Nu är vi tillbaka i nutid och får följa Anna. Får hon veta något mer om Konrad? Eller blir det bara mer frågetecken?Här finns förra avsnittet om du missat det. Förra avsnittet.
Del 3 – Anna
Kapitel 19- del 3 – 25 mars
Jag loggade som vanligt in i min mail direkt på morgonen. Rutinerna satt i trots att inget varit sig likt den senaste tiden. Morgonen var en skön tid på jobbet. Då jag ofta var först på morgonen när jag kom klockan halv åtta, hann jag precis gå igenom dagens mailskörd, titta igenom kalendern över dagens åtaganden och dricka en kopp kaffe innan någon annan kom. Det var skönt att få den stunden för sig själv. De dagar som jag inte fick denna stund i lugn och ro, brukade jag känna mig osäker om jag hade missat att göra något. Men nu kunde jag strukturera upp dagen och visste att jag inte skulle missa några viktigare möten eller arbetsuppgifter.
Jag gick bort till fikarummet som låg mitt mellan våra korridorer. Arbetsrummen låg på rad i de två korridorer som löpte parallellt med varandra. I mitten låg kopieringsrum, postfack och vårt fikarum. I fikarummet stod det som vanligt lite odruckna koppar och en hel del smulor på borden. Det hade blivit bättre sedan vi införde ansvarsveckor på fikarummen, men perfekt skulle det ju aldrig bli. Men lapparna med ”din mamma jobbar inte här”, hade i alla fall försvunnit. Det var alltid två stycken som hade fikaansvar för en vecka i taget. Då ingick att hålla det hyfsat snyggt och bjuda på något gott fikabröd på fredagsmorgonen. När vi dessutom en gång per halvår röstade fram de par som skött sin uppgift bäst och de som vann fick både äran och en present, vilket ofta var en trisslott eller nåt liknande triggade de paren att göra sitt bästa. Efter den gången Maggan och Sven vunnit som bästa par och fått varsin trisslott i present som faktiskt gett dem tiotusen kronor var, hade förbättringen i fikarummet ökat markant. Visserligen hade ingen av de par som vunnit priset efter dem haft sådan tur, men minnet levde kvar och ökade fortfarande motivationen för att vinna priset. Jag tog mitt kaffe från automaten, svart kaffe med en gnutta mjölk i. Helst ville jag ha varm mjölk i kaffet, men det fanns naturligtvis inte här på jobbet. Men en liten gnutta mjölk på morgonen var lagom. Allt eftersom dagen gick brukade jag fylla kaffekoppen med mer och mer mjölk. Var det väldigt stressigt en dag var jag tvungen att gå över till te, för då klarade inte min mage kaffet alls.
Jag gick tillbaka till min arbetsplats ochställde försiktigt ned muggen på skrivbordet. Att spilla ut kaffet över alla papper eller över tangentbordet var inte så lyckat. Jag log i min ensamhet när jag mindes vad jag fått berättat från IT-supporten. De hade fått in klagomål från en anställd att mugghållaren på datorn var trasig. De hade naturligtvis sett ut som frågetecken när den anställde hade klagat på det. Så de hade bett om ett förtydligande. Så den anställde beskrev mugghållaren som ”det man tryckte ut från datorn”. Efter mycket klurande förstod IT-supporten att det var en gammal dator som hade en inbyggd CD-spelare och det var den som den anställde kallade för mugghållare. De hade stora problem att övertyga mannen, för det var faktiskt en man, att det inte var en mugghållare och att det var olämpligt att sätta en mugg där. Skulle tro att IT-supporten hade många roliga samtal ibland.
Jag återvände till mailskörden. Eftersom jag jobbade på ett universitet, där många forskare hade helt andra arbetstider än oss andra, samt att vi alltid hade några utomlands i andra tidszoner brukade det alltid komma en hel del e-post under kväll och natt. Det var samma sak denna morgon. Tjugo nya mail, detta trots att jag läst alla mail innan jag gått hem kvällen före. Jag suckade lätt. När jag började på universitetet hade denna mailskörd gjort mig stressad. Jag kände mig skyldig över att jag inte hade besvarat mailen på en gång. Jag hade en period börjat kolla jobbmailen hemifrån på kvällarna och försökt besvara dom så fort som möjligt. Men då jag en gång hade beklagat mig för min chef över detta hade han skrattat åt mig. Han sa att jag inte skulle bry mig om dessa mail. Han ansåg att det var viktigare att jag gjorde ett bra jobb under min arbetstid och när jag hade fritid, så var det min privata tid. Att det fanns forskare som ville jobba dygnet runt var deras problem och inte mitt. Jag tycker att han var förståndig. Det kändes skönt att med gott samvete kunna släppa detta. Men jag har förstått att så förståndiga chefer fanns det inte många av. En del förväntade sig att om de eller någon annan jobbade skulle vi administratörer också göra det. Men att vi skulle få betalt för det, det kunde man glömma. Att jobba på universitetet ska ju vara ett kall, ansåg en del.
Vänta, jag fastnade vid ett mail. Ett mail från Gunilla, det var inte varje dag jag fick det. Gunilla var min syster, hon jobbade också på universitetet, men hon var forskare. Just nu var hon i Italien på ett kort utbyte med ett universitet. Hon brukade jobba utomlands lite då och då. Hon var ensamstående precis som jag och var alltid villig att fara ut på äventyr. Hon hade till skillnad mot mig väldigt lätt att lära sig olika språk och talade engelska närapå flytande och kunde dessutom både franska och spanska bra. Nu hade hon denna gång tagit ett uppdrag i Italien. Det var på ett universitet i Florens som hon skulle vara i tre månader. Hon hade nu varit där ungefär halva tiden och om jag kände henne rätt, så talade hon vid det här laget riktigt bra italienska.
