Yrvädret Ylva kom in till kaffesamlingen efter bönen. Ylva var fyllda 75 år, men hade en outsinlig energi och hade alltid nya idéer om vad de skulle göra.
“Jag har en idé”, sa hon.
Pensionärsgruppen hukade sig. Det var inte första gången och man visste aldrig vad som kunde komma.
“Jag tycker att vi ska genomföra en julvandring för skolbarnen i år”, fortsatte hon.
“Låter trevligt”, sa Greta, som gillade drama och alltid var med när det var något sånt. Greta var en av de yngre pensionärerna med sina 72 år.
“Ja, fast jag tänkte att vi inte skulle vara i kyrkan, utan i stadsparken”, fortsatte Ylva.
“VA”, sa alla pensionärerna i en mun.
Hilma sa det för hon hörde dåligt, men alla andra för de tänkte, vad har hon nu hittat på.
Ylva vände sig mot Hilma. Hilma hade nyss fyllt 85 år, men förutom hörseln var hon en pigg och alert pensionär.
“VI SKULLE HA EN JULVANDRING I STADSPARKEN”, sa hon så högt så Hilma skulle höra.
Sen vände sig Ylva till alla andra också.
“Jag tänkte att vi kunde be kommunen hjälpa oss att få dit ett stall”, fortsatte hon, “och när vi är i stadsparken kan vi ju bjuda in alla skolor i stan inte bara ”vår” skola.”
“Men när tänkte du vi skulle ha julvandringen”, frågade Rut, som var en förståndig kvinna på 80 år med båda fötterna på jorden.
“Jag tänkte andra och tredje veckan i december”, svarade Ylva, “så har vi gjort bort första advent och blir klar ett bra tag före julafton.”
“Men”, sa Rut, “det är ju så kallt då. I december är det ju ofta -20 oC, vi bor ju långt i norr, har du glömt det?”
Erik satt tyst och tänkte. Om hon ska koppla in kommunen är det lugnt. De ställer inte upp på något sånt, så det är lugnt. Jag ska inte säga nåt, så blir jag nog inte inblandad. Erik hade erfarenhet av Ylvas påhitt, han visste att det alltid innebar jobb för honom. Hans styrka var inte drama utan att snickra och det verkade alltid behövas när Ylva var med. Erik hade dock känt att sen han fyllde 78 år hade krafterna börjat svika.
“Jag tänkte att när jag ändå träffar kommunen och pratar om vad de ska fixa på stadsparken, så kan jag ju söka ett bidrag också. Det kommer ju att kosta lite”, fortsatte Ylva. “För jag tänkte att om vi ber fårägaren vi träffade på mässan i sommar att frakta dit lite får till herdarna, så måste vi ju betala honom lite.”
“Va, sa alla igen.
Hilma hörde vad hon sa, men trodde inte sina öron. De andra sa va av chock.
“Fåren”? sa Rut frågande.
“Ja, ni minns väl han som hade vallhundar på sommarmässan, de hundarna som var så duktiga att valla hans får. Jag pratade med honom. Han ställer säkert upp”, sa Ylva, utan att märka den chock och förvirring som drabbat resten av gruppen.
“Men vem ska spela i julvandringen”, frågade Greta.
“Vi”, svarade Ylva glatt, “sen kan jag ju fråga om det finns nån i de andra kyrkorna som vill vara med.”
De drack upp sitt kaffe i ovanlig tystnad. Ylva satt och funderade nästa steg och alla de andra satt och funderade hur de skulle förhindra detta.
För Ylva var inga problem oöverstigliga. Hon skuttade hem full av tillförsikt. Ingen i gruppen hade ju sagt nej, så det måste ju betyda att alla tyckte att det var en jättebra idé.
Hon skrev en lista över vad hon skulle göra.
- Först ta kontakt med kassören för att få hjälp att skriva en ansökan till kommun om bidrag.
- Sen gå dit och träffa parkförvaltningen och lämna ansökan till lämplig person.
- Ringa fårägaren.
- Anpassa ett gammalt manus från en julvandring till en utomhus i stadsparken.
- Ordna kläder till alla roller.
- Bjuda in skolorna.
- Börja öva.
Så fort klockan var sex ringde hon till kassören. Hon jobbade på dagarna och brukade komma hem vid den tiden.
