Även det dolda – del 1

Läs min bok Även det dolda – ska bli synligt. En bok som handlar främst om Konrad,men som sträcker sig från första världskriget tills idag. Trevlig läsning. Denna del är en sammanslagning av de tidigare kapitlen (1 – 8), som jag lade ut separat.

Trelleborg 1943

Tåget stannade i Trelleborg. Sergeant Olsson och Löjtnant Bergholm kom ut från den röda tegelbyggnaden som var centralstationen och kisade mot solen. Vagnen stannade med en suck och männen traskade i väg till första vagnen. I dörröppningen stod en tysk officer. Han gjorde honnör mot de svenska soldaterna och lämnade sedan över två papper till dem. Löjtnant Bergholm besvarade honnören medan Sergeant Olsson tveksamt lyfte handen men lät den aldrig beröra pannan till honnör mot tysken. Han höll sig bakom löjtnanten och knöt ena handen hårt bakom ryggen. Inom sig svor han tyst åt tysktågen. Hur kunde Sverige ha gått med på detta. 

Löjtnant Bergholm tog papperen och gick in till stationsbyggnaden. Han gick två trappor upp i den tornlikade delen av byggnaden, där militären hade sina kontor. Han lämnade dokumenten till kapten Sjöberg som snabbt ögnade igenom texten och sedan satte en stämpel på det ena bladet och återlämnade det till Bergholm och det andra bladet gav han till sin sekreterare Olga.

Löjtnant Bergholm gick tillbaka till tåget och lämnade det stämplade dokumentet till den tyske officeren och därefter vinkade Sergeant Olsson åt lokföraren som startade tåget och som körde vidare.

Vid tåget hade två unga pojkar arbetat med mattunnorna till tåget. De hade burit in dem till tågets köksregion och sedan tagit ut två tunnor av matrester, skräp och annat avfall som de nu lastade på sin lilla vagn som de sedan drog i väg med.

Tunnorna såg tunga ut. Sergeant Olsson såg när pojkarna släpade ut dem. När de lämnade sina fulla matkantiner till tåget verkade de inte lika tunga att flytta. Konstigt. Han kliade sig i huvudet. Själv var han van att maten slösade man inte med. Men tyskarna måste vara riktigt bortskämda som fyllde så stora tunnor med så mycket avfall bara under färden från Tyskland till Trelleborg. 

Sergeant Olsson vände sig bort från pojkarna och gick in till stationen. Det skulle visst vara dans på folkparken ikväll. Tänk om han skulle våga att fråga Olga om hon ville följa med.


Kapitel 1Onsdag  4 feb  kl. 08:58

De samlades i det ena sammanträdesrummet på våning 7. Union kallades det.  Vid sammanträdesbordet satt de fyra dekanerna tillsammans med budgetchefen och väntade.

När klockan var exakt 9.00 klev Åke Axelsson, rektor för Umeå universitet in med militärisk gång och som alltid kom han i exakt rätt tid och la ner sin välsorterade dokumenthög på sammanträdesbordet Efter honom slank akademisekreteraren in stängde dörren tyst. Dörren öppnades nästan på en gång igen. 

”Hej allihopa, vilken underbar dag. Snön gnistrar som en stjärnhimmel på jorden.” Kom det från universitetsdirektören som svepte in som en färgglad sommaräng, med sina röda linnebyxor och sin blommiga jacka och det stora lila halsbandet som klingade likt klockor när hon gick. Hon tittade på rektor och sa:

 ”Ursäkta att jag är sen” och satte sig snabbt ner på en ledig plats.

Rektor Åke Axelsson tittade sig omkring.

”Var är Konrad? Har han hört av sig?” Rektor vände sig mot Ulla Nilsson, budgetchefen. 

”Nej, jag har inte hört ett ord från honom. Han är nog bara försenad,” svarade hon.

”Ring efter honom”, fortsatte rektor med en hetsig ton mot Ulla Nilsson, ”se till att han kommer snarast, vi har viktiga ärenden att behandla och han måste vara med.”

Ulla tog sin mobiltelefon och gick ut ur sammanträdesrummet. Hon fick ofta göra sådana uppdrag. Ibland funderade hon på om det berodde på att hon var kvinna, eller att hon hade så svårt att säga ifrån. Hon skakade på huvudet, vad hade det egentligen för betydelse. Hon visste att hon var uppskattad för sitt jobb och gjorde ett bra jobb, men ibland hade hon hört att hon var för snäll. Men snäll var väl inget skällsord, ändå kändes det som en kritik. Men det var dags att ringa, först ringde hon Konrad Björks eget nummer, både mobil och arbetstelefon. Men inget svar. Hon gick då ned till sitt kontor på sjätte våningen och sökte rätt på numret till prefekten på institutionen för odontologi, Lars Hammar. 

”Hej Lars, det är Ulla Nilsson. Vi har dekanmöte och Konrad har inte dykt upp. Vet du var han är?”

”Hej, Ulla. Nä jag har igen aning. Men jag kan undersöka, jag ringer upp om fem minuter.”

Snön knarrade under skorna. Anna drog upp halsduken över näsan för att skydda sig mot kölden. När hon sneddade över universitetsområdet såg hon inga cyklar. De få människor hon mötte kom gående med tjocka jackor, täckbyxor och vinterkängor. Mössorna var långt neddragna över huvudet och många hade precis som hon dragit halsduken över näsan. 

När hon klev in i tandläkarhögskolans ingång stampade hon av snön från skorna och tog av mössan och halsduken. Hon skakade på huvudet och drog handen genom håret och gick sen de två våningarna upp till sin avdelning. Hennes rum låg i mitten av en korridor med kopieringsrummet till höger och Professor Konrad Björks rum till vänster. Fikarummet låg mittemot kopieringsrummet och där kunde hon se någon ta sin första kopp kaffe.

Hon hängde av sig sin jacka på galgen och tog av sig sina täckbyxor och hängde in dem i garderoben. Hon såg några blad som ramlat från blomman och plockade upp dessa och lade i papperskorgen och strök samtidigt fingrarna över fönsterkarmen, men inget damm fastnade på handen. På det tomma skrivbordet stod en dator, som hon startade. Samtidigt ringde hennes telefon.

”Tandläkarhögskolan, Anna Mosshed”, svarade hon.

”Ett ögonblick bara, jag ska se efter.”

Hon tog med en nyckel och gick in i Professor Björks rum. Rummet var fyllt av papper och postitlappar. Varje gång hon kom dit fick hon hejda sig från att lägga papperen i raka högar. Men trots högarna hittade hon snabbt hans kalender under en bunt papper. Hon bläddrade i den och läste hans anteckningar. Hon var just på väg ut ur rummet när hon såg att mobiltelefonen stack fram under högarna på andra sidan skrivbordet. Hon plockade fram den.

Hon gick tillbaka till sitt rum och lyfte på luren.

”Han är inte här, men i hans kalender står det inringat ett möte nu klockan 9, med kommentaren ”Viktigt!” vid sidan om. Dessutom så hittade jag hans mobil på skrivbordet och han har 25 missade samtal i den. Det är nåt som inte stämmer. Han går aldrig ett steg utan sin mobiltelefon”

”Konstigt”, sa Lars, ”jag ska nog försöka få tag i Katarina. Han kanske är sjuk.”

Katarina var professor Björks fru och jobbade som utredare åt Skolverket sedan ett år. 

