{"id":1192,"date":"2022-01-05T09:25:00","date_gmt":"2022-01-05T08:25:00","guid":{"rendered":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/?p=1192"},"modified":"2022-01-05T09:25:16","modified_gmt":"2022-01-05T08:25:16","slug":"del-6-slutet","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/del-6-slutet\/","title":{"rendered":"Del 6 – Slutet"},"content":{"rendered":"\n

H\u00e4r kommer slutet p\u00e5 min bok ”\u00c4ven det dolda – ska bli synligt”. <\/span>
F\u00f6lj nu Konrad och det han har att ber\u00e4tta. Har du missat f\u00f6rra avsnittet. Det hittar du h\u00e4r<\/a>.<\/span><\/p>\n\n\n\n

Du kanske beh\u00f6ver b\u00f6rja fr\u00e5n b\u00f6rjan<\/span>. <\/span>H\u00e4r finns f\u00f6rsta delen<\/a>.<\/span><\/p>\n\n\n\n

Kapitel 47 – Bek\u00e4nnelsen<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag drog igen dragkedjan p\u00e5 jackan och f\u00e4llde upp kragen. Tr\u00e4den vajade orov\u00e4ckande i vinden och varje steg k\u00e4ndes tunga i motvinden. P\u00e5 himlen tornade de m\u00f6rka molnen upp sig och jag torkade bort en vattendroppe som landade p\u00e5 n\u00e4san. Jag hade paraplyet i min hand, men bl\u00e5sten gjorde att den blev oanv\u00e4ndbar. Dropparna blev fler och fler. Jag tittade runt omkring mig och s\u00f6kte ett regnskydd. Jag visste att Dragonskolan l\u00e5g ganska n\u00e4ra, jag kanske skulle hinna dit. D\u00e5 \u00f6ppnade sig himlen. Floder av vatten dr\u00e4nkte jorden. Jag rusade till den n\u00e4rmaste byggnad jag kunde se. Hedlundakyrkan stod det p\u00e5 v\u00e4ggen. Jag tog tag i d\u00f6rren, som \u00f6ppnade sig och jag klev in. Jag skakade av mig som en hund i hallen.<\/p>\n\n\n\n

Det var alldeles tomt och tyst d\u00e4rinne. Jag gick fram en bit och s\u00e5g n\u00e5gra toaletter till v\u00e4nster och gick in i en av dem. Spegeln visade ett ansikte full av regndroppar som rann nerf\u00f6r ansiktet. Jag tog en pappershandduk och torkade av b\u00e5de ansikte och h\u00e5r. Jag tittade igen. Bilden visade en \u00e4ldre man med gr\u00e5tt h\u00e5r. Jag visste att p\u00e5 bakhuvudet fanns fortfarande kvar en del av det m\u00f6rka h\u00e5ret, men gr\u00e5naden hade kommit snabbt under de senaste m\u00e5naderna. Ansiktet var \u00e4ven m\u00e4rkt av djupa f\u00e5ror. Tidigare hade jag sett yngre ut \u00e4n min \u00e5lder, men nu s\u00e5g jag \u00e4ldre ut.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick ut fr\u00e5n toaletten och tittade ut genom f\u00f6nstret p\u00e5 v\u00e4gen, fortfarande detta kraftiga regn.<\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig om och tittade runt i lokalen. Genom n\u00e5gra glasv\u00e4ggar s\u00e5g jag bord och stolar till h\u00f6ger. Jag gick l\u00e4ngre in i lokalen och s\u00e5g kyrksalen innanf\u00f6r tv\u00e5 tunga d\u00f6rrar. Jag kikade in. Det var tyst och tomt. I b\u00e4nkarna fanns psalmb\u00f6cker nedstoppade, p\u00e5 orgeln som stod till v\u00e4nster stod noter uppst\u00e4llda, men inga m\u00e4nniskor.<\/p>\n\n\n\n

Jag satte mig i en b\u00e4nk och tittade fram p\u00e5 korset och f\u00f6nstret med de stora palmliknande v\u00e4xterna. Det var sk\u00f6nt att sitta h\u00e4r i tystnaden. Inga st\u00f6rande moment utan bara tystnaden och stillheten. En fristad t\u00e4nkte jag, en plats att bara f\u00e5 vara p\u00e5. Sakta sj\u00f6nk axlarna ned och andningen blev lugnare. Jag k\u00e4nde hur ansiktet \u00e4nnu en g\u00e5ng blev fuktigt, men denna g\u00e5ng av salta t\u00e5rar. Mitt liv var en sk\u00e4rva och fanns det en framtid? Tankarna b\u00f6rjade snurra i tystnaden. Hur skulle mitt n\u00e4sta steg se ut. Jag kunde inte forts\u00e4tta med att leva i ett zombieliknande tillst\u00e5nd. Jag m\u00e5ste g\u00e5 vidare, men hur?<\/p>\n\n\n\n

Jag k\u00e4nde en hand p\u00e5 min axel och tittade upp. D\u00e4r stod en \u00e4ldre dam med vitt h\u00e5r. Hon var liten och ganska satt, men leendet var \u00e4kta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d, sa hon. \u201dJag heter Gerd och \u00e4r pastor h\u00e4r.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ville bara fr\u00e5ga dig\u201d, hon tvekade innan hon fortsatte, \u201dt\u00e4nkte att du kanske ville prata\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 henne. Hon sa inget mer utan tittade bara p\u00e5 mig med mandelbruna \u00f6gon. Jag dr\u00f6jde med svaret, men hon verkade inte m\u00e4rka det utan stod lugnt kvar med handen p\u00e5 min axel.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, jag vill prata\u201d, jag ryckte till. Vad sa jag? Ville jag verkligen det. Var det verkligen jag som svarat.<\/p>\n\n\n\n

Gerd verkade inte m\u00e4rka min f\u00f6rv\u00e5ning utan stod lugnt kvar n\u00e4r hon b\u00f6rjade prata.<\/p>\n\n\n\n

\u201dD\u00e5 tycker jag vi g\u00e5r till mitt rum, Gospelk\u00f6ren kommer snart och d\u00e5 \u00e4r det slut med stillheten\u201d, hon log och r\u00e4ckte mig handen f\u00f6r att dra mig upp ur b\u00e4nken.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog hennes hand och reste mig upp. N\u00e4r jag stod d\u00e4r bredvid henne n\u00e5dde hon inte upp mer \u00e4n till min axel. Trots sin litenhet fanns det en sj\u00e4lvs\u00e4kerhet som gjorde att hon v\u00e4xte. Vi gick bort till en korridor med d\u00f6rrar p\u00e5 b\u00e5da sidorna och l\u00e4ngst bort \u00f6ppnade hon en d\u00f6rr. Ett kontor med en soffh\u00f6rna.<\/p>\n\n\n\n

Hon pekade med handen p\u00e5 soffan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVill du ha en kopp kaffe?\u201d, undrade hon. \u201djag t\u00e4nkte i alla fall ta en kopp\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dG\u00e4rna\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Hon gick iv\u00e4g, men v\u00e4nde sig i d\u00f6rr\u00f6ppningen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSkulle det inte vara gott med en macka till kaffet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag bara nickade och hon gick iv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

Jag sj\u00f6nk ned i soffan och funderade. Hur kunde jag s\u00e4ga att jag ville prata med en helt fr\u00e4mmande m\u00e4nniska. Skulle jag g\u00e5? Jag tittade ut genom f\u00f6nstret, regnet hade minskat. Det skulle nog vara m\u00f6jligt. Jag reste mig sakta ur soffan och tittade runt om i rummet. Min blick fastnade p\u00e5 en tavla. Den f\u00f6rest\u00e4llde en v\u00e4g och under stod texten \u201dV\u00e5ga Vidare\u201d. Jag blev st\u00e5ende framf\u00f6r tavlan. Att v\u00e5ga att ha mod att g\u00e5 vidare. Hade jag det? Var det mod att prata med en fr\u00e4mmande m\u00e4nniska? L\u00e4ngre hann jag inte t\u00e4nka innan Gerd var tillbaka. Hon st\u00e4llde koppar + en termos samt ett br\u00f6dfat med mackor p\u00e5 soffbordet. Jag satte mig i soffan igen och hon satte sig i en f\u00e5t\u00f6lj som stod bredvid.  Vi tog f\u00f6r oss kaffe i tystnad och tog n\u00e5gra tuggor av mackorna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag k\u00e4nner inte dig och du k\u00e4nner inte mig, s\u00e5 att b\u00f6rja prata d\u00e5 \u00e4r inte l\u00e4tt\u201d b\u00f6rjade Gerd. Hon tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet kr\u00e4vs mod\u201d, sa hon. \u201dMod att v\u00e5ga\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vi kan v\u00e4l b\u00f6rja med en presentation\u201d, fortsatte hon, \u201dom du vill\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag heter allts\u00e5 Gerd och jobbar h\u00e4r som pastor, det har jag gjort i snart sex \u00e5r\u201d, hon tittade p\u00e5 mig. \u201d Att vara pastor inneb\u00e4r till stor del att vara lyssnare, men f\u00f6r att vi ska kunna vara det har vi tystnadsplikt inskrivet i v\u00e5rt uppdrag, s\u00e5 allt man s\u00e4ger stannar h\u00e4r\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Hon tystnade och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag heter Konrad\u201d svarade jag och sen tystnade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVill du ber\u00e4tta\u201d, fr\u00e5gade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vet inte var jag ska b\u00f6rja\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dB\u00f6rja fr\u00e5n b\u00f6rjan\u201d, svarade hon. \u201dEller b\u00f6rja med det v\u00e4rsta, eller mitt i\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dSv\u00e5rt\u201d, sa jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOk\u201d, sa hon tankfullt. \u201dD\u00e5 f\u00f6rs\u00f6ker vi b\u00f6rja med att jag fr\u00e5gar lite, k\u00e4nns det ok?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag bara nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4r jag ser p\u00e5 dig, ser jag en sliten man, som b\u00e4r p\u00e5 sm\u00e4rtsamma minnen, men det k\u00e4nns som det var n\u00e5got som h\u00e4nde nyss som utl\u00f6ste det\u201d, b\u00f6rjade hon. \u201dhar jag r\u00e4tt?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade.<\/p>\n\n\n\n

Vi tog b\u00e5da lite mer kaffe och en macka till innan hon fortsatte.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad \u00e4r det som tynger ditt samvete?\u201d, fr\u00e5gade hon.<\/p>\n\n\n\n

Det var en l\u00e4tt fr\u00e5ga att svara p\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAtt jag svikit s\u00e5 m\u00e5nga\u201d, svarade jag. \u201dMen\u201d fortsatte jag. \u201dVad \u00e4r sant och vad \u00e4r falskt, vad \u00e4r bra och vad \u00e4r d\u00e5ligt. Det verkar finnas tv\u00e5 sidor av allt.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon tittade p\u00e5 mig, nickade ibland och l\u00e4t det bli tyst ett tag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen n\u00e5got h\u00e4nde nyss, som utl\u00f6ste detta, vad var det?\u201d Fr\u00e5gan kom l\u00e5ngsamt och eftert\u00e4nksamt.<\/p>\n\n\n\n

Jag k\u00e4nde hur kylan fr\u00e5n de bl\u00f6ta sockarna och tr\u00f6jan tr\u00e4ngde in i kroppen och jag b\u00f6rjade frysa.<\/p>\n\n\n\n

Gerd reste sig och gick iv\u00e4g, men var ganska snabbt tillbaka. I famnen bar hon n\u00e5gra filtar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4r\u201d, sa hon. \u201dJag s\u00e5g att du fr\u00f6s. \u00c4r du bl\u00f6t?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d, svarade jag. \u201dSockarna \u00e4r dyv\u00e5ta\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTa av dig dom\u201d, sa Gerd. \u201dJag l\u00e4gger dom p\u00e5 elementet.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tog emot filtarna och drog av mig sockarna och gav till Gerd. Hon h\u00e4ngde upp dem p\u00e5 ett element i rummet. Jag tog sedan en filt \u00f6ver benen och en \u00f6ver axlarna och den tredje lade jag i kn\u00e4et. Hon satte sig ned och tittade p\u00e5 mig och v\u00e4ntade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag blev kidnappad\u201d, sa jag.<\/p>\n\n\n\n

Hennes h\u00f6gra \u00f6gonbryn h\u00f6jdes, men hon sa inget.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag f\u00f6rstod inte att jag inte hade ett val. Jag trodde jag kunde v\u00e4lja, trodde att jag kunde v\u00e4lja min egen v\u00e4g och ha mina egna \u00e5sikter. Men d\u00e5 jag ville hoppa av ett uppdrag jag hade, s\u00e5 h\u00e4nde det\u201d, fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

T\u00e5rarna rann nerf\u00f6r mina kinder igen. Jag drog \u00e5t filtarna kring kroppen och kroppen skakade b\u00e5de av gr\u00e5ten och av att jag fr\u00f6s.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDom kidnappade mig och d\u00e4r fick jag veta vad jag varit del av. I veckor p\u00e5gick det och sen sl\u00e4ppte dom mig\u201d. Jag tystnade och fortsatte sedan. \u201dJag har varit del av ett nazistiskt n\u00e4tverk och profiterat p\u00e5 andra v\u00e4rldskrigets koncentrationsl\u00e4ger\u201d. Jag sj\u00f6nk ihop och gr\u00e4t. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMEN FATTAR DU INTE, jag \u00e4r inte b\u00e4ttre \u00e4n b\u00f6dlarna som jobbade p\u00e5 koncentrationsl\u00e4gren, jag har varit en del av detta\u201d skrek jag gr\u00e5tande ut.<\/p>\n\n\n\n

Gerd flyttade \u00f6ver till soffan och h\u00f6ll om mig. Hon sa ingenting utan l\u00e4t mig gr\u00e5ta ifred.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag lugnat ned mig flyttade hon \u00f6ver till f\u00e5t\u00f6ljen igen. Hon \u00f6ppnade termosen med kaffe och pekade p\u00e5 mig. Jag nickade. Hon h\u00e4llde upp en kopp \u00e5t oss var och bj\u00f6d p\u00e5 sista mackan. Vi drack kaffe och \u00e5t v\u00e5r macka under tystnad.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu b\u00e4r p\u00e5 ett tungt kors\u201d, sa hon. \u201dMen du \u00e5ngrar dig, det \u00e4r viktigt\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Hon tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHur hamnade du i denna situationen\u201d fr\u00e5gade hon sen.    <\/p>\n\n\n\n

\u201dSpelmissbruk\u201d, svarade jag. Jag f\u00f6rlorade v\u00e5ra pengar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHm\u201d, sa hon tankfullt. \u201dNu tror jag vi tar det fr\u00e5n b\u00f6rjan. Kan du inte ber\u00e4tta om din uppv\u00e4xt. Dina f\u00f6r\u00e4ldrar, skoltiden, hur var det?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tog den sista klunken av kaffet medan jag funderade hur jag kunde b\u00f6rja.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 48 – Uppv\u00e4xten<\/span><\/h1>\n\n\n\n

\u201dMitt namn \u00e4r Konrad Alexander Bj\u00f6rk\u201d, sa jag stolt den f\u00f6rsta dagen i skolan n\u00e4r jag stod upp bredvid min b\u00e4nk.  Jag var s\u00e5 lycklig. \u00c4ntligen skulle jag f\u00e5 b\u00f6rja skolan. Jag hade l\u00e4ngtat. Jag b\u00f6rjade en vecka senare \u00e4n de andra barnen, d\u00e5 vi just flyttat till staden. <\/p>\n\n\n\n

Bakom mig h\u00f6rde jag hur fniss, skratt och viskningar startade efter min presentation.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad Alexander\u201d, viskade ett av barnen bakom min rygg. \u201dHur kan man heta s\u00e5?\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag stod kvar vid min b\u00e4nk, ansiktet blev sakta r\u00f6tt, men jag str\u00e4ckte p\u00e5 ryggen och l\u00e5tsades att jag inte h\u00f6rde.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTack Konrad\u201d, sa fr\u00f6ken. \u201dV\u00e4lkommen hit och vars\u00e5god att sitt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag satte mig ned och tittade bara fram\u00e5t mot fr\u00f6ken och f\u00f6rs\u00f6kte undvika att h\u00f6ra de viskningar och skratt som uppst\u00e5tt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu ska vi b\u00f6rja dagens lektion, s\u00e5 d\u00e5 vill jag att ni slutar prata och lyssnar p\u00e5 mig\u201d. Fr\u00f6ken tittade \u00f6ver klassrummet och viskningarna tystnade.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 rasten blev jag omringad av klasskamraterna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHur kan man heta Konrad Alexander\u201d ropade en av pojkarna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r\u201d jag tystnade efter inledningen. Jag f\u00f6rstod helt pl\u00f6tsligt att ingenting skulle bli b\u00e4ttre av att jag ber\u00e4ttade om de tv\u00e5 nobelpristagarna i medicin som jag f\u00e5tt mina f\u00f6rnamn efter. Konrad Bloch som fick nobelpriset 1964, \u00e5ret f\u00f6re jag f\u00f6ddes eller Alexander Fleming som uppt\u00e4ckte penicillin. Det var pappas s\u00e4tt att visa att han trodde p\u00e5 mig. En dag skulle mitt namn \u201dKonrad Alexander Bj\u00f6rk\u201d finnas bland pristagarna. Jag var stolt \u00f6ver mitt namn, men trodde inte att n\u00e5gon av barnen skulle f\u00f6rst\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Skolan var inte vad jag trott. Jag kunde b\u00e5de l\u00e4sa och skriva och skolarbetet blev ingen utmaning f\u00f6r mig utan mest l\u00e5ngtr\u00e5kigt. Rasterna var en fasa. Jag blev retad f\u00f6r mitt namn, f\u00f6r min annorlunda dialekt och f\u00f6r min kl\u00e4dsel. Jag \u00e4lskade att ta p\u00e5 mig en kavaj och ha skjorta och en fluga. Det gjorde att jag k\u00e4nde mig fin. Pappa \u00e4lskade att visa upp sin fina son och de vuxna \u00e4lskade mig f\u00f6r mina kl\u00e4der och mitt lillgamla s\u00e4tt. Men barn. Jag hade mest varit f\u00f6r mig sj\u00e4lv. Pappa l\u00e4rde mig tidigt att l\u00e4sa och jag f\u00e5ngades tidigt av alla ber\u00e4ttelser som fanns. Vi bodde d\u00e5  vid skogens b\u00f6rjan och jag gick ofta ut och vandrade p\u00e5 stigarna. Jag kunde sitta vid en myrstack flera timmar till exempel se hur myrorna arbetade med att b\u00e4ra saker till stacken eller sitta p\u00e5 en stor sten med en bok som jag l\u00e4ste.<\/p>\n\n\n\n

Att heta Konrad Alexander gjorde att man stack ut fr\u00e5n m\u00e4ngden och min ovana att leka med barn gjorde att jag var l\u00e4tt att ge sig p\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag b\u00f6rjade i h\u00f6gstadiet flyttade vi till en ny stad. Denna g\u00e5ng var jag beredd. Mitt namn kunde jag inte \u00e4ndra, men jag kallade mig bara f\u00f6r Konrad. Jag s\u00e5g till att jag sm\u00e4lte in med r\u00e4tt kl\u00e4dsel, med r\u00e4tt intresse. Jag l\u00e4rde mig l\u00e4sa av andra, s\u00e5 att jag reagerade r\u00e4tt. Jag b\u00f6rjade tr\u00e4na fotboll och lyckades r\u00e4tt bra med det och tack vare min vana att l\u00e4sa av folk. Att spela en roll blev min starkaste gren.<\/p>\n\n\n\n

Pappa var bara intresserad att jag fick bra betyg s\u00e5 att hans dr\u00f6m om min framtid kunde uppfyllas. Mamma fanns i v\u00e5rt hem, men h\u00f6ll sig hela tiden i bakgrunden. <\/p>\n\n\n\n

Jag hade l\u00e4tt f\u00f6r mig i skolan, med bra betyg. Pappa var n\u00f6jd och stolt. Han s\u00e5g fram emot n\u00e4r hans son skulle lyckas med sin karri\u00e4r. <\/p>\n\n\n\n

Pappa jobbade som l\u00e4kare p\u00e5 v\u00e5rdcentralen. Hans dr\u00f6m hade varit att f\u00e5 forska och att bli en v\u00e4lk\u00e4nd forskare. Han hade dr\u00f6mt om att hans namn skulle bli k\u00e4nt. Men d\u00e5 han var klar med sin l\u00e4karutbildning s\u00e5 dog hans far. Hans mor som var sjuklig beh\u00f6vde hj\u00e4lp, s\u00e5 han flyttade till hemstaden och b\u00f6rjade som allm\u00e4nl\u00e4kare. Han trivdes nog med sitt arbete, men det var ju inte det som var hans dr\u00f6m.<\/p>\n\n\n\n

Han hade fr\u00e5n det jag varit 3-4 \u00e5r ber\u00e4ttat om olika nobelpristagare. Vilka uppt\u00e4ckter de gjort och vad det betytt f\u00f6r samh\u00e4llet. Ber\u00e4ttelser om nobelpristagare var min vanligaste godnattsaga. Det var bara n\u00e4r mamma l\u00e4ste sagor som det kunde bli om Pippi L\u00e5ngstrump och ber\u00e4ttelser som andra barn h\u00f6rde om.<\/p>\n\n\n\n

Mamma hade tr\u00e4ffat pappa p\u00e5 v\u00e5rdcentralen. Hon hade jobbat som undersk\u00f6terska d\u00e4r. N\u00e4r jag f\u00f6ddes slutade hon jobba f\u00f6r att kunna ge mig nyttig mat, se till att jag blev intellektuellt stimulerad och att inget farligt h\u00e4nde mig. Allt detta hade hon och pappa kommit \u00f6verens om n\u00e4r hon blev gravid. De l\u00e4ste tillsammans om de senaste r\u00f6nen om math\u00e5llning och pappa kom hela tiden med \u00f6vningar som hon skulle jobba med mig f\u00f6r att h\u00e5lla ig\u00e5ng min intellektuella niv\u00e5. Allt fr\u00e5n att r\u00e4kna kottar till att minnas vilka saker som fanns i ett rum. Jag fick \u00e4ven tr\u00e4na min f\u00f6rm\u00e5ga att beskriva och presentera genom att vid middagen ber\u00e4tta om myrornas liv eller f\u00e5glarnas husbyggande f\u00f6r mina f\u00f6r\u00e4ldrar. <\/p>\n\n\n\n