Gunilla var tre år yngre än mig och det var först för något år sedan som vi börjat umgås utan att ständigt bråka. Det började egentligen först när jag skilde mig. Fram till dess hade jag bott hela mitt liv i Örebro. Jag föddes där, gick skola där, träffade Lennart där, gifte mig. Jag trodde jag hade hela mitt liv utstakat för mig. Jag och Lennart skulle skaffa barn. Tre stycken hade jag tänkt. Sedan skulle jag utbilda mig till något spännande, kreativt, bli beundrad för mitt skapande. Lennart skulle gå vid min sida, lång, mörkhårig och hålla sin arm runt mig och se stolt ut. Våra barn skulle vara väluppfostrade och söta. Gunilla hade alltid skrattat åt mina drömmar. Hon hade istället börjat på universitetet i Uppsala. Levt ett fritt och utsvävande liv. Helt plötsligt var hon välutbildad och fick en tjänst på Umeå universitet. I samma veva började min så vackra fasad spricka. Lennart och jag började bråka. Det var först småsaker, men dessa växte och blev stora hinder. En dag kom han hem och sa att han skulle lämna mig. Dagen efter hade han flyttat ut. Jag var chockad. Så skulle ju inte mitt liv bli. Jag trodde han skulle komma tillbaka, men snart förstod jag att det var försent. Jag såg honom och en för mig okänd kvinna tillsammans. Det var inte det att han höll om henne och log mot henne som gjorde att jag förstod. Det var att kvinnan var gravid. Höggravid. Samma dag sa jag upp lägenheten och packade ihop mina saker. Mamma och pappa erbjöd mig ett rum och jag flyttade in. Men mamma höll på att kväva mig med sina omsorger. Det kändes som jag höll på att drunkna. Gunilla som då bodde i Umeå kom hem några helger senare. Hon var lugnare och inte så provocerande som hon brukade. På kvällen kom hon in i mitt gamla flickrum. Det rum som fortfarande bar spår efter mig. Hästar, popgrupper och söta barn trängdes på de rosa väggarna. Hon tittade lite roat på utsmyckningarna.
”Tänk att här förändras inget, här finns barndomen kvar” sa hon när hon tittade på bilderna.
”Ja”, sa jag och undrade samtidigt vad hon ville.
”Anna”, fortsatte hon. ”Här kan du inte stanna. Du måste få växa upp.”
”Men”, sa jag. ”Vad ska jag göra.”
”Jag vet”, svarade hon snabbt. ”Jag har tänkt på det.”
”Va”, svarade jag. ”Du.”
”Följ med mig till Umeå”, sa hon. ”Vi tar tåget på söndag. Jag har ett extra rum i min lägenhet.”
”Va”, sa jag igen.
”Det finns lediga jobb på universitetet, med sånt som du kan, skriva brev, hålla ordning, bokföring det är du ju bra på.”
”Va”, sa jag för tredje gången och gapade stort.
”Anna, lilla söta lintott, häng med mig.” Hon rufsade om mitt korta tunna ljusa hår och petade med pekfingret på uppnäsan. En retsam gest som hon gjort hela sitt liv. Men denna gång kändes det som en kärlekshandling.
Det blev som hon sa. Jag flyttade till Umeå. I tre månader bodde jag i hennes lägenhet innan jag fick en egen. Jag fick jobb efter bara en vecka, tack vare hennes kontakter. Idag trivdes vi bra med varandra och pratade ofta. Men vi var fortfarande väldigt olika personligheter och även utseendemässigt. Hon hade mörkbrunt lockigt hår. Håret stod ofta ut åt olika håll, men det brydde hon sig inte om och hade aldrig gjort det. Hon hade trots en utseendefixerad värld verkat nöjd med hur hon såg ut. Eller i alla fall fullständigt obekymrad om detta. Men samtidigt när hon skrattade och det gjorde hon ofta, glittrade hela hon.
Jag klickad på mailet och började läsa:
Hej Anna!
Jag har tänkt på dig mycket. Vilket elände du hamnat i. De korta glimtar jag fått av dig när vi pratat har fått mig att längta efter dig. Det är svårt att prata igenom saker ordentligt per telefon eller via mail, så här kommer ett förslag:
Jag har rätt till en betald hemresa i början eller mitten av april. Jag har också rätt att byta detta mot att en anhörig får en resa till mig under samma period. Så jag vill bjuda hit dig då. Du är min närmaste anhörig och jag tror du skulle må bra av att få resa bort.
Du får gärna stanna en vecka eller så, så hinner vi prata och jag hinner visa dig Florens. Tacka ja Anna, jag längtar efter dig.
Kram Gunilla.
Jag tittade på mailet. Jag läste det en gång till. Jag tog höger hand och torkade bort den tår som sakta ville rinna nedför min kind. Gunilla, som på något sätt alltid funnits där i svårigheter. Den syster som jag under långt tid av mitt liv mest ansett vara jobbig och besvärlig. Den syster som jag nog aldrig sett under uppväxttiden. Jag kände att jag saknade henne. Jag visste redan svaret på hennes fråga. Jag tryckte på svara avsändaren och skrev:
Hej Gunilla!
Mitt svara är JAAAAAAA!
Kram Anna
Jag satt sedan och bara stirrade på skärmen. Jag log för första gången på länge.
När det började smälla i dörrarna och folk stack in huvudet i rummet och sa ”Hej”, satt jag med 19 obesvarade mail och en kopp kallt kaffe. Men det bekymrade mig inte ett dugg denna gång.
Kapitel 20 – 30 mars
Sista dagen på jobbet innan jag skulle åka iväg. Den 2 april skulle resan gå till Florens. Jag skulle stanna där i tio dagar. Gunilla hade tagit ledigt en del av dagarna, så vi kunde göra roliga saker tillsammans. Men en del dagar ville jag gå själv. Tänk att få vandra runt i Florens. Titta in på museer, stanna till vid ett café och gå efter de stenlagda gamla gränderna. Jag satt på jobbet och drömde. Det hade jag naturligtvis inte tid med när jag skulle vara borta från jobbet så länge. Skulle jag ha tagit hänsyn till jobbet, skulle resan inte alls blivit av. Men jag kände att jag behövde detta. Det var tydligen fler som tyckte det, för det hade väl aldrig varit så lätt att söka semester som denna gång. Jag kunde dessutom ta ut tre dagar i kompledighet, då det blivit en del sena kvällar den senaste tiden. Nu var det bara denna arbetsdag kvar. Avsluta och skicka vidare var min uppgift idag. Sedan skulle jag sluta med att skriva en komihåglista tills jag kom tillbaka. I kväll hade jag tvättid, så då skulle det sista tvättas. Imorgon skulle jag städa lägenheten. Det hade blivit dåligt med städande den senaste tiden. Orken hade inte räckt till. Men nu blev det av. Det är alltid skönt att komma tillbaka till en nystädad lägenhet. Sedan skulle jag packa för resan och betala räkningarna och på måndag skulle flyget gå.
