera en godtagbar artikel snart, visste jag inte vad de skulle göra. 

När det var dags för lunch hade jag faktiskt kommit en bit på väg. Jag hade tidigare samlat in en hel del material, så nu handlade det om att strukturera och redigera. Jag lade ut mina papper på alla tre skrivborden i den ordning som de skulle in i artikeln. Jag tittade på mina anteckningar och skrev in korta noteringar om ordningen.

Därefter sträckte jag på mig, plockade fram min portfölj och sökte rätt på min lunchmacka. Jag gick ut ur rummet och gick till lunchrummet.

I tre dagar höll jag mig helt koncentrerad på jobbet. Var nu uppe i fem sidor och behövde nu bara skriva slutet och alla fotnoter innan jag kunde börja skriva ned texten med skrivmaskin i tre exemplar. 

Jag gick hem den tredje dagen nöjd med mig själv. Snart skulle Professor Larm få se. 

Kapitel 26 – Februari 1992

Den blev inte någon färdig artikel. När jag kom hem till lägenheten var det kaos. Katarina låg på toaletten och spydde. I barnsängen låg Fia och skrek. Jag sprang mellan de två och försökte få allt att fungera.

Katarina hade fått vinterkräksjukan och Fia var hungrig och blöt i baken. Jag skötte om Fia, gav henne mat och bytte blöjor. Stjärten var alldeles röd, så jag strödde på rejält med puder och lät henne vara utan kläder ett tag. 

Fia lugnade ned sig och började jollrande krypa fram på golvet.

Jag gick vidare till Katarina. Det rann tårar från hennes ögon och snor från näsan. Hon var vit i ansiktet och hon viskade till mig.

” Jag orkar inte mer, jag kommer inte att överleva”, sen spydde hon igen.

Jag tog en trasa och tvättade henne i ansiktet och strök henne över håret, samtidigt som jag tänkte. Låt mig klara mig från smittan.

Några timmar senare lugnade det ner sig för Katarina. Hon kom gående med darriga ben mot sängen. Jag gick och hämtade lite vatten som jag gav henne. Sen somnade hon.

Jag gav Fia kvällsmålet och lade henne i sängen. När alla låg i sina sängar satte jag mig ned i vardagsrummet och slog på tv:n. När jag slog på den började sporten. De berättade om det spännande travet som varit på Jägersro där Callit vunnit över Atas Fighter. 

”Konrad”, hörde jag Katarina ropa.

Jag gick till sovrummet.

”Kan du hjälpa mig att duscha”, frågade hon. 

Jag tog henne under armen till duschen. Hon duschade av sig och jag fanns där som hjälp när hon vacklade. Sen när hon borstat tänderna bytte hon till en ren pyjamas och kröp ned i sängen igen.

Jag gick in och tittade till Fia, sen kröp även jag i säng.

På natten vaknade jag och förstod att Katarina smittat ned mig.

Jag låg nästan ett dygn på toaletten och spydde och spydde. När det äntligen var över, så somnade jag på toalettgolvet. Katarina drog upp mig och tvättade hjälpligt av mig och lade mig i sängen. Jag sov sedan i tolv timmar.

Jag stod färdig att gå till jobbet igen när Katarina stoppade mig.

”Kom till Fia, lyssna hur hon låter”, sa hon.

Jag följde henne in i Fias rum. Fia låg och sov och andades med tunga rosslande andetag.

”Det låter inte bra”, sa jag och tittade på Katarina.

”Hon började låta så här igår, när du sov, men jag tycker det blivit värre”, fortsatte hon.

”Kanske ta henne till doktorn”, föreslog jag.

”Mm, kanske det”, sa Katarina fundersamt.

”Hon har väl inte feber?”, undrade jag.

Katarina kände efter på Fias panna.

”Hon hade inte igår, men nu känns hon jättevarm”, det är något fel.

”Ta henne till doktorn du”, sa jag och började gå mot dörren.

Detta var början av en lång sjukdomsperiod. Fia blev förkyld och fick dessutom kikhosta. Sen blev Katarina smittad och därefter jag. 

Vi låg sjuka hela februari och någon artikel blev inte slutförd.

Kapitel 27 – mars 1992

Äntligen tillbaka till jobbet. För ovanlighetens skull var alla doktorander på plats i rummet. Jag tog mina papper och flydde ut till biblioteket. Jag läste igenom och rättade upp. Jag tog sedan och skrev in fotnoter på referenserna.

Jag jobbade intensivt och fortsatte även över lunchen och åt min macka vid bordet. Klockan var närmare två då jag fick besök vid bordet på biblioteket. En skugga som föll över mina anteckningar och som stod kvar där.

Jag lyfte blicken och såg professor Larm.

” Herr Björk, förmodar jag”, sa han med stark stämma.

”Ja, professor Larm, det är jag”, svarade jag. 

”Ska det bli en doktorsexamen för Herr Björk, eller slösar vi bort tiden med att antaga en sådan man?”, kom det från honom.

”Nej, inget slöseri”, svarade jag så ödmjukt som jag kunde. ”Min artikel är alldeles strax klar, ska bara skriva ned den på maskin”, fortsatte jag.

”Bra, jag vill ha den imorgon klockan elva punkt noll noll, senast. Annars måste vi nog omvärdera Herr Björks antagning”, sa han innan han vände sig om och gick.

Han gick med rak rygg och hade av någon anledning en käpp med sig. Han hade inga problem med benen, så käppen var nog mer en accessoar för att förstärka bilden av en viktig man. Hans hår var alldeles vitt och väldigt tjockt. Han var nog inte mer än femtio år, men på grund av hårfärgen och språket som kändes gammeldags uppfattade man honom som minst tio år äldre. 

Jag tog ett djupt andetag. Jag tror jag glömt att andas under en lång tid för luften var helt slut. Professor Larm var en man som skrämde mig. Jag brukade prata mig ur olika situationer och var van vid att de flesta tyckte om mig. Men det fungerade inte alls på professor Larm, nej, det fick nästan motsatt effekt.

Klockan elva imorgon, hur skulle det gå till. Det skulle ta minst en dag att slutföra fotnoterna och sen skulle det skrivas på maskin i tre exemplar och det var väl inte min styrka att skriva på maskin. Jag behövde hjälp. Jag tittade mig runtomkring. Ingen jag kände satt härinne, bara okända studenter.

Jag vände mig om och tittade bakom mig. Närmast mig satt en man i min ålder. Han tittade upp när jag tittade runt.

”Jag hörde Herr Larms ultimatum” sa han när jag tittade på honom.

”Jag kanske kan hjälpa dig”, sa han. ”jag tror du behöver det, sa han och tittade på alla mina papper”.

”Känner du någon som kan skriva maskin”, frågade jag.

”Ja, det gör jag”, svarade han och jag kan hjälpa dig med fotnoterna. ”Visst är det dessa du håller på med nu?”, sa han frågande.

”Ja, det är det.”, svarade jag.

”Jag går och ringer Ebba som är en hejare på skrivmaskin”, sen kommer jag tillbaka och hjälper dig att slutföra arbetet.

Hela dagen satt jag och Johan tillsammans och skrev fotnötter. När klockan var sju på kvällen gick vi till Lilla torget där vi mötte en dam som var kring fyrtio år. Hon kramade om Johan och skakade hand med mig. 

”Ebba Lundgren”, presenterade hon sig som. ”Jag är Johans moster.”

Vi lämnade papperen till Ebba och jag bjöd därefter Johan och Ebba på mat på Casa Mia.

Jag gick därefter hem och somnade redan klockan nio den kvällen.