Jag blev hela tiden uppm\u00e4rksammad och blev aldrig undanskuffad f\u00f6r att jag var ett barn. Det gjorde dock att skoltiden blev en chock f\u00f6r mig, d\u00e5 tr\u00e4ningen aldrig handlat om att leka med andra barn.<\/p>\n\n\n\n

Gymnasietiden fortsatte ungef\u00e4r som h\u00f6gstadietiden. Jag spelade min roll och lyckades bra i skolan. Men en dag f\u00f6r\u00e4ndrades n\u00e5got.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d, en flickr\u00f6st ropade.<\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig om och tittade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d, det var Sofia som gick i parallellklassen. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHej Sofia\u201d, svarade jag och stod stilla och v\u00e4ntade tills hon kom fram till mig. Hennes l\u00e5nga h\u00e5r fl\u00f6g in i hennes \u00f6gon i v\u00e5rbl\u00e5sten. Hon tog handen och sk\u00f6t undan h\u00e5ret fr\u00e5n ansiktet. Handen var smal och naglarna var m\u00e5lade med rosa f\u00e4rg. Hennes \u00f6gon var m\u00f6rkt bl\u00e5 och glimmade till av solljuset.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag beh\u00f6ver hj\u00e4lp\u201d, sa hon. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHj\u00e4lp\u201d sa jag fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu vet matten\u201d, fortsatte hon. \u201d Jag beh\u00f6ver hj\u00e4lp att f\u00f6rst\u00e5\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOkej\u201d, sa jag fortfarande fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du hj\u00e4lpa mig, sitta n\u00e5gon timme och g\u00e5 igenom \u00f6vningarna. Jag fattar inte\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan jag v\u00e4l\u201d, sa jag och ryckte p\u00e5 axlarna.<\/p>\n\n\n\n

\u201d\u00c5 vad du \u00e4r gullig\u201d sa hon. <\/p>\n\n\n\n

\u201dSka vi vara hemma hos mig\u201d fr\u00e5gade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBlir bra\u201d svarade jag. \u201dN\u00e4r\u201d?<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du inte f\u00f6lja mig hem direkt efter skolan imorgon\u201d undrade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan jag\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

S\u00e5 blev det. Under hela v\u00e5ren hj\u00e4lpte jag henne med matten. Det var som en ny v\u00e4rld.<\/p>\n\n\n\n

Vi pratade mycket och hennes f\u00f6r\u00e4ldrar var helt annorlunda \u00e4n mina. Dom pratade om sport och om vad som h\u00e4nde p\u00e5 jobbet. De retades med varandra och skrattade en hel del. Inga redovisningar om myrornas liv eller fysiklektionen som det varit hemma hos oss.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 sommaren fortsatte vi umg\u00e5s. Vi blev ett par och f\u00f6ljdes \u00e5t f\u00f6r att bada, dansa och grilla i sommarnatten. Mamma och pappa var tveksamma till Sofia, men samtidigt var hon ju riktigt duktig i skolan. Men hon drog ju iv\u00e4g mig fr\u00e5n intellektuellt stimulerande aktiviteter tyckte dom.<\/p>\n\n\n\n

En kv\u00e4ll satt jag och Sofia ute i hammocken utanf\u00f6r hennes f\u00f6r\u00e4ldrars hus. Det var bara n\u00e5gra dagar kvar innan vi skulle b\u00f6rja tredje \u00e5ret p\u00e5 gymnasiet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad vill du g\u00f6ra efter gymnasiet\u201d, fr\u00e5gade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ska g\u00e5 l\u00e4karlinjen\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTja, du kommer ju in i alla fall med dina betyg\u201d, sa hon lite eftert\u00e4nksamt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vill du inte g\u00f6ra n\u00e5got annat innan du b\u00f6rjar plugga\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad menar du\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, resa, eller jobba ett tag eller s\u00e5, inte bara plugga j\u00e4mt\u201d, fortsatte Sofia.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, har aldrig t\u00e4nkt p\u00e5 det \u201d, svarade jag och skakade p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu d\u00e5\u201d fortsatte jag. \u201dVad vill du g\u00f6ra?\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vill f\u00f6rst jobba ett tag och tj\u00e4na ihop lite pengar, sen vill jag resa till Indien och bo d\u00e4r n\u00e5gra m\u00e5nader\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVarf\u00f6r Indien?\u201d undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVerkar s\u00e5 sp\u00e4nnande land, s\u00e5 annorlunda, bara lockande helt enkelt.\u201d hon tystnade och blicken f\u00f6rsvann l\u00e5ngt bort.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVill du inte f\u00f6lja med mig?\u201d fortsatte hon. \u201dVi kan uppleva v\u00e4rlden tillsammans\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, jag ska ju plugga\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201d\u00c4h, vad du \u00e4r tr\u00e5kig\u201d, kom det fr\u00e5n henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vad ska du bli, vad ska du plugga\u201d, fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTja, jag vet inte riktigt, kanske pluggar jag till veterin\u00e4r n\u00e4r jag kommer tillbaka fr\u00e5n Indien. Eller till l\u00e4rare, eller sk\u00e5despelare eller. \u00c4h jag vet inte. M\u00e5ste nog leva lite f\u00f6rst f\u00f6r att veta\u201d, d\u00e4r tystnade hon och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVarf\u00f6r vill du bli l\u00e4kare\u201d kom det sedan fr\u00e5n henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vill bli l\u00e4kare f\u00f6r att..\u201d, d\u00e4r kom jag av mig. Pappa hade alltid sagt att jag skulle bli l\u00e4kare och sedan skulle jag forska. Genom att \u00e4gna mig \u00e5t forskningen skulle jag kunna r\u00e4dda fler m\u00e4nniskor och kanske f\u00e5 nobelpris. Men det kunde jag inte svara Sofia.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVet du inte varf\u00f6r du vill bli l\u00e4kare\u201d, kom det fr\u00e5n Sofia. \u201dOch \u00e4nd\u00e5 har du s\u00e5 br\u00e5ttom att b\u00f6rja plugga. Vet du verkligen vad du vill.\u201d Hennes retsamma \u201dvet du verkligen vad du vill\u201d v\u00e4nde upp och ned p\u00e5 min v\u00e4rld.<\/p>\n\n\n\n

Vad vill jag. Jag hade alltid l\u00e5tit n\u00e5gon annan styra mig. Pappa, kompisarna. Jag hade alltid spelat en roll.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag skulle b\u00f6rja tredje \u00e5rskursen p\u00e5 gymnasiet sa pappa.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4r du g\u00e5r ut gymnasiet ska du f\u00e5 en bil av mig, det g\u00f6r att det blir l\u00e4ttare f\u00f6r dig att \u00e5ka till universitetet och sedan att komma hem\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Men jag funderade mycket. Jag b\u00f6rjade skriva fel p\u00e5 proven, trots att jag visste vad som var r\u00e4tt. Sista terminen hade tv\u00e5 av mina h\u00f6gsta betyg sjunkit. Pappa var f\u00f6rv\u00e5nad, men sa \u00e5t mig att det fixar du.<\/p>\n\n\n\n

Men jag fortsatte med att g\u00f6ra s\u00e4mre ifr\u00e5n mig. <\/p>\n\n\n\n

Sista dagen. Ute stod m\u00e5nga f\u00f6r\u00e4ldrar med plakat och ropade. Naturligtvis inte mina. Vi \u00e5kte p\u00e5 ett lastbilsflak och skrek ut v\u00e5r gl\u00e4dje.<\/p>\n\n\n\n

Efter\u00e5t kramades vi och sa farv\u00e4l och gick \u00e5t varsitt h\u00e5ll. Jag gick hem och utanf\u00f6r huset stod bilen. En r\u00f6d Opel Manta. Jag gick runt den och k\u00e4nde p\u00e5 den.<\/p>\n\n\n\n

Pappa stod i d\u00f6rren och tittade n\u00e4r jag gick runt den.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGillar du den\u201d, fr\u00e5gade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDen \u00e4r l\u00e4cker\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Han fr\u00e5gade aldrig efter mina betyg, vilket k\u00e4ndes sk\u00f6nt. Han gick ist\u00e4llet in och h\u00e4mtade bilnycklarna och gav dem till mig. Jag \u00f6ppnade bild\u00f6rren och satte mig p\u00e5 f\u00f6rars\u00e4tet. Det luktade nytt. Jag stoppade in bilnyckeln i l\u00e5set och startade bilen. Ett kort tag t\u00e4nkte jag p\u00e5 den champagne och \u00f6l jag druckit p\u00e5 lastbilsflaket, men skakade p\u00e5 huvudet och k\u00f6rde iv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

Det tog tre dagar innan pappa bad att f\u00e5 se mitt betyg. <\/p>\n\n\n\n

\u201d Men Konrad Alexander, vad \u00e4r detta\u201d utbrast han. \u201dDu kommer aldrig in p\u00e5 l           l\u00e4karlinjen med detta betyg\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d, svarade jag. \u201dJag har s\u00f6kt tandl\u00e4karlinjen ist\u00e4llet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen, din dr\u00f6m, d\u00e5? Att forska att g\u00f6ra skillnad. Du m\u00e5ste ju l\u00e4sa in \u00e4mnena s\u00e5 du kommer in p\u00e5 l\u00e4karlinjen\u201d, fortsatte han desperat.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d, svarade jag. \u201dDet \u00e4r inte min dr\u00f6m, det \u00e4r din dr\u00f6m\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Sen rusade jag ut till bilen och k\u00f6rde runt i flera timmar. N\u00e4r jag kom hem var pappa borta. Under den sommaren undvek jag och pappa varandra. <\/p>\n\n\n\n

Jag fick jobb p\u00e5 en hamburgergrill och n\u00e4r arbetstiden var slut s\u00f6kte jag upp kompisar eller for ensam ut och vandrade i skogen.<\/p>\n\n\n\n

Jag kom in p\u00e5 tandl\u00e4karh\u00f6gskolan p\u00e5 Karolinska institutet och fick ett rum som inneboende hos en familj. Det var enkelt och trevligt. Jag tyckte skolan var rolig och utanf\u00f6r spelade jag min roll v\u00e4l. Jag blev popul\u00e4r och vi tr\u00e4ffades ofta p\u00e5 R\u00f6da rummet f\u00f6r att dricka billigt vin eller p\u00e5 Alexandras f\u00f6r att dansa.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r det g\u00e5tt tre m\u00e5nader p\u00e5 utbildningen hade jag fortfarande inte varit hemma n\u00e5gon g\u00e5ng, d\u00e5 ringde det p\u00e5 d\u00f6rren. Utanf\u00f6r stod tv\u00e5 polism\u00e4n.<\/p>\n\n\n\n

Pappa och mamma hade varit p\u00e5 v\u00e4g mot Stockholm och hade krockat med en l\u00e5ngtradare och b\u00e5da hade d\u00f6tt p\u00e5 en g\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Vi fick aldrig prata ut. Vi var ov\u00e4nner n\u00e4r de dog\u201d, avslutade jag.<\/p>\n\n\n\n

Ute hade regnet slutat och Gerd hade ett sammantr\u00e4de att g\u00e5 p\u00e5, s\u00e5 vi best\u00e4mde att jag skulle komma tillbaka n\u00e4sta dag.<\/p>\n\n\n\n

Gerd gav mig ett visitkort med mail och telefonnummer.<\/p>\n\n\n\n

\u201dRing eller maila mig n\u00e4r du vill\u201d, sa hon. \u201dVi ses imorgon\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Vi reste oss upp och jag tog sockarna fr\u00e5n elementet och satte p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rresten\u201d, kom det fr\u00e5n Gerd. \u201dF\u00e5r jag be f\u00f6r dig?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade och sen skildes vi \u00e5t.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 49 – Katarina<\/span><\/h1>\n\n\n\n

Natten hade varit orolig. Katarina hade rest till Stockholm p\u00e5 jobb och mina tankar hade snurrat runt de samtal vi haft i kyrkan. Hur hade n\u00e5gon ok\u00e4nd f\u00e5tt mig att ber\u00e4tta s\u00e5 mycket? Skulle jag verkligen g\u00e5 dit igen? Men till sist k\u00e4nde jag att jag m\u00e5ste, vad kunde jag f\u00f6rlora.<\/p>\n\n\n\n

Solen sken och v\u00e4dret hade v\u00e4xlat om till v\u00e4rme och ljus. Jag gick sakta fram. Tittade p\u00e5 gr\u00f6na blad som tittade fram. Barn som lekte i gungorna och t\u00e4vlade hur l\u00e5ngt man kunde hoppa. Hade jag sett detta tidigare? N\u00e4r jag var barn s\u00e5g jag ju alla sm\u00e5kryp i skogen, men sedan? Jag hade gjort allt f\u00f6r att uppr\u00e4tth\u00e5lla min roll som s\u00e4ker och framg\u00e5ngsrik. <\/p>\n\n\n\n

Fast p\u00e5 sommaren med Katarina och barnen brukade allt sl\u00e4ppa. D\u00e5 hade jag l\u00e4mnat rollen och bara njutit av natur och familj.<\/p>\n\n\n\n

Jag var framme vid kyrkporten igen. Jag \u00f6ppnade den f\u00f6rsiktigt. Innanf\u00f6r sorlade det av ljud. Till h\u00f6ger kunde jag se en grupp pension\u00e4rer sitta vid flera bord. De diskuterade h\u00f6gljutt och jag kunde se kaffetermosen st\u00e5 framme. Fr\u00e5n kyrksalen kunde jag h\u00f6ra orgelmusik. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHej, Konrad\u201d h\u00f6rde jag en r\u00f6st bakom mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig om. D\u00e4r stod den lilla kvinnan. Jag log och k\u00e4nde att hon gjorde mig glad. Jag f\u00f6ljde efter henne till hennes tj\u00e4nsterum.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 bordet stod tv\u00e5 muggar, en termos, sockerkaka och tv\u00e5 stora sm\u00f6rg\u00e5sar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag \u00e4r f\u00f6rberedd\u201d, sa hon.<\/p>\n\n\n\n

Hon h\u00e4llde upp en kopp kaffe och vi tog varsin macka.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVem betyder mest f\u00f6r dig\u201d, kom det fr\u00e5n henne.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade v\u00e4ntat n\u00e5t om hur jag m\u00e5dde idag om jag sovit gott eller s\u00e5, men hon \u00f6verraskade mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina\u201d, svarade jag \u201doch mina barn f\u00f6rst\u00e5s\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina\u201d, hon sa det l\u00e5ngsamt. \u201dDin fru?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d, svarade jag och tog ytterligare en tugga av mackan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBer\u00e4tta hur ni tr\u00e4ffades\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

Tentaperioden var \u00f6ver. Hela min klass gick ut f\u00f6r att fira. Jag bj\u00f6d laget runt som vanligt. Vi skrattade och nj\u00f6t. Snart var v\u00e5rt tredje \u00e5r \u00f6ver. Vi gick vidare till R\u00f6da rummet. Vi var lite berusade och \u00f6verdrev v\u00e4l lite extra ocks\u00e5. Jag ledde och de andra f\u00f6ljde efter. Strax efter oss kom ett tjejg\u00e4ng in. Vi var ju mest killar, s\u00e5 vi blev intresserade. En del av tjejerna nappade snabbt och kom fram till v\u00e5r grupp. Men tre tjejer satte sig ned vid ett eget bord och drack v\u00e4ldigt sparsamt med vin och s\u00e5g ut att diskutera en bok. Jag gick fram till dem och f\u00f6rs\u00f6kte locka dem till v\u00e5rt bord.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSitt hos oss, inte beh\u00f6ver ni sitta h\u00e4r ensamma\u201d, sa jag till dem.<\/p>\n\n\n\n

En av tjejerna tittade p\u00e5 mig. Hon hade m\u00f6rkbrunt h\u00e5r, tjockt och rufsigt. Det s\u00e5g ut som om hon hade kommit cyklande hit med h\u00e5ret utsl\u00e4ppt. \u00d6gonen var m\u00f6rkt bruna med en lite svart fl\u00e4ck p\u00e5 det h\u00f6gra \u00f6gat. <\/p>\n\n\n\n

\u201d Vi har det bra h\u00e4r\u201d svarade hon. \u201dMen tack f\u00f6r erbjudandet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Hon v\u00e4nde sig sedan mot sitt s\u00e4llskap och verkade helt gl\u00f6mma bort mig. Samtidigt d\u00f6k n\u00e5gra av tjejerna som anslutit sig till v\u00e5rt g\u00e4ng vid min sida.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom, Konrad\u201d sa en tjej med l\u00e5ngt ljus h\u00e5r och mycket v\u00e4lsminkad. \u201dKom bry dig inte om dom\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick tillbaka med den ljush\u00e5riga tjejen som jag snabbt fick veta att hon hette Erika. Hon och hennes kompis Anna-Carin fnittrade vid min sida och f\u00f6rs\u00f6kte hela tiden f\u00e5 min uppm\u00e4rksamhet. Men n\u00e5got st\u00f6rde mig.<\/p>\n\n\n\n

Det gick tre veckor innan jag n\u00e4sta g\u00e5ng s\u00e5g Katarina. Vi hade g\u00e5tt p\u00e5 Alexandras. Det var mycket folk, men helt pl\u00f6tsligt m\u00e5ste jag bara v\u00e4nda p\u00e5 huvudet. D\u00e4r var hon. H\u00e5ret p\u00e5 samma s\u00e4tt rufsigt och trots att hon denna g\u00e5ng kom ensam s\u00e5g hon trygg och lugn ut. Hon gick sj\u00e4lv ut p\u00e5 dansgolvet och b\u00f6rjade r\u00f6ra sig till musiken. Jag f\u00f6ljde snabbt efter och n\u00e4rmade henne s\u00e5 om\u00e4rkligt som m\u00f6jligt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d, sa jag n\u00e4r vi var tillr\u00e4ckligt n\u00e4ra. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d, sa hon tveksamt. \u201dHar vi setts\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon v\u00e4nde sig d\u00e4refter om och dansade bort fr\u00e5n mig.<\/p>\n\n\n\n

Samtidigt blev jag omringad av tv\u00e5 tjejer som jag tidigare tr\u00e4ffat. <\/p>\n\n\n\n

\u201dKonne \u00e4lskling\u201d, b\u00f6rjade den ena. \u201dKul att se dig\u201d. Hon tog mig p\u00e5 axeln och str\u00f6k sedan bort en del av luggen fr\u00e5n ansiktet p\u00e5 mig. Hon dansade v\u00e4ldigt n\u00e4ra och utmanande. <\/p>\n\n\n\n

Jag kikade bort mot d\u00e4r Katarina dansade. Hon skrattade och verkade inte l\u00e4gga m\u00e4rke till hur popul\u00e4r jag var. Hon utmanade min t\u00e4vlingsinstinkt.<\/p>\n\n\n\n

Det tog s\u00e4kert tv\u00e5 veckor till innan vi m\u00f6ttes.<\/p>\n\n\n\n

Denna g\u00e5ng var det p\u00e5 R\u00f6da rummet igen. Jag fick genom n\u00e5gra kompisar reda p\u00e5 hennes namn och att hon l\u00e4ste till f\u00f6rskoll\u00e4rare. Jag gick fram till hennes bord.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej Katarina\u201d, sa jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d, kom det fr\u00e5n henne lite sl\u00e4pande l\u00e5ngsamt och tveksamt. <\/p>\n\n\n\n

\u201dAha\u201d, sa jag. \u201dDet l\u00e4t som du inte kom ih\u00e5g mig. Konrad heter jag. Vi s\u00e5gs p\u00e5 Alexandra sist.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon sa inget bara nickade och v\u00e4ntade. Alla vid bordet tystnade och tittade p\u00e5 mig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dInte bra att du gl\u00f6mde bort mig s\u00e5 snabbt, det g\u00f6r mig olycklig\u201d, sa jag lite hurtigt och f\u00f6rs\u00f6kte skoja bort det lite.<\/p>\n\n\n\n

Hon satt fortfarande helt tyst och tittade. Dessa m\u00f6rkbruna \u00f6gon. Det fanns ett glitter i dem som gjorde mig svag i benen. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMen d\u00e5 tycker jag att vi tr\u00e4ffas en g\u00e5ng till, s\u00e5 du kommer ih\u00e5g mig sen\u201d, fortsatte jag. \u201dStureplan kl 19 imorgon, s\u00e5 bjuder jag p\u00e5 middag, vi ses\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Utan att v\u00e4nta p\u00e5 ett svar s\u00e5 gick jag tillbaka till mitt bord. Jag var alldeles slut. Skulle hon verkligen komma. <\/p>\n\n\n\n

Hon kom dagen efter, men kanske en kvart f\u00f6rsent. Jag hann n\u00e4stan bli i uppl\u00f6sningstillst\u00e5nd. Men d\u00e5 hon kom f\u00f6rs\u00f6kte jag visa en nonchalant stil.<\/p>\n\n\n\n

Vi b\u00f6rjade d\u00e4refter tr\u00e4ffas. Jag bj\u00f6d henne p\u00e5 dyra middagar och skjutsade henne i min alltid nya bil. Jag hade n\u00e4mligen f\u00e5tt en del pengar efter arvet av mamma och pappa. Men trots allt lyx verkade hon inte s\u00e5 imponerad. Hon verkade mest h\u00e4nga med f\u00f6r att jag var s\u00e5 envis och att hon gillade att reta mig f\u00f6r mina rikemans fasoner.<\/p>\n\n\n\n

En dag tog jag med henne ut till skogen med en dyr korg med picknickmat. Som vanligt verkade hon inte imponerad \u00e4nda tills vi stannade vid en myrstack. Jag k\u00e4nde fascinationen \u00e5terv\u00e4nda f\u00f6r dessa sm\u00e5kryp och ber\u00e4ttade f\u00f6r henne om myrornas liv och hur jag brukade sitta och iakttaga dem. <\/p>\n\n\n\n

Det var den enskilda h\u00e4ndelsen som imponerade p\u00e5 henne. Efter den h\u00e4ndelsen blev vi ett par.<\/p>\n\n\n\n

