Läs berättelsen om Konrad. Jag lägger ut nya kapitel två till tre gånger i veckan.
Här finns förra avsnittet om du missat det. Förra avsnittet.
Kapitel 3
Det blev inte mycket mer jobbat denna kväll. Jag försökte koncentrera mig. Men hela tiden tänkte jag på Professor Björk. För att i nästa ögonblick skaka på huvudet. Inte hade det hänt honom något. Han skulle säkert dyka upp. Men det var så olikt honom. Någonting var fel.
Telefonen ringde. Det var Katarina igen.
”Jag har polisen här”, sa hon. ”De kommer upp till jobbet nu. De vill se hans rum och bilen. Kan du öppna för dem?”
”Ja, det går bra. Jag går ner till ytterdörren och öppnar.”
Jag la på telefonen. Jag frös. Det kändes så overkligt. Vad hade hänt. Jag tog på mig en kofta. Jag hade alltid en extra kofta vid skrivbordet. En del dagar var det så kallt på kontoret. Det gällde speciellt måndagar. Jag tror att de drog ner värmen under helgen och på måndagar hann aldrig temperaturen gå upp till det normala. Det kunde ju också bero på att man vant sig vid en annan temperatur under helgen. Att man hade det varmare hemma än vad man hade på jobbet. Men nu var det inte måndag, men jag frös ändå. Koftan var varm, men denna gång hjälpte det inte. Jag fortsatte att frysa.
Jag gick ut från kontoret och ut i trapphuset. Jag gick ner två våningar och sedan till höger fram till ytterdörren. Vi måste dra kort i dörren och knappa in en kod för att ta oss in efter klockan fem. Jag hade för säkerhetsskull tagit med mig kortet. Om jag av misstag skulle stänga igen dörren när jag gått ut skulle jag inte ta mig in igen. Det hade hänt mig en gång förut.
Den gången skulle jag bara gå till fiket för att köpa en macka, men så såg jag en bekant på väg ut. Jag stoppade henne och började prata. Hur det än var, så råkade jag följa med henne ut under tiden vi pratade. Helt plötsligt står jag där utomhus, med en ostmacka i händerna och dörren in är låst. Utan mobiltelefon eller kort. Min bekant hade inte heller ett kort med sig. Som tur var, var det sommar denna gång. Idag var det 15 grader kallt och vinter. Ville inte göra om samma misstag idag.
Jag tog mig in till slut den gången. Jag gick runt huset tills jag hittade ett fönster det lyste i. Där knackade jag på och han som satt där gick och öppnade dörren åt mig.
Jag tittade ut genom dörren och kunde se en polisbil komma körande. Jag öppnade dörren, så de kunde se var de skulle gå in. I baksätet på bilen satt Katarina. En polisman hjälpte henne ut. Hon tittade på mig och nickade. Hennes min var sammanbiten och koncentrerad. Det var två polismän som följde henne. De gick in alla tre och sedan räckte den ena polismannen handen till mig. Det var han som kört bilen.
”Kalle Jansson heter jag ”, sa han.
”Anna Mosshed,” svarade jag och tittade på honom.
Det var inte ofta man såg en polis på så nära håll. Han var väl i ungefär min ålder mellan 40 och 45 år. Stämde inte alls in med hur de brukade se ut i polisfilmer. Han såg ut som en ganska vanlig svensk kille med sitt ljusa hår.
Katarina kom fram och jag kramade om henne. Hon höll kvar kramen längre än man brukar.
Vi gick upp till mitt kontor på fjärde våningen. Hela vägen upp pratade den polis som hette Kalle med mig.
”Jobbar du alltid så här sent”, undrade han.
”Nä, svarade jag, men jag ville göra klart fakturorna innan jag gick hem”.
”Men väntar inte någon familj hemma på dig?”, fortsatte han frågande.
”Nä”, svarade jag. ”Jag har ingen familj, är skild sedan 12 år”.
”Hur länge har du jobbat här då?” kom nästa fråga.
”Ungefär 10 år” svarade jag.
”Och Konrad Björk då? Hur länge har han jobbat här? ”
”Vi började ungefär samtidigt”, svarade jag. ”Jag tror han kom två månader före mig”.
Kan du inte berätta lite om ditt och hans jobb?” fortsatte Kalle att fråga.