Klockan elva dagen efter var arbetet klart och jag gick till Professor Larms rum och lämnade in artikeln. Jag tyckte att Professorn såg förvånad och lite besviken ut när jag lämnade in arbetet. 

Kapitel 28 – April 1992

Våren hade tagit fart på allvar. Solen, värmen, vitsipporna och grönskan. Det doftade av jord i luften och livet kändes lite lättare.

Jag låg fortfarande långt efter i studierna, men professor Larm hade varit mindre skeptisk till mig den senaste månaden. Jag hade följt med en gång till på Jägersro, men varit försiktig med satsandet. Det hade bara varit en trevlig kväll. 

Katarina skulle snart tillbaka till sitt arbete och Fia skulle börja på dagis. Jag tror att det skulle bli bra för Katarina. Hon var rastlös och irriterad när hon träffade för lite vänner och det är ju svårt när man bor på en ny ort. Hon behövde träffa mer människor, behövde få bygga upp egna relationer.

Jag hade under april månad några uppdrag med undervisning på tandläkarutbildningen. Det var roliga uppdrag. Jag hade ju jobbat ett flertal år som tandläkare och visste vad jag pratade om. Det var skönt att inte vara den som var längst ned på skalan, utan en som studenterna såg upp till.

Efter utbildningsperioden måste jag jobba hårt med mina delrapporter som skulle vara klara senast sista maj. Men som vanligt var jag optimistisk, det brukade ju alltid lösa sig.

”Konrad”, sa Katarina en kväll.

”mm”. Jag satt med en tidning och var inne i en artikel om travhästen Big Spender. 

”mm” sa jag igen och lyfte blicken.

Katarina satt med några papper framför sig och bläddrade.

”Jag har fått mina arbetstider nu”, började hon ”och det är inte helt perfekt”.

”Vadå, inte helt perfekt” undrade jag.

”Det stämmer inte så bra med busstiderna”, fortsatte hon. ”Jag kommer inte att hinna fara förbi med Fia på dagis som vi tänkt”. Avslutade hon och tittade på mig.

”Men du sa ju att det skulle funka”, sa jag tvekande.

”Ja, men nu har de ändrat arbetstiderna, vi börjar en halvtimme tidigare, så på morgonen fungerar det inte. Men på eftermiddagen är det bättre tider än vi trodde”, sa hon.

”Men, vad gör vi då?” sa jag frågande.

”Tja”, sa hon. ”Kan du lämna henne på morgonen?” Samtidigt lämnade hon pappersbunten till mig.

Det var busstider, tider till dagis och hennes arbetstider. Jag tittade, bläddrade medan Katarina tittade på mig.

”Vi måste köpa en bil”, sa jag och la ifrån mig papperen. ”Det är enda sättet, som jag kan se”.

”Men, har vi verkligen råd med det?” undrade Katarina.

”Har vi nåt val?” sa jag och ryckte på axlarna.

Vi lämnade diskussionen den kvällen, men vi förstod båda att jag hade rätt. Vi måste köpa en bil.

Kapitel 29 – maj 1992

Jag stod tillsammans med Anders på Jägersro. Vi tittade på loppet som gick. Just nu låg Atas Fighter tvåa, favoriten och lågoddsaren. Själv hade jag satsat på Frej Nalan, en chansning, men lyckades man så kunde det ge rejält med vinst. Jag tyckte inte om att satsa på favoriter. Nej, jag tog alltid någon med höga odds. Vann man så blev det bra med pengar. Just nu låg Frej på femte plats, det såg inte bra ut. Jag stod där och bet på naglarna. Bredvid mig skrek de av glädje då Atas Fighter sakta började närma sig Bullit som låg först. Jag tittade på Frej, men såg helt plötsligt en nos som närmade sig Atas. Vad hade hänt, det var ju Frej Nalan som närmade sig. Jag började skrika och hoppa. 

”FREJ, FREJ, FREJ!”

Då hände något osannolikt. Bullit börjar galoppera och Atas hamnar ett tag inklämd bakom Bullit. Frej kan sakta sega sig fram på första platsen, men så kommer Atas bakom honom och börjar sakta ta in försprånget. Men målet närmar sig. Jag står och skriker helt uppslukad av loppet. Målet närmar sig men Atas närmar sig ännu fortare. Nu bara 25 meter kvar och hon kom närmare och närmare. Jag såg hur Jim Frick lutade sig framåt i sulkyn och manade på. Sida vid sida var de och nu gjorde hon ett sista ryck och de går i mål. Publiken tystnar, jag tystnar och alla väntar. Vem vann? Jag hade återgått till att besöka travet, men inte varje vecka men lite då och då. Hade mest tittat de första gångerna, men idag hade jag satsat och nu var det nära. Vem skulle utses till vinare? Jag och Anders stod bredvid varandra och hoppade upp och ner av upphetsning. 

”Vinnare är Frej Nalan”, meddelade domaren. 

”JAAAA”, skrek jag. Anders tittade på mig och rev sönder bongen. 

Bilen tänkte jag, nu har vi råd till bilen.

Kapitel 30 – Stockholm/Malmö  maj 1992

Hon galopperade förbi och var ute ur tävlingen. 

Jag och Anders hade åkt till Elitloppet. När jag vann i april på Jägersro lovade jag honom denna resa. Katarina knorrade en del, men då nästan hela min vinst gått till vår bil blev det inte mer än knorr. Jag lovade att inte spela bort våra pengar. Vi skulle bara titta och uppleva stämningen.

Nu hade vi båda satsat stort på Sugercane Hanover. En säker vinst tänkte vi. Galopp hade vi inte räknat med. Jag såg hur Anders rev sönder bongen med snabba ryckiga rörelser. Men jag trodde inte det var slut än. Hon hade än en chans. Ja, hon kom igen. Hon tog plats efter plats. Hon närmade sig Mack Lobell som ledde. Jag hoppade på plats och skrek. Då ökade Mack Lobell och han gick med god marginal in som etta. Runt omkring oss jublade och skrek publiken. Jag själv stod och stirrade på bongen. Vad hade jag gjort. Vad hade jag gjort. Jag hade satsat stort och förlorat. Nu hade jag problem. Stora problem. 

Anders gnydde, han vred sina händer och jag såg en tår i ögonvrån.

”Nu åker vi hem”, sa jag. Anders sa inget utan följde sakta efter mig. 

Under resan hem satt vi båda tysta i våra egna tankar. Jag försökte räkna ut hur jag skulle klara denna förlust utan att Katarina fick veta det. Varför skulle det gå så här. Jag hade ju haft tur under våren och vunnit. Nu skulle jag ju bara dubbla den vinsten. Men jag hade ju använt en del av pengarna redan. Men detta lopp skulle ju rädda ekonomin. Jag visste att Katarina tyckte vi skulle skaffa en större lägenhet och Fia växte och behövde kläder. Jag satt och funderade, men fann ingen lösning.

Anders var tyst. Han fortsatte att snurra på händerna och gungade på stolen, men sa ingenting.

Vi kom fram till Malmö. Jag släppte av Anders vid centralstationen.

”Hej, då” sa jag. ”Ses på måndag”.

Anders vände ansiktet mot mig, men sa inget. Han gick iväg med ryggen böjd utan ett ljud.

På måndag var det full rulle med möten med handledaren, diskussioner om schemaläggning för hösten och tentamensrättning. Helgen hade jag klarat mig undan utan för många frågor från Katarina. Vi hade haft besök på söndag, så vi hade fullt upp med detta. 

Jag satt i mitt rum tillsammans med Urban och rättade tentor när det knackade på dörren. Det var Hans-Olof Larker som var lektor och satt på våningen under oss.