Jag fortsatte med att f\u00f6rs\u00f6ka imponera p\u00e5 henne med pengar och fina g\u00e5vor, men jag vet inte. Det verkade inte funka, men \u00e4nd\u00e5 ibland g\u00f6r jag r\u00e4tt, f\u00f6r vi \u00e4r fortfarande ett par.<\/p>\n\n\n\n

Hennes h\u00e5r \u00e4r fortfarande tjockt och rufsigt. Hon drar kammen snabbt igenom h\u00e5ret och sen gl\u00f6mmer hon bort det. Oftast s\u00e4tter hon upp h\u00e5ret i en svans eller knut och d\u00e5 kommer hennes vackra hals fram. \u00d6gonen har ett glitter som f\u00f6rundrar mig s\u00e5. Jag kan inte t\u00e4nka att leva utan henne.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 Gerd, som suttit tyst under min ber\u00e4ttelse.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHur ska jag kunna ber\u00e4tta vad jag gjort? Hur falskt mitt liv varit?\u201d, jag suckade djupt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet l\u00e5ter som du har en fantastisk fru. En som du k\u00e4mpat f\u00f6r\u201d, sa hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dD\u00e5 \u00e4r det dags igen\u201d, sa Gerd.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDags f\u00f6r vad\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDags f\u00f6r sanningen och f\u00f6r att k\u00e4mpa\u201d, svarade hon. \u201dSanningen ska g\u00f6ra oss fria, s\u00e4ger Bibeln och det ligger mycket i det\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen om sanningen \u00e4r s\u00e5 hemsk, s\u00e5 hon l\u00e4mnar mig, eller blir skadad\u201d, sa jag tyst.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch vad \u00e4r valet?\u201d undrade hon. \u201dOch varf\u00f6r tror du jag sa att det g\u00e4ller att k\u00e4mpa\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag b\u00f6jde mitt huvud och k\u00e4nde hur tyngderna la sig p\u00e5 min rygg, p\u00e5 mitt sinne och ville dra ned mig l\u00e5ngt under jorden.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du f\u00f6rl\u00e5ta dig sj\u00e4lv\u201d, kom det fr\u00e5n Gerd.<\/p>\n\n\n\n

Jag ville svara nej, nej, nej. Hur kunde jag f\u00f6rl\u00e5ta mig f\u00f6r detta. Men samtidigt. Hur skulle jag d\u00e5 kunna leva vidare.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vill forts\u00e4tta att leva\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r en bra b\u00f6rjan\u201d, fortsatte hon. \u201dEn bra b\u00f6rjan\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon reste sig upp och drog f\u00f6r gardinerna f\u00f6r f\u00f6nstret. Rummet blev m\u00f6rkt. Hon satte sig igen och t\u00e4nde en t\u00e4ndsticka. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDet beh\u00f6vs bara en liten t\u00e4ndsticka f\u00f6r att fylla rummet med ljus\u201d, sa hon viskande. \u201dDet beh\u00f6vs bara lite hopp f\u00f6r att v\u00e5ga\u201d.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 50 – Rektor<\/span><\/h1>\n\n\n\n

En bil stod med motorn p\u00e5 utanf\u00f6r v\u00e5rt hus. En Volvo V60 i n\u00e5gon gr\u00e5gr\u00f6n nyans. Jag k\u00e4nde inte igen bilen och det satt ingen i den. Jag gick runt den och tittade. Nej, det var ingen bekant bil. Varf\u00f6r stod den h\u00e4r? <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ringde och ingen svarade, s\u00e5 jag k\u00f6rde hit\u201d. Jag ryckte till n\u00e4r jag h\u00f6rde jag en r\u00f6st bakom ryggen.<\/p>\n\n\n\n

Det var Lars Hammar, prefekten p\u00e5 min institution. Vad gjorde han h\u00e4r? Jag k\u00e4nde i fickan. D\u00e4r l\u00e5g mobilen. Jag lyfte upp den och tittade. Helt urladdad. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHar det h\u00e4nt n\u00e5t?\u201d, sa jag fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det har h\u00e4nt n\u00e5t\u201d, svarade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad\u201d, jag tittade p\u00e5 honom och stoppade tillbaka mobilen i fickan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6lj med\u201d, svarade Lars. \u201dDet \u00e4r inte jag som ska ber\u00e4tta\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina\u201d, jag darrade i r\u00f6sten.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej, inget har h\u00e4nt Katarina eller familjen\u201d, svarade han och gick mot bilen. Han stannade till n\u00e4r han stod bredvid bilen och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom\u201d, sa han och pekade p\u00e5 bilen.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till bilen och satte mig i frams\u00e4tet. Lars k\u00f6rde iv\u00e4g under tystnad.<\/p>\n\n\n\n

Vi kom fram till universitetet och gick in i Samverkanshuset. Vi tog hissen upp och gick till sammantr\u00e4desrummet \u201dUnion\u201d. D\u00e4r var alla dekanerna samlade tillsammans med universitetsdirekt\u00f6ren och prorektor.<\/p>\n\n\n\n

Lars v\u00e4nde sig om mot mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dRing mig n\u00e4r du vill hem\u201d, jag skjutsar dig.<\/p>\n\n\n\n

Han b\u00f6rjade g\u00e5, sen v\u00e4nde han sig om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00e5na en laddare, s\u00e5 du kan ringa\u201d, sa han sen.<\/p>\n\n\n\n

Carina Almqvist fr\u00e5n l\u00e4rarh\u00f6gskolan r\u00e4ckte mig en laddare n\u00e4r jag satte mig ned. I \u00f6vrigt var alla onaturligt tysta. Jag plockade upp min mobiltelefon ur fickan och satte den p\u00e5 laddning. Jag k\u00e4nde blickarna som vilade p\u00e5 mig. Det var f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag var p\u00e5 ett m\u00f6te sedan\u2026<\/p>\n\n\n\n

Jag ville inte t\u00e4nka l\u00e4ngre. Jag k\u00e4nde hur det b\u00f6rjade dunka i mitt huvud och jag tog extra tid p\u00e5 mig att koppla in sladden \u00e4n vad som egentligen beh\u00f6vdes. Allt f\u00f6r att vinna tid.<\/p>\n\n\n\n

Vivan Cypress, universitetsdirekt\u00f6ren satt bredvid mig. Hon la sin hand p\u00e5 min axel och viskade till mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e4lkommen tillbaka Konrad\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag k\u00e4nde hur jag rodnade och nickade bara \u00e5t henne. Hon s\u00e5g ut som vanligt. Stora \u00f6rh\u00e4ngen formade som olivgr\u00f6na blad. Ett stort halsband med r\u00f6da hj\u00e4rtan och en linnedress i orange. Jag kunde inte l\u00e5ta bli att le n\u00e4r jag s\u00e5g henne. Hon p\u00e5minde om en v\u00e4garbetare i sina orangea kl\u00e4der. Hon log tillbaka och s\u00e5g ut att bli glad av leendet fr\u00e5n mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vet att ni alla undrar varf\u00f6r jag kallat ihop er s\u00e5 hastigt\u201d, sa Birgitta Aborenius. <\/p>\n\n\n\n

Birgitta var prorektor och var fr\u00e5n b\u00f6rjan professor i Biologi.<\/p>\n\n\n\n

Alla b\u00f6jde sig fram\u00e5t och lyssnade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dRektor \u00c5ke Axelsson har med omedelbar verkan sagt upp sig som rektor\u201d fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVarf\u00f6r\u201d kom det fr\u00e5n flera av oss. \u201dVad har h\u00e4nt?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u00d6gonen var f\u00e4sta vid Birgitta och vi kunde alla se hur hon tvekade. Hennes i vanliga fall s\u00e5 v\u00e4lformulerade svar verkade ha fastnat. Hon b\u00f6jde huvudet och tittade p\u00e5 ett papper. I rummet var det tyst. Alla v\u00e4ntade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag\u201d b\u00f6rjade Birgitta och stannade sedan av.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan\u201d b\u00f6rjade hon sedan om. Sen svalde hon och b\u00f6rjade om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag m\u00f6tte honom i morse. Han har varit p\u00e5 polisf\u00f6rh\u00f6r f\u00f6r f\u00f6rskingring, b\u00e5de i bostadsr\u00e4ttsf\u00f6reningen och Idrottsklubben\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde hur Anna-Karin drog efter andan. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHan s\u00e4ger sj\u00e4lv att han gjort det, s\u00e5 det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r jag ber\u00e4ttar det. Det kommer ocks\u00e5 att utredas om han gjort n\u00e5got h\u00e4r p\u00e5 universitetet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen varf\u00f6r\u201d, Vivan s\u00e5 ut som ett fr\u00e5getecken. \u201dVarf\u00f6r?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har inte alla svaren\u201d, fortsatte Birgitta. \u201dMen han var tydligen skuldsatt upp \u00f6ver \u00f6ronen. Tydligen har han gjort spekulationer som g\u00e5tt fel\u201d. Hon tystnade ett tag innan hon fortsatte tystare.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan pratade n\u00e5t om att skulle ha f\u00e5tt stora summor i v\u00e5ras, men allt gick fel, vad han pratade om vet jag inte\u201d. Hon tystnade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHur mycket\u201d, kom det fr\u00e5n Anna-Karin.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vet inte riktigt\u201d, sa Birgitta tveksamt. \u201dMen som jag f\u00f6rstod var beloppet sexsiffrigt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Det h\u00f6rdes att n\u00e5gra drog efter andan, men ingen sa n\u00e5gonting. Birgitta h\u00f6ll i en penna och titta p\u00e5 sina anteckningar. <\/p>\n\n\n\n

\u201dSen sa han n\u00e5got som jag inte f\u00f6rstod, han sa: Kanske tur att ingen skadades, men just d\u00e5 k\u00e4ndes det inte s\u00e5. Guldet var borta.\u201d <\/em>fortsatte Birgitta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet l\u00e4t konstigt, att ingen skadades, det l\u00e5ter ju inte som f\u00f6rskingring\u201d, kom det fr\u00e5n Ove. <\/p>\n\n\n\n

Vi andra satt tysta och funderade. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVad h\u00e4nder nu?\u201d. Det var Vivans r\u00f6st. <\/p>\n\n\n\n

Alla tittade p\u00e5 Birgitta. Jag s\u00e5g hur hon blev lite r\u00f6d om kinderna, men s\u00e5 str\u00e4ckte hon p\u00e5 sig och b\u00f6rjade prata.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har pratat med universitetsstyrelsens ordf\u00f6rande. Han s\u00e4ger att jag g\u00e5r in som rektor tills vidare. Sen \u00e4r det upp till mig att tills\u00e4tta n\u00e5gon prorektor som hj\u00e4lp.\u201d Hon tittade p\u00e5 oss innan hon fortsatte.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDetta med prorektor \u00e4r orsaken varf\u00f6r jag har kallat ihop er. Jag kommer att tills\u00e4tta en av er som prorektor. Men jag kommer att beh\u00f6va allt st\u00f6d jag kan f\u00e5, s\u00e5 jag beh\u00f6ver er hj\u00e4lp till detta. Jag vill att ni inom denna grupp f\u00f6resl\u00e5r en av er till prorektor. D\u00e5 vet jag att det blir r\u00e4tt val.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon tittade \u00e4nnu en g\u00e5ng p\u00e5 oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu?\u201d Anna-Karin tittade p\u00e5 Birgitta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det m\u00e5ste ske nu\u201d. Svarade hon. \u201d I kv\u00e4ll g\u00e5r jag ut med informationen om att rektor slutar och att jag g\u00e5r in som rektor. Samtidigt kommer jag att s\u00e4ga att jag utsett en person till prorektor och den personen \u00e4r den som ni f\u00f6resl\u00e5r.\u201d Hon reste sig upp och tittade menande p\u00e5 Vivan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu g\u00e5r jag och Vivan. Skicka ett meddelande n\u00e4r ni best\u00e4mt er, s\u00e5 kommer jag tillbaka.\u201d <\/p>\n\n\n\n

Vivan s\u00e5g ovillig ut att g\u00e5, s\u00e5 Birgitta tog henne i armen och drog ut henne. N\u00e4r d\u00f6rren st\u00e4ngdes tittade vi p\u00e5 varandra.<\/p>\n\n\n\n

 Vid sammantr\u00e4desbordet satt nu Anna-Karin Fredriksson, dekan f\u00f6r humanistiska fakulteten, Anders Gyllenberg, dekan f\u00f6r den tekniska fakulteten, Ove Pilbrandt dekan f\u00f6r den samh\u00e4llsvetenskapliga fakulteten, Carina Almqvist, rektor f\u00f6r l\u00e4rarutbildningen och jag Konrad Bj\u00f6rk, dekan f\u00f6r den medicinska fakulteten.<\/p>\n\n\n\n

Anna-Karin satt med blicken l\u00e5ngt borta och snurrade p\u00e5 sitt r\u00f6da p\u00e4rlhalsband. Carina stirrade ned i datorn och l\u00e5tsades skriva, Anders str\u00f6k sin hand \u00f6ver den alltid perfekta frisyren och Ove fingrade p\u00e5 n\u00e5got som s\u00e5g ut som m\u00e5larfl\u00e4ckar p\u00e5 hans urtv\u00e4ttade T-shirt.<\/p>\n\n\n\n

Ingen ville b\u00f6rja att prata. Anders \u00f6ppnade sin dator och Ove b\u00f6rjade ocks\u00e5 titta i sin dator. Jag var den enda som varken hade dator eller papper och penna. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag kan b\u00f6rja\u201d, jag k\u00e4nde att om jag inte tog initiativet skulle inget h\u00e4nda.<\/p>\n\n\n\n

Ingen verkade reagera, men jag trodde alla h\u00f6rde och v\u00e4ntade sp\u00e4nt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag st\u00e4ller inte upp som prorektor, s\u00e5 mig beh\u00f6ver inte r\u00e4kna med\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Ove tittade p\u00e5 mig, men sa inget.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har funderat lite. Eftersom Birgitta kommer fr\u00e5n den tekniskt naturvetenskapliga fakulteten tror jag att det \u00e4r l\u00e4mpligast att det \u00e4r n\u00e5gon som kommer fr\u00e5n en annan fakultet. S\u00e5 d\u00e4rf\u00f6r tycker jag inte att det ska bli du Anders\u201d Jag tittade p\u00e5 Anders.<\/p>\n\n\n\n

Anders tittade upp. Han s\u00e5g tankfull ut men nickade.<\/p>\n\n\n\n

Carina slog igen sin dator.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tror jag ocks\u00e5 b\u00f6r avst\u00e5\u201d, b\u00f6rjade hon. \u201dJag k\u00e4nner mig f\u00f6r oerfaren f\u00f6r att ta en s\u00e5dan uppgift\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dD\u00e5 \u00e4r det bara Anna-Karin och Ove kvar. Vem av dem blir det?\u201d Jag tittade p\u00e5 Ove och p\u00e5 Anna-Karin. Tv\u00e5 s\u00e5 helt olika personer. <\/p>\n\n\n\n

Ingen sa n\u00e5gonting fortfarande. Carina \u00f6ppnade datorn igen. Ove satt och trummade med fingrarna mot bordet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tror\u201d Det var Anders som talade. \u201dDenna g\u00e5ng tror jag att jag ska g\u00f6ra er f\u00f6rv\u00e5nade\u201d. Han tittade p\u00e5 oss med ett leende. \u201dDet jag funderade p\u00e5 \u00e4r att vi str\u00e4var ju efter en j\u00e4mn k\u00f6nsf\u00f6rdelning och Birgitta \u00e4r ju kvinna, som ni kanske vet\u201d. Han skrattade till, men ingen annan f\u00f6ll in i skrattet. \u201dD\u00e4rf\u00f6r f\u00f6resl\u00e5r jag Ove, trots v\u00e5ra olikheter. Som ni vet \u00e4r vi ju inte \u00f6verens ofta, men \u00e4nd\u00e5\u201d<\/p>\n\n\n\n

Anna-Karin rodnade lite och tittade ned.<\/p>\n\n\n\n

Anders m\u00e4rkte det och tog till orda igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen Anna-Karin det \u00e4r inte f\u00f6r att jag inte tycker att du skulle ha klarat tj\u00e4nsten. Det hade du s\u00e4kert gjort helt perfekt, men du vet ju alla dessa diskussioner om j\u00e4mst\u00e4lldhet, sv\u00e5rt att bortse fr\u00e5n detta\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFast det \u00e4r ju bara ovanligt att h\u00f6ra detta resonemang fr\u00e5n dig\u201d Anna-Karin replikerade snabbt mot Anders.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har v\u00e4l mognat\u201d sa han och skrockade igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag st\u00e4ller mig bakom det f\u00f6rslaget\u201d kom det fr\u00e5n Anna-Karin som s\u00e5g l\u00e4ttad ut. \u201dNi andra d\u00e5\u201d? De andra var \u00f6verens om valet.<\/p>\n\n\n\n

Carina fick sedan i uppdrag att h\u00e4mta Birgitta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi ska ha en sommarfest i min stuga i helgen\u201d, sa Lars Hammar n\u00e4r han skjutsat hem mig. \u201dJag skulle tycka det vara roligt om du och Katarina kunde komma\u201d. Han tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag tvekade och visste inte vad jag skulle svara.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r mycket enkelt. Lite plockmat och dom som vill kan spela kubb eller bara prata. Vi brukar ha en liten tipspromenad i skogen, s\u00e5 det \u00e4r fritidskl\u00e4der som g\u00e4ller\u201d. Han tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag var fortfarande tyst, s\u00e5 han fortsatte.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen Konrad, \u00e4r det inte dags att du kommer ur din bubbla. G\u00f6r det iallafall f\u00f6r din frus skull\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet l\u00e5ter trevligt\u201d, svarade jag. \u201dSka bara kolla med Katarina att det funkar f\u00f6r henne\u201d<\/p>\n\n\n\n

Han nickade och log. \u201dBra\u201d, sa han.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick ut ur bilen och in i huset.<\/p>\n\n\n\n

Katarina v\u00e4ntade p\u00e5 mig d\u00e4rinne. Hon tyckte att en sommarfest var en bra id\u00e9, men jag gl\u00f6mde ber\u00e4tta om bes\u00f6ket p\u00e5 universitetet.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 51 – Sommarfesten<\/span><\/h1>\n\n\n\n

P\u00e5 sommarfesten var det mest bekanta m\u00e4nniskor. Anna Mosshed med hennes syster Gunilla var d\u00e4r, en professor fr\u00e5n v\u00e5r institution Martin Andersson med fru var d\u00e4r, Hans Viktorsson som hade en egen tandl\u00e4karklinik, men som tidigare jobbat hos oss var d\u00e4r tillsammans med sin sambo. Sen var det andra som jag k\u00e4nde igen, men inte visste vad dom hette.<\/p>\n\n\n\n

Stugan l\u00e5g alldeles n\u00e4ra havet. Den m\u00e5ste ha varit byggd f\u00f6re alla strandlagar kom till f\u00f6r det var nog inte mer \u00e4n 20 meter fr\u00e5n solterassen till havet. Solen sken och i havet glittrade det av solstr\u00e5lar. L\u00e4ngre ut kunde man se en \u00e4ldre motorb\u00e5t som tuffade l\u00e5ngsamt fram. Trots att det var ganska lugnt ute kunde man h\u00f6ra ett svagt kluckande fr\u00e5n havet. Jag tog Katarinas hand och log mot henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFantastisk utsikt\u201d sa hon och log tillbaka.<\/p>\n\n\n\n

Anna och Gunilla kom fram till oss och vi tackade dem f\u00f6r allt de gjort n\u00e4r de hittade mig i Florens. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag fattade inte vad Anna gjorde n\u00e4r hon bj\u00f6d in dig till bordet\u201d, sa Gunilla skrattande. \u201dTrodde hon f\u00e5tt fnatt. Hur m\u00e5r du nu d\u00e5?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag var s\u00e5 t\u00f6rstig och n\u00e4r jag s\u00e5g Anna, t\u00e4nkte jag bara p\u00e5 att f\u00e5 n\u00e5got att dricka och n\u00e4r jag k\u00e4nde lukten av mat, s\u00e5 v\u00e4nde det sig n\u00e4stan i magen. K\u00e4nde mig som en Zombie\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4r du Anna ringde till mig och ber\u00e4ttade om Konrad f\u00f6rstod jag ingenting\u201d ber\u00e4ttade Katarina. \u201dDet kunde ju inte vara sant.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Det var riktigt sk\u00f6nt att f\u00e5 prata om det som h\u00e4nt och h\u00f6ra allas tankar. Jag f\u00f6rstod att det inte bara var jag som var skakad av h\u00e4ndelsen. Har mer och mer f\u00f6rst\u00e5tt att det jag g\u00f6r eller v\u00e4ljer att g\u00f6ra p\u00e5verkar ofta fler m\u00e4nniskor \u00e4n mig sj\u00e4lv. Men jag kunde ju inte ber\u00e4tta om skulden jag bar p\u00e5. Om jag ber\u00e4ttade kunde andra komma till skada, s\u00e5 jag fick forts\u00e4tta b\u00e4ra den inom mig.<\/p>\n\n\n\n

Anna ber\u00e4ttade om spr\u00e4ngningen som skett d\u00e4r dom hittat mina skor. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVet du varf\u00f6r dina skor var d\u00e4r\u201d, undrade Anna.<\/p>\n\n\n\n

Som tur var kom Hans Viktorsson fram och h\u00e4lsade, s\u00e5 jag slapp svara p\u00e5 den fr\u00e5gan. Men spr\u00e4ngningen hade gjort mig sk\u00e4rrad. Jag hade inte f\u00f6rst\u00e5tt vad det var. Helt pl\u00f6tsligt minns jag vad Birgitta sagt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKanske tur att ingen skadades, men just d\u00e5 k\u00e4ndes det inte s\u00e5. Guldet var borta.\u201d<\/em><\/p>\n\n\n\n

Hade rektor varit del av den r\u00f6relse som jagat v\u00e5rt guld, som jag visste funnits. Som inneburit att guldet f\u00e5tt flyttas i olika omg\u00e5ngar.<\/p>\n\n\n\n

Kunde beslutet om flytt av tandl\u00e4karh\u00f6gskolan vara en del av en komplott? Men inte kunde v\u00e4l rektor?<\/p>\n\n\n\n