Jag började berätta om att jag börjat där för ungefär tio år sedan. Jag började som institutionssekreterare, men titeln var numera ekonomiadministratör. Det var ungefär samma jobb, fast idag var det inte några kopieringar, då alla skrev ut sina dokument själva. Det var dessutom mer ekonomi allt från fakturor till bokslut. Men i övrigt var man en allt i allo på institutionen. Från att beställa fika till möten, hämta folk vid flygplats eller järnvägsstation, ringa olika samtal och försöka hålla reda på olika tider för möten och stopptider för ekonomi etc.
Institutionen som förut kallades för tandläkarhögskolan kallades idag för institutionen för odontologi och vi var ca 120 anställda uppdelade på 8 avdelningar.
Den avdelning som jag och Konrad Björk jobbar som professor på är Cariologi. Själv delade jag tiden mellan den avdelningen samt den administrativa avdelningen där prefekten satt.
”Så Konrad Björks jobb är professor, men jag tyckte någon kallade honom dekan”, undrade Kalle.
”Ja, det stämmer”, svarade jag. ”Att vara dekan är att man blir vald för fyra år att representera medicinska fakulteten”
”Vad menar du med att representera”, undrade den andra polismannen.
”Ja, han är egentligen chef över hela medicinska fakulteten och sitter med i rektors ledningsråd”, svarade jag.
”Men vad är en fakultet” undrade Kalle.
”Universitetet består av centrala administrationen, fyra fakulteter och lärarhögskolan” började jag. Varje fakultet består av en del institutioner som t.ex. vår som kallas institutionen för Odontologi och de stora institutionerna kan dessutom bestå av några avdelningar.”
”OK” Kalle suckade. ”Inte lätt att förstå sig på den akademiska världen”.
”Nä”, svarade jag och skrattade till. ”Och ändå har jag bara nämnt en bråkdel”.
När jag hunnit så långt var vi framme vid Professor Björks och mitt kontor. Vägg i vägg låg de. Mitt rum med en hög papper i exakt vinkel och hans rum med pappershögar över hela skrivbordet. Jag låste upp hans kontor och polismännen gick in. De frågade om det såg ut som vanligt och var almanackan var. Jag sa att det gjorde det och pekade ut almanackan.
”Fast, sa jag, en sak är inte sig lik. Det är mobiltelefonen. Han brukar aldrig lämna den. Den brukar vara som fastsydd på honom.”
Jag pekade var den låg. De fortsatte att titta en del i rummet.
”Jag tittar bara i detta läge”, sa polismannen som hette Kalle, ”om han inte kommer tillbaka, ska vi skicka hit någon från tekniska. Så det är bra om du inte rör så mycket härinne i fortsättningen.”
Jag nickade bara, det kändes så overkligt.
”Ska vi gå ut till bilen”, fortsatte Kalle.
Jag plockade med mig bilnyckeln från hans skrivbordslåda och tog på mig ytterkläderna. Kortet till dörren satte jag i fickan.
Jag gick först och visade vägen och de andra gick efter mig. Det hade börjat blåsa och snön yrde. Jag drog upp halsduken över näsan och drog igen dragkedjan.
När vi kom fram till bilen gav jag nyckeln till Kalle. Han tryckte på knappen och bilen öppnades.
Han tittade in i bilen. Den andra polismannen tog bilnyckeln av honom och öppnade bagageluckan. Båda sökte i bilen, mest genom att titta. Men då det var kallt ute hade ju båda handskar på sig, så det kunde öppna luckor och lyfta på mattor och de gjorde de lite försiktigt.
Efter några minuter stängde de dörrarna och luckan. Kalle låste bilen och vände sig till Katarina.
”Vi tänkte behålla bilnyckeln, är det ok?” Frågade han henne.
Katarina bara nickade men sa inget, men jag såg en tår på sidan om kinden och lade armarna om henne.
Vi gick tillbaka i samlad tropp. Vi gick upp till kontoret en sväng och de tittade en sista gång in i Konrads kontor.
”Vi är färdiga nu,” sa Kalle.
Han vände sig därefter till Katarina.
”Vi kan skjutsa hem dig nu. Det finns inget mer vi kan göra just för stunden.”
”Men,” Katarina snyftade fram,” men var är han. Ska ni inte söka efter honom?”
”Det ska vi,” svarade Kalle. ”Men ikväll kan vi inte göra mer. Om han inte kommit tillbaka imorgon ska vi försöka få hit en hundpatrull, samt några från tekniska roteln som får titta igenom rummet och bilen ordentligt.”
”Har du någon som kan vara hos dig i natt,” fortsatte han vänd mot Katarina.