”Hej” började han,

Jag och Urban tittade underligt på honom. Vi hade inget med honom att göra. Vad ville han oss?

Han tittade på mig och fortsatte.

” Visst träffade du Anders i lördags?” undrade han.

”Ja”, svarade jag. ”Vi var på Solvalla på Elitloppet”.

”Har du hört något från honom sedan dess?” fortsatte lektor Larker.

”Nej”, svarade jag. ”Ingenting”.

”Konstigt”. Lektor Larker kliade sig i huvudet. ”Vi hade möte i förmiddags, men han dök inte upp. Sen hade han lektion efter lunch, men inte heller då kom han. Jag har försökt ringa, men inget svar.”

Lektor Larker stod kvar. Han skakade på huvudet och lyfte sedan blicken och tittade på mig.

”Vet du någon annan man kan ringa?”

Jag tänkte efter. Vad hade Anders sagt. Vi hade mest pratat trav och hästar, men ibland hade det blivit en del prat om det privata.

”Han skulle köpa en förlovningsring”, sa jag. ”Så han har en flickvän. ”Hon hette”. Jag tystnade. Vad hette hon. Han hade ju nämnt henne. Han hade sett så glad ut när han nämnde hennes namn. 

”Hon hette”, jag tvekade. ”Jag tror hon hette Annika”, jag tystnade igen och tänkte. ”Annika Marklund, eller möjligen Lundmark. Hon skulle gå här på tandläkarhögskolan, några av de sista åren.” Jag tystnade och titta på lektor Larker.

”Annika Marklund” upprepade lektor Larker. Han tittade upp i taket och verkade tänka. 

”Ja, Annika Marklund, går sista året. Hon håller på skriva sin uppsats nu. Duktig flicka, jag har haft henne som student tidigare, jag ska fråga henne”.

Han gick ut och jag och Urban tittade på varandra.

”Konstigt detta med Anders”, sa jag.

Vi fortsatte vårt arbete och först kl 18 kunde jag lämna jobbet.

På tisdag kom jag till jobbet vid niotiden på morgonen.

På alla anslagstavlor stod en stor lapp om stormöte kl tio i den stora aulan. Jag tog av mig jackan och hämtade lite kaffe. I fikarummet stod ett flertal kollegor och diskuterade stormötet. Vad hade nu hänt?

Vi gick till Aulan i samlad tropp. Vi hejade på de som var där och satte oss ganska långt bak. Dekanen för Odontologiska institutionen Per-Olof Glantz steg upp och gick fram mot talarstolen. Han knackade på mikrofonen och började.

”Jag har idag samlat er alla för att berätta om en sorglig händelse. Doktorandstuderande Anders Olofsson hittades igår kväll död i sin lägenhet”.

I Aulan hördes en utdragning andning från flertalet i auditoriet. Död. Anders.

Jag gapade. Vad hade hänt Anders. Nej han kunde inte vara död.

” Då ingen hört av honom sedan i lördagskväll öppnade Polisen hans lägenhet igår.  Han hittades där död. Enligt polisen var det ett självmord.”

Jag stirrade på mina händer. Anders har tagit livet av sig. Jag mindes hans tystnad när han gick från min bil i lördags. Men självmord. Varför.

” Vi kommer idag att hissa flaggan på halv stång. En minnesstund för Anders kommer att hållas på fredag kl 13.00 i andaktsrummet.”

Med detta avslutade dekanen sitt anförande. Ingen reste sig, alla satt som i chock. Sedan började några resa sig och gå. Mina ben ville inte sluta skaka, så jag satt kvar. Jag fortsatte att titta på mina händer. 

”Björk!”. En röst kallade tillbaka mig till verkligheten. Jag tittade upp. Dekanen och Lektor Larker stod vid min sida.

”Vi vet att ni var den sista han träffade innan han tog sitt liv. Polisen skulle vilja träffa dig.” Det var Lektor Larker som förde ordet. Dekanen tittade bara på mig. Hans ögon var tomma på uttryck. Det gick inte att få en uppfattning vad han tänkte. Men han fortsatte att titta på mig.

Jag vände mig till Lektor Larker.

”Visst jag kan prata med polisen, hör dom av sig eller?” svarade jag.

”De sitter i dekanens tjänsterum. Du kan följa med”.

Jag reste mig sakta. Benen bar trots allt och jag följde efter Dekanen och Lektor Larker.

Det var två polismän i rummet. De reste sig upp när vi kom. De pekade på en plats vid ett sammanträdesbord och de satte sig båda två mitt emot mig. Dekanen satte sig vid sitt skrivbord och lektor stod kvar vid dörren.

Möblerna var av mörk teak och det doftade rök i rummet. Polisen tittade på mig och sedan på dekanen och lektorn.

”Ursäkta,” sa en av polismännen. ”Vi vill tala med Björk i enrum, kan vi få låna ett annat rum eller”. Han hann inte avsluta meningen innan dekanen reste på sig. 

”Naturligtvis” sa han med sitt karaktäristiska släpande tal och styrde lektor Larker ut ur rummet. Dörren stängdes med en smäll.

Poliserna presenterade sig och började fråga ut mig. Vad hade vi gjort på lördag, vad sa Anders innan hann lämnade mig. Vilket humör verkade han vara på.

Jag svarade så sanningsenligt som jag kunde. Jag berättade om hans förlust på Solvalla och hur tyst han sedan varit. Jag utlämnade min egen förlust, utan slätade bara över detta.

”Fanns det något avskedsbrev” undrade jag.

Poliserna tittade på varandra och den ena svarade.

”Ja, det fanns det”. 

”Men vad stod det, varför?” Jag avslutade meningen med en snyftning. Anders var ju den jag hade umgåtts med mest här på universitetet. Det var vi två som gått på travet, ibland med andra men alltid vi två.

”Det var till Annika, hans flickvän” svarade den ena polisen. 

Jag kunde inte skilja dom åt. Samma ålder, storlek och hårfärg och vad de sagt att de hette hade jag glömt i samma stund som de sa det.

”Han bad om förlåtelse för att han pantsatt förlovningsringen”. Han hade tydligen spelat bort pengarna både för förlovningsringen och för en resa till Paris som de hade planerat”. Polisen tittade på mig. ”Men nu förstår vi hur det kunnat gå så fort. Han hade tydligen satsat allt på en häst” polisen tystnade ett tag ”och förlorat allt”.

Kapitel 31 – augusti 1992

Det blev ingen semester för mig denna sommar. Vi behövde extra pengar, så jag började köra taxi. Katarina hade varit förstående, då jag hade sagt att jag lånat ut pengar till Anders så han skulle kunna köpa en förlovningsring och att han sedan hade spelat bort pengarna. Inte att det var jag som hade spelat bort pengarna. Jag hade lärt mig en läxa, inget mer spelande för mig. Jag ville inte sluta som Anders. Vi fick bo kvar i vår lilla lägenhet tills ekonomin var bättre. Efter sommaren skulle Katarina få heltid på sitt jobb, så det skulle förbättra situationen en del.

Jag hade även tagit en del småjobb i hamnen för att dryga ut kassan. Dessa skötte jag på dagtid, så Katarina inte skulle få veta. Hon behövde inte veta hur stor summa vi saknade. Men detta gjorde även att jag låg efter i mina doktorandstudier. Jag skulle behöva jobba med dessa under sommaren. Men efter att jag kört taxi i tio timmar och sedan kom hem till en ettåring som bara ville klänga på pappa och en fru som ville få egentid, så fungerade det inte särskilt bra. Till hösten, till hösten blev mitt mantra.