Lars ringde till Katarina och hon blev mycket konfunderad.

”Jag pratade med honom på måndag vid halv åtta på kvällen. Då skulle han lämna arbetet och träffa några kollegor sa han. Jag är i Stockholm på jobbet och ska komma hem ikväll. Så jag vet inte hur sent det blev. Igår var jag upptagen hela dagen, så då väntade jag mig inget samtal.”

Lars ringde upp Ulla, igen. 

”Tyvärr jag vet inte var han är. Han har inte varit på jobbet sen måndagskväll.”

Ulla Nilsson gick tillbaka till dekanmötet. Rektor skulle inte bli glad. Det var ett viktigt möte, ett viktigt beslut som måste tas. Men utan alla dekaner var det svårt att fatta några beslut.

Hon öppnade dörren försiktigt till sammanträdesrummet. Universitetsdirektören föredrog sitt ärende om en förändringspilot med armarna viftande som väderkvarnar vilket gjorde att det lät som en klockringning från hennes halsband.  Alla låtsades vara helt uppslukade av hennes föredrag, men Ulla kunde se hur en del passade på att besvara mail under tiden. När hon kom in kastade de förstulna blickar på henne.

Rektor vinkade åt henne och hon gick fram till honom. Han såg frågande på henne.

”Ingen vet var han är, ingen har sett honom sen i måndagskväll. Som uppslukad av jorden”, viskade Ulla.

Rektor rynkade på pannan.

Universitetsdirektören avslutade sin föredragning och satte sig ned. Allas blickar drogs till Ulla och sedan på rektor som började tala.

”Som ni vet är detta ett viktigt beslut för hela vårt universitet och därför vill jag inte gå till Universitetsstyrelsen utan att ha er i Dekangruppen bakom mig, men…”

Han drog på orden, såg fundersam ut.

”Då vi inte får tag i Konrad Björk är det svårt att fatta några beslut, då medicinska fakulteten är den fakultet som detta påverkar mest. Så vi måste skjuta på detta beslutsmöte.”

Han plockade fram kalendern. 

”På fredag är absolut sista tidpunkten och får vi inte tag i Konrad Björk innan dess, får de skicka sin prodekan. Fredag kl 10.00 i detta sammanträdesrum.”

Rektor reste sig och visade på så sätt att mötet var slut och inga diskussioner om tiden för mötet fick förekomma.

Anna-Karin Fredriksson, dekan för humanistiska fakulteten, räckte upp armen för att få ordet. Rektorn tittade ned och reste sig. 

”Men” kom det från Anna-Karin ”På fredag ska jag ..”

Längre hann hon inte innan rektorn var ute ur rummet. De andra dekanerna såg bekymrade ut. Att sätta in ett möte med så kort varsel var aldrig bra. De var för det mesta fullt uppbokade flera veckor i sträck. Många gånger var de ute på resor i hela världen. Dessutom funderade de alla var Konrad Björk fanns. Visst var beslutet viktigt, men den som mest kunde bli ”drabbad” av beslutet var ju ändå medicinska fakulteten.

När rektor gått satt alla dekaner kvar med sina mobiler och kollade kalendrarna och skickade mail för att ställa in andra möten.

Kapitel 2 – Onsdag 4 feb kl. 19:45

Jag kom för ovanlighetens sent på morgonen och det innebar en lång dag på jobbet. Telefonen hade ringt oavbrutet hela förmiddagen.

 ”Tandläkarhögskolan, Anna Mosshed”, hade varit det vanligaste jag sagt under hela förmiddagen. Frågorna hade handlat om bokslut, fikabeställningar, reseräkningar och naturligtvis var professor Björk befann sig. 

Jobbet som ekonomisamordnare på institutionen för Odontologi innebar att jag var inblandad i det mesta på institutionen. Min närmaste chef var dekanen Konrad Björk eller professor Björk som vi oftast kallade honom. Han var noga med titlar och kunde behandla oss administratörer nonchalant samtidigt som han var hur trevlig som helst med andra professorer. Däremot kunde han vara ganska flirtig bland unga kvinnor. Jag var tydligen inte hans typ, så mot mig var han mer bossig än flirtig. Professor Björk hade sitt rum bredvid mitt. Hans rum var naturligtvis nästan dubbelt så stort som mitt. Men så brukar det vara. Vi administratörer brukar skoja om detta och säga: ”ju större rum, ju högre lön och ju mindre tid tillbringar man i sitt rum”. Jag har ett väldigt litet rum och tillbringade i princip all min tid i mitt rum också. 

Klockan var ganska mycket, men jag hade svårt att lämna jobbet när det fortfarande fanns ärenden som måste åtgärdas. Så när mobiltelefonen ringde satt jag kvar på kontoret. 

”Hej, det är Katarina, har Konrad dykt upp.”

Hon lät lite andfådd, lite orolig. Inga onödiga fraser bara för att vara trevlig utan rakt på.

”Nej, har inte sett eller hört av honom”, svarade jag.

”Jag har just kommit hem och han har inte varit här sedan i måndags. Vi åkte tillsammans i måndags morse. Han skjutsade in mig till flyget. Vi hade lite bråttom, så vi hann inte plocka undan disken, utan han lovade ta det på måndagskväll. Men allt ser ut som då vi for.
Han skulle ha hämtat mig på flyget idag men jag fick ta taxi och ingen bil är här hemma.”

”Konstigt”, sa jag. ”Men var är han och var är bilen.”

”Du har inte sett om bilen är på universitetet”, frågade Katarina.

”Nä jag har aldrig kollat efter den”, svarade jag. ”Men jag kan göra det nu.”

”Snälla, kan du” svarade hon.

Jag tog på mig vinterskorna och jackan. Det var -15 grader kallt idag, så man måste ta på ytterkläderna även om det bara var en liten bit att gå. Jag visste mycket väl var han hade sin parkeringsplats. Han hade skjutsat hem mig flera gånger efter sena möten och arbetskvällar.

Jag gick fram till Universitetsledningens hus som var ett stort glashus. Det var ett av de senast byggda husen på Campusområdet. Jag kikade upp mot glasfönstren för att se om även ledningen jobbade sent. Men det var mörkt i alla fönster och det hängde långa istappar från taket. Jag gick över gatan direkt efter rondellen, till en stor parkeringsplats. Längre fram, uppe på en kulle låg Vårdvetarhuset där framförallt fysioterapeuter och arbetsterapeuter utbildades. På den stora parkeringsplatsen hade Konrad sin plats.  På långt håll såg jag den. En blå metallic BMW M5, där stod den. Han hade alltid nya dyra bilar. Aldrig var det mer än två år mellan de olika bilköpen. Men så tyckte han om att visa upp sig och det yttre verkade vara viktigt för honom. Denna bil hade registreringsnumret som började med RTZ. Jag minns hur han klagat när han hade köpt bilen. 

”Hur ska man komma ihåg dessa bokstäver RTZ. Förut hade vi ju KRA och det var ju enkelt att komma ihåg”, klagade Konrad.

Jag skrattade och började sjunga för honom:

“If you’re blue and you don’t know, where to go to why don’t you go, where fashion sits, Puttin’ on the Ritz…”

”Tänk på Ritz, så är det enkelt att komma ihåg,” sa jag sen.

