Tystnaden. Kan man känna tystnaden. Fortfarande hördes ljuden från bilarna, suset från fläkten och radiomusiken. Men ändå, något hade tystnat. Kunde inte se någon skillnad men hörde. Tittade ut genom fönstret, där var det som vanligt. Bilarna körde, fotgängarna gick och cyklisterna ilade fram. Men, vad hade hänt? Vad hade tystnat. Hon tittade ut genom det andra fönstret. Tittade ner mot marken. Som vanligt. Nej, vänta, det saknades något. FÅGLARNA, fåglarna brukar samlas i dammen. De kvittrade, tjattrade och skrek. Men där fanns inte en enda fågel. Det var mer, hundarna skällde inte. Hon kunde inte höra några djur. Såg inga djur och hörde inget från dem. Det var bara människan som hördes. Hon kände en lätt olustkänsla i bröstet. Hon tittade ut igen. Nej ingen fågel. Att hon inte hörde andra djur, behövde ju inte betyda så mycket. Men fåglarna, dom brukar alltid finnas där.
Vad hade hänt, varför hade djuren försvunnit och tystnat. Nåt var fel, men vad?
Hjärtat började slå lite fortare, hon kände att hon var fuktig på händerna. Hon torkade av händerna på kökshandduken, men hjärtat fortsatte att dunka högt och fort.
Hon hörde en dallring, en svag dallring. Fönstren skallrade lite och lampan gungade.
Hon kände rädslan sakta ökade. Hjärtat slog hårdare och hårdare och blodet pulserade snabbt i hennes blodådror, bröstet värkte och sprängde. Nåt var fel. Nåt var fel.
Då kom dånet. Ett dån som ljöd som en bullrande vindpust, en stormby. Nu skakade allt inte bara lampan. Vad var detta? En jordbävning. Hon såg sig omkring. Vad skulle man göra, gömma sig under något stadigt. Men var? Paniken brände i bröstet. En skakning till och hon slängde sig under köksbordet. Kände sig lite fånig, jordbävning här, nä det hände ju på andra platser. Tänk om någon skulle se henne, liggande under bordet skakande av rädsla. Nä, nu var hon fånig. Ligga under bordet. Hon skulle just resa sig då nästa dån kom. Högre, så att det gjorde ont i öronen. Hon höll händerna för öronen.
Då försvann marken under henne och hon föll. Hon skrek, fast hon hörde inte sin röst, bara dånet. Munnen fylldes av damm. Hon hostade. Det gick nästan inte att andas. Det gjorde ont i bröstet av ansträngningen. Mörkret var kompakt. Hon kände att hon slog i saker, rev upp sår på armar och ben. En hård smäll på det högra benet, så det svartnade för ögonen. Luft, hon måste få andas. Helt plötsligt landade hon. Allt utan hennes kontroll. Dånet minskade i kraft och sen var det tyst igen. Det dånade fortfarande i öronen, men runt om henne var det tyst. Luften var lite lättare att andas. Men mörkret var kompakt. Det knakade lite och ett gnällande. Hon visste inte om det var från en människa eller någon byggnadsdel som knarrade. Den tacksamhet hon först känt över att ha stannat upp och att få luft övergick snart i panik igen. Hon satt fast. Högra armen låg under resten av kroppen och vänster arm låg rakt utsträck från kroppen. Högra benet värkte ofantligt, det enda som hon kunde röra på var vänstra foten. Den kunde hon vicka på, annars satt hon helt fast. Hon skrek. Men skriket studsade tillbaka. Det var som hon låg i ett ljudisolerat rum.
Döden
Kroppen värkte, hjärtat dunkade hårt och allt var mörkt. Hon började frysa. Kunde inte ens hålla om sig själv. Bara ligga där och frysa. Var det så här hon skulle dö? Ensam och ingen skulle veta var hon var. Hon kanske aldrig skulle hittas. En dag om 20 år kanske lite benbitar hittas. Det enda som var kvar. Hon snyftade lite. NEJ, hon skrek rätt ut. Det fick inte vara slutet.
Barnen. Hon måste få se barnen en sista gång. Hon minns första gången hon såg Alex. Han låg på hennes mage på BB. Hon var alldeles utpumpad och det värkte i kroppen, men ansiktet log, hela hon log. Den lilla varelsen. Han höll sina fingrar runt hennes finger. Det gjorde ont i hjärtat, vilket ögonblick. Eller när Sofia en gång hade krupit upp i hennes knä och lindat sina runda knubbiga armar runt hennes hals och viskat i örat. – Du är väldens bästa mamma. Sen hade hon rusat iväg igen, full av upptåg.
Tiden hade gått fort. Ingen av dem bodde hemma och Sofia skulle själv snart bli mamma. Åh, Barnen hon måste få träffa dem. Tänk om de också låg inklämda. Tänk om de var döda. Nej, hon skrek till igen.