På helgerna fick vi ofta besök. Då vi inte kunde resa iväg kom svärmor och svärfar, syskon och vänner på besök. En del förväntade sig att få bo hos oss och det var svårt att säga nej. Men då vi redan bodde så trångt så hade vi dessa helger madrasser över hela lägenheten.

Som tur var förstod en del vårt dilemma och bokade boende på vandrarhem eller hotell. Men även om de inte bodde hos oss ville de få mat och en guidad tur runt om i Malmö. Det innebar att sommarhelgerna såg vi på Malmöhus slott, S:t Petri kyrka, lilla torget och Ribersborgs kallbadhus. Vi kunde diskutera med våra gäster vad de tyckte Malmö skulle göra med kallbadhuset, då det blivit så skadat av stormen i vår. Men när man gjort detta tre gånger var det inte lika roligt den fjärde gången. 

Kapitel 32 – Malmö  december 1992

Ibland händer allt på en gång. Allt som inte får hända. Terminen hade gått bra. Att undervisa passade mig bra, men doktorandstudierna gick segare. Men trots detta hade jag hållit professor Larm nöjd. Kanske inte helt nöjd, men på acceptabel nivå. 

Katarina hade börjat jobba heltid och sakta hade såret efter spelförlusten minskat. Jag räknade ut att vi till nästa sommar skulle komma ikapp. Jag skötte mig noga, inga spel alls inte ens stryktipset utan allt gick till hushållet.

Då händer nåt som inte får hända. Katarina berättar att hon väntar barn igen. Jag känner hur jag sjunker. Utåt spelar jag glad och kramar om henne. Men i mitt hjärta är det svart. Vi har inte råd och jag orkar inte just nu vill jag skrika, men jag måste trösta och ge glada tillrop.

Katarina gråter.

”Vi har inte råd”, kommer det från henne. 

”Det ordnar sig”, svarar jag optimistiskt. 

På kvällen går jag ut på en promenad. Jag måste få tänka. Hur ska vi lösa detta?

Jag går in på en kioskbutik och tar en kupong för V5. Jag läser vilka hästar det handlar om, men på vägen så slänger jag kupongen. Jag kan inte, får inte.

”Var har du varit”. Katarina står i dörren när jag kommer hem. Jag tar henne i famnen och gungar henne.

”Vi fixar det, vi fixar det”.

Tre dagar senare på jobbet knackar en student på dörren. 

”När får vi igen tentorna”, undrar hon.

”Har ni inte fått dom?” säger jag undrande.

”Nä, du lovade att vi skulle fått dem i förrgår, men jag har inte sett några”. Hon tystnar och tittar på mig.

Tentorna, tentorna. Jag funderar. Jag rättade dom och sen skulle jag bara skriva in resultatet. Var la jag dom.

”Ni får dom imorgon”, svara jag studenten. ”Förlåt förseningen, jag skulle ha meddelat er”, säger jag och ler mot henne.

”Bra, tack” säger hon och ler tillbaka.

Hon lämnar rummet och jag lutar mig tillbaka. Tentorna var finns tentorna. Jag söker i rummet, i portföljen, går ut i fikarummet. Nä, ingenstans.

Dom måste vara hemma. Jag hade nog med mig dem hem den dagen Katarina berättade om graviditeten.

Jag tar på jackan och går iväg. Måste hem och söka innan Fia kommer hem. Bilen står på parkeringen en brun SAAB 99. Det är min tur att hämta Fia, så därför har jag bilen.

Jag åker hem. Inga tentamina finns på skrivbordet, inte på nattygsbordet, inte i bokhyllan. Blicken dras mot sopkorgen vid skötbordet. Jag minns att jag la ifrån mig dom på skötbordet. Men sen? Kan Fia ha kommit åt dem eller.

Jag kikar ner i soptunnan. Där ligger bladen. Det är blad blandat med kiss och bajs i en enda röra.

Jag går i köket och hämtar några gummihandskar och drar sedan upp högen med tentamina. Jag tömmer köksbordet. Lägger på en vaxduk och lägger ut papperen. Vilken röra. Jag sorterar bort de tentamina som klarat sig bäst och kvar har jag sju tentamina och betygssammanställningen som måste åtgärdas.

Betygssammanställningen lägger jag undan. Den kan jag skriva en ny. Det finns fler mallar i förrådet på jobbet, så den behöver jag bara skriva av. 

Jag går och hämtar Katarinas hårtork och börjar blåsa på bladen. Därefter tar jag en målarborste och försöker borsta bort smutsen. Jag hade behövt använda vatten men då hade texten på bladen försvunnit. Jag tar därefter med de sju tentamina och hänger de i var sin klädnypa på klädstrecket på balkongen.

Jag tar därefter bilen och åker till jobbet och hämtar en ny mall för betygssammanställningen. Hemma igen fyller jag i namn, personnummer och betyg i mallen. Som tur var har inte siffrorna för slutresultatet suddats ut, så slutresultatet gick att få fram.

Därefter går jag igenom tentamen efter tentamen och försöker fylla i det som suddats ut på bladen. Jag doftar på bladen och kan fortfarande känna en odör från papperen. Jag låter därför bladen hänga kvar på balkongen medan jag far iväg för att hämta Fia från dagis.

På kvällen tar jag och fyller en vattenspruta med lite kaffe och går ut på balkongen och sprayar lite på bladen.

Nästa dag lämnar jag ut tentamina till klassen och ber samtidigt om ursäkt för kladdet. Det var en kollega som råkade spilla kaffe över bordet där jag satt och rättade.

Jag lämnar klassen med en suck. Tur att ingen visste vad som verkligen hänt, då hade nog en del inte ens velat röra i tentan.

När jag öppnar dörren känns rummet fullsatt. Både Urban och Wera finns där och försöker jobba. Men i min stol sitter professor Larm. När jag öppnar dörren vänder sig alla tre om och tittar på mig.

”Doktorand Björk”, säger Professor Larm.

Han sitter med händerna framme på magen och fingertopparna slår mot varandra.

”Doktorand Björk”, säger han en gång till och tittar på mig.

”Ja”, svarar jag funderande. Vad har jag glömt funderar jag. Vad borde jag ha gjort?

”Vad är era tankar om doktorandstudierna? Tänker ni ta en doktorandexamen?” fortsatte han.

”Ja”, svarade jag tveksamt. ”Ja, det har jag”.

Han tittade på mig och skakade på huvudet. Han böjde sig ned mot sin portfölj och tog upp en bunt papper.

”Här är artiklar om olika fyllningsmaterial i tänderna, sedan 1950-talet tills idag”, säger han samtidigt som han lägger bunten med papper på mitt skrivbord.

”Jag vill ha en skriftlig redogörelse över vad de skriver om fyllningar av guld på fem sidor senast på 10 Januari kl 15.00. Då kanske vi kan se om du verkligen är villig att satsa det arbete som krävs. Vi ses i januari. God jul på er alla”. Han reste sig, nickade åt Urban och Wera och gick ut.

Jag stod helt förstenad med munnen vidöppen.

”Bäst du gör som han säger” kom det från Wera. ”Han kan stänga av dig från doktorandstudierna annars. Det har han gjort med andra”.

Jag stirrade på Wera, men sa ingenting. Jag tog artikelbunten. Stoppade dessa i min portfölj och lämnade rummet.

Kapitel 33 – Jan 1993

På biblioteket var det lugnt. De flesta satt nog hemma och var lediga. Jag satt vid ett bord med artiklarna framför mig och en tysk uppslagsbok bredvid.

” Hej Konrad”.

Jag lyfte på huvudet och såg Johan.

”Hej”, svarade jag.

”Några tuffa uppgifter denna gång”, undrade han.

”Ja, verkligen” svarade jag. Jag pekade på högen med artiklar.