Hon skakade på huvudet.
”Jag kan komma till dig, sa jag åt Katarina. Men jag måste hem först och hämta några saker.”
”Blir det bra,” frågade Kalle Katarina.
Hon bara nickade.
”Om du följer med oss kan vi skjutsa hem dig först och hämta sakerna och sen fortsätter vi mot Björks hus,” sa Kalle, men denna gång vänd mot mig.
”Det blir bra”, sa jag, ”ska bara släcka och stänga efter mig.”
Kapitel 4
Torsdag 5 feb kl. 08:00
På natten hade jag hört steg på som vandrat runt i huset. Jag steg upp vid ett-tiden och såg Katarina gående med tårarna rinnande på kinderna. Hon hade viftat i väg mig och tydligt visat att hon ville vara ifred. Vid fyratiden hade jag hört hur hon gått in i sitt rum, så jag tror hon somnade då. Jag hade slumrat till då och då och när Katarina vandrat runt och när hon tystnade somnade jag ordentligt. När telefonen ringde den morgonen sov vi båda två.
Katarina hoppade upp och rusade mot telefonen. Jag hörde hur besviken hon blev när hon svarade. Hon blev kortfattad och svarade bara ja och nej. När samtalet var slut la hon sakta ner luren och satte sig. Tårarna kom rinnande och hon satte händerna för ansiktet. Jag gick fram till henne och höll om henne. Efter några minuter minskade tårarna och hon tittade på mig.
”Polisen kommer hit om ett tag, vi måste klä på oss”, sa hon.
”Om du ställer dig i duschen, så fixar jag lite kaffe och frukost”, svarade jag.
Hon reste sig och gick sakta mot duschen. Jag öppnade skåp i köket och sökte efter kaffe och när jag hittat det satte jag på en kanna kaffe. Sen tog jag fram en tallrik och hällde upp fil och flingor och började äta. Tänkte att det var bäst att jag försökte få något i mig innan polisen kom. Ur skafferiet plockade jag fram en limpa som jag skar upp några bitar av och la upp på ett brödfat. I kylen hittade jag ost och skinka och ställde fram tillsammans med smöret. När jag hunnit så långt kom Katarina till köket med fuktigt hår och fuktiga ögon.
”Vill du ha lite fil”, frågade jag.
Hon tittade på det jag ställt fram på köksbordet innan hon svarade.
”Nej, jag tar bara en kopp kaffe”, sa hon.
Jag gick till badrummet och ställde mig i duschen. Det kändes friskt att få vattnet över sig. Jag stod ett tag och lät det bara rinna innan jag tvålade in mig och schamponerade håret.
När jag kom ut nyduschad och ombytt satt poliserna redan i köket. Jag tog en kopp kaffe och satte mig vid köksbordet.
Den ena polisen var Kalle som vi mötte igår, men den andra var en ny polisman eller rättare sagt en poliskvinna. Hon sträckte fram handen mot mig och presenterade sig.
”Jag hörde talas om dig från Kalle, sa hon och nickade mot honom. Du jobbade ihop med Konrad Björk förstår jag.”
”Ja, det gör jag”, svarade jag. Jag hade lagt märke till att hon benämnde honom som om han inte fanns, eller var död eller så, så jag betonade GÖR i svaret väldigt noga.
”Ja, naturligtvis, jobbar med honom.” Hennes kinder blev svagt röda när hon svarade.
De berättade att de tänkte skicka teknisk personal så snart som möjligt till arbetsplatsen. Men de skulle bli tvungna att spärra av en del av korridorerna och undrade om jag kunde hjälpa dem med att ta kontakt med rätt personer.
Det lovade jag att göra.
Sedan skulle de ta dit en hund, för att se om det var möjligt att hitta något spår trots att det springer så många dagligen där. Men de hade ju inga spår åt vilket håll de skulle leta.
Poliskvinnan skulle stanna med Katarina i huset och jag skulle få följa Kalle till universitetet.
När jag druckit kaffet klart hämtade jag min väska och gav Katarina en kram.
”Fia kommer väl hem ikväll,” frågade jag Katarina.
”Ja, hon kommer med flyget kl 18.00” svarade Katarina.
”Axel då?”
”Han avvaktar, han kommer till nästa helg om inget har hänt,” svarade hon.