Ute lyste vårsolen. Det var den vackra tiden när solen lyste genom de smutsiga fönstren och man såg snön gnistra i solskenet. Fåglarna var ivriga vid fågelborden. De började kvittra och man kände när man gick ut att solen så smått började värma kinderna. Mina ögon drogs till fönstret och jag tittade ut. Solen började också smälta en del av snön och smutsen kom fram. En del snöhögar började se grå och smutsiga ut istället för det glittrande vita. Gruset som plogbilarna skjutit iväg syntes nu tydligt.
Det knackade på dörren. Jag vände blicken mot den öppna dörren och försökte åter fokusera på jobbet. Det var en av studierektorerna som frågade efter ett dokument. Jag hav honom det och fortsatte med mitt jobb.
Timmarna gick fort denna dag och jag kände mig inte alls färdig med jobbet när jag vid sextiden slog av datorn och lämnade kontoret. På skrivbordet låg en planering- och komihåglapp som jag skulle läsa när jag kom tillbaka. Högarna lade jag i raka linjer och allt jag kunde lägga ifrån i någon hängmapp eller pärm lade jag dit. Allt för att lokalvårdarna skulle kunna dammtorka mitt rum när de hade den vanliga veckostädningen. Jag kallade det fortfarande för veckostädning trots att det numera endast var varannan vecka.
Jag stängde dörren till kontoret och gick ut. Trots att klockan var sex denna eftermiddag var det inte helt mörkt. Snart började tiden då det var ljust dygnet om. Jag tyckte om den tiden. En del hade svårt att sova på natten, då det inte var någon större skillnad på ljuset oavsett om det var dag eller natt. Men jag njöt. Jag hade aldrig gillat mörkret. Det gjorde att jag kände mig låst och instängd. Men när ljuset kom var det som om jag släpptes ut ur ett fängelse. Ljus och frihet hörde ihop.
Jag gick förbi Östra stationen på vägen hem. Där köpte jag en räkmacka från Ullas konditori. Den skulle få bli min middag denna kväll. Lättlagat och gott.
Klockan sju började min tvättid, så att ställa sig och laga någon mat, fanns det ändå inte tid med. Jag gick med raska steg mot lägenheten. Jag bodde både centralt och nära jobbet. Området hette Öst på stan och hade både gamla trähus och nyare stenbyggda hyreshus. Min lägenhet låg i ett område med lite nyare hus. En rymlig tvåa på fjärde våningen. Jag var tacksam för att den hade hiss. För det var ingen självklarhet i alla hus. Att dra upp matkassar till fjärde våningen var tungt när man fick ta trapporna. Det visste jag, då hissen hade reparerats förra året och då de hade saknat en del reservdelar hade hissen stått en hel månad. Visserligen hade detta förbättrat min kondition, men också orsakat en ryggskada som jag fått gå med till naprapaten.
Idag var jag i stort behov av hissen, då tvättstugan låg i källaren. Att bära upp och ned tvättkorgen hade jag ingen lust med. Men efter reparationen hade hissen fungerat bra.
Så kvällen var fullt inbokad. Först en räkmacka med ett glas vitt vin och sedan fick jag hänga i tvättstugan.
Kapitel 21 – 2 april
Jag vaknade tidigt denna måndag morgon. Flyget skulle inte gå förrän klockan ett, så jag hade ju möjlighet att sova ut. Men det var hopplöst. Jag var klarvaken. Det var bara att stiga upp. Jag satte på kaffebryggaren och tog fram lite yoghurt och flingor. Jag hämtade tidningen från ytterdörren och satte mig vid köksbordet och började äta och läsa. Kaffebryggaren puttrade på. Det var nog dags för avkalkning av bryggaren hann jag tänka och skrev upp det på min kom ihåglapp. Jag bar bort den tomma tallriken och bredde två mackor med smör och la på en skiva ost på den ena och kaviar på den andra. Jag plockade fram en kopp som jag fyllde med riktigt svart, starkt kaffe. Därefter satte jag mig vid bordet igen och fortsatte med tidningen, men tankarna var hela tiden någon annanstans.
Jag hann i lugn och ro äta frukost, duscha, checka in på flyget via mobilen, gå igenom packningen och ta en extra kaffepaus innan det var dags att gå ut till flygbussen. Jag kom till hållplatsen i god tid och fick stå och vänta i närmare en kvart innan bussen kom.
När jag steg på bussen tänkte jag: Äntligen på väg. Jag kände hur jag andades ut och hur munnen automatiskt omformades till ett leende.
Flygningen gick från Umeå flygplats till Stockholm Arlanda. Därefter mellanlandning i München och innan jag startade sista sträckan till Florens. Hela resan tog cirka 7 timmar, så det var en bra rutt jag fått till. Det var den billigaste med acceptabel tidsåtgång. Det var tur att det idag är så enkelt att söka fram resorna via nätet.
På Arlanda var det kort om tid, så där gällde det att springa och tränga sig före i kön till säkerhetskontrollen. Men det verkar ju vara standardförfarande vid resor från Umeå. För att slippa denna stress skulle man behöva närmare två timmar mellan flygen, men det känns som ett slöseri med tid och de gånger man råkar ha fått så gott om tid brukar kön vid säkerhetskontrollen vara fem minuter och helt plötsligt får man sitta vid gaten en och en halv timme och vänta. Fast ibland är det ju trevligt. Men denna gång var det ganska precis en timme, så det var bara att springa när vi landat på flygplatsen på terminal fyra. Det gällde att tränga sig förbi folk som gick sakta och strosade på Skycity och springa längst bort på utrikesterminalen för att ta säkerhetskontrollen längst bort, då den ofta var kortare. Det var den denna gång också, så jag tog mig snabbt igenom och hann faktiskt lukta på några parfymer innan jag gick vidare till min gate.