Men jag var tvungen att sl\u00e4ppa detta f\u00f6r att koncentrera mig p\u00e5 vad Hans talade om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu \u00e4r inte intresserad att g\u00e5 tillbaka och jobba som tandl\u00e4kare igen?\u201d undrade han. \u201dDet \u00e4r det b\u00e4sta jag gjort\u201d. <\/p>\n\n\n\n

\u201dNja, det var s\u00e5 l\u00e4nge sen, s\u00e5 jag skulle nog beh\u00f6va l\u00e4ras upp f\u00f6rst\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet fick jag ocks\u00e5 g\u00f6ra, l\u00e4ra upp mig\u201d, sa han skrattande. \u201dMen det var det v\u00e4rt. Nu k\u00e4nner jag att jag kan g\u00f6ra nytta\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00e5ter trevlig\u201d sa jag artigt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu f\u00f6rst\u00e5r\u201d, fortsatte han. \u201dJag har specialiserat mig p\u00e5 barn, speciellt p\u00e5 s\u00e5dana som \u00e4r r\u00e4dda och f\u00e5tt stora problem. Det \u00e4r fantastiskt att f\u00e5 hj\u00e4lpa barnen.\u201d Han log \u00f6ver hela ansiktet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu \u00e4r modig du\u201d, svarade jag. \u201dAtt b\u00f6rja om igen\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det k\u00e4nns som mitt liv f\u00e5tt mening igen\u201d. Svarade han.<\/p>\n\n\n\n

Sen visade det sig att Katarina och hans sambo Annika hade jobbat ihop, s\u00e5 vi fortsatte att prata. Men nu mest om annat \u00e4n jobbet.<\/p>\n\n\n\n

Vi fyra gick tipsrundan tillsammans. Den handlade om skogens sm\u00e5 djur och alla blev imponerade av min kunskap p\u00e5 det omr\u00e5det. Jag var tvungen att stanna vid en myrstack och ber\u00e4tta om myrornas liv f\u00f6r dem. T\u00e4nk s\u00e5 fantastiskt jag kunde vara mig sj\u00e4lv och ingen retade mig eller s\u00e5g snett p\u00e5 mig. Men det var klart ingen visste vad jag gjort f\u00f6r felaktiga val i livet.<\/p>\n\n\n\n

Vi var de f\u00f6rsta att l\u00e4mna festen. Vi tackade Lars och hans fru och k\u00f6rde sakta hem i sommarnatten.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad roligt\u201d, sa Katarina i bilen. \u201dVet du om att du k\u00e4nns som en annan person\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad menar du\u201d, undrade jag. \u201dEn annan person?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, en sannare person, det k\u00e4nns som den sannare bilden av Konrad, den som du tidigare s\u00e5 s\u00e4llan visat\u201d. Hon str\u00f6k mig sakta \u00f6ver kinden.<\/p>\n\n\n\n

Jag k\u00e4nde att t\u00e5rarna var p\u00e5 v\u00e4g. Hon tyckte att jag var en sannare person. Hon skulle bara veta. Skulle jag n\u00e5gon g\u00e5ng kunna ber\u00e4tta och \u00e4nd\u00e5 beh\u00e5lla henne. Eller skulle jag g\u00f6ra hennes liv os\u00e4kert d\u00e5. F\u00f6r henne och Fia och Axel.   <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 52 – F\u00f6r\u00e4ndringens tid<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Semestern var slut och h\u00e4r satt jag p\u00e5 mitt rum igen. Gunilla och jag hade rest en del i Europa och den sista veckan hade jag bes\u00f6kt mamma och pappa i \u00d6rebro. Men tiden hade g\u00e5tt s\u00e5 fort. Nu var allt som vanligt igen. Mailsk\u00f6rden p\u00e5 morgonen var visserligen ovanligt klen, men det kunde ju bero p\u00e5 att m\u00e5nga hade semester \u00e4n. Men en forskare kopplade ju aldrig av, utan p\u00e5 sommaren reste de runt p\u00e5 olika konferenser, s\u00e5 en hel del reser\u00e4kningar och fakturor l\u00e5g och v\u00e4ntade.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade ringt Gunilla ig\u00e5r n\u00e4r jag hade kommit hem fr\u00e5n \u00d6rebro, men hon hade inte svarat. Konstigt, hon brukade alltid svara, men hon kanske hade gl\u00f6mt att ladda mobilen. Men jag hade ju \u00e4ven ringt fr\u00e5n \u00d6rebro och f\u00f6rst tredje g\u00e5ngen hade jag f\u00e5tt tag i henne. D\u00e5 hade hon inte tid att svara, men lovat att ringa upp. Men det hade hon inte gjort. Jag var faktiskt lite orolig. Efter professorns f\u00f6rsvinnande var jag alltid p\u00e5 min vakt. Det kunde ju h\u00e4nda igen.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick och h\u00e4mtade en kopp kaffe. Alldeles tomt i fikarummet, men klockan var ju inte s\u00e5 mycket.<\/p>\n\n\n\n

Jag kikade in i professor Bj\u00f6rks rum eller Konrads rum. Han hade varit s\u00e5 f\u00f6r\u00e4ndrad n\u00e4r jag tr\u00e4ffade honom p\u00e5 sommarfesten. S\u00e5 \u00f6dmjuk och enkel. D\u00e5 hade det k\u00e4nts s\u00e5 naturligt att kalla honom Konrad. Men n\u00e4r jag s\u00e5g hans rum t\u00e4nkte jag fortfarande professorn eller professor Bj\u00f6rk.<\/p>\n\n\n\n

Det verkade som han aldrig varit i rummet. Undrar om han \u00f6verhuvudtaget kommer tillbaka? Fortfarande visste jag ingenting vad som h\u00e4nt. Jag hade inte f\u00e5tt ur honom s\u00e5 mycket p\u00e5 festen. Men det hade varit sk\u00f6nt att f\u00e5 prata om det.  Men n\u00e4r jag b\u00f6rjade fr\u00e5ga honom lite mer hade vi blivit avbrutna. Jag hade tyckt mig se en l\u00e4ttnad i hans ansikte och det kanske \u00e4r f\u00f6rst\u00e5eligt. Det \u00e4r s\u00e4kert m\u00e5nga som \u00e4r nyfikna.<\/p>\n\n\n\n

En sak hade h\u00e4nt i sommar som jag inte ber\u00e4ttat f\u00f6r n\u00e5gon. Anna-Britta fr\u00e5n medicinska fakulteten har ringt mig och ber\u00e4ttat att dom skulle s\u00f6ka en Administrativ chef f\u00f6r institutionen f\u00f6r omv\u00e5rdnad och ville att jag skulle s\u00f6ka.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen jag har ju inte n\u00e5gon h\u00f6gskoleutbildning\u201d hade jag svarat.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, men vi har sett vilka personliga egenskaper du har\u201d hade hon svarat.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade s\u00f6kt tj\u00e4nsten och visste att den g\u00e5tt ut under f\u00f6rra veckan, s\u00e5 nu var det bara att v\u00e4nta. Jag var sp\u00e4nd inf\u00f6r detta. N\u00e4r hon fr\u00e5gade k\u00e4nde jag att jag g\u00e4rna skulle l\u00e4mna det h\u00e4r jobbet och f\u00e5 b\u00f6rja om. Det hade ju varit en tuff tid och jag hade lite tappat motiveringen f\u00f6r mitt nuvarande jobb. S\u00e5 \u00e4ven om jag inte riktigt trodde att det var m\u00f6jligt att jag skulle kunna f\u00e5 en chefstj\u00e4nst, s\u00e5 hade det v\u00e4ckt upp mig ur min dvala och gjort mig medveten om att det var nog dags f\u00f6r mig att f\u00f6rs\u00f6ka med n\u00e5got nytt.<\/p>\n\n\n\n

Jag kom tillbaka till mitt rum med kaffet och satte mig vid datorn.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rst skickade jag iv\u00e4g ett mail till Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla, var \u00e4r du? Har du ocks\u00e5 f\u00f6rsvunnit? Eller har du tid med mig? Kan vi tr\u00e4ffas ikv\u00e4ll och \u00e4ta middag?<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag fortsatte sedan med jobbet. Hade l\u00e4st en hel del mail under semestern, men en del hade jag bara l\u00e4mnat, s\u00e5 det var dom jag b\u00f6rjade g\u00e5 igenom. N\u00e5gra nyhetsbrev som jag prenumererade p\u00e5 som jag snabbt skannade av, lite information fr\u00e5n ekonomienheten om nyheter i redovisningssystemet Raindance, n\u00e5gra h\u00e4lsningar om glad sommar fr\u00e5n folk som gick p\u00e5 semester och n\u00e5gra kompletteringar fr\u00e5n folk som skickat reser\u00e4kningar.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag l\u00e4st alla, s\u00e5 loggade jag in i Raindance och b\u00f6rjade g\u00e5 igenom de fakturor som l\u00e5g d\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

Telefonen ringde och jag hoppade rakt upp av ljudet. Det var annars s\u00e5 tyst h\u00e4r p\u00e5 jobbet, s\u00e5 det blev en s\u00e5 markant f\u00f6r\u00e4ndring n\u00e4r den skarpa ringsignalen h\u00f6rdes. D\u00e5 vi hade Skype f\u00f6r telefonin, tog jag p\u00e5 mig h\u00f6rlurarna och klickade p\u00e5 ok p\u00e5 datorn f\u00f6r att ta emot samtalet. Det var ett ok\u00e4nt 070 nummer, s\u00e5 jag t\u00e4nkte f\u00f6rs\u00e4ljare och suckade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej det \u00e4r Anna-Britta fr\u00e5n medicinska fakulteten\u201d l\u00e4t det p\u00e5 andra sidan.<\/p>\n\n\n\n

Oj jag blev b\u00e5de nerv\u00f6s och chockad.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej Anna-Britta,\u201d svarade jag. \u201dTillbaka till jobbet?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, egentligen har jag en vecka till, men du vet hur det \u00e4r, en del f\u00e5r man fixa \u00e4nd\u00e5\u201d sa hon och skrattade till.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, s\u00e5 \u00e4r det\u201d svarade jag. \u201dMen jag jobbar faktiskt min f\u00f6rsta dag idag, men det \u00e4r otroligt tomt h\u00e4r\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det f\u00f6rst\u00e5r jag\u201d fortsatte hon. \u201dMen nu \u00e4r det s\u00e5 att du har ju s\u00f6kt tj\u00e4nsten som administrativ chef\u201d fortsatte hon \u201d och vi har valt ut tre stycken som g\u00e5r vidare och du \u00e4r en av dom\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOj\u201d kom det fr\u00e5n mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Vi kommer att f\u00f6rst genomf\u00f6ra n\u00e5gra tester och d\u00e4refter ta er p\u00e5 intervju\u201d fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag satt bara tyst, men var r\u00e4dd f\u00f6r att hon skulle h\u00f6ra hur h\u00e5rt mitt hj\u00e4rta slog.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTesterna g\u00f6r man sj\u00e4lv vid datorn, du kommer att f\u00e5 en inloggning och d\u00e4refter beh\u00f6ver du sitta i lugn och ro minst en timme. Vi t\u00e4nkte skicka inloggningen till dig idag. \u00c4r det ok att vi skickar den till din jobbmail eller vill du vi ska skicka den till n\u00e5gon annan mailadress?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJobbmail g\u00e5r bra\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSen vill vi g\u00e4rna boka in en intervjutid med dig\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon gav n\u00e5gra alternativa datum under n\u00e4sta vecka och vi bokade tiden och avslutade samtalet.<\/p>\n\n\n\n

Jag satt en l\u00e5ng stund och bara tittade p\u00e5 mina h\u00e4nder. Vad hade jag gett mig in i.<\/p>\n\n\n\n

Innan jag hann b\u00f6rja jobba igen ringde min privata mobil. Jag tittade p\u00e5 den och s\u00e5g att det var Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej Gunilla\u201d svarade jag \u201d\u00c4ntligen. Jag har n\u00e4stan blivit orolig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du \u00e4ta lunch med mig\u201d fr\u00e5gade hon. \u201dJag \u00e4r upptagen till middag\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo det g\u00e5r bra\u201d svarade jag. \u201dN\u00e4r och var\u201d fr\u00e5gade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi ses p\u00e5 \u00d6stra station kl 12\u201d svarade hon och avslutade snabbt samtalet.<\/p>\n\n\n\n

Vad var detta? Hon var inte som vanligt? Hade det h\u00e4nt n\u00e5gonting? Jag skakade p\u00e5 huvudet och fortsatte med mina uppgifter. Nu g\u00e4llde det att jobba snabbt f\u00f6r att hinna en del f\u00f6re lunch.<\/p>\n\n\n\n

Jag avslutade datorn vid tio i tolv och gick iv\u00e4g mot \u00d6stra station. D\u00e4r fanns Ullas Konditori och dit brukade jag och Gunilla g\u00e5 ibland och ta en r\u00e4kmacka till lunch. Jag gick f\u00f6rbi Norrlands universitetssjukhus d\u00e4r m\u00e5nga renoveringar p\u00e5gick med avst\u00e4ngda ing\u00e5ngar och byggst\u00e4ngsel som gjorde att man fick ta vissa omv\u00e4gar fram till \u00d6stra station. Jag gick in p\u00e5 \u00d6stra station och tog rulltrappan ned och sedan rulltrappan upp p\u00e5 andra sidan g\u00e5ngen till Ullas konditori.<\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g Gunilla p\u00e5 l\u00e5ngt h\u00e5ll. Hon stod och v\u00e4ntade p\u00e5 mig. Ja nog var det n\u00e5got som var konstigt med henne. Hon brukade aldrig vara i tid. Vi kramades om och gick mot konditoriet. Vi tog varsin r\u00e4kmacka och satte oss vid ett bord.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har n\u00e5got att ber\u00e4tta\u201d b\u00f6rjade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu ocks\u00e5\u201d sa hon fr\u00e5gande. \u201dOch?\u201d Hon tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna-Britta Persson fr\u00e5n medicinska fakulteten ringde, jag \u00e4r kallad p\u00e5 en intervju p\u00e5 en tj\u00e4nst som administrativ chef\u201d, ber\u00e4ttade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, men va skoj, har du s\u00f6kt den tj\u00e4nsten\u201d utropade Gunilla. \u201dva, skoj\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, hon ville jag skulle s\u00f6ka. Jag fattar det inte. Jag har ju ingen relevant h\u00f6gskoleexamen\u201d fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOvanligt att man h\u00e4r inom universitetsv\u00e4rlden \u00e4ven f\u00f6rst\u00e5r att det finns annat \u00e4n utbildning som \u00e4r viktigt ibland\u201d sa Gunilla. \u201dLite insn\u00f6ad kan ju denna v\u00e4rld vara, lite skyddad verkstad ibland.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen Gunilla s\u00e5 kan man v\u00e4l inte s\u00e4ga, det finns ju massor av intelligenta m\u00e4nniskor h\u00e4r\u201d replikerade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, visserligen, men alla f\u00f6rst\u00e5r inte hur bra man har det och vilken f\u00f6rm\u00e5n vi har. Sen kan man klaga \u00f6ver att man inte f\u00e5r det dyraste tr\u00e4ningskortet gratis eller f\u00e5r anv\u00e4nda de medel man f\u00e5tt f\u00f6r sitt forskningsprojekt hur man vill utan att f\u00f6lja statliga regler. Som om det skulle vara ens egna pengar\u201d, fortsatte Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen det kan jag f\u00f6rst\u00e5, som dom slitit f\u00f6r att f\u00e5 dessa medel.\u201d sa jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, men det har dom ju l\u00f6n f\u00f6r\u201d svarade Gunilla. \u201dDu \u00e4r alldeles f\u00f6r sn\u00e4ll Anna. Du tror alla om gott. Ibland skulle du nog m\u00e5 bra av att vara mer kritisk. Fast innerst inne h\u00e5ller du nog med mig, men skulle aldrig kunna s\u00e4ga det h\u00f6gt.\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dmm\u201d jag svarade inte, f\u00f6r jag visste att hon hade r\u00e4tt. Jag hade retat mig p\u00e5 en hel del p\u00e5 universitetet, men det h\u00f6ll jag f\u00f6r mig sj\u00e4lv. \u201dMen du d\u00e5 Gunilla, vad ville du ber\u00e4tta\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag lyfte blicken och tittade p\u00e5 Gunilla. Helt pl\u00f6tsligt var hon v\u00e4ldigt koncentrerad p\u00e5 r\u00e4kmackan. Var hon inte lite r\u00f6d om kinderna?<\/p>\n\n\n\n

\u201dRodnar du Gunilla?\u201d <\/p>\n\n\n\n

Hon svalde en tugga och tittade upp. Ja, hon var ovanligt r\u00f6d om kinderna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBer\u00e4tta nu Gunilla, nu \u00e4r jag nyfiken\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Hon tittade ned mot bordet och verkade tveka. Sen b\u00f6rjade hon prata fortfarande tittade mot bordet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har tr\u00e4ffat n\u00e5n\u201d b\u00f6rjade hon. \u201dN\u00e5n som har v\u00e4nt upp och ned p\u00e5 min v\u00e4rld.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dSp\u00e4nnande, va kul. N\u00e5n jag k\u00e4nner till?\u201d Jag tittade p\u00e5 henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, du k\u00e4nner honom\u201d Hon tittade p\u00e5 mig f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen sen hon b\u00f6rjade ber\u00e4tta. \u201dN\u00e5gon du varit intresserad av, men jag sa att han var ingenting f\u00f6r dig. Det \u00e4r det som k\u00e4nns jobbigt. Jag vet inte om du har kvar k\u00e4nslor f\u00f6r honom\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Jag satt tyst och funderade. Vem pratade hon om? Jag f\u00f6rstod inte.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVem?\u201d fr\u00e5gade jag.<\/p>\n\n\n\n

Det var tyst ett tag. Inte den vanliga Gunilla med snabba sn\u00e4rtiga svar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan heter Karl Johan och kommer fr\u00e5n Utterliden\u201d, b\u00f6rjade hon. Hon tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSp\u00e4nnande, k\u00e4nner inte igen namnet, tror inte jag k\u00e4nner honom\u201d sa jag. \u201dVar har du tr\u00e4ffat honom\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r ju din polisman, Kalle. Vi tr\u00e4ffades i b\u00f6rjan av sommaren hos n\u00e5gra gemensamma kompisar och han skjutsade hem mig efter detta. N\u00e4r vi kom tillbaka fr\u00e5n v\u00e5r Europaresa s\u00e5 bj\u00f6d han ut mig och nu \u00e4r jag fast. Vi \u00e4r s\u00e5 olika, men det \u00e4r s\u00e5 uppfriskande. Jag har ocks\u00e5 tr\u00e4ffat hans son och \u00e4ven det k\u00e4nns bra. Jag har aldrig k\u00e4nt mig s\u00e5 h\u00e4r.\u201d Hon stannade upp i sin ber\u00e4ttelse och tittade p\u00e5 mig. \u201dMen samtidigt har jag haft d\u00e5ligt samvete mot dig. Jag vet ju att du gillade honom och jag sa att han inte var n\u00e5got f\u00f6r dig, s\u00e5 jag tordes inte ber\u00e4tta. F\u00f6rst t\u00e4nkte jag att det rinner v\u00e4l ut i sanden. Men nu, n\u00e4, detta rinner inte ut i sanden\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKalle? Men han var ju tr\u00e5kig, sa du ju\u201d Jag tittade p\u00e5 henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tyckte att han var f\u00f6r tr\u00e5kig f\u00f6r dig. Du beh\u00f6ver n\u00e5n som drar med dig p\u00e5 \u00e4ventyr\u201d, svarade hon. \u201dMen jag, jag \u00e4r den som drar med mig andra p\u00e5 \u00e4ventyr. Jag beh\u00f6ver nog en trygg och stabil man\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKanske det \u00e4r s\u00e5\u201d, sa jag eftert\u00e4nksamt. Jag funderade ett tag. \u201dN\u00e4, jag har inte s\u00e5dana k\u00e4nslor f\u00f6r Kalle. Men jag gillar honom. Vill g\u00e4rna ha honom som v\u00e4n\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g hur hon slappande av. Hon verkade ha haft stora problem med detta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVilken l\u00e4ttnad\u201d, sa hon. \u201dDu \u00e4r s\u00e5 viktig f\u00f6r mig, s\u00e5 jag har oroat mig s\u00e5\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Vi tog v\u00e5ra brickor och gick bort med dem. N\u00e4r jag var p\u00e5 v\u00e4g \u00e5t mitt h\u00e5ll stoppade hon mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rresten Anna, kan du komma p\u00e5 middag ikv\u00e4ll?<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen inte kan jag st\u00f6ra ett nyf\u00f6r\u00e4lskat par\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVisserligen, men du kan v\u00e4l \u00e4ta med din syster och din kompis. Det skulle vi b\u00e5da uppskatta, \u00e4ven om vi \u00e4r nyf\u00f6r\u00e4lskade\u201d, fortsatte hon. \u201dSen kanske vi kan diskutera n\u00e4r du har tid att hj\u00e4lpa mig flytta till hans hus\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag tackade ja till inbjudan och kramade om henne innan jag gick tillbaka till jobbet.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 53 – K\u00e4llaren i Lund<\/span><\/h1>\n\n\n\n

Det blev m\u00f6rkt i den ljumma sensommarkv\u00e4llen. F\u00f6rst blev det alldeles tyst och sedan h\u00f6rdes uppr\u00f6rda r\u00f6ster och skrapande stolar. Vid bardisken t\u00e4ndes ett stearinljus och man kunde urskilja varandra svagt. Servit\u00f6rerna gick runt med ljus och satte p\u00e5 borden. Alla b\u00f6rjade prata med varandra. Str\u00f6mavbrott? varf\u00f6r. Ingen \u00e5ska eller blixtar som kunde ha orsakat detta.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 h\u00f6rdes en explosion och allt skakade. Stolar rasade omkull och en av servit\u00f6rerna fl\u00f6g \u00f6ver en omkull rasad stol. Folk skrek av panik och f\u00f6r att alla andra skrek. Nu rusade alla i panik ut p\u00e5 gatan tillsammans med m\u00e5nga andra som befunnit sig i n\u00e4rheten.  Bakom v\u00e4xtligheten kunde man se r\u00f6kmoln som tr\u00e4ngde f\u00f6rbi tr\u00e4dkronorna och i bakgrunden h\u00f6rdes brandbilarna som k\u00f6rde i skytteltrafik.<\/p>\n\n\n\n