”Måste skriva en rapport på fem sidor om guldfyllningar. Har bara fått ihop två sidor än.”

”Tufft”, sa Johan.

”Ja, hälften av artiklarna är på tyska och tyska är inte min starka sida”, fortsatte jag och pekade på ordboken.

Johan satte sig vid ett bord en liten bit bort. Han plockade upp en bok, en penna och ett block.

Jag återgick till mina artiklar. Det gick sakta och jag fick använda ordboken till nästan vartannat ord. Det var inte många dagar kvar innan rapporten måste in och jag hade många artiklar kvar att läsa. Jag tog fram kaffetermosen och en macka och fortsatte att läsa.

Dag tre på biblioteket. Rapporten var nu nästan tre sidor, men många av artiklarna var inte lästa.

”Hej”

Jag tittade upp. Johan stod där. Han hade inte varit här den senaste dagen. 

”Jag såg dig genom fönstret”, sa han och pekade ut.

”Går det framåt”, undrade han.

”Sakta, alldeles för sakta”, svarade jag.

”Du måste vila ibland. Häng med på en öl.” Han pekade ut igen.

”Har inte tid! svarade jag.

”Jag kanske kan hjälpa dig”, kontrade Johan då.

”Kan du tyska”, undrade jag.

”Nä, men har kanske vänner..” Han tystnade och tittade på mig.

”Men, det diskuterar vi över en öl”, fortsatte han.

Vi gick iväg. Rakt över gatan och sedan tvärt till vänster. Där låg Mando och där slank vi in.  Det var ganska lugnt och tyst, då många hade fortfarande julledigt. Vi tog varsin öl och satte oss vid ett bord.

”Berätta nu”, började Johan.

”Berätta vad du ska göra och när det ska vara inne”.

Jag berättade och sa att det nu var tre dagar kvar innan rapporten skulle lämnas in.

”Och en av dagarna har jag dessutom undervisning på”, berättade jag.

”Det är alltså tyskan som är ditt stora problem”, undrade Johan.

”Ja hade texterna varit på engelska eller svenska skulle jag varit klar med god marginal nu”, svarade jag.

”Vänta”, sa Johan och gick iväg. Jag såg att han pratade med bartendern, som pekade till höger. Johan försvann sedan till höger.

Johan dök upp ganska snart och när han såg mig gjorde han tummen upp.

”Jag känner en utbytesstudent från Tyskland, han kan hjälpa dig”, sa Johan när han kommit fram till mig. ”Han är här om en kvart”.

Kvarten gick fort då Johan och jag aldrig saknade samtalsämnen och det var så skönt att bara få hänga på puben ett tag med en öl.

Dörren till puben öppnades och en ljushårig, fräknig man i 30-35 års åldern kom in. Han tittade sig runt omkring och när han såg Johan log han och gick mot vårt bord.

”Hello, my name is Frank Schatten”, sa han och tog min hand.

Nästa eftermiddag kom Frank till biblioteket. Med sig hade han tio sidor maskinskrivna blad med en sammanfattning av allt i de tyska artiklarna som gällde guldfyllningar skrivet med en exemplarisk engelska.

Ett dygn senare var rapporten klar att lämna till Professor Larm.

Kapitel 34 -Oktober 1993

Tvåbarnspappa. Vem hade trott det, men nu var det verklighet. Klockan var två på natten och jag bar på det lilla knytet. Pojken som skrek och skrek. Katarina hade lämnat över honom klockan tolv när hon inte längre orkade. Två timmar med vaggande, gående runt i lägenheten. Så trött, så trött.

Något var förändrat. Jag tittade på pojken. Han sov! Jag stannade till och satte mig. Han sov fortfarande. Jag jublade inombords och la efter ett tag ned honom i spjälsängen. Jag tittade på honom. Han sov lugnt vidare. 

Jag kröp ner i min egen säng och somnade på en gång.

Jag vaknade klockan sex av att Fia kröp ner hos mig. I sängen bredvid låg Katarina och pojken. Tydligen hade han vaknat en gång till under natten och velat ha mat. Men det hade jag inte hört. 

Klockan halv sju ringde väckarklockan. Jag slog av den och lämnade resten av familjen sovande. Promenaden till tandläkarhögskolan gjorde att jag vaknade till en del. Jag hade mycket att göra på jobbet, så det var bara att försöka hålla sig vaken. 

På eftermiddagen sprang jag och Johan ihop. Vi snackade lite allmänt och sen frågade Johan.

”Hänger du med till Jägersro på lördag? Jag och Frank tänkte åka dit.”

”Nä”, svarade jag snabbt. ”Det går nog inte”.

”Synd”, sa Johan. ” Det hade varit trevligt. Ta en öl kolla lite på loppen och snacka lite.”

”Det låter trevligt”, svarade jag. ”Men det går nog inte”

”Ja, ja. Men hör av dig om du ändrar dig”, sa Johan och släntrade iväg.

På kvällen var både jag och Katarina helt färdiga. Vi skrek åt varandra och barnen. Som tur var blev natten något lugnare, men vi var båda slitna.

Till helgen skulle Katarinas föräldrar komma på besök. Att få några timmars egentid på Jägersro kändes nu ännu mer lockande.

Jag frågade Katarina om jag kunde få passa på att jobba ikapp lite på jobbet några timmar när ändå hennes föräldrar var där. Hon tyckte det var okej.

Jag ringde Johan från jobbet och sa att jag skulle hänga med på lördag.

Kapitel 35 – Feb 1994

Huvudet bultade som besatt, jag tog händerna och höll hårt i huvudet för att dämpa smärtan. Det var tyst. Jag sträckte ut handen till den andra sängen. Den var tom. I bakgrunden hörde jag telefonen som ringde och ringde.

Jag hasade upp.

”Björk”, svarade jag.

”Konrad var är du, lektionen började för tio minuter sedan”.

”Skit”, svarade jag och slängde på luren.

Jag hade gjort samma fel igen. Börjat spela på hästar och ökat insatsen mer och mer. När Katarina kommit på mig hade jag stora förluster. Katarina hade packat och tagit barnen med sig. 

”Lös detta”, sa hon, med käkarna sammanbitna. ”Jag ger dig sex månader och när dom är slut ska du slutat spela på travet och fått igen pengarna”.

”Men”, sa jag tvekande och sträckte ut handen mot henne.

”Lös detta”, sa hon igen. ”Jag åker till Uppsala, under tiden. Mamma och pappa kan hjälpa mig med barnen och jag kan få vikariera på mitt gamla jobb.”

”Men”, sa jag igen.

”Sex månader”, sa hon igen. ”Har du inte löst det då kommer jag att ansöka om skilsmässa”. Hon slog igen en resväska och gick in i sovrummet.

Detta hände för två dagar sedan. Stora skulder, Katarina och barnen i Uppsala och nu hade jag missat en lektion.

Jag hade nog missat allt sedan hon farit. Hade suttit på en bar och beklagat mig och denna huvudvärk.

Jag minns när vi träffades första gången.  Det var Uppsala, det var en fest. Jag var omringad av fem tjejer som vanligt. Vi skojade med varandra men jag har egentligen inte intresserad av någon av dem. Så kom Katarina tillsammans med kompis. Jag kände hennes kompis hon brukade hänga runt mig. Jag hejade på henne och såg Katarina. Hon hade bruna ögon och ett snett leende som log retsamt mot mig.  Hennes kompis kom fram till mig och flirtade tillsammans med de andra tjejerna. Men inte Katarina.   Hon gick längst bort och hängde med töntarna.  Hon verkade ha intressanta diskussioner med dessa ointressanta människor. Jag upptäckte att jag tittade dit med jämna mellanrum. Men kunde inte se att hon tittade på mig. Jag var ju van att alla ville titta på mig och att alla ville vara nära mig. Men inte hon.  Kvällen fortsatte jag har omringat av ett gäng tjejer och killar och Katarina umgicks längs borta med töntarna. Till sist kunde jag inte hålla mig längre jag måste prata med henne. Jag gick bort till henne och presenterade mig.