HJÄLP, HJÄLP, här är jag. Hon skrek och skrek. Men inget hördes. Hon snyftade, snörvlade. Hon kände hur det rann både från ögon och näsa, men hon kunde inte torka bort det. Armarna satt som i ett skruvstäd.
Men var, var Anders? Hon tänkte efter. Huvudet kändes så tungt, det var svårt att tänka. Han skulle inte vara hemma idag. Han var i Stockholm. Hade han hört vad som hänt. Visste han att hon låg här. Saknade han henne. Var han rädd och orolig. Det hade varit tufft den sista tiden. Nu när barnen flyttat, var allt så tydligt. Det märktes så väl när han glömde bort henne. När han hade annat att göra. Hon kände sig så ensam ibland. Hon hade sagt det åt honom, men han hade bara blivit sur och sagt att hon var orättvis. Men varför kände hon sig så ensam då. Hon önskade att han saknade henne. Tänk om detta skulle bli ett uppvaknade för honom. Hon ville så gärna komma tillbaka. Ville så gärna känna sig älskad, känna sig viktig.
Men tänk om ingen hittade henne. Hon kanske skulle dö här.
Samtal med Gud
Gud som haver barnen kär, se till mig som…… Hon började be den enda bön hon kände till. Men stannade upp i bönen. Hon grät igen. Hon klarade inte av att be den bönen. Hon ville bara ha nån att prata med.
Gud, jag klarar inte av att be nån speciell bön. Jag är bara så rädd och det gör så ont. Det finns ingen annan att vända sig till. Du vet ju att jag aldrig bett till dig sen jag var barn. Utom ibland så där lite i smyg, jag har tänkt att du hör mig. Men ändå har jag ju inte trott på dig.
GUUUUD, HJÄÄÄLP!
Varför gör du så här, har jag blivit straffad för nåt dåligt jag gjort? Varför är jag här? GÖR NÅT!
Tårarna bara rann och rann. Hon slickade bort det som rann ner mot mun. Salt och blött, tårar blandat med snor och betong. Det knastrade i munnen. Halsen värkte som om hon hade en rejäl förkylning. Hon orkade inte skrika mer.
Gud hör du mig? Hon fick inte fram ett ord utan bönerna formades i hennes tankar. Kroppen värkte, men paniken hade försvunnit. Gud, jag vill inte dö. Jag vill träffa min familj. JAG VILL LEVA. När hon bad glömde hon ibland värken och rädslan. Hon blev mer avslappnad och kände hur hon sakta svävade bort.
Förändringen
Hon vaknade av en intensiv smärta. Hennes vänstra hand trycktes sakta fast hårdare och hårdare. Hon skrek när hon kände smärtan av att sakta krossas. Smärtan var olidlig, det svartnade för ögonen och hon försvann i dimman, bortom smärtan. När hon vaknade till igen kände hon smärtan i handen, men trycket hade försvunnit. Hon upptäckte att även det som hållit fast hennes vänstra arm rakt ut var borta. Hon kunde dra den till sig. Det gjorde ont att dra den mot sig, handen värkte, men lyckan över att kunna röra en kroppsdel var större än smärtan. Handen kändes obrukbar, men med armen kunde hon torka bort en del snor och tårar från ansiktet. Hon tyckte hon hörde ljud. Hon spände öronen och lyssnade. Det var ett burrande ljud, hon kunde inte placerade det. Det kom närmare och sen försvann det. Kom närmare och var sedan borta igen. Sedan blev det tyst igen. Hon lyssnade och lyssnade. Det började knaka strax ovanför henne. Sen kom burrandet igen och helt plötsligt rasade sten, grus och träbitar över henne. Hon försökte skrika, men hon stängde snabbt munnen, som annars fylldes med sand. Hon kunde inte andas. Hon la sin vänstra arm över ansiktet för att skydda sig. Raset slutade och hon spottade och frustade för att få bort sanden från munnen. Men denna gång hade hon ju armen att torka av ansiktet med. Det hände något ovanför henne. Var det ännu en jordbävning eller försökte de gräva fram henne? Hon var rädd. Tänk om det skulle krossa henne eller kväva henne. Hon minns tydligt smärtan när handen nästan krossades. Hon visste hur det var att inte kunna andas. Samtidigt måste något hända för att hon skulle kunna räddas. Men räddningen kunde även bli hennes död.
GUUD, HJÄLP! Hon spottade ännu en gång för att få ut skräpet ur munnen. Men munnen var helt torr . Hon försökte skrika. HJÄÄLP, här är jag! Men det blev bara ett tyst pip. Dom kommer inte att hitta mig. Hon tog sin vänstra arm och försökte stäcka uppåt. Hon kände en bräda ovanför henne. Hon försökte ta tag i den med sin skadade hand. Det gjorde ont, men tummen hade klarat sig bra, och med tummen tog hon tag i brädan och slet. Hon kände att hon lossnade lite och kunde med lite krångel lossa sin högra arm. Det gjorde så ont att allt svartnade och hon kände att hon svimmade av. Det var bara några sekunder hon var borta, trodde hon. Nu hade hon båda armarna fria. Ingen av armarna hade full rörlighet och båda värkte vid varje rörelse, men hon hade ändå viss rörlighet.