Jag tittade på bilen, motorvärmaren var inkopplad, så den var inte helt igenfrusen, så hur länge den stått där kunde man inte veta.

Jag gick tillbaka till kontoret och ringde Katarina och berättade.

”Jag ringer polisen”, sa hon. ”Nåt är fel.”

Jag sa inte emot henne. Jag höll med. Nåt var fel. 

Kapitel 3Onsdag  4 feb  kl. 20:45

Det blev inte mycket mer jobbat denna kväll. Jag försökte koncentrera mig. Men hela tiden tänkte jag på Professor Björk. För att i nästa ögonblick skaka på huvudet. Inte hade det hänt honom något. Han skulle säkert dyka upp. Men det var så olikt honom. Någonting var fel.

Telefonen ringde. Det var Katarina igen.

”Jag har polisen här”, sa hon. ”De kommer upp till jobbet nu. De vill se hans rum och bilen. Kan du öppna för dem?”

”Ja, det går bra. Jag går ner till ytterdörren och öppnar.”

Jag la på telefonen. Jag frös. Det kändes så overkligt. Vad hade hänt. Jag tog på mig en kofta. Jag hade alltid en extra kofta vid skrivbordet. En del dagar var det så kallt på kontoret. Det gällde speciellt måndagar. Jag tror att de drog ner värmen under helgen och på måndagar hann aldrig temperaturen gå upp till det normala. Det kunde ju också bero på att man vant sig vid en annan temperatur under helgen. Att man hade det varmare hemma än vad man hade på jobbet. Men nu var det inte måndag, men jag frös ändå. Koftan var varm, men denna gång hjälpte det inte. Jag fortsatte att frysa. 

Jag gick ut från kontoret och ut i trapphuset. Jag gick ner två våningar och sedan till höger fram till ytterdörren. Vi måste dra kort i dörren och knappa in en kod för att ta oss in efter klockan fem. Jag hade för säkerhetsskull tagit med mig kortet. Om jag av misstag skulle stänga igen dörren när jag gått ut skulle jag inte ta mig in igen. Det hade hänt mig en gång förut.

Den gången skulle jag bara gå till fiket för att köpa en macka, men så såg jag en bekant på väg ut. Jag stoppade henne och började prata. Hur det än var, så råkade jag följa med henne ut under tiden vi pratade. Helt plötsligt står jag där utomhus, med en ostmacka i händerna och dörren in är låst. Utan mobiltelefon eller kort. Min bekant hade inte heller ett kort med sig. Som tur var, var det sommar denna gång. Idag var det 15 grader kallt och vinter. Ville inte göra om samma misstag idag.

Jag tog mig in till slut den gången. Jag gick runt huset tills jag hittade ett fönster det lyste i. Där knackade jag på och han som satt där gick och öppnade dörren åt mig.

Jag tittade ut genom dörren och kunde se en polisbil komma körande. Jag öppnade dörren, så de kunde se var de skulle gå in. I baksätet på bilen satt Katarina. En polisman hjälpte henne ut. Hon tittade på mig och nickade. Hennes min var sammanbiten och koncentrerad. Det var två polismän som följde henne.  De gick in alla tre och sedan räckte den ena polismannen handen till mig. Det var han som kört bilen.

”Kalle Jansson heter jag ”, sa han.

”Anna Mosshed,” svarade jag och tittade på honom. 

Det var inte ofta man såg en polis på så nära håll. Han var väl i ungefär min ålder mellan 40 och 45 år. Stämde inte alls in med hur de brukade se ut i polisfilmer. Han såg ut som en ganska vanlig svensk kille med sitt ljusa hår. 

Katarina kom fram och jag kramade om henne. Hon höll kvar kramen längre än man brukar. 

Vi gick upp till mitt kontor på fjärde våningen. Hela vägen upp pratade den polis som hette Kalle med mig. 

”Jobbar du alltid så här sent”, undrade han.

”Nä, svarade jag, men jag ville göra klart fakturorna innan jag gick hem”.

”Men väntar inte någon familj hemma på dig?”, fortsatte han frågande.

”Nä”, svarade jag. ”Jag har ingen familj, är skild sedan 12 år”.

”Hur länge har du jobbat här då?” kom nästa fråga.

”Ungefär 10 år” svarade jag.

”Och Konrad Björk då? Hur länge har han jobbat här? ”

”Vi började ungefär samtidigt”, svarade jag. ”Jag tror han kom två månader före mig”.

Kan du inte berätta lite om ditt och hans jobb?” fortsatte Kalle att fråga.

Jag började berätta om att jag börjat där för ungefär tio år sedan. Jag började som institutionssekreterare, men titeln var numera ekonomiadministratör. Det var ungefär samma jobb, fast idag var det inte några kopieringar, då alla skrev ut sina dokument själva. Det var dessutom mer ekonomi allt från fakturor till bokslut. Men i övrigt var man en allt i allo på institutionen. Från att beställa fika till möten, hämta folk vid flygplats eller järnvägsstation, ringa olika samtal och försöka hålla reda på olika tider för möten och stopptider för ekonomi etc.

Institutionen som förut kallades för tandläkarhögskolan kallades idag för institutionen för odontologi och vi var ca 120 anställda uppdelade på 8 avdelningar.

Den avdelning som jag och Konrad Björk jobbar som professor på är Cariologi. Själv delade jag tiden mellan den avdelningen samt den administrativa avdelningen där prefekten satt.

”Så Konrad Björks jobb är professor, men jag tyckte någon kallade honom dekan”, undrade Kalle.

”Ja, det stämmer”, svarade jag. ”Att vara dekan är att man blir vald för fyra år att representera medicinska fakulteten”

”Vad menar du med att representera”, undrade den andra polismannen.

”Ja, han är egentligen chef över hela medicinska fakulteten och sitter med i rektors ledningsråd”, svarade jag.

”Men vad är en fakultet” undrade Kalle.

”Universitetet består av centrala administrationen, fyra fakulteter och lärarhögskolan” började jag. Varje fakultet består av en del institutioner som t.ex. vår som kallas institutionen för Odontologi och de stora institutionerna kan dessutom bestå av några avdelningar.”

”OK” Kalle suckade. ”Inte lätt att förstå sig på den akademiska världen”.

”Nä”, svarade jag och skrattade till. ”Och ändå har jag bara nämnt en bråkdel”.

När jag hunnit så långt var vi framme vid Professor Björks och mitt kontor. Vägg i vägg låg de. Mitt rum med en hög papper i exakt vinkel och hans rum med pappershögar över hela skrivbordet. Jag låste upp hans kontor och polismännen gick in. De frågade om det såg ut som vanligt och var almanackan var. Jag sa att det gjorde det och pekade ut almanackan.

”Fast, sa jag, en sak är inte sig lik. Det är mobiltelefonen. Han brukar aldrig lämna den. Den brukar vara som fastsydd på honom.”

Jag pekade var den låg. De fortsatte att titta en del i rummet. 

”Jag tittar bara i detta läge”, sa polismannen som hette Kalle, ”om han inte kommer tillbaka, ska vi skicka hit någon från tekniska. Så det är bra om du inte rör så mycket härinne i fortsättningen.”

Jag nickade bara, det kändes så overkligt.

”Ska vi gå ut till bilen”, fortsatte Kalle. 

Jag plockade med mig bilnyckeln från hans skrivbordslåda och tog på mig ytterkläderna. Kortet till dörren satte jag i fickan.