Jag trivdes ganska bra på flygplan. Jag var lite skrajsen vid start, men hade lärt mig att om jag satt och läste glömde jag bort detta. Jag tyckte det var en av fördelen med flygresor, ja även med tågresor. Man kunde inte göra så mycket mer än att sitta och läsa. Det enda som kunde störa var lite kaffe eller lite mat ibland. Då blev det äntligen av att läsa de böcker man inte kommit sig för tidigare. Hade nu med mig en bok av en författare som jag fått rekommenderad av min syster. Det var en sorts deckare, fast ändå inte, hon kallade det för spänningsroman och skulle visst ta upp en hel del av det kvinnliga perspektivet och hur kvinnor i andra länder kan ha det. Boken hette ”Den sjätte gudinnan” och författaren hette Karin Alfredsson och kom från Lycksele. Det var hennes fjärde bok med samma huvudperson, men det var den jag fått tag i. Om den var bra, kunde jag ju börja med de första böckerna också. Jag satt i min flygstol och säkerhetsgenomgången började. Jag plockade upp min bok och började läsa. ” Jag borde ha förstått. Redan när jag klev ut på gården kände jag att något var annorlunda.”
Det tog två sidor och sen var jag inne i boken. När jag lyfte huvudet nästa gång såg jag en flygvärdinna som ville ge mig mat. Jag var tvungen att lägga ifrån mig boken för att dra ut bordet.
Efter ett byte i München gick tiden snabbt, tack vare mitt sällskap av boken. Inflygningen startade och jag kände pirret i magen av längtan. Tänk att det kunde kännas så kul att träffa sin syster, det är klart att miljön gjorde att det var extra roligt, men att träffa Gunilla det kändes speciellt. Vilket slöseri med tiden när vi inte förstått varandra. En syster som fanns vid sin sida och kunde stötta i rätt ögonblick, var värt mer än guld. Sen att hon dessutom kunde säga sanningen, den sanning man inte ville veta av var ju baksidan av myntet. Eller helt enkelt det som gjorde det till en stabil vänskap.
Klockan närmade sig åtta på kvällen när inflygningen började. Flygvärdinnorna gick runt och delade ut varma, våta servetter. Det kändes skönt att få fukta kinderna och pannan med den varma servetten. Boken hade varit ett bra sällskap och givit nya kunskaper om liv som var okända för mig. Jag stoppade ned boken i väskan och plockade istället upp en hårborste och borstade ut håret. Tog sedan upp en liten fickspegel och läppstiftet. Lade på lite extra på läpparna av läppstiftet och lutade mig därefter bakåt i sätet. Nu var jag redo. Florens och Gunilla hhär kommer jag!
Kapitel 22- 3 april
Kvällen hade blivit sen. Gunilla hade bullat upp med ostar, korvar, frukt och vin. Vi hade suttit långt in på småtimmarna och bara pratat. När vi äntligen hade krupit i sängs hade gryningen varit nära.
Jag vaknade av solstrålar i ansiktet. Små piggar av ljusstrålar som hoppade mellan ögonen och hakan. Jag sträckte på mig och njöt av att kunna ta det lugnt. Sen blev nyfikenheten för stor och jag steg upp. Jag gick fram till fönstret och kikade bakom gardinen. Solen var framme, ett hektiskt liv av bilar, fotgängare och cyklister kunde jag se nere på gatan. När jag stod där kände jag kaffedoften från köket, så mina steg drogs automatiskt mot doften.
”God morgon, hoppas du sovit gott”, kom det från Gunilla samtidigt som hon tuggade på en bit bröd.
”Ta för dig av överflödet”, fortsatte hon och pekade mot bänken där bröd, ost och tomater stod framme.
Köket var egentligen bara en liten kokvrå med spis med två plattor, en diskho och ett pyttelitet kylskåp. Ingen ugn, inga avläggningsytor och bara ett litet skåp.
Ovanför spisen fanns en liten hylla med 2 pannor och 1 liten stekpanna. I en burk som hängde på väggen fanns stekspade, visp, korkskruvs öppnare och några slevar. I en annan burk fanns två knivar.
Kokvrån mynnade ut i ett vardagsrum där det fanns ett litet köksbord och tre stolar. Där fanns också en byrå där kaffebryggaren stod och där hon nu även ställt brödet och pålägget. Sedan fanns en liten soffa och en tv i vardagsrummet. Att möblerna hade ingått i hyran av lägenheten förstod jag snabbt. Det var gammalt, slitet och opersonligt och ganska likt Gunilla att inte piffa till det. Sådant var inte viktigt för henne. Ofta räckte det med att hon fanns i rummet, så tappade det sin opersonliga stil och verkade sjuda av liv.
Jag tog för mig av kaffet och gjorde en macka och satte mig bredvid Gunilla. Vi satt först tysta och åt och för att sakta vakna till liv. Gunilla drack upp det sista av sitt kaffe och satte ned koppen.
”Jag har en plan för dagen,” började hon och tittade med plirande ögon på mig.
”Jaha, ” svarade jag samtidigt som jag tuggade på en ostmacka.
Jag tog en klunk till av kaffet innan jag fortsatte.
”Vad har du tänkt då?”
Jag tittade på Gunilla med en nyfiken blick.
Gunilla böjde sig ned och plockade upp något som låg under stolen. Det var ett par joggingskor och hon log triumferande.
” Först blir det en joggingtur, sen en guidad tur på universitetet.”
”Oj” blev mitt svar.
”Tja, när var du ute och sprang sist?” Hon tittade på mig.
”Du har rätt, alldeles för länge sen. Ska faktiskt bli skönt.” Jag reste mig därefter och ställde ner koppen i diskhon.
”Om du plockar undan, kan jag diska sen” fortsatte jag.
