Idag \u00e4r det morsdag och jag t\u00e4nker d\u00e4rf\u00f6r ber\u00e4tta om min mor. Min mamma dog f\u00f6r 8 \u00e5r sedan, men jag tror att ni som k\u00e4nt henne inte gl\u00f6mmer bort henne i f\u00f6rsta taget.
Mamma var ganska intensiv. Lite f\u00f6r mycket kunde vi syskon tycka ibland. Men samtidigt n\u00e5got alldeles speciell. Hon \u00e4lskade att bli uppvaktad. Vi firade hennes sista f\u00f6delsedag hemma i hennes l\u00e4genhet n\u00e4r hon fyllde 84 \u00e5r. Hon hade f\u00e5tt permission fr\u00e5n lasarettet, men var s\u00e5 lycklig \u00f6ver firandet. <\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r hon fyllde 80 \u00e5r hade vi ett \u00f6ppet hus i kyrkan. Till detta tillf\u00e4lle skrev jag en ber\u00e4ttelse om Ylva Yrv\u00e4der. S\u00e5 h\u00e4r b\u00f6rjar den:<\/p>\n\n\n\n
Yrv\u00e4dret Ylva kom in till kaffesamlingen efter b\u00f6nen. Ylva var fyllda 75 \u00e5r, men hade en outsinlig energi och hade alltid nya id\u00e9er om vad de skulle g\u00f6ra. Ylva Yrv\u00e4der \u00e4r allts\u00e5 min mamma. Alla de andra \u00e4r personer i den f\u00f6rsamling hon var med i. Fast lite hopblandade karakt\u00e4rer. Historien \u00e4r faktiskt till 95% helt sann. <\/p>\n\n\n\n
”Jag har en id\u00e9”, sa hon.
Pension\u00e4rsgruppen hukade sig. Det var inte f\u00f6rsta g\u00e5ngen och man visste aldrig vad som kunde komma.
”Jag tycker att vi ska genomf\u00f6ra en julvandring f\u00f6r skolbarnen i \u00e5r”, fortsatte hon.
”L\u00e5ter trevligt”, sa Greta, som gillade drama och alltid var med n\u00e4r det var n\u00e5got s\u00e5nt. Greta var en av de yngre pension\u00e4rerna med sina 72 \u00e5r.
”Ja, fast jag t\u00e4nkte att vi inte skulle vara i kyrkan, utan i stadsparken”, fortsatte Ylva.
”VA”, sa alla pension\u00e4rerna i en mun.
Hilma sa det f\u00f6r hon h\u00f6rde d\u00e5ligt, men alla andra f\u00f6r de t\u00e4nkte, vad har hon nu hittat p\u00e5.<\/em><\/p>\n\n\n\n