Jag gick först och visade vägen och de andra gick efter mig. Det hade börjat blåsa och snön yrde. Jag drog upp halsduken över näsan och drog igen dragkedjan.

När vi kom fram till bilen gav jag nyckeln till Kalle. Han tryckte på knappen och bilen öppnades.

Han tittade in i bilen. Den andra polismannen tog bilnyckeln av honom och öppnade bagageluckan. Båda sökte i bilen, mest genom att titta. Men då det var kallt ute hade ju båda handskar på sig, så det kunde öppna luckor och lyfta på mattor och de gjorde de lite försiktigt.

Efter några minuter stängde de dörrarna och luckan. Kalle låste bilen och vände sig till Katarina.

”Vi tänkte behålla bilnyckeln, är det ok?” Frågade han henne.

Katarina bara nickade men sa inget, men jag såg en tår på sidan om kinden och lade armarna om henne.

Vi gick tillbaka i samlad tropp. Vi gick upp till kontoret en sväng och de tittade en sista gång in i Konrads kontor.

”Vi är färdiga nu,” sa Kalle. 

Han vände sig därefter till Katarina. 

”Vi kan skjutsa hem dig nu. Det finns inget mer vi kan göra just för stunden.”

”Men,” Katarina snyftade fram,” men var är han. Ska ni inte söka efter honom?” 

”Det ska vi,” svarade Kalle. ”Men ikväll kan vi inte göra mer. Om han inte kommit tillbaka imorgon ska vi försöka få hit en hundpatrull, samt några från tekniska roteln som får titta igenom rummet och bilen ordentligt.”

”Har du någon som kan vara hos dig i natt,” fortsatte han vänd mot Katarina.

Hon skakade på huvudet.

”Jag kan komma till dig, sa jag åt Katarina. Men jag måste hem först och hämta några saker.”

”Blir det bra,” frågade Kalle Katarina.

Hon bara nickade. 

”Om du följer med oss kan vi skjutsa hem dig först och hämta sakerna och sen fortsätter vi mot Björks hus,” sa Kalle, men denna gång vänd mot mig.

”Det blir bra”, sa jag, ”ska bara släcka och stänga efter mig.”

Kapitel 4 – Torsdag 5 feb kl. 08:00

På natten hade jag hört steg på som vandrat runt i huset. Jag steg upp vid ett-tiden och såg Katarina gående med tårarna rinnande på kinderna. Hon hade viftat i väg mig och tydligt visat att hon ville vara ifred.  Vid fyratiden hade jag hört hur hon gått in i sitt rum, så jag tror hon somnade då. Jag hade slumrat till då och då och när Katarina vandrat runt och när hon tystnade somnade jag ordentligt. När telefonen ringde den morgonen sov vi båda två.

Katarina hoppade upp och rusade mot telefonen. Jag hörde hur besviken hon blev när hon svarade. Hon blev kortfattad och svarade bara ja och nej. När samtalet var slut la hon sakta ner luren och satte sig. Tårarna kom rinnande och hon satte händerna för ansiktet. Jag gick fram till henne och höll om henne. Efter några minuter minskade tårarna och hon tittade på mig. 

”Polisen kommer hit om ett tag, vi måste klä på oss”, sa hon.

”Om du ställer dig i duschen, så fixar jag lite kaffe och frukost”, svarade jag.

Hon reste sig och gick sakta mot duschen. Jag öppnade skåp i köket och sökte efter kaffe och när jag hittat det satte jag på en kanna kaffe. Sen tog jag fram en tallrik och hällde upp fil och flingor och började äta. Tänkte att det var bäst att jag försökte få något i mig innan polisen kom. Ur skafferiet plockade jag fram en limpa som jag skar upp några bitar av och la upp på ett brödfat. I kylen hittade jag ost och skinka och ställde fram tillsammans med smöret. När jag hunnit så långt kom Katarina till köket med fuktigt hår och fuktiga ögon.

”Vill du ha lite fil”, frågade jag.

Hon tittade på det jag ställt fram på köksbordet innan hon svarade.

”Nej, jag tar bara en kopp kaffe”, sa hon.

Jag gick till badrummet och ställde mig i duschen. Det kändes friskt att få vattnet över sig. Jag stod ett tag och lät det bara rinna innan jag tvålade in mig och schamponerade håret.

När jag kom ut nyduschad och ombytt satt poliserna redan i köket. Jag tog en kopp kaffe och satte mig vid köksbordet.

Den ena polisen var Kalle som vi mötte igår, men den andra var en ny polisman eller rättare sagt en poliskvinna. Hon sträckte fram handen mot mig och presenterade sig.

”Jag hörde talas om dig från Kalle, sa hon och nickade mot honom. Du jobbade ihop med Konrad Björk förstår jag.”

”Ja, det gör jag”, svarade jag. Jag hade lagt märke till att hon benämnde honom som om han inte fanns, eller var död eller så, så jag betonade GÖR i svaret väldigt noga. 

”Ja, naturligtvis, jobbar med honom.” Hennes kinder blev svagt röda när hon svarade.

De berättade att de tänkte skicka teknisk personal så snart som möjligt till arbetsplatsen. Men de skulle bli tvungna att spärra av en del av korridorerna och undrade om jag kunde hjälpa dem med att ta kontakt med rätt personer. 

Det lovade jag att göra.

Sedan skulle de ta dit en hund, för att se om det var möjligt att hitta något spår trots att det springer så många dagligen där. Men de hade ju inga spår åt vilket håll de skulle leta.

Poliskvinnan skulle stanna med Katarina i huset och jag skulle få följa Kalle till universitetet.

När jag druckit kaffet klart hämtade jag min väska och gav Katarina en kram.

”Fia kommer väl hem ikväll,” frågade jag Katarina.

”Ja, hon kommer med flyget kl 18.00” svarade Katarina.

”Axel då?”

”Han avvaktar, han kommer till nästa helg om inget har hänt,” svarade hon.

Fia och Axel var deras barn. Fia var 25 år och jobbade som sjuksköterska i Örebro. En förståndig flicka, som nog skulle vara ett bra stöd för Katarina. Axel var yngre, han hade just fyllt 21 år. Han gick någon kurs i Uppsala, vilken visste jag inte. Han spelade samtidigt i ett band, spelade visst trummor. Var, enligt min uppfattning, lite bortskämd som minsta barnet ofta är. Hade inte behövt ta ansvar så mycket. Det fanns alltid någon som skyddade honom. Men han var rolig och glad, i alla fall bland kamraterna. Men när det krävdes kunde nog han vara ett tillskott genom att få folk att skratta och det är ju inte det sämsta.

Framme vid universitetet såg det ut som vanligt. Ungdomar av alla storlekar och former gick åt ena eller andra hållet. Kalle valde denna gång att ställa sig på en vanlig parkeringsplats. Vi hade turen att hitta en utanför Universum, som ofta är svår att få en parkeringsplats på.  Om man går över vägen mot lasarettet så hamnar man snart vid vår institution. Vi gick upp på fjärde våningen där jag satt. Det var lite svårt att förstå när man ”bara” gick två våningar upp, men våning två är bottenvåningen, medan våning ett är källaren.

När jag kom till mitt kontor stod en del av mina kollegor där.

”Vad är det som hänt? Har Konrad försvunnit?”