Ylva berättade vad hon hittat på och bad henne skriva en ansökan.
“Jag kommer och hämtar den ikväll”, sa hon.
Kassören suckade, men visste att det var inte någon idé att protestera. Hade Ylva fått något för sig, var det bara att göra som hon sa.
Kassören satte sig direkt för att skriva en ansökan. Som tur var hade hon gjort det förut, så det var bara att använda den gamla som mall. En halvtimme efter samtalet till kassören stod Ylva utanför dörren. Då hade faktiskt kassören redan skrivit ansökan och kunde direkt ge den till Ylva.
Yrvädret Ylva måste nu vänta till nästa dag innan hon kunde gå till kommunen. Men att vänta var inte hennes starka sida, så hon bestämde sig att ringa till fårägaren.
Fårägaren hette Bert Andersson och bodde i en by som låg ungefär 2 mil utanför stan. han hade medverkat med sina hundar och sina får på en marknad i staden under sommaren. Ylva hade tillsammans med några församlingssystrar varit där och tittat och berömt honom för hans fina djur.
Bert svarade i telefon.
“Va sa du”? var nästan det första han sa när hon presenterade sitt ärende.
Hör alla i denna stad dåligt tänkte Ylva, eller har jag börjat tala otydligt. Bäst jag försöker tala lite tydligare då.
“VI TÄNKTE HA EN JUUULVANDRING I STADSPARKEN I DECEMBER”, började Ylva igen, men denna gång högt och långsamt, så han verkligen skulle höra.
Oh hjälp tänkte Bert, hon tänker dra allt igen. Han avbröt henne.
“På vilket sätt vill ni att jag ska hjälpa”, frågade han.
“Ja, vi tänkte få låna fåren och ha dem i stadsparken”, förklarade Ylva.
“Va sa du”, sa han.
“VI TÄNKTE FÅ LÅNA FÅREN”, började Ylva långsamt och högt, nog var det väl märkvärdigt vad dåligt folk hörde, tänkte hon.
Bert avbröt henne.
“Hur då låna fåren. Ska ni köra dit dom varje dag och köra hem dem varje dag eller på vilket sätt”, undrade han.
“Ja, just det, vi tänkte få höra om vi fick låna bilen du hade att köra dem med och köra dem fram och tillbaka varje dag”, svarade Ylva. “Det går väl bra.”
“Tja”, svarade Bert, det var ju en lite ovanlig begäran, men varför inte. “Men tror ni inte det blir kallt att köra teater i stadsparken i december”, fortsatte han.
“Ja, det kan det”, svarade Ylva. “Men vi ska sätta en köldgräns på -10 grader.”
Jaha, tänkte Bert. Det är ovanligt att det är varmare än -10 grader i december, så det är nog helt riskfritt att lova nåt sådant.
Bert och Ylva bestämde att de skulle träffas i november och gå igenom detaljerna.
Denna kväll somnade Ylva nöjd och trygg. Det gick ju som på räls. Nu var det bara kommunen kvar. Det skulle hon fixa imorgon.
På kommunens parkförvaltning hade Kalle och Bert tråkigt. Sommaren var över och vintern hade ännu inte kommit. Men de var redan klara med höstens arbete och försökte mest se ut som de hade fullt upp att göra, så ingen skulle komma på att de kunde utnyttja deras kompetens till något tråkigt jobb.
Just då ringde Ylva.
Det var Kalle som svarade. Han lyssnade på hennes förklaring och tänkte för sig själv, att det var den mest tokiga idé han hört. Samtidigt tänkte han att detta kanske var räddningen. Det här kunde vara kul att pyssla med som omväxling.
Han bestämde med Ylva att de skulle träffas i stadsparken på torsdagen och fundera hur det kunde se ut.
Denna gång var det Ylva som blev tyst. Att allt skulle gå att genomföra trodde hon, men att kommunen direkt skulle ställa upp och dessutom bli ivrig att komma igång hade hon inte räknat med.
Ylva tog sin ansökan om bidrag till projektet i handväskan och gick ut. Hon var så i egna tankar att hon gick rakt in i fastighetsägaren.
“God morgon Ylva”, sa han, “du verkar tankfull, är allt bra.”
“God morgon själv”, svarade hon. “Allt är jättebra, men ibland blir man förvånad så enkelt saker löser sig.”