”Jag heter Konrad vem är du? Jag har aldrig sett dig förut. Är du ny här?”

 Hon vände sig om sakta och tittade på mig.   Hon ryckte på axlarna och svarade:

”Ja, jag är ny.  Började plugga här i höstas. Katarina heter jag, sa hon och räckte fram handen.”

Hon vände sig om igen och lämnade mig ensam.

Jag blev omringad har vi ett gäng kompisar vad är det nästa gång tittade efter Katarina som var borta.

 Nästa gång jag såg henne kände hon inte igen mig. 

När jag kom fram till henne och sa Katarina tittade hon frågade hon mig och undrade vad jag hette.

Tredje gången jag såg henne frågade jag och vill dansa. Hon tvekade först men sa sedan ja.

Vi började dejta, fast motståndet var fortfarande hårt.  Hon tvekade men jag var säker. När det glittrade ja hennes ögon var jag fast. Det kändes som en dålig roman men det var sanningen.

”Jag gillar inte när du flirtar med alla,” sa hon en dag.

”Jag flirtar inte jag är bara social, ” svarade jag.

Hon skrattade åt mig och sa att det där är inte att vara social, det är att flirta.

”Men, ” sa jag. ” Jag är ju bara trevlig.”

Jag slängde i mig huvudvärkstabletter, en snabb dusch och sedan iväg. Jag tog cykeln för säkerhetsskull och lät bilen stå.

Jag kom en halvtimme försent till lektionen. Studenterna tittade granskande på mig. Jag såg hur några viskade mellan varandra.

Jag bad om ursäkt för min sena ankomst och drog igång lektionen med ett snabbt tempo. Efter en kvarts föreläsning fick de gå ner i testrummen och testa praktiskt på varandra. När alla lämnat lektionssalen sjönk jag ned på stolen. Kunde man sjunka lägre än jag gjort. Hur skulle jag kunna få Katarina tillbaka, hur kunde jag få in pengar?

Bara nu inte denna lektion blev känd, så jag fick problem med jobbet också.

Jag reste mig upp och gick till testrummen och kontrollerade studenternas arbete.

Lektionen var slut och jag gick mot mitt arbetsrum. Jag öppnade dörren och var på väg att springa därifrån när jag såg Professor Larm sitta på min stol.

”Doktorand Björk”, började han.

”Ni har haft lektioner har jag förstått”.

”Ja, jag har just haft en dubbellektion”, svarade jag.

Han trummade med fingrade mot armstödet och såg ut att fundera.

”Doktorand Björk, det är dags för en uppgift igen”, fortsatte han.

”Kom till mitt rum imorgon kl 11.00”, var hans avskedsfras innan han reste sig. Han tog sin käpp med den högra handen och drog den andra handen genom det vita håret.

”Kom i tid”, kom det från honom när han var i dörröppningen. ”Jag accepterar inte några förseningar”.

Jag stod kvar. Inte ett bekymmer till, tänkte jag. Jag lämnade rummet och åkte hem. Där tog jag dubbla huvudvärkstabletter och la mig i sängen.

Kapitel 36 – Mars 1994

Jag försökte allt. Jag måste få in pengar. Jag sålde bilen, tog extrajobb och försökte samtidigt hålla jämna steg på jobbet. Professor Larm var mig alltid i hälarna och det hade visst kommit in klagomål från studenterna. Jag försökte ringa Katarina, men hon ville inte prata med mig. 

”Konrad”

Jag hörde en röst när jag satt på biblioteket och slet med professor Larms uppgifter.

Det var Johan.

”Längesen”, sa han.

Jag nickade och fortsatte jobba.

”Du ser gräslig ut”, kom det från honom.

”Tack”, sa jag utan att titta upp.

”Skärpning Konrad”, det här går inte.

Jag ignorerade honom och fortsatte jobba.

När han gått reste jag mig. Jag gick ut och gick raka vägen till systemet. Jag köpte med mig öl och whisky. Sedan gick jag förbi kiosken och hämtade ut V5 och stryktipskupong. Jag gick hem öppnade första ölen och läste om loppen på V5. Sedan gick jag vidare till stryktipset. När jag fyllt i dem klar gick jag tillbaka till kiosken. Jag skrev ut en check på beloppet och gick hem igen.

Jag vaknade till när telefonen ringde. Jag låg fullt påklädd i soffan. Whiskyflaskan låg i soffan och en fläck i soffan visade var de sista klunkarna runnit ut. Telefonen slutade ringa och jag gick in på toaletten och spydde, sen tog jag av mig kläderna och kröp ned i sängen.

Jag vaknade av att huvudet värkte. Det dunkade som en hammare i huvudet. Jag höll om huvudet med händerna. Värken minskade men slagen med hammaren fortsatte. Ljudet kom inte från mitt huvud, utan från ytterdörren. Jag hörde dörrklockan ringa och att någon dessutom slog på dörren.

Jag drog kudden över huvudet. Men det slutade inte.

Jag reste mig försiktigt, tog på mig en morgonrock och gick mot ytterdörren.

Jag öppnade dörren och kikade ut. Det var Frank och Johan.

Jag tog ett steg tillbaka när dom trängde sig in.

Det kom en kaskad av svordomar från Johan. Jag orkade inte lyssna utan gick in till sovrummet och kröp ner igen.

Jag hörde hur de stökade på i köket. Johans svordomar hördes fortfarande och hur han samtidigt smällde hårt i skåpen.

Jag drog täcket över huvudet. Men kunde ändå inte låta bli att lyssna. Jag hörde hur ytterdörren smälldes igen, men fortfarande hördes ljud från köket.

Efter ett tag blev jag för nyfiken. Jag steg upp. I köket stod Frank. Det doftade gott av kaffe och jag kände att det skulle nog smaka gott.

Frank hörde mina steg och tittade på mig.

”Konrad, the shower. Then you will get some coffee”, var hans kommentar när han såg mig.

Jag gjorde som han sa och det kändes skönt. Jag passade också på att ta två alvedon för huvudvärken. 

När jag kom tillbaka till köket var Johan tillbaka. De hade dukat fram kaffe och mackor. Johan hade tydligen sprungit över till bageriet och köpt färska frallor och hittat smör och ost och marmelad som de dukat fram.

”Sätt dig”, sa Johan.

Jag satte mig vid en av de tre kopparna.

”Ta för dig”, fortsatte Johan och pekade på brödet och pålägget.

Jag gjorde en macka och Frank serverade kaffet. Frank och Johan satte sig på var sin stol och tog för sig. Ingen av oss sa något utan vi satt där alla tre med en kopp kaffe var och en macka och åt och drack.

Frank gick och hämtade mer kaffe och bjöd på påtår. Sedan satte han sig och tittade på mig.

”You need help, Konrad”, sa han.

”Moneyproblem, problem with the studies and now problem with the lessons. But the worst is problem with your wife and children”. Han tittade på mig. Jag tittade ned. 

”Do I have right?”, sa han frågande.

Jag nickade.

”Do you wan´t some help?” Han tittade på mig.

Jag var tyst. Vem skulle kunna hjälpa mig?

”Do you wan´t some help?!”Denna gång var rösten krävande. Den krävde ett svar.

”Yes,” svarade jag. ”But what can you do?”