Jag lät Kalle besvara frågorna medan jag ringde en del samtal. Först ringde jag prefekten, Lars Hammar. Jag berättade hur situationen var, att Konrad verkligen var borta och att polisen ville spärra av hans rum. Lars lät lite chockerad, han hade hört rykten att polisen varit här, men inte hade han trott att det skulle ha hänt Konrad något. Att spärra av rummet var inga problem, men han bad mig ringa husservice och lokalförsörjningen, så de inte skulle komma och städa eller så. Han skulle själv ta kontakt med prodekan, Anita Sveder och meddela att hon fick ta över som dekan tills vidare. Han måste även ringa till rektor för universitetet och meddela vad som hänt.

Polisen kom med både hund och personal. Jag svarade på frågor visade dem runt och svarade i telefon. Det var full fart hela tiden. Jag suckade när jag än en gång la ner telefonluren. Jag kände då att någon knackade mig på axeln. Vad nu då, mer och mer och mer. Jag vände mig om.

”Lunchdags,” sa Kalle Jansson. ”Kom du behöver en paus. Vi tar bilen och åker i väg, jag tror du behöver lämna universitetsområdet ett tag.”

Jag nickade lättat och tog fram jacka, skor och handväska.

”Vi går på lunch,” meddelade Kalle sina kollegor och drog sedan iväg mig.

Vi sa ingenting på väg till bilen. Vi satte oss i den och han körde iväg. Jag njöt av att bara vara tyst och slöt ögonen ett ögonblick. Jag öppnade ögonen och märkte att vi stod stilla. Förarplatsen var tom och jag tittade mig omkring. Vi stod i parkeringshuset Nanna, jag såg Kalle komma gående tillbaka med parkeringsbiljetten.

”God morgon,” sa han när han öppnade bildörren, du var visst trött.

”Ja,” svarade jag sömndrucken och drog händerna genom håret för att se lite mer vårdad ut.

”Blir TajMahal bra,” undrade han. ”Deras lunchbuffé tycker jag är riktigt bra.”

”Blir bra”, svarade jag och klev ur bilen.

Vi gick tvärs över gatan till TajMahal. Det var sex olika indiska rätter som serverades i buffén och de flesta var riktigt bra. Det var framför allt skönt att bara sitta ned och slappna av. Vi pratade bara lite med varandra. Det var mer allmänna fraser, inget om Konrad eller om poliserna. Men vi blev inte kvar så länge, det var fortfarande mycket att göra på jobbet.

Det blev lugnare på eftermiddagen och vid fyratiden lämnade polisen universitetet, för att återkomma under morgonen nästa dag. Avspärrningen av rummet var kvar, och bilen var ej återlämnad än. 

Jag försökte ta hand om obetalda fakturor och mejl som kommit in, men kl. fem gav jag upp. Jag var trött och slut och gjorde mest fel. Jag lämnade jobbet och for hem.

Kapitel 5 – Fredag 6 feb kl. 09:30

Lars Hammar satt på sitt rum och funderade. Idag hade rektor kallat alla dekaner för att prata om medicinska fakultetens framtid. Det handlade inte bara om fakulteten utan både om förändring av synen på tandläkare/läkare och även om lokaliseringen. Just när det gällde lokalerna kunde detta även påverka de andra fakulteterna, men de stora förändringarna skulle främst ske inom tandläkarhögskolan. Det var därför det var så passande att Konrad Björk skulle företräda fakulteten. Han jobbade ju inom tandläkarhögskolan och var en internationellt erkänd forskare inom området. Prodekan Anita Sveder var väl bra, men hon jobbade inom omvårdnad och var inte alls på samma sätt insatt i frågan.

Konrad Björk hade varit tyst och sluten sista tiden. Han minns ett möte de haft bara för en vecka sen. Han hade ställt en fråga till Konrad och när han inte fått något svar, hade han höjt rösten lite.

Konrad hade nästan exploderat, han som brukade vara lugn och samlad hade varit nära att gå till fysisk attack. Han hade blivit förskräckt, men just då vågade han helt enkelt inte fråga vidare.

Telefonen ringde.

”Lars Hammar”, svarade han.

”Nej, det är inte möjligt, vad säger du, vad har hänt.”

”Ja, då säger vi de. Ta hand om henne. Hej då.”

Lars Hammar tittade rakt fram. Han lyfte handen framför sig. Den darrade. Vad är det som händer? Varför?

Han tog ett djupt andetag och lyfte sedan luren och slog ett nummer.

”Ulla Nilsson”, svarade det i andra änden.

”Hej, det är Lars Hammar. Jag har ett tråkigt meddelande gällande Anita Sveder, vår prodekan. Hon skulle ju komma på sammanträdet idag. Jag fick just ett samtal från hennes man. På vägen till jobbet, du vet hon bor på Sofiehem och skulle över gatan från Sofiehem till Ålidhem. När hon gick över gatan kom en bil i full fart, från ingenstans, säger tydligen någon som var i närheten. Han bara körde rakt på henne och for sedan därifrån.”

”Vad säger du? Så fruktansvärt, hur gick det med henne, blev hon mycket skadad,” frågade Ulla?

”Hon är mycket svårt skadad, höften är krossad, och käken. Hon är medvetslös än och ligger visst på operation nu.”

”Vilket öde. Hur kan man köra så?”

”Men som du förstå”, fortsatte Lars Hammar, ”vi har ingen att skicka på sammanträdet idag. Konrad Björk är försvunnen och Anita Sveder är överkörd.” 

”Nä, jag förstår. Jag ska genast meddela rektor.”

”Men varför”, fortsatte Lars Hammar. ”Vad är det som händer?”

Ulla var tyst, vad skulle hon svara. Lars Hammar lät pressad, faktiskt nära tårarna. Det var mycket olikt honom. Han skulle kanske ta kontakt med POU. Det var personal- och utvecklingsavdelningen, de hade personal som kunde handskas med sådana situationer.

”Jag förstår att du inte har något svar. Det är bäst du går till rektor nu.”

”Du kanske skulle ta kontakt med POU”, sa Ulla, ”det blir tufft för personalen.”

”Kanske det, kanske det ”, sa Lars Hammar tankfullt och sedan avslutade de samtalet.

Ulla Nilsson la sakta ner luren. Nog hade dom väl otur där borta. Eller var det något underligt att det hände båda två någonting. Ja konstigt att någon försvinner, det är det ju alltid.

Hon reste sig och gick ut i korridoren. Rektor skulle inte bli glad över detta. Men det var ju inte bara en förkylning utan en allvarligare olycka, så det var ju inte mycket att göra något åt detta.

Dörren stod på glänt, hon knackade försiktigt.

”JA,” hördes inne från rummet.

Ulla gick in. Kontoren låg på 6:e våningen. Ulla hade kontoret in mot en s.k. innergård, där hon kunde genom sitt fönster se ända ned till entréplanet på 3:e våningen.

Rektors rum var på andra sidan och hela sidan var täckt av fönster ut mot staden. När Ulla gick in kom hon ofta av sig när hon tittade på utsikten.

Rakt fram såg man de stora byggnaderna tillhörande Umeå Universitetssjukhus. Lite bortanför sjukhuset kunde man skymta bron, den vackra hängbron över Umeälven. Åt vänster såg man hela universitetsområdet med dammen i mitten och alla slingrande gångvägar som fanns över hela Campusområdet. Till höger i fönstret såg man ned mot centrala staden. Man såg inte ned till centrum, men man såg de andra två broarna över Umeälven.