”Toppen. Men disken tar vi efter joggingturen” kom det från Gunilla samtidigt som hon plockade undan frukosten.
Jag gick till mitt rum och plockade fram joggingskorna och träningskläderna. Borstade tänderna och drack vatten. Jag plockade fram mitt vätskebälte och fyllde på med lite vatten. Gunilla väntade i köket färdigklädd.
”Vi tar bussen ned till Cascineparken, så vi slipper springa i all trafik”, sa hon och stoppade ned ett busskort.
Vi promenerade en bit fram till en busshållplats som hade en busslinje som gick raka vägen till parken.
Parken var vidsträckt med många vägar för bilar, men även härliga gångvägar i lummiga snår och över vidsträckta gräsplaner, där vi mötte många som joggade och promenerade. Vädret var lite halvmulet och kanske 15 grader, precis lagom för en joggingtur.
”När var du ute sist och sprang”, frågade Gunilla mig?
”Det var länge sen” svarade jag. ”Det är ju hopplöst med kylan och isen just nu. Tänkte köpa icebuggers för att kunna springa på halt underlag, men jag har tvekat. Både för att de är så dyra och för att jag hellre tränar inomhus under vintern.”
”Och när tränade du inomhus sist då”, fortsatte hon.
”Längesen”, jag tvekade lite innan jag fortsatte. ” Jag har blivit lite folkskygg nu för tiden. Jag gick dit några gånger i februari och varje gång kom folk fram till mig och frågade: Hört nåt om Konrad? Vad säger polisen? Hur har ni det på institutionen?”
Jag skakade på huvudet.
”Jag orkade inte svara på dessa frågor mer, jag fick nog av dem på jobbet.” Jag tystnade och koncentrerade mig på att springa istället.
Gunilla sprang tyst bredvid mig.
”Förstår att det varit tufft. Jag skulle nog också vilja fråga ut dig, men jag klarar mig. Berätta för mig det du vill, du är ju här för att må bra.” Hon tittade på mig och log.
”Men först ska du få slita, nu ökar vi tempot!”
Hon kikade på mig och ökade steglängden.
Jag hakade på, men nog kändes det av att jag tränat så dåligt senaste tiden. Det gick inte länge så måste jag sakta ned igen.
Eftermiddagen gick åt att vandra mellan olika gamla byggnader som tillhörde universitetet. Stenbyggnader i rött och i gult och i olika skick. Universitetet var utspridd över hela stan och hade fem olika fakulteter och närmare 70 olika institutioner. Just den fakultet som Gunilla var på, med geografi, historia och pedagogik låg ganska centralt i Florens. Efter två timmars vandrande stannade vi på en restaurang och åt en pastatallrik. Trots att man blev trött i benen av alla stentrappor och kände sig lite bortkommen bland alla italienska hälsningsfraser, så var det intressant att se hur andra universitet såg ut. Som administratör fick man inte så ofta besöka andra universitet och speciellt inte utomlands.
Gunilla berättade historien om Florens universitet, som startades redan på 1600-talet och som slagits med Pisa om vem som skulle få ha universitetet.
” Det finns otroligt gamla och vackra byggnader” berättade Gunilla. ”På vissa av universiteten finns det utvecklat gamla gångar mellan olika byggnader. Jag tror att idag finns det nog flera underjordiska gångar som ingen känner till.”
”Spännande”, svarade jag. ”Fast känner jag studenterna rätt, så hittar de till de flesta gömda ställen. De kan ju starta några svartklubbar där.”
”Som de gör i Umeå, menar du?” Gunilla hällde upp lite vatten i glaset samtidigt som hon pratade. ”Hörde att det hade startats några sådana i universitetslokalerna där.”
”Fast dom kände visst även taxichaffisarna till. Det var väl bara vi anställda som inte hade någon aning.” Jag la ifrån gaffel och kniv och lutade mig bakåt.
Solen lyste och värmde mig i nacken. Jag njöt av värmen och lugnet som sänkte sig i
min kropp, trots att omgivningen bestod av många ljud och människor. Men här kunde jag koppla av, ingen frågade efter mig, ingen slet i mig för att få något gjort och ingen var nyfiken på försvinnandet. Här var jag okänd, samtidigt som jag var känd av Gunilla. Men hon kände till hela min historia, inte bara min tid som tjänsteman på universitetet.
”Medici hette familjen i Pisa” fortsatte Gunilla sin historielektion, ”som ville ha universitetet i Pisa. Men 1936 beslutade italienska staten att det var i Florens detta universitet skulle ligga.”
”Finns det en odontologisk institution här?”, undrade jag. ”Så jag vet om någon på min institution undrar.”
”Ja, här finns nog alla inriktningar. Tandläkare, läkare, filosofiska, tekniska, ja, allt man kan önska. Men de har inget samlat campus som i Umeå.”
”Ja, det har jag redan märkt,” påpekade jag och gned mig på benen som värkte efter promenaden runt olika byggnader och naturligtvis även av joggingturen.
”Men tandläkardelen av universitetet, tillsammans med läkarutbildningen ligger längre bort från centrum. Det är där de gamla ursprungliga universitetsbyggnaderna finns.” Hon pekade åt ett håll samtidigt som hon pratade.
”Med sina svartklubbar, eller vad som nu finns i gångarna,” avslutade hon skrattande.
Vi reste oss och gick tillbaka till hennes lägenhet. Hon behövde jobba någon timme och jag längtade att få slänga mig i sängen och bara få ligga och läsa en bok ett tag. Vi skulle sedan gå ut och äta en god middag på kvällen.
Kapitel 23 – 4 april
Idag hade Gunilla hyrt en bil och vi skulle ut i omgivningarna. Vi hade bestämt att vi skulle åka till San Gimignano som låg ungefär fem mil från Toscana. Det var en gammal by som var omringad av murar. Vacker, men naturligtvis en riktig turistfälla.