Frank log mot mig.

”We can help you with the money and with your studies,”  han tystnade ett tag. ”But your problems with the family you have to solve by your self”.

”How can you help me”. Jag var tveksam till vad de sa. Hur skulle de kunna hjälpa mig.

”You can help us with a secret, can you keep a secret?”.

”Yes, I can keep a secret”, svarade jag konfunderad

Kapitel 37 – April 1994

Jag, Frank och Johan tog tåget till Lund. Vi skulle träffa någon. Någon som skulle hjälpa mig med skulderna och hjälpa mig, så jag klarade mig fram till doktorsexamen.

Jag snurrade på händerna där jag satt. Vad innebar detta. Fick bara besked att jag skulle få hjälp. Men inte hur eller av vem. Hemligheter.

Jag hade frågat om det var något olagligt. Men de hade skakat på huvudet.

Vi klev av vid centralstationen i Lund och började gå in mot stan. 

”Var ska vi”, undrade jag.

”Universitetsbiblioteket”, svarade Johan.

Vi gick under tystnad. Det tog en kvart att gå dit i det sköna vårvädret. Fåglarna sjöng och solen värmde ansiktet. 

Framme i biblioteket. Vi gick in i det mäktiga huset. Jag tittade upp och såg takvalvet över den övre våningen. Alla väggar var fulla med bokhyllor och böcker. Johan tog tag i min arm.

”Den här vägen”, sa han.

Vi gick mot trapporna och gick nedåt till arkivet.

Frank gick först och ledde oss förbi samlingarna i källaren och kom fram till en dörr. Han öppnade den och ledde oss ut i en kulvert som sträckte sig långt åt båda sidorna.

Johan tog fram en halsduk. 

”Jag knyter denna för dina ögon. Du vet, de är hemligt”.

Jag ryckte på axlarna och Johan knöt för mina ögon.

Johan höll mig om axlarna och drog mig mot höger.

Vi svängde än höger och än vänster och till sist stannade vi. Jag hörde att någon knackade. Sedan öppnades en dörr knarrande.

Vi gick in. Johan tryckte ner mig i en stol. Jag rörde i halsduken och försökte ta av den, men kände att någon hindrade mig.

”Ett tag till”, hörde jag Johans röst. Sedan klappade han på axeln och jag hörde hur Johan och Frank gick ut ur rummet.

Tågresan hem gick fort. Jag hörde hur Johan och Frank samtalade med varandra, men jag hörde inte orden. Jag var helt i egna tankar.

Hemligheter, kunna hålla tyst. Tyst om vad? Jag hade frågat, men fått svaret att uppdraget var att hålla tyst och att inte ställa frågor.

”Ju mindre du vet, desto mindre kan du berätta för andra”, hade de sagt.

Det var svårt att samtala utan att se. Jag hade varit tvungen att ha ögonbindeln hela tiden jag satt där.

De hade ställt frågor om mig, om Katarina och barnen. De hade frågat om min ekonomi, Vad som gjort att den var så dålig. De hade frågat varför Katarina gått, vad hennes ultimatum var och vad mina drömmar och styrkor var.

Jag hade först svarat tvekande, försökt att säga så lite som möjligt, men då hade de också tvekat.

”Om vi inte får hela bilden av dig kan vi inte ge dig något uppdrag och då kan vi inte heller hjälpa dig.”, hade de sagt.

Jag kände en doft av vanilj i rummet. Jag försökte förstå var den kom ifrån, då den var helt malplacerad i lokalen. Lokalen var en typisk källarlokal med väggar av sten och betonggolv. Det kändes både när jag gick på det hårda golvet och lutade handen mot väggen, men också på den unkna källardoften som fanns i rummet.

I rummet fanns ett bord med stolar runt om. De hade lett mig fram till stolen och sedan tryckt ned mig i den. Framför mig kände jag kanterna på bordet och hörde ljudet av stolar som drogs fram och tillbaka när de tre männen satte sig ned.

Jag tvekade fortfarande, så jag hörde männen viskade och skickade papper mellan varandra. Efter ett tag tog en av männen till orda.

”Vi förstår att du är tveksam, så vi har bestämt att vi ska visa vår goda vilja, så kan du kanske lita på oss bättre sen.”

”Mm”, sa jag och väntade på fortsättningen.

”Vi erbjuder dig ett engångsbelopp som du får i din hand om cirka en vecka. Det enda du måste göra för att få detta belopp är att svara ärligt på alla våra frågor och inte utelämna något”, avslutade han.

”Engångsbelopp”, sa jag frågande.

”Ett engångsbelopp på femtiotusen kronor, tänkte vi oss”, svarade han.

Jag flämtade till. Det var en enorm summa för mig. Jag skulle kunna lösa min ekonomiska kris på ett bräde.

”Femtiotusen, bara för att jag svarar ärligt på allt det ni frågar om”, kom det frågande från mig.

”Ja, bara för att visa vår goda vilja och för att visa dig vilka möjligheter vi har”, fortsatte mannen.

”Men nu återgår vi till frågorna”, sa han sedan.

Jag satt länge och svarade på frågor. Jag försökte vara ärlig, men ibland skämdes jag över mitt handlande. När jag berättade om mina spelskulder, hur jag riskerat min familj fick allt ett annat perspektiv än tidigare.

Jag kunde inte se de andras miner, vilket jag i detta läge var glad för. Samtidigt kunde de inte heller se hur mina ögon tårades när jag pratade om Katarina och barnen.

”Tack för pratstunden”, sa en av männen. 

I bakgrunden hörde jag stolar som skrapade mot golvet och en dörr som öppnades.

Efter ett tag kom Johan och Frank.

De ledde mig tillbaka till biblioteket och tog sedan av mig ögonbindeln.

Kapitel 38 – Maj 1994

Med femtitusen kronor kunde jag förändra mycket. Det var som ett nytt liv. Pengarna levererades i ett kuvert inom utsatt tid. Jag satt på kvällen med kuvertet och räknade pengarna om och om igen. Tveksamheten till uppdraget var borta. Detta var min enda chans. Det var dags att ta den.

En vecka senare kom Johan och Frank och meddelade att det var dags att åka till Lund igen.

” Det är frivilligt”, sa Johan. ” Det är ditt val.”

”But you still need help”, fortsatte Frank. ”This is your chance.”

Jag följde med, men mest av nyfikenhet. Jag visste ju fortfarande så lite.

Det var samma procedur som förra gången. På med ögonbindeln och in i samma rum med bord och stolar. Denna gång kom männen in strax efter mig och när de kom kände jag doften av vanilj.

”Det är dags att göra ett val”, började en av männen.

”Vi kan ge dig ett uppdrag, som innebär både ekonomiska fördelar och visst stöd kring studierna”, fortsatte mannen.

När han tystnade kunde jag höra ett surrande ljud från en lampa som troligtvis snart skulle slockna.

”Så nu är det upp till dig”, fortsatte han. ”Är du intresserad?”

Jag tvekande ett tag innan jag öppnade munnen. Jag hörde männens andning och någon som knackade med fingrarna lite irriterat mot bordet. Jag kände kallsvetten i pannan. Jag ville helst av allt bara få slita av mig ögonbindeln,

”Men vad innebär det? Vilken typ av uppdrag handlar det om?”, sa jag och försökte hålla rösten stadig. ”Det enda ni nämnt är vikten av att kunna hålla tyst.”

Jag tystnade och väntade på ett svar. Jag hörde lite viskande röster och stolar som rördes mot underlaget.

”Vi kan ge dig lite mer detaljer”, började en av de andra männen. ”Till att börja med kommer du vara en typ av kurir, eller brevbärare, kan man också säga”.