Rektor hade ett stort avrundat skrivbord i Björk. De hade valt just träslaget björk för sina möbler och även i olika inredningsdetaljer just för att det här var Björkarnas stad.

”Jaha, vad vill du”, sa rektor.

Ulla tittade på honom. Han lät lugn och samlad. Hur skulle han reagera.

”Jag fick just ett samtal från Lars Hammar. Anita Sveder kommer inte på mötet. Hon har råkat ut för en olycka. Hon blev överkörd av en bil på väg till jobbet i morse.”

”Vad säger du,” rektor stirrade på henne.

”Hon är allvarligt skadad, både höft och käke är krossad och hon hade inte vaknat från medvetslösheten. Hon skulle visst opereras nu”, fortsatte Ulla.

Rektor såg grå ut i ansiktet. Han höll händerna för ansiktet. Han såg nästan rädd ut. Nej, det måste vara inbillning tänkte Ulla. Han var nog bara chockad. Så viktigt kunde ju inte detta beslut vara, men det verkade ju konstigt att så mycket skulle hända just vid dessa tillfällen då frågan skulle diskuteras. Ulla var inte så insatt i sakfrågan. En del kände hon till, då det berörde en omflyttning av lokaler, där universitetet och landstinget inte skulle ha så många lokaler tillsammans som idag. Detta skulle kunna göra att universitetet skulle kunna minska sina lokalkostnader genom att minska lokalytorna, eller förtätning som det så fint kallades. Men detta kunde väl inte vara så viktigt?

Sen handlade det om undervisning och den delen var hon inte alls insatt i.

Rektor tog ett djupt andetag.

”Vad fruktansvärt, vi måste be Kristina skicka en blomma till sjukhuset”, sa han.

Kristina var rektors sekreterare. Hon fixade allt åt honom. Blommor, hotellrum, möteslokaler, höll reda på tider och såg till att han inte missade några åtaganden. 

”Vi måste gå på mötet nu”, fortsatte rektor. ”Vi får meddela dekanerna detta på mötet.”

Ulla gick tillbaka till sitt rum och hämtade materialet som skulle med och tog sig sedan en trappa upp för att komma till möteslokalen.

Alla dekaner satt samlade i rummet när rektor och Ulla kom in.

”Tack för att ni kunde komma”, började rektor. ”Det har hänt en sak nu på morgonen som jag vill börja berätta.”

Han berättade om olyckan och alla såg chockade ut.

”Stackars Anita,” suckade Anna-Karin Fredriksson, dekan på humanistiska fakulteten. 

”Det blir svårt att ta ett beslut utan någon representant från medicinska fakulteten,” fortsatte rektor, ”så jag vill bara höra om ni har några åsikter om förslaget till förändring?”

”Jag tycker det låter bra sa Carina Almqvist”, rektor för lärarutbildningen. ”Det blir en mer likartad organisation som övriga universitetet och lokalerna kan utnyttjas mer rationellt.” 

”Håller med”, sa Anders Gyllberg från tekniska fakulteten.

Övriga på mötet nickade instämmande.

Rektor avslutade mötet och alla gick till sitt.

Kapitel 6 – Torsdag 12 feb kl 12:30

Polisen hade lämnat byggnaden först under onsdagen och jag försökte nu återgå till mitt normala arbete. Morgonen hade gått åt till att attestera och kontera fakturor på nätet. Det hade kommit 95 fakturor under tiden då allt varit upp och ned. Jag fick kontera dessa samt omdirigera en del till Mats Lundh som fått hoppa in som vikarierande dekan tills någon av dekanerna kom tillbaka. Anita vår prodekan låg kvar på lasarettet. Hon hade visst vaknat till någon gång, men var fortfarande mycket dålig och ingen visste riktigt hur det skulle gå. Konrads rum stod kvar som han lämnat det eller rättare sagt som poliserna hade lämnat det efter deras genomgång. De hade inte hittat någonting som var intressant eller kunde ge några spår. På institutionen hade vi slutat prata om honom. Det var för jobbigt att prata om vad som hänt. Vi ville inte ta ut någonting i förväg, men många av oss trodde att han var borta för alltid.

Katarina ringde varje dag, men jag sa inte så mycket utan lyssnade mest. 

Jag tittade på min kalender i datorn, där brukade jag skriva upp vilka arbetsuppgifter som måste göras och vilka möten som skulle förberedas på olika sätt, som att beställa fika eller att skicka kallelser till olika sammanträden. Ibland kunde det inträffa att jag även skulle medverka och vara föredragande om ekonomin eller skriva minnesanteckningar.

I kalendern hade jag antecknat ett möte som studierektorerna skulle ha, där de skulle planera nästa års utbildning. De ville även att jag skulle plocka fram ett material om ett jubileum som tandläkarhögskolan hade år 2006, då de firade femtio år som tandläkarhögskola i Umeå. Det var tydligen någon student som skulle skriva en uppsats om Umeå universitets historia och studierektorerna ville titta igenom materialet innan de lämnade det till henne. Problemet var ju alltid med sådant material. Var fanns det? Troligtvis fanns det ett exemplar på diariet, men vi borde ha kvar några egna exemplar av denna jubileumsskrift. Jag funderade ett tag. 2006 var ju inte så många år sedan, kunde det ligga kvar i något rum. Nä, troligtvis inte. Vi hade under slutet av 2007 flyttat runt och bytt rum med varandra, så då hade en hel del utrensningar gjorts. Då borde de exemplar som fanns kvar vara nere i källararkivet. Källararkivet fanns precis som namnet antyder nere i källaren. Man gick ner i kulverten och gick en bit åt vänster och där fanns några arkiv. Både tandläkarhögskolan och biomedicin hade sina arkiv där. 

Jag plockade fram min gröna kofta som alltid hängde på en krok i mitt rum, främst för de kalla måndagarna, men även för andra tillfällen. Detta var just ett sådant tillfälle. När man lämnade trappen och gick ned i kulverten var det en temperatursänkning med ett par grader och ofta lite rå kall blåsig luft.

Jag gick ned för trapporna och gick tills trappen avslutades med en branddörr. Jag öppnande den. Dörren var tung, så jag fick använda båda händerna för att öppna den, och den gnisslade en del när man öppnade den. När man gått genom branddörren var det alldeles mörkt trots att det var mitt på dagen. Jag tryckte in lysknappen och då såg man kulverten som gick både till höger och till vänster. Jag gick till vänster en liten bit och på höger sida om gången fanns en dörr som det stod arkiv på. Jag tog min nyckel och öppnade dörren och innanför flera dörrar på varje sida. Jag gick fram till den andra dörren på höger sida. På dörren stod Förråd A:II. Det var vårt ena förråd. Där fanns mest gamla papper. Sedan hade vi även två förråd till. Förråden A:III och A:IV I dessa förråd fanns olika instrument och maskiner, samt en del gamla möbler och en del tavlor med mera.