Lunds vackraste byggnad s\u00e5g skamfilad ut. N\u00e5gon skrek ut sin frustation, polisbilarna rullade fram och en ny explosion h\u00f6rdes fr\u00e5n byggnaden. <\/p>\n\n\n\n

Katarina satt och \u00e5t frukost n\u00e4r jag kom upp p\u00e5 morgonen. Hon satt med DN framf\u00f6r sig. Muggen med kaffe s\u00e5g ut att ha fastnat p\u00e5 v\u00e4gen mellan bordet och munnen. Hon stirrade p\u00e5 tidningen.          <\/p>\n\n\n\n

\u201dVad i h-vete\u201d kom det fr\u00e5n henne.<\/p>\n\n\n\n

Jag ryckte till. Hade aldrig h\u00f6rt en svordom komma ut fr\u00e5n hennes mun.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad \u00e4r det Kattis\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Hon lyfte blicken och tittade p\u00e5 mig med uppsp\u00e4rrade \u00f6gon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r inte klokt\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon r\u00e4ckte tidningen s\u00e5 jag kunde l\u00e4sa.<\/p>\n\n\n\n

Universitetsbiblioteket i Lund spr\u00e4ngt! <\/strong>Stod det i rubriken. Jag l\u00e4ste vidare:<\/p>\n\n\n\n

Under kv\u00e4llen spr\u00e4ngdes stora delar av k\u00e4llaren p\u00e5 Lunds universitetsbibliotek p\u00e5 Helgonav\u00e4gen. Klockan var 21.50, s\u00e5 biblioteket var st\u00e4ngt och inga personer befann sig i byggnaden. Spr\u00e4ngladdningen verkar ha placerats i en g\u00e5ng bakom caf\u00e9et. Den delen anv\u00e4nds i dagsl\u00e4get fr\u00e4mst till f\u00f6rr\u00e5d. D\u00e5 spr\u00e4ngningen var s\u00e5 kraftig f\u00f6rst\u00f6rdes dock stora delar av de b\u00e4rande delarna och efterarbetet f\u00f6rsv\u00e5ras av stor risk f\u00f6r ras.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Polisen har f\u00f6rh\u00f6rt en del personer och f\u00f6rs\u00f6ker finna orsaken till spr\u00e4ngningen, men \u00d6verbibliotekarie Mikael Persson vid Lunds universitet har ingen f\u00f6rklaring till d\u00e5det, d\u00e5 inga hot framf\u00f6rts.<\/em><\/p>\n\n\n\n

\u201dVad s\u00e4ger du\u201d Katarina v\u00e4ckte mig ur den bubbla jag hamnat i. \u201dHur kan n\u00e5gon g\u00f6ra s\u00e5. Ett universitetsbibliotek, vem kan ha agg mot ett s\u00e5dant?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag var tillbaka till min doktorandtid. Jag minns bes\u00f6ken vi gjorde i k\u00e4llaren p\u00e5 biblioteket. G\u00e5ngarna som l\u00e5g bakom ett caf\u00e9 och luktade damm och vanilj. Vad innebar detta? \u00c4nnu en spr\u00e4ngning. \u00c4r det ute med mig?<\/p>\n\n\n\n

\u201dHall\u00e5\u201d Katarina f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e5 kontakt med mig. \u201dVad s\u00e4ger du\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag lyfte ansiktet mot henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen Konrad, du \u00e4r alldeles likblek\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Tankarna snurrade i mitt huvud, vad betydde detta. Varf\u00f6r?<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag m\u00e5ste till jobbet!\u201d  utbrast jag. \u201dBeh\u00f6ver du bilen, eller kan jag ta den?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag\u201d, hon b\u00f6rjade tvekande. \u201dNej\u201d kom det sedan klart och tydligt. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag k\u00f6r dig!\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag b\u00f6rjade springa runt. Var hade jag jobbnyckeln och kortet. Hittade varken eller. <\/p>\n\n\n\n

\u201dM\u00e5ste ringa Anna\u201d, hittar inte hennes nummer.<\/p>\n\n\n\n

\u201d785 45 34\u201d kom det fr\u00e5n Katarina.<\/p>\n\n\n\n

Jag stannade upp och tittade fr\u00e5gande p\u00e5 henne. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ringde henne m\u00e5nga g\u00e5nger n\u00e4r du var borta\u201d, svarade hon utan att jag fr\u00e5gat.<\/p>\n\n\n\n

Jag slog in numret i mobilen och v\u00e4ntade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna Mosshed, Odontologiska institutionen\u201d, svarade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej Anna, det \u00e4r Konrad\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hej\u201d kom det lite tveksamt fr\u00e5n henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag beh\u00f6ver komma in i mitt rum, men hittar varken nycklar eller kort\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Du f\u00e5r l\u00e5na mina nycklar och kommer du nu, s\u00e5 beh\u00f6ver du inget kort\u201d, svarade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d, jag tvekade lite. \u201dJag vill helst inte tr\u00e4ffa n\u00e5gon, inte \u00e4n\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dIngen kommer f\u00f6rr\u00e4n om 45 minuter, s\u00e5 om du skyndar dig hit nu s\u00e5 \u00e4r det lugnt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOk jag kommer s\u00e5 fort som m\u00f6jligt\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Jag la p\u00e5 luren och tittade p\u00e5 Katarina.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan vi \u00e5ka nu?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon nickade och gick och h\u00e4mtade sin jacka och handv\u00e4skan. Jag rusade in i mitt arbetsrum. L\u00e4ngst inne i bokhyllan bakom boken om andra v\u00e4rldskriget l\u00e5g ett simkort som jag stoppade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Vi kom fram till universitetet. Det var inte m\u00e5nga bilar p\u00e5 parkeringen, s\u00e5 vi parkerade n\u00e4ra ing\u00e5ngen. Katarina stannade bilen och s\u00e5g fr\u00e5gande p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 universitetet och k\u00e4nde att kallsvetten br\u00f6t fram.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSn\u00e4lla\u201d sa jag v\u00e4nd mot Katarina. \u201dF\u00f6lj med mig in\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick hand i hand mot ing\u00e5ngen och tog oss med trapporna upp till r\u00e4tt v\u00e5ning.<\/p>\n\n\n\n

Anna satt i sitt rum v\u00e4nd mot datorn och jobbade. N\u00e4r hon h\u00f6rde oss, v\u00e4nde hon sig om. Utan ett ord gav hon mig nyckeln.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag fixar det sj\u00e4lv\u201d, sa jag till Katarina. \u201dTa en kopp kaffe\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom Katarina\u201d, sa Anna och reste sig. \u201dDu m\u00e5ste ber\u00e4tta hur ni haft det i sommar\u201d<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r Anna och Katarina g\u00e5tt mot fikarummet stoppade jag in nyckeln i d\u00f6rren till mitt tj\u00e4nsterum och gick in. Luften var lite inst\u00e4ngd, men det m\u00e4rktes att st\u00e4dningen hade fortsatt med j\u00e4mna mellanrum. Det mesta s\u00e5g ut som det gjort n\u00e4r jag l\u00e4mnat rummet, men man kunde se att det varit n\u00e5gon h\u00e4r inne och g\u00e5tt igenom mina saker. Jag visste att b\u00e5de Anna och polisen varit inne i mitt rum.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 min dator och funderade hur m\u00e5nga mail som kunde finnas d\u00e4r. Jag hade tagit bort mailboxen i min mobiltelefon och hade aldrig varit inne i webbmailen. <\/p>\n\n\n\n

Men jag l\u00e4t den st\u00e5 oanv\u00e4nd. Ist\u00e4llet tittade jag p\u00e5 hyllan ovanf\u00f6r datorn. D\u00e4r stod tio olika mobiltelefoner i blandade \u00e5ldrar. Fr\u00e5n den \u00e4ldsta som jag k\u00f6pte i b\u00f6rjan av 90-talet. Stor och \u00e5b\u00e4kig, till mindre och mindre f\u00f6r att under 2000-talet igen bli lite st\u00f6rre. Jag plockade ner en svart obetydlig mobil fr\u00e5n 2012 och stoppade in simkortet.<\/p>\n\n\n\n

Jag skrev helt kort p\u00e5 den:<\/p>\n\n\n\n

Varf\u00f6r Lund? Vad h\u00e4nder?<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag la ifr\u00e5n mig mobilen p\u00e5 skrivbordet och \u00f6ppnade garderoben. Jag backade snabbt bak\u00e5t. Den hade dom inte \u00f6ppnat, k\u00e4ndes det som. D\u00e4r stod mina skor, en kavaj och en ryggs\u00e4ck. Jag plockade ut ryggs\u00e4cken. Stoppade ned b\u00e5de skorna och kavajen och l\u00e4t sedan garderobsd\u00f6rren st\u00e5 p\u00e5 vid gavel. Tittade sedan igenom papperen p\u00e5 skrivbordet och stoppade ned n\u00e5gra i ryggs\u00e4cken. Stoppade d\u00e4refter in mobilen l\u00e4ngst ner och st\u00e4llde ihop mobiltelefonerna p\u00e5 hyllan, s\u00e5 det inte skulle m\u00e4rkas att en var borta. Sedan var det dags att l\u00e4mna rummet. Jag tittade in en sista g\u00e5ng och l\u00e5ste sedan d\u00f6rren. Annas rum var tomt, s\u00e5 jag gick mot fikarummet. D\u00e4r inne satt bara Anna och Katarina, s\u00e5 jag gick in.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTack f\u00f6r l\u00e5net\u201d, jag r\u00e4ckte Anna nycklarna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKaffe\u201d, undrade hon.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag inte svarade fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dIngen kommer \u00e4n p\u00e5 20 minuter\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till automaten och h\u00e4mtade en kopp espresso.<\/p>\n\n\n\n

\u201d\u00c5 Gunilla, har blivit k\u00e4r\u201d, h\u00f6rde jag Anna ber\u00e4tta f\u00f6r Katarina. \u201dI Kalle polismannen\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, vad s\u00e4ger du\u201d <\/p>\n\n\n\n

Katarina l\u00e4t glad. Tror det var sk\u00f6nt med n\u00e5gon som behandlade henne som en vanlig m\u00e4nniska och inte en som hade en man som varit f\u00f6rsvunnen och nu var deprimerad, utan bara som kvinna till kvinna.<\/p>\n\n\n\n

Jag drack mitt kaffe och lyssnade p\u00e5 deras samtal. Men var samtidigt sp\u00e4nd \u00f6ver det svar jag skulle f\u00e5. Innebar detta i Lund n\u00e5got f\u00f6r mig? T\u00e4nk om det innebar fara f\u00f6r Katarina. Jag b\u00f6rjade frysa och k\u00e4nde att det var dags att \u00e5ka nu.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi m\u00e5ste nog fara nu\u201d. Jag tittade p\u00e5 Katarina.<\/p>\n\n\n\n

Hon reste sig och Anna reste sig ocks\u00e5. <\/p>\n\n\n\n

\u201dTack f\u00f6r ett trevligt avbrott i jobbet\u201d, sa hon och gav Katarina en kram.<\/p>\n\n\n\n

\u00c5t mig log hon bara och f\u00f6rs\u00f6kte inte sig p\u00e5 n\u00e5gra kramar eller annat, vilket jag var tacksam f\u00f6r just d\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej d\u00e5 Konrad, vi ses\u201d var det enda hon sa.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r vi kom hem plockade jag med mig ryggs\u00e4cken till arbetsrummet. Jag plockade ut skorna och kavajen och bar ut dem till sovrummet och garderoben. Sedan gick jag tillbaka till arbetsrummet och plockade upp mobilen. Jag hade f\u00e5tt ett svar.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r \u00f6ver. <\/em><\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r \u00f6ver, vad menade han? Vad var \u00f6ver? Jag t\u00e4nkte jag m\u00e5ste f\u00e5 veta mer. S\u00e5 jag skickade ett meddelande till.<\/p>\n\n\n\n

Vad \u00e4r \u00f6ver? Vad menar du?<\/em><\/p>\n\n\n\n

Meddelandet kom tillbaka.<\/p>\n\n\n\n

Guldet blev till sand.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Det \u00f6kade bara min frustation, vad menade han. Vad betydde detta. Jag skickade \u00e4nnu en fr\u00e5ga, men svaret jag fick var:<\/p>\n\n\n\n

Ok\u00e4nt abonnemang.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag sl\u00e4ngde ned mobilen p\u00e5 skrivbordet. Den studsade p\u00e5 de h\u00f6gar av papper jag hade och ramlade ned i papperskorgen. Jag l\u00e4t den ligga d\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonne, i tv visar dom fr\u00e5n Lund, vill du se?\u201d Katarina ropade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick ut och satte mig i soffan. Det p\u00e5gick en intervju med brandchefen.<\/p>\n\n\n\n

Efterarbetet med sl\u00e4ckningen ber\u00e4knas vara klart i eftermiddag. D\u00e5 kommer vi att kunna se mer hur stor f\u00f6r\u00f6delsen \u00e4r. Vi har fortfarande f\u00f6rhoppningar att huset ska g\u00e5 att reparera. <\/em><\/p>\n\n\n\n

Nu \u00f6ver till \u00f6verbibliotekarie Mikael Persson.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Vi \u00e4r alla chockade. Just nu kan ingen g\u00e5 in, s\u00e5 v\u00e5ra handlingsutrymmen \u00e4r begr\u00e4nsade. Vi \u00e4r dock r\u00e4dda att vissa v\u00e4rdefulla samlingar kommer att vara skadade av r\u00f6k eller vatten. S\u00e5 fort vi f\u00e5r besked att det \u00e4r s\u00e4kert att g\u00e5 in kommer vi att p\u00e5b\u00f6rja flytt av v\u00e5rt media till andra biblioteksfilialer. Men det kommer nog att ske f\u00f6rst om en vecka eller l\u00e4ngre fram.<\/em><\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 tv kunde man se hur brandk\u00e5ren stod runt omkring med slangar och r\u00f6kdykare. Utanf\u00f6r avsp\u00e4rrningen stod det fullt med m\u00e4nniskor. Kameran svepte \u00f6ver folkmassan. Vid ena kanten stannande den till f\u00f6r att visa skadorna p\u00e5 h\u00f6rnet av huset. Men samtidigt s\u00e5g man tydligare en del av m\u00e4nniskorna som stod d\u00e4r och tittade.<\/p>\n\n\n\n

Var det inte? Jag lutade mig fram\u00e5t och stirrade. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVad \u00e4r det\u201d Katarina s\u00e5g fr\u00e5gande ut.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTyckte bara jag k\u00e4nde igen n\u00e5gon\u201d, svarade jag. Men det m\u00e5ste ju vara fel.<\/p>\n\n\n\n

Jag lutade mig fram\u00e5t igen, s\u00e5 jag inte skulle missa n\u00e5got. Just d\u00e5 gjorde kameran ett nytt svep. Ja, det var han. Men just d\u00e5 v\u00e4nde han sig om och gick.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r \u00f6ver<\/em>, hade han skrivit. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 54 – Flytten till Ume\u00e5<\/span><\/h1>\n\n\n\n

\u201dJag tar en promenad\u201d, ropade jag in till huset. \u201dBeh\u00f6ver t\u00e4nka\u201d<\/p>\n\n\n\n

Katarina kom fram till hallen och tittade p\u00e5 mig. Hon sa inte ett ord, bara tittade p\u00e5 mig. \u00d6gonen s\u00e5g lite r\u00f6da ut, men inte med en min visade hon n\u00e5got.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag \u00e4lskar dig\u201d, sa jag och gick fram och kramade om henne. \u201dJag tror det snart \u00e4r \u00f6ver\u201d viskade jag i hennes \u00f6ra\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Hon \u00f6ppnade munnen och st\u00e4ngde den igen och nickade bara.<\/p>\n\n\n\n

Framme i Hedlundakyrkan h\u00e4ngde jag av min jacka och kikade in i k\u00f6ket. Jag b\u00f6rjade k\u00e4nna mig som hemma och flera av personerna som fanns h\u00e4r, fr\u00e4mst damerna, hade b\u00f6rjat h\u00e4lsa p\u00e5 mig. En av dem som jag k\u00e4nde igen stod och bryggde kaffe.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d, b\u00f6rjade jag. \u201d\u00e4r Gerd h\u00e4r\u201d. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHejsan, det var ett tag sen vi s\u00e5g dig. Jo Gerd \u00e4r i Gudstj\u00e4nstlokalen, kolla d\u00e4r\u201d, svarade hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick l\u00e4ngre in i kyrkan och s\u00e5g Gerd pyssla p\u00e5 med v\u00e4xterna framme bakom altaret.<\/p>\n\n\n\n

Jag satte mig ner p\u00e5 en b\u00e4nk och tittade p\u00e5 n\u00e4r hon jobbade. Jag tror hon k\u00e4nde min blick, f\u00f6r ganska snart v\u00e4nde hon sig om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d, utbrast hon. \u201dSkoj att se dig\u201d. Hon tittade ned p\u00e5 sina jordiga fingrar och v\u00e4nde sig sedan mot blomman igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBra att du kom\u201d. Hon v\u00e4nde sig mot mig igen. \u201dKan du hj\u00e4lpa mig och b\u00e4ra ut den h\u00e4r blomman. Den \u00e4r tung som ett as. Sj\u00e4lv kan jag inte rubba den. Den har f\u00e5tt fullt med l\u00f6ss och jag vill inte det ska f\u00f6ras \u00f6ver till de andra v\u00e4xterna.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag reste mig och gick fram. Tillsammans lyfte vi en kruka med n\u00e5gon palmliknande v\u00e4xt och bar ut det till soprummet. <\/p>\n\n\n\n

\u201dTack\u201d sa Gerd. Om jag nu f\u00e5r tv\u00e4tta av h\u00e4nderna s\u00e5 tror jag Margit har kokat lite kaffe.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, jag pratade med henne och d\u00e5 puttrade kaffebryggaren p\u00e5 f\u00f6r fullt\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Vi h\u00e4mtade kaffe och gick in till Gerds kontor.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSist ber\u00e4ttade du om n\u00e4r du tr\u00e4ffade Katarina och nu kanske du ska ber\u00e4tta vad som h\u00e4nde sen\u201d, fr\u00e5gade hon undrande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tror att jag snart kan ber\u00e4tta f\u00f6r Katarina\u201d b\u00f6rjade jag.<\/p>\n\n\n\n

Gerd s\u00e5g f\u00f6rv\u00e5nad ut och nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet h\u00e4nde n\u00e5got i natt, du kanske sett p\u00e5 tv.\u201d jag tystnade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad\u201d? Gerd s\u00e5g f\u00f6rv\u00e5nad ut.<\/p>\n\n\n\n

\u201dLunds universitetsbibliotek spr\u00e4ngdes och jag tror att det \u00e4r r\u00e4ddningen f\u00f6r mig\u201d fortsatte jag. \u201djag tror att det \u00e4r \u00f6ver\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, nu fattar jag ingenting\u201d Gerd skakade p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOk, d\u00e5 tar jag det i r\u00e4tt ordning\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Jag ber\u00e4ttade om hur jag b\u00f6rjat st\u00e4ndigt spelat en roll under min tid i Uppsala f\u00f6r att h\u00e5lla uppe skenet av mig som en v\u00e4lb\u00e4rgad man och hur jag till sist f\u00f6rlorat b\u00e5de v\u00e4nner och jobb. Min r\u00e4ddning blev d\u00e5 en doktorandtj\u00e4nst i Malm\u00f6.<\/p>\n\n\n\n

Jag fick ber\u00e4tta f\u00f6r Gerd om min tid i Malm\u00f6, minnena som kom i mitt huvud var b\u00e5de roliga och det jobbiga. N\u00e4r Fia f\u00f6ddes, n\u00e4r Anders tog sitt liv och n\u00e4r Katarina l\u00e4mnade mig.<\/p>\n\n\n\n

Men till sist kom jag till det krav de st\u00e4llde p\u00e5 mig att jag var tvungen att klara min disputation med goda betyg. <\/p>\n\n\n\n

Med st\u00f6d av dem klarade jag detta, men d\u00e5 var jag redan s\u00e5 inblandad att det fanns ingen v\u00e4g ut. Jag ville nog inte heller. Det gav mig ju extra inkomster och extra sp\u00e4nning. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d sa jag tvekande. \u201dIdag funderar jag om professor Larm var inblandad. Han st\u00e4llde s\u00e5 orimliga krav p\u00e5 mig ibland. Men i n\u00e4sta stund gav han mig goda avg\u00e5ngsbetyg.\u201d Jag tystnade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dT\u00e4nk om hela min disputation \u00e4r falsk, om det var ett spel f\u00f6r gallerierna\u201d Jag tog h\u00e4nderna f\u00f6r ansiktet och kved. \u201dT\u00e4nk om hela mitt liv \u00e4r byggt p\u00e5 fusk\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Gerd tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen hur hamnade du h\u00e4r\u201d? Fr\u00e5gade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, sen har de styrt mina val, jag har gjort en post.doc tj\u00e4nstg\u00f6ring i Berlin, hade en lektorstj\u00e4nst i Lund och sen sa de att jag skulle s\u00f6ka en professorstj\u00e4nst i Ume\u00e5. Men d\u00e5 protesterade jag. Ume\u00e5. Jag ville inte flytta dit. Och hur skulle jag kunna \u00f6vertala Katarina till detta.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag str\u00e4ckte ut h\u00e4nderna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen h\u00e4r \u00e4r jag, det fanns inget val\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVarf\u00f6r Ume\u00e5, vad skulle de ha f\u00f6r nytta av dig h\u00e4r?\u201d Gerd s\u00e5g fr\u00e5gande ut.<\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e5rt kapital! tydligen best\u00e5r det mest av guld. Det beh\u00f6vde flyttas och det var byggt ett rum f\u00f6r detta n\u00e4r tandl\u00e4karh\u00f6gskolan byggdes h\u00e4r. S\u00e5 dom beh\u00f6vde n\u00e5gon p\u00e5 plats d\u00e4r\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vad innebar ditt jobb d\u00e5?\u201d undrade Gerd.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ordnade att vi kunde ha m\u00f6ten d\u00e4r ungef\u00e4r en g\u00e5ng per m\u00e5nad. Jag fick dessutom fortfarande vara kurir och \u00e5ka iv\u00e4g p\u00e5 olika konferenser f\u00f6r att \u00f6verl\u00e4mna handlingar och \u00e4ven guld ibland. Tror jag i alla fall. Allt var fortfarande mycket hysch-hysch\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch vad har det med spr\u00e4ngningen i Lund att g\u00f6ra?\u201d fr\u00e5gade Gerd.<\/p>\n\n\n\n