”Och”, inflikade jag och väntade på fortsättningen.

”Du får ett brev, eller ett paket som du får i uppgift att leverera”, fortsatte han.

”Men”, utbrast jag. ”Det är väl inte knark”.

Jag hörde ett litet fniss från någon av männen.

” Nej, nej, inte knark, inte sprängmedel,” fortsatte mannen.

”Varje gång du får ett kuvert eller paket att leverera får du också en ersättning. Ersättningen beror på svårigheten att leverera, avståndet, men även på hur viktig leverans du fått.” 

”Men hur vet jag till vem det ska levereras till”, undrade jag.

Jag hörde en tyst suck.

”Du får instruktioner för varje gång,” fortsatte mannen. 

”Vi kommer samtidigt att se till att du får tillräckligt stöd, så att du klarar dina studier.” Rösten kom från en tredje man. När han öppnade munnen kände jag doften av vanilj från hans andedräkt.

”Så mitt uppdrag är att vara brevbärare,” sa jag undrande.

”Ja det kan man säga,” kom det från den man som beskrivit uppdraget.

”Den närmaste månaden blir en test av din kapacitet,” kom det samtidigt med den distinkta doften av vanilj.

”Du kommer att få en leverans i veckan och kan du följa instruktionerna till punkt och pricka utan att avslöja ditt uppdrag för någon kommer du att få fortsatta uppdrag.”

”Och ditt svar är?” Vaniljdoften kom som i stötar mot mig.

Lampans surrande hade slutat låta och alla röster hade tystnat.

När jag till sist lämnade rummet var jag darrig i benen. Handflatorna var fuktiga och jag längtade efter luft.

Den första leveransen hade kommit fyra dagar senare. Ett kuvert med en nyckel och en lapp där det stod postfack 172, Limhamns postkontor senast 18.00 samma dag , hade legat på hallgolvet en eftermiddag. 

Jag åkte iväg på en gång och öppnade postfacket. I postfacket låg ett kuvert och ett mindre paket. Jag plockade ut dessa och gick tillbaka till bilen.

När jag satt i bilen tittade jag lite mer på dessa. Kuvertet var adresserat till mig, paketet var utan adresslapp och bara omlindad med ett brunt omslagspapper.

Jag öppnade kuvertet. I kuvertet låg 500 kr och en instruktion. 

Behåll nyckeln från postfacket och placera den på ett säkert gömställe.

Jag läste meningen och blev kallsvettig. Var hade jag lagt nyckeln? Jag kände i jackfickan. Nej, inte där. Jag kände i byxfickorna. Nej, inte där.

Jag steg ur bilen och gick in på postkontoret igen. Jo, nyckeln fanns kvar i nyckelhålet. Jag stängde och låste postfacket och tog nyckeln med mig. 

Tillbaka i bilen fortsatte jag läsa meddelandet.

Nästa leverans kommer att finnas i samma postfack om exakt en vecka.

Jag fortsatte att läsa.

Leverera paket som du fått idag till Herrtoaletten på plan 4 på tandläkarhögskolan. Det tredje båset på höger sida. Du ska lägga paketet i fönstret bakom lampan mellan 15-15.30 på torsdag.

Jag läste meddelandet en gång till, så jag inte missat något. Sedan plockade jag upp de fem hundralapparna och stoppade dem i min börs. Jag tittade på kiosken bredvid posten. ”En penninglott”, tänk om jag skulle kunna fördubbla eller tredubbla summan.

Jag öppnade bildörren, men just när jag skulle smälla igen dörren stannade jag till.

Jag gick tillbaka till bilen.

Jag skulle unna mig en pizza istället. Jag körde iväg till en pizzeria och beställde pizza som jag tog med mig hem.

Leveransen till herrtoaletten gick utan problem, fast studenterna tyckte nog jag var lite ouppmärksam på lektionen just före.

På tisdag åkte jag iväg till Limhamn igen. Där låg två kuvert. Ett vitt med mitt namn på. Det andra var ett brunt kuvert utan någon adressat.

I mitt kuvert låg ännu en gång fem hundralappar och en instruktion. Denna gång skulle kuvertet levereras till en speciell parkbänk i slottsparken. Den skulle tejpas fast på undersidan av bänken. Jag skulle sedan snabbt lämna platsen och inte få titta bakåt på parkbänken.

Även denna gång klarade jag uppdraget. Ingen såg när jag satte fast kuvertet och jag gick snabbt iväg från slottsparken.

En vecka senare ringde det på dörren och ett pizzabud överlämnade en pizza. Jag blev förvånad, men kom mig inte för att protestera, då han snabbt stängde dörren efter sig utan att ta betalt.

Jag öppnade kartongen. En marinara, precis den jag brukade beställa. Men i locket såg jag en anteckning.

Lunds järnvägsstation fredag mellan kl 16 och 17, bland borttappat. En grön mössa med krokodiler på.

Jag skrattade när jag såg instruktionen. En grön mössa med krokodiler på. Jag fick skylla på en påhittad systerson eller så. Jag kunde inte söka efter en mössa med krokodiler på, det störde min självkänsla.

På fredag åkte jag iväg till Lund. Krokodilmössan var ännu värre än jag anat. Men i barnstorlek som tur var.

I mössan låg två kuvert. Ett med 500 kr och instruktioner och det andra som skulle levereras till Malmö stadsbibliotek. Lägg kuvertet i nordisk familjebok årgång 1978 på sidan 123.

Jag njöt av uppdragen. De var spännande avbrott i min vardag. Jag visste att jag nu bara hade en testleverans till innan jag skulle bli definitivt antagen. Jag hoppades verkligen att jag skött min uppgift till deras belåtenhet. Jag ville gärna fortsätta tjäna dessa enkla extra pengar på ett så roligt sätt.

På onsdagen kom Johan till mig när jag just skulle gå hem.

”Häng med på en öl,” sa han.

”Ok”, svarade jag. 

Vi gick ut ur tandläkarhögskolan och vidare mot lilla torget. Vi satte oss ute och Johan beställde två öl. Vi snackade först lite allmänna fraser, sen kom Johan till sitt ärende.

”Dom är nöjda,” sa han. ”Du har fixat det bra,” fortsatte han. ”Inga utvikningar, inget misstänkt beteende från dig. Sen att du tog emot pizzan utan frågor var lysande.” Han log mot mig, ”Sen att du fick rusa in efter nyckeln på posten visade nog mer på en otydlig instruktion från början”.

”Såg ni det”, sa jag frågande.

”Visst,” svarade han. ”Någon har följt alla dina steg dessa veckor. Dom vill ha full information om dig och uppdragen.” 

Han tittade på mig.

”Och inte har du spelat, trots extra inkomster.”

Jag tog en klunk öl och tittade honom i ögonen.

”Men det var nära en gång”, sa jag tyst. ”Men då såg jag Katarinas ansikte framför mig och ändrade mig.”

Johan sa inget. Han drack sin öl och försjönk i egna tankar.

”Du har ett test kvar”, sa han sedan. ”Det blir ett annorlunda test.”

”Jaha” sa jag nyfiket. ”Vad då?”

”Tja”, sa han. ”För att du ska kunna få ett långsiktigt uppdrag behöver du klara studierna. Inte bara klara utan vara en excellent student.” 

”Hoppsan”, sa jag. ”Det blir inte lätt att övertyga Professor Larm om detta”.

”Men det är just detta som är ditt sista uppdrag”, sa Johan och räckte över ett kuvert.

Kuvertet var välfyllt och bulligt. Jag tittade på Johan och när han nickade, så öppnade jag kuvertet.

Nästa del kan du läsa här.

Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.

Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!