Jag öppnade dörren. Luften kändes instängd och jag hostade lite. När jag tände lyset kunde jag se dammet som flög upp i luften. Förrådet bestod av en massa hyllor som man med hjälp av en ratt kunde skjuta fram och tillbaka. Längst in stod det äldsta materialet, så jag gick till de yttersta hyllorna och började titta. Troligtvis skulle det finnas en låda i storlek mellan en större skokartong och en banankartong. Jag tittade över hyllorna, på den yttersta fanns mest pärmar av olika färger och storlekar. Jag drog efter ratten och fick fram nästa par av hyllor. Där nästan nere på golvet stod några lådor. Jag gick fram och tittade. Den första innehöll gamla disketter. Den andra var budget och andra ekonomipapper från 2003–2006. Men den tredje lådan innehöll broschyrer, affischer och just dessa minnesböcker jag sökte efter. Jag tog upp en av dessa böcker och stängde lådan och ställde tillbaka de två andra lådorna på sin plats.

Jag släckte lyset och lämnade förrådet. Den dörr som gick in till förrådslängan måste låsas igen. Det räckte inte att man slängde igen dörren som det var i förrådsdörrarna innanför. Jag stängde dörren och med ena handen grävde jag i fickan efter nyckeln och med andra handen höll jag i boken.  Jag tog fram nyckeln och låste, men när jag skulle stoppa tillbaka den i fickan ramlade den ner på golvet. Jag plockade upp den, men samtidigt drogs min blick mot något på golvet. Det var en del av en penna samt en pappersbit. Skräp tänkte jag först, men så tittade jag på den biten av pennan. Jag kände igen den. Det var just den pennan Konrad alltid brukade ha. Han hade varit på en konferens i Paris och där fick de varsin penna som på skaftet hade en liten målning av Mona-Lisa. Bara en reklampenna, men jag vet att det var den penna han ständigt hade i sin bröstficka. Hade han haft den de senaste dagarna, eller hade den gått sönder och hamnat här för länge sedan. Jag hade ingen aning. Jag lyfte pappersbiten. Det stod några ord, men det var inte svenska i alla fall, fast handstilen. Ja handstilen liknade Konrads. Jag släppte lappen. Tänk om polisen behövde se detta och så hade jag kanske sabbat det genom att röra på den. Men biten av pennan hade jag inte rört.

Jag skyndade mig i väg och sprang upp på rummet. Jag slängde mig på telefon och sökte efter Kalle Jansson på polisen. 

Kapitel 7 – Torsdag 12 feb kl 19:00

Jag stängde dörren försiktigt och släppte ner handväskan på golvet tillsammans med posten och sjönk ner i stolen som stod i hallen. Tårarna rann nedför båda kinderna. Polisen hade kommit tillbaka till universitetet efter min uppringning och spärrat av källaren med alla sina kulvertar. Jag hade blivit utfrågad av Kalle Jansson ännu en gång, vilket i för sig inte var en otrevlig upplevelse. Därefter hade jag fått följa dem ner i källaren och visat var pennan låg. Polisen hade undersökt kulverten och sökt efter fler ledtrådar men de inte hittat något mer. Jag hade försökt att arbeta lite medan polisen undersökte kulvertarna, eftersom jag låg efter så mycket i jobbet. Men det var nästan hopplöst. Telefonen ringde i ett och jag klarade inte av att koncentrera mig. Lars Hammar, vår prefekt kom förbi och pratade en del med mig. Han såg också trött och sliten ut. Tillsammans kunde vi nog spela in en film med titeln Nyanser av grått, för det var så vi såg ut i våra ansikten.

En av studierektorerna på vår institution kom förbi och undrade över jubileumsskriften jag skulle söka rätt på. Den hade jag naturligtvis glömt kvar nere i källaren, så jag var tvungen att be en polis hämta upp den. 

Studierektorn stod kvar tills han fick skriften i sin hand. Han såg ut att tycka det var spännande och var nog glad att han hade haft en orsak att komma hit. Det var svårt för de stackars professorerna och lektorerna som inte ville visa hur nyfikna de egentligen var. Jag har aldrig fått så många besök av så många välutbildade människor som under dessa dagar. Besöken ökade dessutom med många procent de dagar polisen var här. 

Men nu när jag åkt hem brast alla fördämningar och tårarna kom tillsammans med tröttheten. Efter en lång stund reste jag mig till slut och tog av mig mina ytterkläder. Allt gick sakta. Jag gick in i köket och la posten på köksbordet och öppnade kylskåpet. Det fanns inte mycket mat där, så två ägg fick bli grunden till middagen och jag vispade snabbt ihop en äggröra. Jag kompletterade det med oliver, salladsblad och lite lufttorkad skinka. En enkel och lättsmält måltid. Det var alldeles lagom efter denna dag. Jag tog tallriken och gick till tv:n, satte på den och satte mig i soffan. Jag bläddrade runt i kanalerna tills jag hittade ett inredningsprogram som jag kunde se på medan jag sakta åt min mat. Vilken vecka det varit, mycket jobb, poliser och en ständig ström av människor till mitt kontor.  

När jag ätit maten gick jag till köket och stoppade undan disken i diskmaskinen. Sedan lade jag mig på soffan framför tv:n och fortsatte att se hur de satte upp en storblommig tapet med lila inslag och kombinerade detta med en mörkgrön soffa full med kuddar i orange och blått. Naturligtvis fylldes rummet med stearinljus i alla vrår. In kom husägarna och skrek ut sin glädje (eller möjligen sin förskräckelse) över rummet. Allt slutade i ett kramkalas och ett glas champagne. Tv:n fortsatte med en sjukhusserie och när läkarna för tredje gången kommit ihop sig, där grundorsaken naturligtvis var en ung kvinnlig läkare, somnade jag i soffan.

Så hade det varit den senaste tiden att jag somnade jag framför tv:n, sov en orolig sömn och för att sedan bli helt klarvaken när jag lämnade soffan och kröp ned i min säng. 

Denna gång vaknade jag upp i soffan kl tre på natten. Då steg jag upp och borstade tänderna och satte på mig ett nattlinne. Mina tankar gick till Katarina och funderade hur hennes dagar och nätter såg ut. Hon måste ha det så mycket värre. Jag fick nästan dåligt samvete över att jag hur så trött och sliten jag var. 

För att kunna koppla av tog jag en bok och försökte läsa. Men jag hade inte koncentrationsförmågan för detta. Jag släckte, men tankarna gick bara åt allt som hänt. Till sist tog jag med mig kudde och täcke och la mig i soffan. Där slog jag på tv:n och började titta på någon serie som handlade om någon släkt i USA, som bråkade med varandra. Jag förstod aldrig vem som var vem och vem som var ovän med vem, men det skingrade mina tankar. När mobilen ringde kl 06.30 rullade fortfarande tv-bilderna fram i rutan, men de hade hållit mig nedsövda under natten.

Kapitel 8 – Fredagen 13 februari kl 10:00

Universitetsstyrelsen samlades i sammanträdesrummet ”professorn” på plan 8 i förvaltningshuset. Det var ett rum med ett stort bord samt tre skärmar att titta på, så oavsett var man satt hade man en skärm att titta på.

Vid ena kortsidan satt ordförande, med smartboarden bakom sig. På andra kortsidan fanns en dörr in till rummet docenten där det serverades kaffe från början.