Sen berättade hon för honom om Julvandringen i stadsparken och allt som gått så bra.
“Nu måste jag bara försöka få in några pengar till projektet, så jag kan betala alla som ställer upp och all rekvisita”, fortsatte hon.
“Vilken idé”, utbrast fastighetsägaren, “det vill jag vara med och stödja.”
“Låter ju trevligt”, sa Ylva och tänkte på de billiga julklappar de som hyresgäster fick varje år, inte var han känd för att vara givmild direkt.
Fastighetsägaren tog upp plånboken och checkhäftet och skrev något på det, sedan räckte han det till Ylva.
“Lycka till, hoppas det går bra”, sa han samtidigt som han gick iväg.
“Tack så mycket”, sa Ylva och sneglade sedan på checken.
“Va”, sa hon för sig själv, “femtusen kronor, nu tror jag verkligen att Gud kan göra under.”
Hon fortsatte till kommunen för att lämna ansökan om bidrag. Hon nästan skuttade fram.
Tiden gick fort. December närmade sig med stormsteg. Pensionärsgruppen hade till sist motvilligt börja öva dramat. Det gick riktigt bra och efter ett tag tyckte de att det var riktigt trevligt, men de gruvade sig för att göra detta utomhus.
Skolorna hade fått inbjudan och även där blev gruppen förvånade. Det var över 500 barn från sju olika skolor som hade anmält sig. Det skulle bli långa och kalla dagar. Ylva hade sytt dräkter av gamla lakan och gardiner för herdar, vise män och Maria och Josef.
Erik skulle vara herde och det blev dessutom han som fick snickra ihop en fårhage och skulle hämta och lämna fåren varje dag.
Greta som var så ung, med sina 72 år fick vara Maria.
Den första advent samlades hela församlingen till en adventsGudstjänst. Ljusen lyste så vackert i kyrkan och de sjöng tillsammans alla de välkända adventsångerna. Alla kände sig glada och nöjda. Speciellt pensionärsgruppen såg väldigt nöjd ut, utom Ylva. Ute gnistrade snön och temperaturen var – 27 grader och nästa dag skulle julvandringen börja om bara temperaturen sjönk vill säga.
På måndag skulle vandringen börja. Första gruppen skulle komma kl 10.00 och pensionärsgruppen skulle samlas kl 09.00 i närmaste skolan, där de fått löfte att byta om och ha som värmestuga.
Klockan var 06.00 när Ylva tittade ut på vädret. Det singlade ner några få snöflingor och på termometern kunde hon läsa -11 grader.
Hon hoppade upp, glad och optimistisk. Klockan kvart i nio var hon hos Hilma, som hon lovat skjutsa till skolan och stadsparken. Hilma gick lite dåligt och det var svårt med rullatorn i snön. Så Hilma skulle spela ängeln hos Maria och Josef, för då fick hon stå stilla.
Klockan kvart över nio hade alla i gruppen kommit till skolan. Ylva ledde dem alla i bön och sång innan de bytte om och gick ut för att möta den första gruppen.
I en inhägnad stod fåren och bräkte. Skolklassen kom och fick vandra runt stadsparken med guiden Ylva. De var tysta och förundrade och inte ens de levande fåren fick dem att glömma bort att lyssna på berättelsen om Jesusbarnet.
På fredag eftermiddag en vecka senare hade gruppen haft 24 föreställningar och träffat 504 barn och vuxna och inte en dag hade temperaturen sjunkit under -10 grader.
Efter sista föreställningen kom kassören fram till Ylva och gav henne ett kuvert. Det innehöll en inbjudan till Ylva och alla hennes skådespelarvänner till ett julbord.Det är ni värda, sa kassören.
“Vilket jobb ni gjort.”
“Ja”, sa Ylva. “Vilken Gud vi har, som har fixat allt detta.”
“Å skapat Ylva”, tänkte Greta tyst för sig själv. “Fast Gode Gud, låt oss få en paus nu.”
När det träffades vid julbordet, sa Ylva:
“Vid nästa års julvandring skulle vi kanske….”
Just då tog Rut upp en glad julsång och vad Ylva skulle säga dränktes helt i den högljudda och ivriga sången.
På lördag sjönk temperaturen till -35 grader och först i mitten av januari var det varmare än – 20 grader nästa gång.