Det var roligt att få åka iväg med bilen. Man såg de vackra vyerna som Toscana är känd för. Kulligt och grönskande. Då det bara var april än, så fanns inga solrosor än som man ofta såg på bilderna från Toscana, då de inte blommande förrän i juli. Jag såg några vackra olivträd och Gunilla pekade ut några vingårdar som låg efter vägen. Efter drygt en timmes körning var vi framme vid byn. Vi parkerade bilen på en av de många parkeringsplatserna som fanns utanför den muromringade byn.
”Den här byn är nog mest känd för alla sina torn,” började Gunilla.
Jag tittade mot staden. Några torn kunde jag se men inte var de så många.
”Idag finns det 14 torn kvar, men det fanns tidigare 72 torn”. Gunilla tystnade och tittade över byn.
”72 torn, men hur kunde det rymmas så många och varför”, undrade jag.
”Tja, du vet, ju fler torn desto finare. Det visade att det var en mäktig stad. Fast idag kallar jag det för en by. Det var en av de få orterna som blev skonade i andra världskriget. För att den var så vacker, säger dom som bor här.” Gunilla tittade på mig och log. ”Men andra sa att det var för att nazisterna hade ett högkvarter där”, fortsatte hon.
”Hade dom det?”, undrade jag.
”Det vet man inte”, svarade Gunilla. ”En del säger att det fortfarande finns kvar och används som samlingslokal för en nazistfalang, men ingen vet med säkerhet”.
”Dags att gå in, här kan vi ju inte hänga längre.” Hon tog mig under armen och drog iväg mig mot ingången.
Vi gick in genom en av stadsportarna. Stadsmuren var en tjock stenmur och ingången genom porten var rundat som ett valv. Vi kom från det mörka valvet ut i solen på en kullerstensgata. Vid denna gata var de gamla stenhusen omgjorda till affärer och gatan var en riktig shoppinggata. Turistbutiker med souvenirer, en väskaffär, glassbutik, vinaffär, leksaksaffär etc. Jag fastnade i väskaffären och hittade fina väskor i äkta läder. Gunilla hittade en snygg ryggsäck i samma butik och köpte den utan betänketid. Själv valde jag mellan tre olika handväskor. En som liknade en gammeldags doktorsväska i brunt läder, en som var en liten ryggsäck som kunde göras om till axelväska i blått och en färgglad handväska med axelrem som hade hur många fack som helst och rymde både en extra kofta eller en liten dator. Alla var så fina och jag kunde inte bestämma mig. Gunilla ställde sig bredvid mig och jag berättade om de olika fördelarna med väskorna. Hon tittade på väskorna och sedan på mig.
” Blunda och se dig med väskorna i handen, när känns det bäst? Då vet du vilken väska du ska ta”, sa hon.
”Äh, så enkelt är det inte”, replikerade jag. ” Vore det så enkelt skulle jag inte stå här och fundera”.
Men trots detta så blundade jag och gjorde som hon sa. Hon hade rätt. Helt plötsligt visste jag vilken jag innerst inne ville ha. Jag tog den färgglada och gick till kassan.
Gunilla stod med ett leende på läpparna och artikulerade ”vad var det jag sa” åt mig.
Jag skakade på huvudet, men var samtidigt väldigt nöjd med mitt inköp.
Vi gick vidare mot en utkiksplats i utkanten av byn. Vi klättrade upp för trapporna och fick en fin utsikt både ut över landskapet som böljade med åkerjord och några enstaka gårdar utslängda på slätterna. På andra sidan såg vi över byn och kunde räkna in alla 14 tornen och såg en fin kyrka som vi bestämde att besöka.
Vi vände tillbaka och gick nedför trapporna tillbaka till de trånga kullerstensgatorna. Utanför en port stod en stor grupp människor.
”Det är här toaletterna finns”, berättade Gunilla. ”Ska vi sälla oss till sällskapet”, undrade hon.
Jag nickade och vi ställde oss sist i kön, som de väluppfostrade svenskar vi är.
Vi stod där och pratade med varandra när jag i ögonvrån såg någon bekant. Jag vände mig om.
” Mr Schatten”, ropade jag. Hello! ”Mr Schatten”, ropade jag igen.
Gunilla tittade på mig och på mannen som snabbt gick iväg.
”Vad han fick bråttom, hur känner du honom? ”, undrade hon.
”Han brukar komma till Umeå och jobba ihop med Konrad, de har ett stort forskningsprojekt tillsammans”, svarade jag. ”Vad konstigt att han gick iväg”.
Jag skakade fundersamt på huvudet.
”Jag tror att han både såg och hörde mig”, fortsatte jag.
”Ja, det tror jag, men jag såg hur han ökade takten när du ropade”, sa Gunilla.
Vi blev avbrutna i vår diskussion av att vi kom in i den åtråvärda toaletten.
Det var sedan dags för lunch och vi satte oss på en uteservering vid ett torg.
”Berätta för mig vem mannen var”, började Gunilla. ”Hur kände han Konrad och vilka projekt hade de tillsammans?”.
Jag tittade på Gunilla och funderade ett tag.
”Tja, faktiskt en svår fråga”, började jag. Jag satt tyst ett tag innan jag fortsatte.
” Mr Schatten och Konrad tror jag är med i ett internationellt nätverk tillsammans. Men jag har väldigt knapphändig information om detta. Mr Schatten har kommit till Umeå några gånger och suttit med Konrad i möten. Konrad brukar säga att det är planeringsträffar. I vanliga fall vid sådana tillfällen brukar Konrad be mig ordna allt det praktiska. Boka lokaler, ordna fika och lunch och kopiera papper etc. Men aldrig vid dessa träffar. Jag har frågat honom någon gång om jag ska ordna nåt åt dem, men han säger att de är ju bara två, så det fixar han själv.”
Jag tittade upp på Gunilla som såg tankfull ut.
”Låter konstigt tycker jag”, kom det från henne. ”All vår tid ska ju redovisas i olika projekt och alla kostnader godkännas av överordnad.” Hon tittade på mig. ”Men om det är några kostnader på nätverket måste du väl se dem, eller hur?”
Jag nickade och svarade.
”Just det, alla kostnader går ju via mig, men det är det som är så konstigt. Det är aldrig några kostnader. Inte ens när Konrad reser iväg till ett nätverksmöte, ingenting.”