Ordförande Lena Bergh höll kaffekoppen i ena handen och tittade på klockan. Hon var irriterad. Resan upp hade varit strulig. Som tur var åkte hon redan igår kväll, men redan då var det svårigheter. Snön hade kommit i Stockholm och som vanligt blev det mer eller mindre kaotiskt i huvudstaden då.  Hon hade till sist varit tvungen att ta taxi till Arlanda, för att ha en chans att hinna med planet. Sedan hade dessutom planet varit försenat. Men hon hade ändå haft tur som ”bara” blev två timmar försenad, eftersom många plan hade varit inställda.

Men nu var hon här, klockan var tio och endast hälften av ledamöterna hade kommit. Hon gillade ordning och reda och att man startade vid utsatt tid. Men nu, kunde hon inte starta förrän alla kommit. Samuel, som var sekreterare i universitetsstyrelsen hade kollat upp hur det såg ut med flygen och det verkade som de skulle kunna starta mötet om en halvtimme, eftersom planet som flera ledamöter tagit hade landat först nu. Åke, rektorn för universitetet hade svansat oroligt efter henne sedan hon kommit hit. Det brukade betyda att något ärende inte blivit ordentligt berett och att han ville dölja det genom att vara lite extra trevlig med henne. Att han inte kunde lära sig. Hon hatade fjäskeri och hans beteende fick henne att vara mer misstänksam och negativt inställd. Hon tittade på klockan igen. En kvart kvar. Hon tog mobilen i handen och visade den för rektor Åke och gick ut i korridoren. Hon hade egentligen inget samtal hon måste ringa, det var bara ett sätt att få komma bort från honom. Hon slog ett nummer. 

”Hej gumman, är det mycket snö idag? Bäst du går iväg i god tid. Risk att pendeln är försenad. Vi ses ikväll. Puss”.

Hon gick sedan in på toaletten och kollade frisyren. Hon tog fram läppstiftet och la på lite mer på läpparna. Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka till sammanträdesrummet.

Hon såg att tre till kommit nu. Hon hälsade på dem och lät dem ta var sin kopp kaffe.

Sedan satte hon sig ner på ordförandeplatsen. 

”Okej, nu startar vi”, sa hon och alla skyndade till sina platser.

Först var det formella ärenden som val av justeringsmän och föregående protokoll, därefter de alltid återkommande informationspunkterna. Det var rektor som informerade om vad som hänt och sedan var det alltid någon av dekanerna som informerade om något specifikt som de fått i uppdrag att redovisa. Därefter började de ”riktiga” ärendena.

”Punkt 13. Förtätning av lokalerna, samt förändrat avtal med landstinget. Samt förändring av läkar/tandläkarutbildningen.” Hon lyfte på huvudet och såg på alla ledamöter när hon läst upp punkten. Hon tittade därefter på rektor Åke.

”Var är dekanen från medicinska fakulteten”, frågade hon honom. Han skulle ju vara med och föredra ärendet för oss. Han behövs ju även för att kunna svara på frågorna. Detta är ju verkligen ett stort ärende.

”Han är försvunnen,” svarade rektor Åke tyst.

”Försvunnen! Vad säger du”, undrade ordförande Lena.

”Jo, han försvann från sitt arbetsrum för en vecka sen sedan och ingen vet var han är. Vi försökte då med deras prodekan, men hon blev överkörd strax efter och ligger på lasarettet mycket svårt skadad. Och det finns ingen annan på medicinska fakulteten som är tillräckligt insatt i frågan.”

”Va säger du”, Lena gapade. ”Vad händer på medicinska fakulteten. Men vad menar du med försvunnen?”

”Jo, han är borta, polisen har sökt både hemma och på kontoret, både med teknisk personal och med hundpatruller, men ingen vet var han är.”

Det började viskas bland ledamöterna, alla verkade chockade. Ingen hade hört något. 

”Men, jag har inte sett något i tidningen”, fortsatte Lena ”och borde inte vi i styrelsen fått information om detta?”

”Konstigt nog har ingen tidning fått nys om detta,” fortsatte Åke, ”detta trots att polisen varit här i flera omgångar. Sen trodde jag att allt skulle lösa sig innan styrelsen och han skulle komma tillbaka.”

”Men,” Lena var chockad. Hon visste inte vad mer hon skulle säga. Hur skulle hon handskas med detta. Att få besked om detta på ett styrelsemöte var oacceptabelt. Det kändes som om rektor Åke försökte hålla styrelsen utanför lite för mycket. Att han inte alltid ville att de skulle få veta vad som hände på universitetet.

”Vi tar femton minuters paus”, fortsatte hon, ”så får jag överlägga med Åke om detta.”

Hon kände att hon var nära att explodera. Hon hade varit irriterad redan före sammanträdet, men detta var bara för mycket.

”Detta var otroligt opassande,” väste hon fram till Åke. ”Sådana händelser måste åtminstone jag som ordförande få information om.”

”Men, jag trodde han skulle komma tillbaka”, svarade Åke.

”Oavsett om han skulle komma tillbaka eller ej, så måste jag få information. Trodde du att prodekan skulle hinna tillfriskna från bilolyckan också?”

”Nä”, Åke tvekade innan han svarade. ”Du har rätt, det var ett felaktigt beslut av mig.” 

Lena kände irritationen, men visste att hon inte kunde gå längre. Han hade erkänt fel och fel kan alla göra nån gång. 

”Men hur gör vi nu med detta ärende”, undrade Lena.

”Jag tycker att vi tar det ändå”, svarade Åke. ”Jag kan föredra det.”

”Men är det riktigt”, undrade Lena, ”ska vi verkligen ta ett sådant ärende utan att få möjlighet att höra medicinska fakultetens åsikt om vad det skulle innebära? Det är ett stort beslut. Jag tycker att vi skjuter på det till nästa sammanträde.”

”Nej, det är dumt, vi måste ta det nu”, svarade Åke. Han såg blek och pressad ut.

”Men varför? Om vi tar det i april, så kan vi påbörja arbetet med förtätningen från årsskiftet.”

”Men”, Åke tvekade. ”Men, det skulle vara bra att få börja direkt efter sommaren.”

”Varför”, Lena fortsatte att pressa honom. Hon förstod inte varför han hade så bråttom med detta ärende. Egentligen hade det kunnat vänta till styrelsen i september, men Åke hade pressat henne att det måste upp redan på detta sammanträde.

Åke tvekade för länge i sitt svar, så Lena satte sig på sin plats och kallade alla ledamöter tillbaka till sina platser.

”Ja, tillbaka till ärende 13”, började Lena. ”Mitt förslag är att vi bordlägger detta ärende till nästa sammanträde, så vi får med någon från medicinska fakulteten. Helst skulle jag vilja att det sköts fram till juni eller september, så vi får mer tid att diskutera denna fråga. ”

Diskussionen gick höga, men de flesta var överens med Lena. Det fanns några förutom rektor Åke som ville ta ärendet nu, men deras argument för orsaken till detta var mycket svaga.

”Då beslutar vi att bordlägga ärendet till nästa möte”, sa Lena och lyfte klubban och slog till i bordet.

Nästa del kan du läsa här

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. Heja Ulla! Heja! Nu har jag läst din bok! Jättebra! Roligt att läsa! Du har en eller annan norrländsk formulering som hänger kvar som jag inte tror är medveten. Personerna blir vidare också lite tunna o utan kontur. Vad är det dom tänker o tycker om det som sker, undrar jag alltemellanåt?det skulle du kunna slipa på om du vill få texten ännu bättrem

Lämna ett svar till Wera Grahn Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.