En h\u00f6g ringsignal h\u00f6rdes d\u00e5. Jag lyfte min telefon och s\u00e5g att det var Katarina, s\u00e5 jag svarade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVar \u00e4r du Konrad? Jag \u00e4r orolig\u201d jag kunde h\u00f6ra gr\u00e5ten i halsen p\u00e5 henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rl\u00e5t Katarina, jag \u00e4r med pastor Gerd p\u00e5 Hedlundakyrkan\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVA!\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, Gerd \u00e4r den jag kan prata med f\u00f6r att kunna g\u00e5 vidare. Jag kommer hem nu s\u00e5 kan jag ber\u00e4tta mer\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag st\u00e4ngde mobilen och tittade p\u00e5 Gerd.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTack\u201d sa jag och reste mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKommer du tillbaka\u201d, hon tittade fr\u00e5gande p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, jag kommer\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 55 – Flyttlass<\/span><\/h1>\n\n\n\n

\u201dAnna\u201d, h\u00f6rde jag ett rop bakom mig och v\u00e4nde mig om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag beh\u00f6ver en skruvmejsel f\u00f6r att skruva is\u00e4r byr\u00e5n, annars f\u00e5r vi inte den nedf\u00f6r trappen, vet du var det finns n\u00e5gon?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dI st\u00e4dsk\u00e5pet i k\u00f6ket l\u00e4ngst uppe p\u00e5 hyllan till v\u00e4nster\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSka kolla\u201d skrek Kalle tillbaka.<\/p>\n\n\n\n

Jag fortsatte ned i k\u00e4llaren igen och h\u00e4mtade upp l\u00e5da efter l\u00e5da. Gunilla stod d\u00e4r och dirigerade. Hon var dammig hela hon, men munnen kunde inte l\u00e5ta bli att le.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du fatta detta, Anna\u201d, b\u00f6rjade hon n\u00e4r jag n\u00e4rmade mig henne. \u201dJag ska bli sambo, det \u00e4r s\u00e5 ofattbart och samtidigt s\u00e5 roligt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dT\u00e4nk om du skulle g\u00e5 igenom dina l\u00e5dor och rensa en del innan du stoppar in dom i ett nytt f\u00f6rr\u00e5d\u201d, sa jag samtidigt som Gunilla la tv\u00e5 l\u00e5dor i famnen p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVisst skulle jag kunna g\u00f6ra det\u201d, svarade hon. \u201dN\u00e4r jag packar upp kommer jag att\u2026.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dKommer detta inte att h\u00e4nda\u201d, avbr\u00f6t jag henne med att s\u00e4ga.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag kom upp f\u00f6r k\u00e4llartrappan stod Kalle och n\u00e5gra kompisar och lastade in den stora byr\u00e5n.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi m\u00e5ste \u00e5ka iv\u00e4g och lasta ur detta lass\u201d sa han n\u00e4r jag kom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOk, jag h\u00e4mtar en l\u00e5da till och s\u00e4ger till Gunilla\u201d, svarade jag. \u201dMen k\u00f6r ni, vi tar min bil\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag sl\u00e4ngde in l\u00e5dorna och gick ned i k\u00e4llaren igen.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla gick och l\u00e5ste alla d\u00f6rrarna och vi k\u00f6rde iv\u00e4g. Vid Kalles hus hj\u00e4lptes vi \u00e5t att packa ur alla l\u00e5dor och m\u00f6bler. Sen best\u00e4mdes att jag och Gunilla skulle fixa lite lunch medan dom k\u00f6rde efter ett lass till.<\/p>\n\n\n\n

En bil stannade utanf\u00f6r ing\u00e5ngen till villan och Kalles son Oskar hoppade ur den.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag \u00e4r hungrig, finns det n\u00e5n mat\u201d, var det f\u00f6rsta han sa.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi t\u00e4nkte just fixa n\u00e5t\u201d, svarade Gunilla. \u201dVad \u00e4r du sugen p\u00e5?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dPizza\u201d, svarade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBra id\u00e9\u201d svarade Gunilla, d\u00e5 best\u00e4ller vi hem en bunt pizzor.<\/p>\n\n\n\n

Jag bar l\u00e5dorna till f\u00f6rr\u00e5det medan Gunilla best\u00e4llde efter n\u00e5gra pizzor och dukade i k\u00f6ket.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tar bilen och h\u00e4mtar dom\u201d, sa hon n\u00e4r hon kikade in i f\u00f6rr\u00e5det. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDu g\u00e5r och duschar\u201d, skrek hon uppf\u00f6r trappen \u00e5t Oskar \u201dannars f\u00e5r du ingen pizza\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde en djup suck uppifr\u00e5n och en d\u00f6rr som sm\u00e4llde igen p\u00e5 \u00f6verv\u00e5ningen. Fascinerande att Gunilla faktiskt verkade fungera som extramamma \u00e5t Oskar. Jag hade aldrig kunnat se henne som mamma. Hon var alldeles f\u00f6r rastl\u00f6s och \u00e4ventyrlig av sig. Men jag. Jag hade dr\u00f6mt om att f\u00e5 pyssla om barn, men livet verkade inte bli som man dr\u00f6mt om. Jag suckade och tog en ny kartong och bar iv\u00e4g den.<\/p>\n\n\n\n

Jag st\u00e4llde kartongen ovanp\u00e5 en annan kartong och str\u00e4ckte p\u00e5 ryggen. Aj, vad det v\u00e4rkte. Hur m\u00e5nga lass kunde det vara kvar nu. Jag gick tillbaka och h\u00e4mtade \u00e4nnu en kartong som skulle till f\u00f6rr\u00e5det. <\/p>\n\n\n\n

\u201dLunch\u201d ropade Gunilla n\u00e4r jag efter \u00e4nnu n\u00e5gra v\u00e4ndor str\u00e4ckte ut min v\u00e4rkande rygg. \u00c4ntligen en paus.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till toaletten och tv\u00e4ttade av h\u00e4nder och ansikte fr\u00e5n damm och gick till k\u00f6ket.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag slukat en bit pizza ringde telefonen. Jag tittade p\u00e5 numret. N\u00e4, ingen jag k\u00e4nde. Skulle jag trycka bort samtalet eller svara. Jag tryckte p\u00e5 den gr\u00f6na knappen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna Mosshed\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej, det \u00e4r Anna-Britta\u201d h\u00f6rdes det i luren.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, som du kanske anar s\u00e5 ringer jag f\u00f6r att erbjuda dig tj\u00e4nsten som administrativ chef\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag drog efter andan. Vad sa hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMenar du det\u201d? Jag kunde inte l\u00e5ta bli att fr\u00e5ga fast det kanske l\u00e4t dumt.<\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde hur hon skrattade i andra \u00e4ndan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSj\u00e4lvklart, vi tror p\u00e5 dig. Vad s\u00e4ger du, vill du ha bet\u00e4nketid om du tackar ja till tj\u00e4nsten eller inte\u201d. Fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa eller nej\u201d b\u00f6rjade jag. \u201dAllts\u00e5 jag menar\u201d fortsatte jag och h\u00f6rde hur hon skrattade till.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu menar\u201d fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag menar\u201d jag b\u00f6rjade om och f\u00f6rs\u00f6kte t\u00e4nka klart.\u201d Jag menar att jag tackar ja till tj\u00e4nsten och nej jag beh\u00f6ver inte bet\u00e4nketid.\u201d <\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g i \u00f6gonvr\u00e5n hur alla runt matbordet tittade fr\u00e5gande p\u00e5 mig. Jag gick ut ur rummet n\u00e4r jag fortsatte prata. Hon erbj\u00f6d mig en l\u00f6n som var mycket h\u00f6gre \u00e4n jag sj\u00e4lv skulle v\u00e5gat \u00f6nska och best\u00e4mde att jag skulle b\u00f6rja 2 m\u00e5nader senare.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFick du jobbet\u201d fr\u00e5gade Gunilla s\u00e5 fort jag var tillbaka till k\u00f6ket.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d svarade jag. \u201dOch jag tackade ja p\u00e5 en g\u00e5ng. Oj\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dGrattis\u201d Gunilla v\u00e4nde sig till de andra. \u201dH\u00e4r ser ni den nye administrative chefen\u201d<\/p>\n\n\n\n

Kalle reste sig upp och gav mig en kram.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGrattis Anna\u201d, sa han. \u201dDu kommer att g\u00f6ra ett j\u00e4ttebra jobb.<\/p>\n\n\n\n

Sen v\u00e4nde han sig till de andra.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet h\u00e4r m\u00e5ste vi fira, efter sista lasset \u00e5ker vi iv\u00e4g p\u00e5 en middag och firar\u201d. Fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJaaa\u201d kom det fr\u00e5n Gunilla. \u201dJag bokar bord\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Kalle och hans kompis b\u00f6rjade diskutera en del.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTv\u00e5 lass till tror jag det \u00e4r\u201d kom det fr\u00e5n Kalle. \u201dS\u00e5 vi hinner med god marginal. Vi kanske till och med hinner duscha f\u00f6re maten\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dIngen mat oduschad\u201d kom det snabbt fr\u00e5n Gunilla. \u201dOch rena kl\u00e4der\u201d.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r de sista lassen var k\u00f6rda for Gunilla och jag hem till min l\u00e4genhet. Jag st\u00e4llde mig i duschen och satte p\u00e5 mig en r\u00f6d kl\u00e4nning och sminkade mig lite extra.<\/p>\n\n\n\n

Sen tog vi bilen hem till Kalle och Gunilla gick iv\u00e4g mot duschen. Jag satte mig ned i vardagsrummet och slog p\u00e5 tvn. Det var nyheterna p\u00e5 tv.<\/p>\n\n\n\n

\u201d R\u00f6kdykare har nu kunnat staga upp k\u00e4llartaket p\u00e5 universitetsbiblioteket, s\u00e5 polisen och brandchefen har kunnat g\u00e5 ned i lokalerna. Efter f\u00f6rsta bes\u00f6ket har polisstyrkan f\u00f6rdubblats och nu v\u00e4ntar vi p\u00e5 en presskonferens som \u00e4r utlovad om n\u00e5gra minuter.\u201d<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag lutade mig fram\u00e5t. Vad h\u00e4nde egentligen i Lund? Vi hade ju ocks\u00e5 en spr\u00e4ngning, men bara en liten f\u00f6rr\u00e5dsbyggnad. Men universitetsbiblioteket, det var mycket v\u00e4rre.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu ser vi polism\u00e4stare Krister Adolfsson komma fram mot mikrofonen. Vi ska nu lyssna p\u00e5 vad han ska s\u00e4ga.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Reportern tystnade och kameran fokuserade p\u00e5 polism\u00e4staren. Han la n\u00e5gra papper bredvid talarstolen och tittade runt \u00f6ver skaran av journalister innan han b\u00f6rjade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej, vad ser du\u201d. Kalle kom och slog sig ned bredvid mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTyst, ska just vara presskonferens\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201ds\u00e5 i g\u00e5ngen hittade polism\u00e4nnen spr\u00e4ngmedel som \u00e4nnu inte \u00e4n detonerat, men de har nu lyckats ta bort detta fr\u00e5n byggnaden. L\u00e4ngst inne i kulverten var de st\u00f6rsta skadorna. D\u00e4r verkar det varit ett stort kassask\u00e5psvalv. Enligt \u00d6verbibliotekarien k\u00e4nde de fr\u00e5n biblioteket inte till detta. De hade bara en del f\u00f6rr\u00e5d och magasin f\u00f6r \u00e4ldre litteratur d\u00e4r nere. Tydligen har de som spr\u00e4ngt byggnaden blivit tvungna att utrymma snabbt, d\u00e5 det p\u00e5 golvet i valvet l\u00e5g delar av guldt\u00e4nder, guldsmycken och andra oidentifierade guldf\u00f6rem\u00e5l. Dessa \u00e4r nu flyttade av polisstyrkan till ett valv.\u201d<\/em><\/p>\n\n\n\n

Polism\u00e4staren tystnade och alla journalister st\u00e4llde fr\u00e5ga efter fr\u00e5ga. Tv-reportern var tvungen att avsluta sin del av rapporten fr\u00e5n Lund och programmet gick \u00f6ver till v\u00e4derleksrapporten.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonstigt\u201d sa jag och tittade p\u00e5 Kalle.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e5n hade tydligen sin tjuvg\u00f6mma d\u00e4r\u201d svarade han.<\/p>\n\n\n\n

Samtidigt kom Gunilla ned och det var h\u00e4rligt att se hur Kalle sken upp n\u00e4r hon visade sig.<\/p>\n\n\n\n

Vi reste oss och \u00e5kte iv\u00e4g f\u00f6r en firarmiddag.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 56 – Guldet<\/span><\/h1>\n\n\n\n

\u201dL\u00e4ngst inne i kulverten var de st\u00f6rsta skadorna. D\u00e4r verkar det varit ett stort kassask\u00e5psvalv. Enligt \u00d6verbibliotekarien k\u00e4nde de fr\u00e5n biblioteket inte till detta. De hade bara en del f\u00f6rr\u00e5d och magasin f\u00f6r \u00e4ldre litteratur d\u00e4r nere. Tydligen har de som spr\u00e4ngt byggnaden blivit tvungna att utrymma snabbt, d\u00e5 det p\u00e5 golvet i valvet l\u00e5g delar av guldt\u00e4nder, guldsmycken och andra oidentifierade guldf\u00f6rem\u00e5l. Dessa \u00e4r nu flyttade av polisstyrkan till ett valv.\u201d<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag stirrade p\u00e5 tv: n. Vad sa polism\u00e4staren. Guld. De hade hittat guld. Ingen hade hunnit flytta guldet och ingen hade hunnit stj\u00e4la guldet. Vad innebar detta. Vad innebar detta f\u00f6r mig?<\/p>\n\n\n\n

Var det detta han menade med att \u201dGuldet blev till sand\u201d?<\/em><\/p>\n\n\n\n

Var detta friheten f\u00f6r mig?<\/p>\n\n\n\n

Jag tog fram mobilen och ringde ett nummer.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHedlundakyrkan Gerd\u201d, svarade det i andra \u00e4nden.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag m\u00e5ste f\u00e5 tr\u00e4ffa dig\u201d sa jag direkt hon svarat.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej Konrad, du f\u00e5r v\u00e4nta till imorgon\u201d, svarade hon. \u201d Jag \u00e4r faktiskt hemma och har ledig kv\u00e4ll\u201d. Men imorgon s\u00f6ndag jobbar jag. Men f\u00f6rst ska jag predika p\u00e5 Gudstj\u00e4nsten och sen vara social och tillg\u00e4nglig f\u00f6r de som kommit till kyrkan, men sen.\u201d Hon tystnade ett tag, sen fortsatte hon. \u201dMen kom till Gudstj\u00e4nsten, s\u00e5 f\u00e5r du h\u00f6ra min predikan och fika lite s\u00e5 kan vi tr\u00e4ffas sen\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMmm\u201d jag tvekade lite.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rresten, ta med dig Katarina denna g\u00e5ng. Vi ses\u201d. Sen avslutade hon samtalet utan att jag hunnit svara om det passade mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick in i k\u00f6ket och satte p\u00e5 lite kaffe. Katarina hade satt sig vid sitt skrivbord och b\u00f6rjat l\u00e4sa n\u00e5gra rapporter hon beh\u00f6vde l\u00e4sa in sig p\u00e5 f\u00f6r jobbet. Jag \u00f6ppnade d\u00f6rren till arbetsrummet och talade om att det var kaffe.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina\u201d sa jag n\u00e4r vi satt vid k\u00f6ksbordet med varsin kaffekopp.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMmm\u201d sa hon och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu vet ju att jag tr\u00e4ffade Gerd h\u00e4r om dagen\u201d b\u00f6rjade jag. \u201dJag har ju haft sv\u00e5rt att tr\u00e4ffa en psykolog, d\u00e5 jag k\u00e4nner m\u00e5nga av dem personligt, men n\u00e4r jag \u00f6verrumplades av ett st\u00f6rtregn, hamnade jag p\u00e5 Hedlundakyrkan\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Katarina nickade och jag log. Hennes frisyr s\u00e5g fortfarande ut som om hon varit ute och cyklat men hon hade b\u00f6rjat f\u00e5 n\u00e5gra gr\u00e5a h\u00e5rstr\u00e5n. Jag kunde inte minnas att jag sett dem f\u00f6rut. Kunde hon ha f\u00e5tt dessa under den h\u00e4r jobbiga tiden. Vi hade \u00e5ldrats otroligt mycket under dessa m\u00e5nader b\u00e5da tv\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag kunde prata med henne. Hon \u00e4r en bra lyssnare. Men nu vill jag ber\u00e4tta en del f\u00f6r dig. Det som h\u00e4nt i Lund har nog befriat mig\u201d fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad har Lund med dig att g\u00f6ra?\u201d  Katarinas panna rynkades och \u00f6gonen blev sm\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen jag vill att du f\u00f6ljer med till Gerd imorgon f\u00f6rmiddag och jag ber\u00e4ttar slutet f\u00f6r er b\u00e5da tv\u00e5\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan vi inte sitta hemma bara vi tv\u00e5\u201d Katarina l\u00e4t inte n\u00f6jd.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r jobbigt och jag tror att Gerd kan vara st\u00f6d f\u00f6r oss b\u00e5da\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag \u00e4r r\u00e4dd\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dR\u00e4dd f\u00f6r vad\u00e5? Du kan v\u00e4l inte vara r\u00e4dd f\u00f6r mig?\u201d Katarina l\u00e4t tvivlande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGerd vill att vi kommer klockan elva n\u00e4r dom har Gudstj\u00e4nst och lyssnar p\u00e5 henne n\u00e4r hon predikar. Sen var det visst fika efter och d\u00e4refter skulle vi f\u00e5 prata med henne\u201d. Fortsatte jag utan att svara p\u00e5 hennes undran.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSka vi g\u00e5 i kyrkan? Det har vi v\u00e4l inte gjort sen begravningen av min moster\u201d, sa Katarina och skakade p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSn\u00e4lla Katarina, g\u00f6r det f\u00f6r min skull\u201d, jag tittade ner p\u00e5 den tomma kaffekoppen.<\/p>\n\n\n\n

Jag k\u00e4nde en arm p\u00e5 ryggen och v\u00e4nde mig om och hamnade i Katarinas famn. Naturligtvis b\u00f6rjade t\u00e5rarna rinna igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKlart jag f\u00f6ljer med, klart jag g\u00f6r det\u201d.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 57 – Slutet<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Luften var h\u00f6g och kall n\u00e4r vi sakta promenerade mot kyrkan. Vi h\u00f6ll varandra i handen och var alldeles tysta. Vi tog en omv\u00e4g och gick ned till \u00e4lven f\u00f6r att sedan komma upp vid h\u00f6ghusen p\u00e5 Kvarnv\u00e4gen. Vi tr\u00e4ffade flera par som promenerade. M\u00e5nga med en hund, men ocks\u00e5 m\u00e5nga som tog en cykeltur.<\/p>\n\n\n\n

Vi tog oss \u00f6ver Backenv\u00e4gen och tittade p\u00e5 Icaaff\u00e4ren d\u00e4r flera personer stod i k\u00f6 f\u00f6r att komma in direkt n\u00e4r aff\u00e4ren \u00f6ppnade.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r vi s\u00e5g Hedlundakyrkan stannade Katarina till.<\/p>\n\n\n\n

\u201dT\u00e4nk, jag har \u00e5kt buss f\u00f6rbi s\u00e5 m\u00e5nga g\u00e5nger, men \u00e4nd\u00e5 inte sett att det \u00e4r en kyrka.\u201d Hon tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, jag har inte heller t\u00e4nkt p\u00e5 att det l\u00e5g en kyrka h\u00e4r\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick in i kyrkan och h\u00e4ngde av oss jackorna och f\u00f6ljde str\u00f6mmen av fr\u00e4mst gr\u00e5h\u00e5riga m\u00e4nniskor in mot kyrksalen. Vid d\u00f6rren in till kyrksalen stod Margit och r\u00e4ckte oss ett program. <\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e4lkommen Konrad\u201d sa hon och log mot mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet h\u00e4r \u00e4r min fru Katarina\u201d sa jag till henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e4lkommen Katarina\u201d sa hon och tog henne i hand. \u201dJag heter Margit Svensson och \u00e4r medlem i denna f\u00f6rsamling\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Katarina och jag gick och satte oss l\u00e5ngt bak p\u00e5 h\u00f6gra sidan av kyrksalen. L\u00e4ngst fram stod en talarstol och till v\u00e4nster om den ett altarbord och l\u00e4ngst fram bakom altarbordet mot n\u00e5gra h\u00f6ga f\u00f6nster fanns det nya gr\u00f6na v\u00e4xter ist\u00e4llet f\u00f6r de som jag hj\u00e4lpte till att b\u00e4ra ut. Korset h\u00e4ngde d\u00e4r i mitten. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har l\u00e4rt mig att korset \u00e4r tomt f\u00f6r att dom tror att Jesus har uppst\u00e5tt\u201d, viskade jag till Katarina. \u201dOch n\u00e4r det \u00e4r ett kors d\u00e4r Jesus h\u00e4nger kvar kallas det krucifix\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Orgeln b\u00f6rjade spela och vi blev tysta. Ingen av oss sj\u00f6ng med, d\u00e5 det var en ok\u00e4nd psalm f\u00f6r oss.<\/p>\n\n\n\n

Efter ett tag var det dags f\u00f6r Gerd att predika. Hon stod d\u00e4r framme vid talarstolen, liten och satt, men \u00f6gonen k\u00e4ndes som om dom vilade p\u00e5 mig och att det hon talade om var till mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag vet inte riktigt vad det handlade om, men jag kom ih\u00e5g att hon pratade om att \u00e4lska sig sj\u00e4lv. Som vanligt s\u00e5 blev jag ber\u00f6rd och var tvungen att torka mig i \u00f6gonen.<\/p>\n\n\n\n