”Men”, började Gunilla. Sen skakade hon på huvudet och satt tyst.
Jag tog en klunk av vattnet och tittade på henne.
”En gång var jag ner i arkivet”, fortsatte jag berätta, ”arkivet är ju nere i kulverten, så det är inte ofta jag möter någon där nere. Men denna gång såg jag ryggen av Konrad och Mr Schatten gående åt andra hållet i kulverten. De var alldeles tysta, sa inte ett ord och jag skulle inte ha sett att det var de som gick där om jag inte känt igen Konrads cardigan. Om man går åt det hållet kommer man till universitetssjukhuset. Men varför skulle dom dit? Dessutom var det i maj och då är det mycket skönare att gå utomhus.”
Jag tystnade.
”Jag tänker på hans namn”, kom det från Gunilla. ”Tyska är inte mitt bästa språk, men lite kan jag och på tyska finns ett ord som heter schatten och det betyder skugga. Ganska likt shadow på engelska. Skugga. Vem heter herr Skugga? Är det verkligen hans namn?” Hon tystnade och tittade på mig.
Ute började det blåsa och luften kändes kyligare. Vi tittade upp mot himlen och såg att mörka moln drog över skyn.
”Dags att åka tillbaka, tror jag”, kom det från Gunilla.
Vi vandrade iväg till bilen och just när vi satt oss i bilen började regnet.
Samtidigt som Gunilla startade bilen ringde hennes mobil. Hon lyfte mobilen mot örat och svarade. Jag satte på mig bilbältet och satt och beundrade min nya väska.
” Va, säger du,” utbrast Gunilla högt. ”Nej, så hemskt! Naturligtvis, vi ordnar det.”
Jag tittade på henne. Hon pratade högt, ansiktet var rött. Vad hade hänt.
”Jag ringer när vi bokat biljetter,” avslutade hon samtalet med.
Hon vände sig mot mig, jag såg tårar i ögonen.
”Vad har hänt!” undrade jag. ”Gunilla vad är det?”
”Pappa har fått en hjärtinfarkt, han ligger på lasarettet”.
”Nej,” kom ett utrop från mig. ”Allvarligt?”.
”Det var moster Eva som ringde, hon var med mamma på lasarettet. Det var mycket allvarligt. Han måste opereras imorgon. Utgången var osäker.” avslutade hon.
”Kan han dö?” Jag hörde hur min röst darrade.
”Ja,” svarade Gunilla sakta. ”Men han ska opereras och lyckas operationen, så kan han bli bra, men om inte..” hon tystnade.
”Jag lovade moster Eva att vi snarast skulle boka biljetter hem, mamma är helt förstörd, hon behöver oss.” Gunilla tystnade och började backa ut från parkeringen.
”Nu skyndar vi oss hem och fixar biljetter”, avslutade hon med.
Bilfärden hem var hemsk. Gunilla körde för fort och i huvudet snurrade bara tankarna på pappa. Hur skulle det gå.
Väl hemma i Gunillas lägenhet var hon effektiv. Hon hade inom en kvart efter vi kommit hem ordnat biljetter från Florens till Örebro.
Vi skulle åka klockan 17.10 samma eftermiddag till Arlanda och ta tåget från Arlanda till Örebro halv sju imorgon bitti. Då var vi framme i Örebro strax efter klockan nio.
”Vilken tid skulle pappa opereras?” undrade jag.
”Vid tiotiden imorgon, tror jag” svarade Gunilla. ”Så vi skulle hinna dit före, vilket känns skönt”, fortsatte hon.
Ja, så vi hann ta avsked av honom tänkte jag, men sa det inte högt. Om jag inte pratade om döden fanns den inte. Så hade jag gjort i hela mitt liv. Låtit bli att tala om det tunga och hoppades att det inte fanns om jag inte pratade om det.
”Om han inte klarar operationen, hinner vi i alla fall ta avsked av honom, det känns skönt” kom det från Gunilla.
Gunilla som aldrig backat från det svåra.
Jag gick fram till henne och kramade henne. Vi stod länge och höll om varandra.
”Packa” kom det plötsligt från Gunilla. ”Vi måste packa nu!” hon sprang ut till ett förråd och kom tillbaka med en resväska.
”Taxi, måste vi också ha” fortsatte hon och tog snabbt fram mobilen och ringde.
Jag gick till mitt rum och plockade snabbt ihop de saker jag hade. På en kvart var jag färdig. Gunilla rusade runt och slet fram kläder hon skulle ha med sig som skulle passa det lite svalare vädret i Sverige. Hur länge vi skulle vara där visste ju ingen av oss, men jag hade ju inget annat att ta med än det jag tagit med till Florens.
”Här” sa Gunilla och räckte mig en kofta och två tröjor. ”Du kan behöva det i Örebro”.
Jag tog emot kläderna och öppnade min väska och stoppade ned dem.
”Kan du ringa till moster Eva och meddela restiderna, så kan hon skicka morbror Rolf att hämta oss på järnvägsstationen” ropade Gunilla från sitt rum.
Jag ringde och fick inte tag i moster Eva, då hon var på lasarettet med mamma, men morbror Rolf lovade att hämta oss.
Jag gick till kaffebryggaren och satte på lite kaffe. Sökte i hennes skåp och hittade lite bröd och gjorde oss varsin macka.
”Kaffe” ropade jag åt Gunilla.
Hon kom gående med resväskan i handen.
”Underbart, precis vad jag behöver. Taxin kommer om en halvtimme och jag är nästan klar”. Gunilla släppte väskan och sjönk ned bredvid mig.
Vi drack vårt kaffe under tystnad.
”Pass, mobil, mobilladdare, plånbok” rabblade Gunilla. ”Ja, då är allt klart, ska bara meddela jobbet och be grannen se till lägenheten.”
Hon reste sig och samtidigt som hon ringde i mobilen gick hon ut i trapphuset.
När jag plockat bort efter kaffet och diskat kom Gunilla tillbaka. Vi tog på en jacka och tog väskan med oss ned till den väntande taxin.