Hon lyfte båda armarna ovanför sitt huvud och kände vad som fanns där. Brädan hon dragit i tidigare satt som i ett skruvstäd, men strax bakom kändes det som jord. Hon började krafsa med fingrarna i jorden. Det rasade ned över hennes ansikte, men hon bara blåste bort det och fortsatte krafsa. Det gjorde otroligt ont och då och då var hon tvungen att sänka armarna och vila då det svartnade för henne.
Hon lyfte armarna igen och fortsatte. En stor sten låg i vägen och hon försökte med fingrarna känna om den gick att lossa på. På den högra sidan fanns lös sand som hon sakta krafsade bort, sen kände hon att stenen satt lösare. Med sin högra hand fick hon ett grepp om stenen och hon slet till. Den lossnade och i sista minuten hann hon skydda ansiktet och kände hur stenen landande mitt på den skadade vänstra handen. Allt svartnade.
Luften
Det var tungt att vakna igen. För första gången tänkte hon att det skulle vara ändå skönare att inte vakna. Men samtidigt kände hon förändringen. Först förstod hon inte var det var. Men sen förstod hon. Det var luften. Frisk luft kom från platsen där stenen varit. Det var så lätt att andas. Det fanns även ljud, vardagliga ljud. Hon hörde människoröster långt borta, maskiner som arbetade och hon tyckte hon hörde fåglar.
Men främst var det luften, att få andas obehindrat igen. Det kändes så friskt. Hon sträckte försiktigt ut sin högra arm genom hålet där stenen varit. Det var ett hål som sträckte sig uppåt. Hon kände inget slut. Hon sträckte upp handen så långt hon kunde. När den nått så långt den kunde, viftade hon med fingrarna. Det kändes så skönt när luften svepte mellan fingrarna.
Handen fastnade. Den gick inte att dra ned. Något höll fast den. Den satt i ett fast tag och hon kunde inte röra den. Paniken sköljde snabbt över henne. Smärtan av att hålla armen uppe kändes i hela kroppen. Hon slet i armen och helt plötsligt var den fri igen.
Vad hade hänt? Hon tog ner armen. Vilade den. Sen sträckte hon sakta upp den. Denna gång kom det inte lika hastigt. Sakta slöts handen i något. Men inte hårt utan försiktigt. Först ryckte hon till, sedan förstod hon. Det var en människa en annan hand. Men med handskar, typ arbetshandskar som höll i henne. Var det räddningen?
Hon hörde ett skrapade och jord och sand rasade över henne. Hon tog ner sin högra hand och höll den skyddande över ansiktet. Det fortsatte att rasa, men inte så våldsamt bara som ett strilande. Nu hörde hon röster. HALLÅ, HALLÅ, hörde hon.
Hallå, svarade hon så högt hon kunde. Men rösten var mycket svag och det var ansträngande att tala. Hon hostade till.
Hallå, försökte hon igen.
Det rasade mer och mer. Hon blev rädd. Skulle dom begrava henne. Det blev svårt att andas igen. Så nära räddningen, bara för att dö. Hon kämpade med andningen. Allt svartnade för henne.
LUFT, hon vaknade till av att det kom ett luftdrag. Hon drog ett djupt andetag. Det gjorde ont i bröstet. Hon hostade till. Det kom en liten ljusstrimma genom lufthålet. Det gjorde lite ont i ögonen. Hon försökte titta på var hennes kropp låg, men där låg ett tjock lager av damm, så det gick inte.
Helt plötsligt rasade ett stort lass betong, jord och sand över hennes kropp. Det var inte så tungt, så det skadade inte henne. Men det öppnade ett stort hål rakt upp. Ljuset blev plågsamt. Hon försökte kisa upp, men ögonen klarade inte detta. Men hon tyckte hon såg en skugga av en människa.
Hon mer kände än såg att två armar sträcktes över henne och försökte dra henne uppåt. Det gjorde ont. Armarna värkte. Vänstra handen som var delvis krossad skrek ut sin smärta. Men hon satt fast. Benen satt fast, så hon kom ingen vart.
Hon såg skuggan av fler människor. De skottade fram hennes ben. Tog fram en motorsåg och sågade. Sen lyfte de igen. Nu följde hon med. Sakta drog de henne uppåt. Upp mot det plågsamma men fantastiska ljuset.
Hon var hjälplös, följde bara med. Men trots smärtan fanns ett leende på hennes läppar.
Gud tack. Tänkte hon i sitt hjärta.