Det var en solos\u00e5ng och sen hade dom b\u00f6n och alla som ville fick t\u00e4nda ett ljus. Det var m\u00e5nga som gick fram och t\u00e4nde ett ljus. Jag skulle ha velat t\u00e4nda ett ljus, men jag ville inte m\u00e4rkas f\u00f6r mycket.<\/p>\n\n\n\n

Gerd tackade alla i slutet och inbj\u00f6d alla till kaffe. Jag och Katarina reste oss och f\u00f6ljde efter de andra som gick bak mot serveringslokalen. Margit sl\u00f6t upp vid v\u00e5r sida.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag bjuder p\u00e5 kaffet idag\u201d b\u00f6rjade hon. \u201dVi brukar bjuda de som \u00e4r h\u00e4r f\u00f6rsta g\u00e5ngen.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Vi gick fram till ett serveringsbord d\u00e4r det fanns mackor och en kaka. Vi tog f\u00f6r oss och sen f\u00f6rde Margit oss till ett bord med kaffekoppar och en termos. Efter ett tag satte sig \u00e4ven en man med runda glas\u00f6gon och tunt vitt h\u00e5r.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHans\u201d sa han och r\u00e4ckte fram handen. Vi tog den och presenterade oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag \u00e4r gift med Margit\u201d f\u00f6rklarade han.<\/p>\n\n\n\n

Det blev en riktigt trevlig kaffestund. Margit och Hans hade just g\u00e5tt i pension och hade kommit tillbaka fr\u00e5n en tre veckors resa i Sydafrika.  De hade mycket att ber\u00e4tta och st\u00e4llde bara ibland fr\u00e5gor till oss, men pressade oss inte att svara.<\/p>\n\n\n\n

Efter ett tag kom Gerd och satte sig hos oss. Hon sa inget utan satt mest och lyssnade p\u00e5 v\u00e5rt samtal.           <\/p>\n\n\n\n

\u201dOkej\u201d kom det efter ett tag fr\u00e5n Gerd.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi har ett uppdrag att g\u00f6ra, tror det \u00e4r dags nu\u201d sa hon och tittade p\u00e5 mig och Katarina.<\/p>\n\n\n\n

Vi sa adj\u00f6 till Hans och Margit och f\u00f6ljde efter Gerd till hennes kontor och satte oss p\u00e5 <\/p>\n\n\n\n

Gerd tittade p\u00e5 oss b\u00e5da och b\u00f6rjade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad har varit h\u00e4r och ber\u00e4ttat om sin barndom, sin uppv\u00e4xt, hur han tr\u00e4ffade dig. Men allt detta k\u00e4nner du v\u00e4l till?\u201d Hon v\u00e4nde sig mot Katarina, som nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan var spelmissbrukare\u201d, k\u00e4nner du till detta? Katarina nickade igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet var detta att alltid spela en roll som st\u00e4llde till hans spelmissbruk, eller hur Konrad\u201d. Hon v\u00e4nde sig mot mig och denna g\u00e5ng nickade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag t\u00e4nkte att du skulle ber\u00e4tta lite fr\u00e5n din tid i Malm\u00f6 f\u00f6r oss och det var ju d\u00e4r du hamnade i knipan, eller hur?\u201d. Jag nickade igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad ber\u00e4tta lite om detta, s\u00e5 vi f\u00e5r en bakgrund\u201d. Sen tystnade hon och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g ned p\u00e5 mina h\u00e4nder. Tittade p\u00e5 min guldring, som betydde s\u00e5 mycket f\u00f6r mig. Men jag visste att jag m\u00e5ste ber\u00e4tta.<\/p>\n\n\n\n

Jag ber\u00e4ttade om hur jag for ut och spelade, f\u00f6rst vann jag en del, men sen f\u00f6rlorade jag allt. Jag ber\u00e4ttade om sj\u00e4lvmordet, som tagit mig s\u00e5 h\u00e5rt.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag kom till tiden d\u00e5 Katarina och barnen for iv\u00e4g tordes jag inte lyfta blicken.<\/p>\n\n\n\n

Men ingen sa n\u00e5got utan de satt tysta och lyssnade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag fick ett val en g\u00e5ng. Men d\u00e5 hade det st\u00e5tt mellan att klara examen eller misslyckas med den. Hade jag misslyckats, s\u00e5 hade jag f\u00e5tt g\u00e5 fri\u201d. Jag tystnade ett tag. Jag k\u00e4nde Katarina stryka min arm.<\/p>\n\n\n\n

Till sist kom jag fram till den dagen i Ume\u00e5, d\u00e5 jag blev bortf\u00f6rd.  Jag k\u00e4nde mig alldeles torr i mun.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVatten\u201d sa jag och tittade p\u00e5 Gerd.<\/p>\n\n\n\n

Gerd h\u00e4mtade ett glas vatten och n\u00e4r jag druckit det b\u00f6rjade jag ber\u00e4tta.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 58 – M\u00e5ndag 2 feb kl 19:55<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag tittade mig omkring. Det var visserligen kv\u00e4ll och inte m\u00e5nga var kvar p\u00e5 universitetet, men jag ville inte g\u00f6ra n\u00e5gra misstag. Ett felsteg, en nonchalant handling kunde \u00e4ventyra allt. Men byggnaden l\u00e5g m\u00f6rk och tyst. Jag gick ned en trappa och \u00f6ppnande brandd\u00f6rren. Den knarrade lite, s\u00e5 jag stannade upp mitt i r\u00f6relsen.  Men inga ljud h\u00f6rdes. Jag \u00f6ppnade d\u00f6rren helt. Den var tung och tr\u00f6g, s\u00e5 jag fick ta i med b\u00e5da h\u00e4nderna. Kulverten l\u00e5g i m\u00f6rker. Jag lyssnade igen, men d\u00e5 allt var tyst tryckte jag in ljusknappen. Ljuset kom som i v\u00e5gor och kulverten \u00f6ppnade sina hemliga g\u00e5ngar i detta kalla lite dimmiga ljus, n\u00e5gra lysr\u00f6r fortsatte att t\u00e4ndas och sl\u00e4ckas med det typiska ljudet fr\u00e5n blinkande lysr\u00f6r. Kulverten gick b\u00e5de \u00e5t v\u00e4nster och \u00e5t h\u00f6ger. Jag valde den h\u00f6gra v\u00e4gen och gick med best\u00e4mda, men f\u00f6rsiktiga steg fram\u00e5t. L\u00e4ngre fram fanns en d\u00f6rr som gick upp till sjukhuset och en g\u00e5ng som sv\u00e4ngde till v\u00e4nster, samt den v\u00e4g som jag valde, som fortsatte rakt fram. Jag gick bara cirka 10 meter till och sedan in i en g\u00e5ng till h\u00f6ger. Det s\u00e5g ut att vara en blindg\u00e5ng. Den str\u00e4ckte sig 5 meter och slutade i en cementv\u00e4gg. Jag tittade runt omkring och lyssnade uppm\u00e4rksamt. Inte ett ljud. Jag b\u00f6jde mig ned mot cementgolvet och tryckte f\u00f6rsiktigt p\u00e5 n\u00e5got som s\u00e5g ut som en sten. I v\u00e4ggen knakade det till och ett litet h\u00e5l visade sig ungef\u00e4r en meter upp p\u00e5 d\u00f6rren.  Jag tog av mig mitt halsband som s\u00e5g ut som ett kors. Jag lyfte en liten sp\u00e4rr som fanns p\u00e5 korset och kunde p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt f\u00f6rvandla korset till en nyckel. N\u00e4r jag gjort detta lyssnade jag en sista g\u00e5ng, innan jag satte nyckeln i l\u00e5set och vred om. D\u00f6rren, som var ca 40 cm tjock och tr\u00f6g och tung \u00f6ppnade sig sakta. Jag gick in i \u00f6ppningen och drog d\u00f6rren efter mig. Ett klick h\u00f6rdes d\u00e5 d\u00f6rren reglades. M\u00f6rkret var kompakt och luften var tung. Inga ljud h\u00f6rdes bara ett sakta v\u00e4sande som av ett gammalt ventilationssystem. Ur fickan plockade jag upp en ficklampa, det var m\u00f6rkt, men jag hade inte v\u00e5gat ta fram ficklampan f\u00f6rr\u00e4n nu, d\u00e5 n\u00e5gon kunnat se det och b\u00f6rjat fundera \u00f6ver vad jag gjorde. Jag lyste p\u00e5 golvet, som var stenigt och oj\u00e4mnt och b\u00f6rjade sedan g\u00e5. Efter ett kort tag fanns en liten trappa som slutade i en d\u00f6rr. Jag gick upp de f\u00e5 stegen och lyste runt d\u00f6rren. D\u00f6rren styrdes av ett kodl\u00e5s. Jag stoppade handen i fickan och plockade upp en liten pappersbit. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDu vet ju hur d\u00e5lig jag \u00e4r att komma ih\u00e5g sifferkombinationer\u201d, sa jag och tittade p\u00e5 Katarina.<\/p>\n\n\n\n

Jag fortsatte d\u00e4refter ber\u00e4ttelsen.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag slagit in koden h\u00f6rdes ett tyst pip och d\u00f6rren kn\u00e4ppte till och \u00f6ppnades. <\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rst kom jag in i en hall d\u00e4r jag h\u00e4ngde av mig jackan och tog av mig mina skor. Vid sidan om hatthyllan fanns ett sk\u00e5p med sm\u00e5 l\u00e5dor med olika nummer. Mitt sk\u00e5p var nummer elva och d\u00e4r fanns ett par inneskor som jag tog p\u00e5 mig. <\/p>\n\n\n\n

Innanf\u00f6r hallen fanns ett stort rum med ett stort konferensbord som upptog n\u00e4stan hela rummets yta. Bakom konferensrummet h\u00e4ngde fyra tavlor. L\u00e4ngst bort i rummet fanns en \u00f6ppning d\u00e4r man kunde skymta en kokvr\u00e5. D\u00e4r stod en kaffebryggare p\u00e5 och bryggde kaffe. Vid den stod en \u00e4ldre man med gr\u00e5tt h\u00e5r. Han var mycket mager och senig i kroppen. N\u00e4r d\u00f6rren \u00f6ppnades v\u00e4nde han sig om.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade \u00e5t honom och d\u00e5 var kl 20.00. Det visste jag d\u00e5 fyra dolda d\u00f6rrar \u00f6ppnades samtidigt. D\u00f6rrarna var dolda bakom de 4 tavlorna. Alla fyra m\u00e4nnen som kom in stirrade p\u00e5 mig med en bister min. <\/p>\n\n\n\n

Jag minns hur jag huttrade till och h\u00e4nderna darrade lite, men stoppade h\u00e4nderna i fickan, s\u00e5 ingen kunde se. Sedan nickade jag \u00e5t m\u00e4nnen och drog fram en stol vid bordet.<\/p>\n\n\n\n

Jag fick en kopp kaffe och lyfte handen f\u00f6r att dricka. Alla m\u00e4nnen stirrade p\u00e5 mig och det k\u00e4ndes obehagligt. Kaffet var beskt och varmt. Jag st\u00e4llde ned koppen och h\u00e4llde i lite mj\u00f6lk innan jag tog en klunk till. N\u00e4r alla druckit ur sitt kaffe reste sig mannen med doften av vanilj. Hans namn var ok\u00e4nt, men att han var viktig, det f\u00f6rstod man.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 b\u00f6rjade rummet snurra och i det \u00f6gonblicket tyckte jag att jag s\u00e5g ett snett leende fr\u00e5n vaniljmannen. Sen var allt m\u00f6rkt.<\/p>\n\n\n\n

Hur l\u00e4nge jag var borta vet jag inte men n\u00e4sta g\u00e5ng jag vaknade m\u00e5dde jag illa. Illam\u00e5endet kom varje g\u00e5ng det gungade. Jag spydde samtidigt som jag k\u00e4nde hur det rann nerf\u00f6r byxbenen. Det stank!<\/p>\n\n\n\n

Jag kr\u00f6p ihop i fosterst\u00e4llning och h\u00f6ll armarna om kroppen. Det v\u00e4rsta illam\u00e5endet var \u00f6ver, men jag hade ont i magen och var kall och bl\u00f6t. Jag darrade av v\u00e4tan och kylan och k\u00e4nde hur jag l\u00e5g i en bl\u00f6t fl\u00e4ck av skit och spya, men orkade inte flytta mig. Allt var m\u00f6rkt omkring mig. <\/p>\n\n\n\n

Jag m\u00e5ste ha somnat, f\u00f6r n\u00e4sta g\u00e5ng kunde jag se lite omkring mig. Det var stora l\u00e5dor runt omkring mig och bara en tom fl\u00e4ck p\u00e5 ca 2×2 meter d\u00e4r jag befann mig. Vad hade jag hamnat i? Vad ville dom mig. F\u00f6rs\u00f6kte koncentrera mig p\u00e5 det praktiska, s\u00e5 jag inte drabbades av panik. <\/p>\n\n\n\n

Bredvid mig fanns en flaska vatten. Jag f\u00f6rs\u00f6kte resa mig, men benen bar inte. Jag kr\u00f6p mot flaskan och \u00f6ppnade korken. Jag tog en klunk och drack sedan upp halva flaskan. K\u00e4nde hur smaken i munnen gjorde att jag m\u00e5dde lite b\u00e4ttre.<\/p>\n\n\n\n

Jag drog av mig byxorna och kalsongerna. Kalsongerna var fulla av bajs och jag var n\u00e4ra att spy n\u00e4r jag s\u00e5g detta och sl\u00e4ngde dom snabbt \u00e5t sidan. Byxorna h\u00e4ngde jag upp \u00f6ver en l\u00e5da f\u00f6r att torka. Det stank, hela jag stank. Jag tog en klunk vatten igen och f\u00f6rs\u00f6kte koppla bort doften.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog mig f\u00f6rsiktig upp. Denna g\u00e5ng kunde jag resa p\u00e5 mig. Jag fick dock h\u00e5lla mig stadigt i l\u00e5dorna f\u00f6r att kunna st\u00e5. Det gungade hela tiden. <\/p>\n\n\n\n

Jag unders\u00f6kte l\u00e5dorna. Det fanns ingen v\u00e4g ut utan jag var helt inst\u00e4ngd. Jag b\u00f6rjade banka, men f\u00f6rstod ganska snart hur lite hj\u00e4lp detta skulle ge. <\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag tryckte p\u00e5 en l\u00e5da \u00f6ppnades en liten lucka. I den fanns lite mer vatten och en filt. Jag tog filten och kr\u00f6p ned p\u00e5 den sida av det lilla rummet som fortfarande var hyfsat rent och snurrade filen omkring mig och somnade om.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag \u00f6ppnade \u00f6gonen n\u00e4sta g\u00e5ng var det ljusare. N\u00e5gon verkade ha varit in till mig. Golvet var rengjort, det l\u00e5g rena kl\u00e4der \u00f6ver en l\u00e5da och det fanns en hink i ena h\u00f6rnet.<\/p>\n\n\n\n

Benen var nu mindre darriga och jag s\u00e5g mig omkring. H\u00f6ga l\u00e5dor runt omkring mig. Om jag st\u00e4llde mig p\u00e5 t\u00e5 kunde jag se bortanf\u00f6r l\u00e5dorna och jag f\u00f6rstod nu att jag befann mig p\u00e5 en lastbil. Jag h\u00f6rde ljudet av bilen och om jag lyssnade ordentligt kunde jag h\u00f6ra trafikbruset.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick fram till den l\u00e5da d\u00e4r jag hittat filt och vatten sist. D\u00e4r fanns nu en termos och n\u00e5gra mackor.<\/p>\n\n\n\n

Efter kaffe och mackor satte jag mig ned. Jag f\u00f6rstod att dom f\u00f6rt iv\u00e4g mig, men vart? Hur l\u00e5ng tid hade jag sovit? Jag hade inte kvar klockan runt armen och min mobil hade jag l\u00e4mnat p\u00e5 jobbet. Det verkade i alla fall vara mitt p\u00e5 dagen nu, d\u00e5 det var ljusare d\u00e4r inne. Kaffet var inte gott, men jag drack \u00e4nd\u00e5 en hel kopp. Men jag f\u00f6rstod efter ett tag att det var nog n\u00e5gra s\u00f6mntabletter blandade i kaffet, d\u00e5 jag hade sv\u00e5rt att h\u00e5lla mig vaken. Vis av erfarenheten gick jag f\u00f6rst till hinken och t\u00f6mde magen innan jag kr\u00f6p ihop i ett h\u00f6rn och somnade igen.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta g\u00e5ng jag vaknade stod vi stilla. Det var m\u00f6rkare och bilens motor hade stannat. Jag f\u00f6rs\u00f6kte kika ut, men jag kunde inte se n\u00e5got det var bara svart. Jag f\u00f6rs\u00f6kte kl\u00e4ttra \u00f6ver l\u00e5dorna, men det var hoppl\u00f6st. Jag k\u00e4nde mig fram med h\u00e4nderna tills jag hittade l\u00e5dan och d\u00e4r fanns \u00e4nnu en termos och tv\u00e5 mackor. Jag m\u00e5dde ganska d\u00e5ligt och f\u00f6rstod att jag troligtvis skulle f\u00e5 i mig s\u00f6mnmedel igen om jag drack ur termosen. Jag st\u00e4llde undan den, men k\u00e4nde efter att tag att jag beh\u00f6vde f\u00e5 dricka n\u00e5got och tog en klunk. Det smakade inte lika beskt och jag blev inte tr\u00f6tt p\u00e5 en g\u00e5ng. Kan ha varit en svagare dos denna g\u00e5ng. Det m\u00f6rknade mer och mer och efter ett tag s\u00e5g jag ingenting. <\/p>\n\n\n\n

Tankarna snurrade och jag k\u00e4nde paniken komma. Varf\u00f6r hade de dragit iv\u00e4g mig. Vad ville de. Jag visste att dom inte var n\u00f6jd med mig. Jag hade valt att g\u00e5 egna v\u00e4gar ibland och inte lyssna p\u00e5 deras befallningar. Det hade g\u00e5tt bra hitintills, men nu hade jag nog g\u00e5tt ett steg f\u00f6r l\u00e5ngt. Att vi skulle flytta ihop tandl\u00e4karna med l\u00e4karna var v\u00e4l inte s\u00e5 m\u00e4rkv\u00e4rdigt. Hade inte f\u00f6rst\u00e5tt att det var s\u00e5 viktigt. Men tydligen. <\/p>\n\n\n\n

Jag hade tydligen somnat igen, f\u00f6r n\u00e4sta g\u00e5ng jag vaknade k\u00e4nde jag inte igen mig.<\/p>\n\n\n\n

Det var bara ett svagt ljus som sipprade in genom en springa i ganska h\u00f6gt upp. Det var alldeles tyst. Jag reste mig och f\u00f6rs\u00f6kte kika upp genom springan, men den var f\u00f6r h\u00f6gt upp. Jag b\u00f6rjade ist\u00e4llet k\u00e4nna mig omkring med h\u00e4nderna. Det verkade vara ett rum. K\u00e4ndes som sten. Ett k\u00e4llarrum? <\/p>\n\n\n\n

Jag hade legat p\u00e5 n\u00e5got som k\u00e4ndes som en s\u00e4ng.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag vandrat omkring h\u00f6rde jag att det knarrade. Det var d\u00f6rren som \u00f6ppnades. H\u00e5ren p\u00e5 armarna reste sig och jag r\u00f6s till. Det blev ljust. Jag kisade med \u00f6gonen. Det gjorde n\u00e4stan ont att m\u00f6tas av ett s\u00e5dant ljus efter allt m\u00f6rker. Jag kunde inte se vem som kom in, den personen stod mitt i d\u00f6rr\u00f6ppningen och jag s\u00e5g bara en svart skugga. Efter ett tag kunde jag \u00f6ppna \u00f6gonen mer och s\u00e5g att det var den gamle mannen som st\u00e5tt vid kaffebryggaren tidigare. <\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4r\u201d, sa han och r\u00e4ckte mig en handduk och en bunt kl\u00e4der. <\/p>\n\n\n\n

Jag tog emot det och tittade undrande p\u00e5 honom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6lj mig\u201d, sa han bara och gick iv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

Jag f\u00f6ljde snabbt efter och kom till ett duschrum. Jag fick duscha och g\u00e5 p\u00e5 toaletten.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag var klar f\u00f6rs\u00f6kte jag fr\u00e5ga ut honom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVar \u00e4r jag? Varf\u00f6r har ni f\u00f6rt mig hit? Vad vill ni?<\/p>\n\n\n\n

Han svarade inte p\u00e5 mina fr\u00e5gor utan sa bara.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6lj mig\u201d. Och gick iv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade ingen annat val \u00e4n att f\u00f6lja efter honom.<\/p>\n\n\n\n

Vi kom fram till en stor sal. Det s\u00e5g ut ungef\u00e4r som en biosalong fast det var bara 10 stolar. Han pekade p\u00e5 en stol och jag satte mig ned. Han gick iv\u00e4g och l\u00e4mnade mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e4nta\u201d ropade jag efter honom. \u201dVart ska du\u201d?  Jag reste mig upp.<\/p>\n\n\n\n

\u201dS\u00c4TT DIG NED!\u201d h\u00f6rdes en stark r\u00f6st fr\u00e5n n\u00e5gra h\u00f6gtalare.<\/p>\n\n\n\n

Jag dr\u00e5sade snabbt ned i stolen samtidigt som bioduken lystes upp.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDU HAR IFR\u00c5GASATT V\u00c5RA ORDER. DU HAR MOTARBETAT V\u00c5R VERKSAMHET.\u201d        R\u00f6sten fr\u00e5n h\u00f6gtalarna var stark. Orden var p\u00e5 svenska, men jag kunde ana en brytning, kanske av tyska.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMEN DU HAR I M\u00c5NGA \u00c5R ST\u00d6TT V\u00c5R VERKSAMHET GENOM DINA KURIRUPPDRAG OCH GENOM DIN VAKTVERKSAMHET I UME\u00c5. DU \u00c4R EN DEL AV DEN VERKSAMHETEN, DET KAN DU ALDRIG KOMMA IFR\u00c5N. DU HAR F\u00c5TT ETT GOTT LIV TACK VARE DETTA. INTE EN ENDA G\u00c5NG HAR DU FR\u00c5GAT OM VARF\u00d6R. MEN TROTS DETTA SKA DU NU F\u00c5 SVARET. DETTA HAR DU ST\u00d6TT GENOM ALLA \u00c5R. DETTA HAR GETT DIN BMW, DINA RESOR OCH KANSKE DITT JOBB. VILL DU ATT DET SKA BLI K\u00c4NT F\u00d6R ALLA?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Han tystnade och filmen startade. <\/p>\n\n\n\n