Kapitel 24 – 5 april
Morbror Rolf stod vid sin bil och väntade på oss. Han lyfte handen försiktigt till en hälsning när han såg oss. Vi sprang fram som två tonårsflickor till honom och kramade om honom.
”Något nytt?”, undrade Gunilla.
”Nä, inga förändringar under natten”, svarade Rolf och tog vår packning och la in den i bagaget. ”Men det är bäst vi skyndar oss så vi hinner fram innan operationen,” fortsatte han.
På lasarettet ledde han oss raka vägen fram till pappas rum. Han hade enskild sal och därinne låg en blek gammal man kopplad till en massa slangar. Vi tvekade innan vi steg in. Det där kunde ju inte vara pappa.
”Anna, Gunilla!” mamma reste sig från en stol och höll ut sina armar. Även hon var blek och såg minst tio år äldre ut än när vi träffade henne sist.
Hon tog oss i var sin hand och drog oss närmare mannen i sängen.
”Rune” sa hon med varm röst. ”Ser du vem som är här?”
Ögonen öppnades helt sakta på mannen. Pappas klarblå ögon med en liten brun prick i vänstra ögat kände jag igen. Han sträckte sakta fram sin hand mot oss. Både jag och Gunilla släppte mammas hand och tog tag i pappas. Gunilla böjde sig försiktigt fram och gav honom en kram och tog sedan ett steg åt sidan, så jag också kunde krama om honom. Han kändes fuktig och luktade sjukdom. Men jag kände hans grova hand som klappade mitt huvud och mina ögon började sakta rinna.
”Pappa” sa jag hjälplöst.
Vi tog sedan var sin stol, jag, Gunilla och mamma och satte oss så nära pappa vi kunde. Jag såg att hans mungipa sakta drogs uppåt och sedan stängde han ögonen igen.
Det var dags för hans operation, så stunden tillsammans blev inte långvarig. När dom dragit iväg med pappa stod vi där alla tre med armarna om varandra och tårarna rann från allas ögon.
Det knackade på dörren och en sköterska kom in med kaffe och smörgås till oss och med dem kom moster Eva och morbror Rolf.
Trots oron för operationen kände vi alla att vi var hungriga och åt och drack medan vi talade tyst med varandra. Det var lite begravningsstämning och ingen tordes höja rösten. Jag såg på mamma. Från hennes ögon rann tårar och hon såg trött ut.
”Ska du inte passa på att vila lite mamma” sa jag.
Hon tittade på mig och skakade på huvudet.
”Jag kan inte” svarade hon. ”Så fort jag stänger ögonen så kommer mardrömmen att pappa inte ska klara sig”. Hon skakade på huvudet igen.
”Men vi kanske ska ta en promenad här på lasarettet, så vi får nåt annat att tänka på” kom det från Gunilla.
”Bra ide” sa jag.
”Men jag ser så hemsk ut, okammad och svullna ögon, jag vill inte visa mig bland folk” svarade mamma.
”Det fixar vi” svarade Gunilla och plockade fram en kam och började kamma mammas hår. Sen baddade hon mammas ögon i kallt vatten och la på lite mascara.
”Nu kan vi gå” sa hon sen.
Jag och Gunilla tog mamma under armarna på var sin sida och började gå. Vi tittade på folk, kikade ut och kommenterade vädret och gick förbi kiosken och köpte både en tidning och lite frukt. På vägen tillbaka såg jag en skylt om andaktsrum.
”Ska vi gå in här och tända ett ljus för pappa” frågade jag.
Mamma tvekade och sa sedan.
”Skulle vara trevligt, men vi har varit borta så länge, tänk om dom har nåt att meddela oss och ingen är där.”
”Gå in du och Anna, så går jag tillbaka till rummet” kom det från Gunilla.
Jag tog mamma under armen och vi gick in. Tystnaden var nästan påträngande efter allt sorl som hade hörts ute i korridorerna. Vid ingången stod en ljusbärare och bredvid låg ett flertal ljus. Vi tog varsitt ljus och tände det. Sedan stod vi tysta och såg på ljuset och mamma knäppte händerna och mumlade något som lät som en bön.
Vi gick fram till en bänk och satte oss. Tystnaden ersattes av orgelmusik som sakta svepte in över rummet. Det var en vacker men litet sorgsen melodi. Jag kände igen den från den tid då jag gått i kyrkan, men kunde inte placera den. Lika oväntat som musiken startat så tystnade den igen. En flicka kom gående fram till oss.
”Hej, jag såg er inte” viskade hon. ”Är det okej för er om jag tränar lite på orgeln” frågade hon.
Jag nickade åt henne.
”Vänta”, sa jag och grep tag i henne innan hon gick. ”Vad heter psalmen du nyss spelade”.
”Var inte rädd” svarade hon och tog en psalmbok från bänken och slog upp den och gav den till mig. ”Den där” sa hon och pekade på en sida.
Jag tittade i psalmboken och läste psalmen som jag såg var skriven av Ylva Eggehorn.
Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd i sanden finns det spår.
Medan jag läste texten fylldes jag av ett lugn. Det skulle ordna sig.
Så klack det till i mig. Konrad, jag skulle tända ett ljus för honom också. För helt plötsligt visste jag att han levde. Jag viskade till mamma att jag skulle tända ett ljus till. Hon nickade bara mot mig.
Jag reste mig och tände ett ljus till Konrad. Medan jag tittade på ljuslågan tänkte jag på texten.
Var inte rädd i sanden finns det spår.
Konrad levde det var jag nu helt övertygad om, men vad hade hänt honom. Jag kom att tänka på Mr Schatten som jag mött som inte velat träffa mig. Mr Schatten eller Herr Skugga om jag översatte det till svenska. Vilket konstigt namn egentligen. Var det verkligen hans riktiga namn? Var han inblandad i detta? Vad gjorde han i Italien egentligen? Många frågetecken. Alldeles för många.
Då rycktes dörren upp och Gunilla kom in.
”Han mår bra, operationen har gått bra”.
Nästa del kommer här.
Kommentera gärna, jätteroligt om du lämnar en kommentar.
Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!