Fia och Axel var deras barn. Fia var 25 år och jobbade som sjuksköterska i Örebro. En förståndig flicka, som nog skulle vara ett bra stöd för Katarina. Axel var yngre, han hade just fyllt 21 år. Han gick någon kurs i Uppsala, vilken visste jag inte. Han spelade samtidigt i ett band, spelade visst trummor. Var, enligt min uppfattning, lite bortskämd som minsta barnet ofta är. Hade inte behövt ta ansvar så mycket. Det fanns alltid någon som skyddade honom. Men han var rolig och glad, i alla fall bland kamraterna. Men när det krävdes kunde nog han vara ett tillskott genom att få folk att skratta och det är ju inte det sämsta.
Framme vid universitetet såg det ut som vanligt. Ungdomar av alla storlekar och former gick åt ena eller andra hållet. Kalle valde denna gång att ställa sig på en vanlig parkeringsplats. Vi hade turen att hitta en utanför Universum, som ofta är svår att få en parkeringsplats på. Om man går över vägen mot lasarettet så hamnar man snart vid vår institution. Vi gick upp på fjärde våningen där jag satt. Det var lite svårt att förstå när man ”bara” gick två våningar upp, men våning två är bottenvåningen, medan våning ett är källaren.
När jag kom till mitt kontor stod en del av mina kollegor där.
”Vad är det som hänt? Har Konrad försvunnit?”
Jag lät Kalle besvara frågorna medan jag ringde en del samtal. Först ringde jag prefekten, Lars Hammar. Jag berättade hur situationen var, att Konrad verkligen var borta och att polisen ville spärra av hans rum. Lars lät lite chockerad, han hade hört rykten att polisen varit här, men inte hade han trott att det skulle ha hänt Konrad något. Att spärra av rummet var inga problem, men han bad mig ringa husservice och lokalförsörjningen, så de inte skulle komma och städa eller så. Han skulle själv ta kontakt med prodekan, Anita Sveder och meddela att hon fick ta över som dekan tills vidare. Han måste även ringa till rektor för universitetet och meddela vad som hänt.
Polisen kom med både hund och personal. Jag svarade på frågor visade dem runt och svarade i telefon. Det var full fart hela tiden. Jag suckade när jag än en gång la ner telefonluren. Jag kände då att någon knackade mig på axeln. Vad nu då, mer och mer och mer. Jag vände mig om.
”Lunchdags,” sa Kalle Jansson. ”Kom du behöver en paus. Vi tar bilen och åker i väg, jag tror du behöver lämna universitetsområdet ett tag.”
Jag nickade lättat och tog fram jacka, skor och handväska.
”Vi går på lunch,” meddelade Kalle sina kollegor och drog sedan iväg mig.
Vi sa ingenting på väg till bilen. Vi satte oss i den och han körde iväg. Jag njöt av att bara vara tyst och slöt ögonen ett ögonblick. Jag öppnade ögonen och märkte att vi stod stilla. Förarplatsen var tom och jag tittade mig omkring. Vi stod i parkeringshuset Nanna, jag såg Kalle komma gående tillbaka med parkeringsbiljetten.
”God morgon,” sa han när han öppnade bildörren, du var visst trött.
”Ja,” svarade jag sömndrucken och drog händerna genom håret för att se lite mer vårdad ut.
”Blir TajMahal bra,” undrade han. ”Deras lunchbuffé tycker jag är riktigt bra.”
”Blir bra”, svarade jag och klev ur bilen.
Vi gick tvärs över gatan till TajMahal. Det var sex olika indiska rätter som serverades i buffén och de flesta var riktigt bra. Det var framför allt skönt att bara sitta ned och slappna av. Vi pratade bara lite med varandra. Det var mer allmänna fraser, inget om Konrad eller om poliserna. Men vi blev inte kvar så länge, det var fortfarande mycket att göra på jobbet.
Det blev lugnare på eftermiddagen och vid fyratiden lämnade polisen universitetet, för att återkomma under morgonen nästa dag. Avspärrningen av rummet var kvar, och bilen var ej återlämnad än.
Jag försökte ta hand om obetalda fakturor och mejl som kommit in, men kl. fem gav jag upp. Jag var trött och slut och gjorde mest fel. Jag lämnade jobbet och for hem.
Läs nästa avsnitt. Länk till avsnitt 5-6.
Kommentera gärna. Tyvärr får du inget mail när någon skriver svar på din kommentar, utan du måste komma tillbaka själv till bloggen och kolla om någon svarat på din kommentar.
Vill du veta när nästa blogginlägg kommer. Anmäl dig här!