Jag tystnade mitt i ber\u00e4ttelsen. Kunde jag g\u00e5 vidare. Jag m\u00e5dde illa. Jag tittade upp.<\/p>\n\n\n\n

Gerd nickade uppmuntrande \u00e5t mig, men Katarina tittade ned p\u00e5 sina h\u00e4nder. Jag m\u00e5ste ber\u00e4tta, men jag ville inte minnas.<\/p>\n\n\n\n

De f\u00f6rsta bilderna kom fr\u00e5n Ume\u00e5. Jag kunde se bakom m\u00f6tesrummet. D\u00e4r fanns ett stort kassavalv med m\u00e5nga hyllor. I hyllorna kunde jag se att det glimmade av n\u00e5got. N\u00e4r kameran gick n\u00e4rmare s\u00e5g jag att det var guldskimrande.  Guldarmband, guldringar och smycken av guld av alla m\u00f6jliga former. Sen l\u00e5g det n\u00e5got mindre. Jag trodde f\u00f6rst det var p\u00e4rlor, men n\u00e4r kameran zoomade in detta s\u00e5g jag att det var guldt\u00e4nder.<\/p>\n\n\n\n

Jag f\u00f6rstod att det var d\u00e4rf\u00f6r jag skickades till Ume\u00e5, f\u00f6r att vakta denna guldskatt. Det var m\u00e4ngder av guld. Var kunde allt detta kommit ifr\u00e5n? Och det var precis vad jag fick svar p\u00e5 sedan.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta sekvens kom fr\u00e5n ett rum med n\u00e5got som s\u00e5g ut som duschar. En m\u00e4ngd m\u00e4nniskor gick in i duschrummet och sedan startade duschen. Men vad h\u00e4nde. En efter en ramlade de ihop och man kunde se skr\u00e4cken i deras \u00f6gon. Efter ett tag var allt lugnt och alla l\u00e5g stilla p\u00e5 golvet. <\/p>\n\n\n\n

En d\u00f6rr \u00f6ppnades och n\u00e5gra m\u00e4n med gasmasker p\u00e5 gick in och bar p\u00e5 stora s\u00e4ckar. De r\u00f6rde vid m\u00e4nniskorna, flyttade dem \u00e5t sidan och verkade leta n\u00e5got. Men efter ett tag f\u00f6rstod jag. De tog av armband, halsband och ringar fr\u00e5n m\u00e4nniskorna. De drog undan ett tiotal m\u00e4nniskor \u00e5t sidan och gick sedan ut. Efter ett tag kom tv\u00e5 nya m\u00e4n med gasmasker p\u00e5 in i rummet. De gick fram till de m\u00e4nniskor som lagts \u00e5t sidan och \u00f6ppnade munnen. Den ena h\u00f6ll upp munnen och den andra tog fram en hovt\u00e5ng och drog ut n\u00e5gra t\u00e4nder. N\u00e4r den f\u00f6rste var klar gick de vidare mot n\u00e4sta.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta filmfrekvens visade en skylt. Auschwitz!<\/p>\n\n\n\n

Jag fick d\u00e4refter g\u00e5 tillbaka till mitt rum. Det hade nu satt in ett litet bord och d\u00e4r fanns lite mat. Jag m\u00e5dde bara illa n\u00e4r jag s\u00e5g maten och gick bara runt, runt i rummet tills jag inte orkade, d\u00e5 somnade jag en orolig s\u00f6mn.<\/p>\n\n\n\n

Sen b\u00f6rjade rutinerna. Varje morgon fick jag lite kaffe och en macka. Sen h\u00e4mtade samma man mig. Jag fick duscha, men n\u00e5gra nya kl\u00e4der fick jag inte l\u00e4ngre. Sedan fick jag g\u00e5 tillbaka till mitt rum om det inte var filmvisning, vilket det var det n\u00e5gon dag per vecka. Jag fick se filmer eller bara bilder fr\u00e5n koncentrationsl\u00e4gren. Det var fr\u00e5n olika utrotningar genom gas eller skjutningar. Men ocks\u00e5 fr\u00e5n en tandl\u00e4karklinik p\u00e5 ett av l\u00e4gren d\u00e4r guldt\u00e4nderna drogs ut utan bed\u00f6vning och de stoppade in olika blandningar i h\u00e5len f\u00f6r att testa h\u00e5llbarheten av olika material enligt en f\u00f6rklarande text. Utm\u00e4rglade m\u00e4n, kvinnor och barn skrek ut sin sm\u00e4rta.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag sett en film kom r\u00f6sten tillbaka som sa:<\/p>\n\n\n\n

\u201dDESSA HAR BEKOSTAT DIN RESA TILL THAILAND\u201d      eller<\/p>\n\n\n\n

\u201dDET VAR DETTA SOM BETALADE DITT HUS\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tystnade igen och satte h\u00e4nderna f\u00f6r ansiktet. Jag visste s\u00e5 v\u00e4l vad filmerna visat f\u00f6r jag \u00e5terupplevde dem natt efter natt.<\/p>\n\n\n\n

Gerd och Katarina satt tysta. Katarina var vit i ansiktet och jag kunde se sp\u00e5r av t\u00e5rar. Gerd tog Katarinas hand i sin och h\u00f6ll den i sin och jag kunde se hur Katarina h\u00f6ll fast i henne som om det var hennes livlina.<\/p>\n\n\n\n

Skulle jag kunna forts\u00e4tta? Men jag kanske redan hade f\u00f6rlorat Katarina. <\/p>\n\n\n\n

Gerd tittade upp p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVill du ha en paus?\u201d fr\u00e5gade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej\u201d, svarade jag. \u201dJag orkar inte dra det en g\u00e5ng till.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00e5t inte mycket av maten jag fick varje dag, men drack lite vatten. Jag m\u00e4rkte hur jag fick dra \u00e5t byxorna mer f\u00f6r att h\u00e5lla dom uppe.<\/p>\n\n\n\n

Rutinen fortsatte. Kaffe, dusch och filmvisning. Denna g\u00e5ng n\u00e4r dom visade filmen k\u00e4nde jag igen mig. Det var en konferens jag varit p\u00e5 under tiden vi bodde i Lund. Jag fick f\u00f6rst se hur jag h\u00e4mtade ut ett kuvert fr\u00e5n en postterminal, sedan hur jag p\u00e5 konferensen klistrade fast det under en stol.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e4refter en bildfrekvens d\u00e4r jag kunde se n\u00e5gon ta kuvertet. Jag kunde bara se hans h\u00e4nder. Jag fick \u00e4ven se n\u00e4r kuvertet \u00f6ppnades. Det inneh\u00f6ll sedlar av ok\u00e4nd val\u00f6r samt ett brev. Fick sedan se sedlarna byta h\u00e4nder och d\u00e4refter en bild p\u00e5 en explosion. N\u00e4r de zoomade ut s\u00e5g jag att det var en synagoga.<\/p>\n\n\n\n

Jag stannade upp och minns skr\u00e4cken n\u00e4r jag f\u00f6rstod att jag genom mitt handlade hade medverkat till antisemitiska h\u00e4ndelser.  D\u00e5 f\u00f6rst hade jag f\u00f6rst\u00e5tt lite av vad min uppgift varit. Hade gynnat nazistiska n\u00e4tverk genom mitt handlande och genom att utnyttja guld fr\u00e5n judarna i koncentrationsl\u00e4ger. N\u00e4r den polletten ramlat ned och jag f\u00f6rstod vad jag varit inblandad i tappade jag livslusten. Hur skulle jag kunna leva med detta. Men det var inte slut \u00e4n.<\/p>\n\n\n\n

Rutinerna fortsatte. N\u00e4sta del av filmerna handlade just om vad jag gjort. De visade \u00e4ven min uppgift i Ume\u00e5 som vaktare. Jag var den som sl\u00e4ppte in personer som h\u00e4mtade delar av guldet som skulle vidare till olika nazistiska n\u00e4tverk och \u00e4ven till att muta folk inom akademin. F\u00f6r som jag f\u00f6rstod det handlade det b\u00e5de om att gynna tandl\u00e4karskr\u00e5et, p\u00e5 olika s\u00e4tt bl.a genom att muta tidskrifter att skriva om forskningen och g\u00e4rna \u00f6verdriva en del. Men \u00e4ven genom att s\u00f6ka fel p\u00e5 l\u00e4karskr\u00e5et. Jag f\u00f6rstod inte varf\u00f6r detta var s\u00e5 viktigt och vad detta hade med de nazistiska n\u00e4tverken att g\u00f6ra. Men tydligen bestod den sammanslutning jag tillh\u00f6rt bara av tandl\u00e4kare fr\u00e4mst fr\u00e5n Sverige och Tyskland. Det hade tydligen n\u00e5got med bildandet 1943.<\/p>\n\n\n\n

De ber\u00e4ttade ocks\u00e5 om en motst\u00e5ndsgrupp som visste om v\u00e5rt guld och ville ta del av detta. Av den orsaken var det viktigt att vi h\u00f6ll samman och inte l\u00e4t det f\u00f6rst\u00e5 var vi hade v\u00e5ra g\u00f6mmor.  Det hade n\u00e4stan h\u00e4nt Ume\u00e5 tack vare min oaktsamhet. S\u00e5 nu m\u00e5ste guldet flyttas igen. <\/p>\n\n\n\n

Sista dagen jag var d\u00e4r ber\u00e4ttade r\u00f6sten en del om n\u00e5gra tvillingar och hur or\u00e4ttvist livet blivit. Sen hur den ena som var tandl\u00e4kare lyckats v\u00e4nda det till rikedom och k\u00e4ndisskap genom detta guld. Sedan b\u00f6rjade han prata om min framtid.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDU VET NU VAD DET HANDLAR OM. VILL DU ATT DIN FAMILJ, DINA KOLLEGOR SKA K\u00c4NNA TILL DETTA? D\u00c4RF\u00d6R \u00c4R DET VIKTIGT ATT DU H\u00c5LLER TYST. ANNARS KOMMER DU BLI K\u00c4ND F\u00d6R DINA SYMPATIER MED NAZISTER OCH KANSKE KOMMER DOM ATT GRANSKA DIN DOKTORSUPPSATS. HUR KUNDE DET G\u00c5 S\u00c5 BRA? VAR DET DIN F\u00d6RTJ\u00c4NST ELLER\u2026<\/p>\n\n\n\n

MEN ALLT HANDLAR JU INTE BARA OM DIG. DU HAR EN FAMILJ. EN FRU OCH TV\u00c5 BARN. VI VET VAR DOM FINNS OCH S\u00c5 L\u00c4NGE GULDET FINNS KVAR KOMMER DET ALLTID ATT VARA N\u00c5GON SOM \u00c4R VILLIG ATT G\u00d6RA OLIKA UPPDRAG\u2026 T\u00c4NK OM DETTA UPPDRAG HANDLAR OM DIN FAMILJ!\u201d<\/p>\n\n\n\n

Det var sista g\u00e5ngen. N\u00e4sta morgon kom inget kaffe. Ingen kom och knackade p\u00e5 d\u00f6rren. Jag v\u00e4ntade men inget h\u00e4nde. Efter n\u00e5gon timme gick jag fram till d\u00f6rren. Den var uppl\u00e5st. Jag gick ut i korridorerna. Jag hittade till toaletterna och till filmrummet, men det \u00e4nda jag kunde hitta p\u00e5 toaletten var n\u00e5gra udda skor och en smutsig handduk annars var det var tomt och tyst. Jag provade skorna och hittade n\u00e5gra som satt n\u00e5gorlunda och irrade sedan runt i korridorerna hela dagen och f\u00f6rst n\u00e4sta morgon hittade jag en v\u00e4g ut.<\/p>\n\n\n\n

Jag var matt och slut. Hade \u00e4tit mycket lite och bara druckit lite vatten p\u00e5 toaletten under det senaste dygnet.  N\u00e4r jag kom ut var det s\u00e5 ljust. Jag kisade och gick fram\u00e5t. Bilar tutade och det l\u00e4t som om m\u00e4nniskor skrek runt omkring mig. Jag gick kisade fram\u00e5t. Hur l\u00e4nge jag gick vet jag inte. Jag satt ett tag p\u00e5 en parkb\u00e4nk och vilade. Jag tiggde mat och sov d\u00e4r jag hittade en sovplats. Hur l\u00e4nge jag gjorde detta vet jag inte, men sen s\u00e5g jag n\u00e5gon jag k\u00e4nde igen. F\u00f6rstod f\u00f6rst inte vem det var, men jag gick \u00e5t det h\u00e5llet. <\/p>\n\n\n\n

\u201dSen vet du Katarina att Anna tog hand om mig.\u201d Jag tittade p\u00e5 Katarina, som h\u00f6ll h\u00e4nderna f\u00f6r ansiktet. <\/p>\n\n\n\n

Jag var s\u00e5 slut och s\u00e5 fylld av skam. Jag f\u00f6rs\u00f6kte s\u00e4ga n\u00e5got, men r\u00f6sten lydde inte. S\u00e5 jag slutade f\u00f6rs\u00f6ka. <\/p>\n\n\n\n

Jag k\u00e4nde hur \u00f6gonen fylldes av t\u00e5rar. Hur skulle mitt liv bli nu? Men jag m\u00e5ste forts\u00e4tta ber\u00e4tta. Jag hade bara en bit kvar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har inte v\u00e5gat ber\u00e4tta n\u00e5got. F\u00f6r t\u00e4nk om det skulle h\u00e4nda n\u00e5got med min familj. Sen sk\u00e4ms jag s\u00e5 mycket. Jag kan aldrig g\u00f6ra detta ogjort och vem kan f\u00f6rl\u00e5ta mig? Inte jag och varf\u00f6r skulle n\u00e5gon annan. Detta \u00e4r ju mitt eget val.<\/p>\n\n\n\n

Men n\u00e4r jag h\u00f6rde om Lund f\u00f6rstod jag att n\u00e5gon har avsl\u00f6jat dom. Guldet fr\u00e5n Ume\u00e5 vet jag blev flyttat. Jag f\u00f6rstod det n\u00e4r jag h\u00f6rde om spr\u00e4ngningen av f\u00f6rr\u00e5det och de inte fann n\u00e5got guld d\u00e4r. Motst\u00e5ndsgruppen var visst n\u00e4ra denna g\u00e5ng. Sedan blev guldet tydligen flyttat till Lund. Men d\u00e4r har det g\u00e5tt d\u00e5ligt. Guldet ligger nu hos polisen, detta inneb\u00e4r att det inte finns guld kvar hos sammanslutningen och troligtvis skingras alla f\u00f6r att r\u00e4dda sitt eget skinn. Detta inneb\u00e4r att hotet om repressalier \u00e4r borta, s\u00e5 jag kan ber\u00e4tta.\u201d Jag tystnade ett tag innan jag avslutade med: <\/p>\n\n\n\n

 \u201dMen min skuld kommer aldrig att f\u00f6rsvinna\u201d.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 59 – Katarina<\/span><\/h1>\n\n\n\n

Jag tog fram nyckeln och l\u00e5ste upp ytterd\u00f6rren och gick in. Katarinas steg var tveksamma och l\u00e5ngsamma. Jag v\u00e4nde mig mot Katarina och str\u00e4ckte ut min hand mot henne. Katarina stirrade p\u00e5 handen, v\u00e4nde sig om och plockade hon upp bilnyckeln. <\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina\u201d ropade jag efter henne. \u201dKatarina\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Hon svarade utan att v\u00e4nda sig om. \u201d M\u00e5ste t\u00e4nka, kommer tillbaka\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Hon satte sig i bilen och bara k\u00f6rde. Det var som om bilen drogs \u00e5t det enda st\u00e4lle hon visste kunde ge henne lite frid.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r hon s\u00e5g havet k\u00f6rde hon sakta fram mot stranden, stannade bilen och klev ut.<\/p>\n\n\n\n

Det var en ovanligt varm och stillsam dag. Luften var fylld av fukt och luktade hav. Vindarna vilade och flyttf\u00e5glarna hade l\u00e4mnat landet. Hon kl\u00e4ttrade upp p\u00e5 en sten och st\u00e4llde sig och tittade p\u00e5 det lugna vattnet d\u00e4r hon kunde se tr\u00e4den spegla sig mot ytan. Hon k\u00e4nde hur axlarna sakta sj\u00f6nk ner\u00e5t och hon tog ett djupt andetag.<\/p>\n\n\n\n

Kinderna b\u00f6rjade fuktas av ett stilla t\u00e5rfl\u00f6de. Hon t\u00f6mde sinnet p\u00e5 tankar och l\u00e4t bara allt vara hav och luft. I sitt inre l\u00e4t hon tankarna vila p\u00e5 en dikt av Edith S\u00f6dergran f\u00f6r att koppla bort ov\u00e4lkomna tankar.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r en strimma hav, som glimmar gr\u00e5<\/em>
vid himlens rand,<\/em>
den har en m\u00f6rkbl\u00e5 v\u00e4gg,<\/em>
som liknar land,<\/em>
det \u00e4r d\u00e4r min l\u00e4ngtan vilar<\/em>
innan den flyger hem.<\/em><\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Epilog<\/span><\/h1>\n\n\n\n

Jag satte mig vid k\u00f6ksbordet. H\u00e4nderna skakade och huvudet v\u00e4rkte. I mitt huvud rullade ett mantra: Hon kommer tillbaka, hon kommer tillbaka, hon kommer tillbaka. N\u00e4r jag lutade huvudet mot h\u00e4nderna s\u00e5g jag en tidning som l\u00e5g p\u00e5 k\u00f6ksbordet. Jag tog den och slog upp den p\u00e5 m\u00e5f\u00e5. Min blick fastnade p\u00e5 en artikel.<\/p>\n\n\n\n

Aftonposten 21 september 2018<\/strong><\/p>\n\n\n\n

75 \u00e5r sedan Tyskt\u00e5gen \u00e5kte genom Sverige<\/strong><\/p>\n\n\n\n

Det neutrala Sverige l\u00e4t tyska soldater, krigsmaterial och kanske \u00e4ven annat forslas via t\u00e5g \u00f6ver Sveriges gr\u00e4nser. Nu har det g\u00e5tt 75 \u00e5r sedan det h\u00e4nde, men fortfarande \u00e4r inte hela historien k\u00e4nd. Vad fanns egentligen p\u00e5 t\u00e5gen. Varf\u00f6r fick de f\u00e4rdas genom Sverige.<\/p>\n\n\n\n

Var Sverige verkligen neutral?<\/p>\n\n\n\n

Sergeant Olsson var en av dem som vaktade t\u00e5gen som passerade. 
<\/p>\n\n\n\n

\u201dSoldater k\u00f6rdes till Norge f\u00f6r att strida och sjuka soldater skickades tillbaka till Tyskland. R\u00f6da Korset bistod tyskarna med l\u00e4karhj\u00e4lp och st\u00f6dde tyskarna i dess str\u00e4van att f\u00e5 \u00e5ka mellan krigsomr\u00e5dena.<\/em><\/p>\n\n\n\n

\u00d6verallt stod m\u00e4nniskor i protest mot t\u00e5gen. Men det fanns andra som vara glada \u00f6ver de jobb de fick genom t\u00e5gens framfart. 
Om Sverige var neutralt? Tja, det var en sv\u00e5r fr\u00e5ga. Men nej, neutrala var vi inte.\u201d<\/em><\/p>\n\n\n\n

Men det fanns \u00e4ven andra krafter i Sverige som var m\u00e5na om att t\u00e5gen kunde g\u00e5 genom Sverige. Men varf\u00f6r m\u00e5nade de om Tysklands v\u00e4l. Nazister \u00e4r det f\u00f6rsta man t\u00e4nkte p\u00e5. Men fanns det andra som utnyttjade Sveriges r\u00e4dsla f\u00f6r att st\u00f6ta sig med Tyskland.<\/p>\n\n\n\n

Vad lastades egentligen in och ut p\u00e5 t\u00e5gen inom Sveriges gr\u00e4nser?<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Mitt p\u00e5 artikeln landande en droppe fr\u00e5n mina \u00f6gon. Jag slog igen tidningen. Vek ihop den och st\u00e4llde mig framf\u00f6r f\u00f6nstret och tittade p\u00e5 parkeringen. Hon kommer tillbaka, hon kommer tillbaka.<\/p>\n\n\n\n

\n\n\n\n

N<\/span><\/font>u var denna ber\u00e4ttelse slut. Men forts\u00e4tt g\u00e4rna att l\u00e4sa min blogg. <\/span><\/p>\n\n\n\n

Kommentera g\u00e4rna<\/em><\/strong>, j\u00e4tteroligt om du l\u00e4mnar en kommentar.<\/strong><\/em>
Tyv\u00e4rr f\u00e5r du inget mail n\u00e4r n\u00e5gon skriver svar p\u00e5 din kommentar, utan du m\u00e5ste komma tillbaka sj\u00e4lv till bloggen och kolla<\/em> om<\/em> n\u00e5gon svarat p\u00e5 din kommentar.<\/em><\/p>\n\n\n\n


Vill du veta n\u00e4r n\u00e4sta blogginl\u00e4gg kommer<\/em><\/strong>.<\/em> Anm\u00e4l dig h\u00e4r!<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

H\u00e4r kommer slutet p\u00e5 min bok ”\u00c4ven det dolda – ska bli synligt”. F\u00f6lj nu Konrad och det han har att ber\u00e4tta. Har du missat f\u00f6rra avsnittet. Det hittar du h\u00e4r. Du kanske beh\u00f6ver b\u00f6rja fr\u00e5n b\u00f6rjan. H\u00e4r finns f\u00f6rsta delen. Kapitel 47 – Bek\u00e4nnelsen Jag drog igen dragkedjan p\u00e5 jackan och f\u00e4llde upp kragen. […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":359,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[19,16],"tags":[],"class_list":["post-1192","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-bok-aven-det-dolda","category-forfattande"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1192","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1192"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1192\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1264,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1192\/revisions\/1264"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media\/359"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1192"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1192"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1192"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}