{"id":1187,"date":"2022-01-03T09:52:12","date_gmt":"2022-01-03T08:52:12","guid":{"rendered":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/?p=1187"},"modified":"2022-01-05T09:15:04","modified_gmt":"2022-01-05T08:15:04","slug":"del-5","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/del-5\/","title":{"rendered":"Del 5"},"content":{"rendered":"\n

H\u00e4r kan ni l\u00e4sa om Anna i nutid. Nu h\u00e4nder en del. Har du missat tidigare avsnitt? H\u00e4r kan du g\u00e5 tillbaka till f\u00f6rra <\/em><\/span>avsnittet<\/a>.<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 39 – Ume\u00e5  12 Maj<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag plockade upp min Ipad n\u00e4r v\u00e4ckarklockan ringde. Det var s\u00e5 sk\u00f6nt att ha tidningen i den. Helt pl\u00f6tsligt beh\u00f6vde jag inte g\u00e5 med pappersh\u00f6gen till \u00e5tervinningscentralen en g\u00e5ng i veckan. Jag hade dessutom med mig tidningen var jag \u00e4n reste. Jag \u00f6ppnade appen och l\u00e4ste de stora bokst\u00e4verna.<\/p>\n\n\n\n

Spr\u00e4ngd\u00e5d p\u00e5 tandl\u00e4karh\u00f6gskolan!<\/em><\/strong><\/p>\n\n\n\n

Jag satte mig upp och r\u00e5kade tappa Ipaden. Vad var detta?<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00f6ppnade artikeln och l\u00e4ste.<\/p>\n\n\n\n

Vid 01.30 h\u00f6rdes en kraftig sm\u00e4ll kring Norrlands universitets sjukhus. Polis och brandk\u00e5r var snabbt p\u00e5 plats och kunde konstatera att det skett en explosion under en f\u00f6rr\u00e5dsbyggnad som troligtvis tillh\u00f6r Tandl\u00e4karh\u00f6gskolan. Bombexpert \u00e4r inkallad fr\u00e5n Stockholm f\u00f6r att utr\u00f6na orsaken till explosionen. Polisens talesman uppger att de i dagsl\u00e4get inte kan bed\u00f6ma hur stora skadorna \u00e4r av explosionen.<\/em><\/p>\n\n\n\n

L\u00e4ngst nere var det en bild av en byggnad och polisbilar och brandbilar.<\/p>\n\n\n\n

Jag la ifr\u00e5n mig Ipaden och funderade. Vad kunde ha h\u00e4nt. Tillh\u00f6rde det verkligen Tandl\u00e4karh\u00f6gskolan? Jag k\u00e4nde inte till att vi hade n\u00e5gra f\u00f6rr\u00e5d i dessa byggnader. Men allt k\u00e4nde jag inte till och det fanns mycket historik b\u00e5de i lokaler och dokument. Jag \u00f6ppnade Ipaden igen och kollade mailen. Bara ett mail fr\u00e5n Lars Hammar. Han undrade om jag k\u00e4nde till detta f\u00f6rr\u00e5d. Det var tydligen fler \u00e4n jag som var fr\u00e5gande inf\u00f6r detta.<\/p>\n\n\n\n

Jag steg upp och \u00e5t frukost och duschade f\u00f6r att komma iv\u00e4g till jobbet. N\u00e4r jag n\u00e4rmade mig lasarettet och universitetet luktade det som p\u00e5 f\u00f6rsta maj av sm\u00e4llare och raketer. Polisens avsp\u00e4rrningsband fanns just p\u00e5 g\u00e5ngv\u00e4gen mot jobbet, s\u00e5 jag fick ta en omv\u00e4g f\u00f6r att ta mig till jobbet. Men samtidigt fick jag m\u00f6jlighet att titta p\u00e5 vad som h\u00e4nde kring lasarettsbyggnaden. Det var en varm majdag, s\u00e5 det var riktigt njutbart att promenera. Regnet som kommit de senaste dagarna verkade ha flyttat vidare och det gav en f\u00f6rhoppning om en snar sommar.<\/p>\n\n\n\n

Som vanligt var jag en av de f\u00f6rsta p\u00e5 jobbet och kunde i lugn och ro h\u00e4mta mitt kaffe och b\u00f6rja g\u00e5 igenom dom ordinarie mailen och fakturorna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna\u201d. Jag ryckte till n\u00e4r n\u00e5gon sa mitt namn.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rl\u00e5t, ville inte skr\u00e4mma dig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Det var Lars Hammar som kommit in i mitt rum utan att jag h\u00f6rt det.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu visste inte heller n\u00e5got om byggnaden som spr\u00e4ngdes?\u201d, sa han fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d, svarade jag. \u201dHelt obekant f\u00f6r mig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Han stod stilla och sa ingenting.<\/p>\n\n\n\n

Jag passade p\u00e5 att ta en klunk av mitt kaffe. Kallt! Det h\u00e4nde n\u00e4stan varje morgon. Drack n\u00e5gra klunkar och sedan gl\u00f6mde jag bort mitt kaffe. <\/p>\n\n\n\n

\u201dPolisen har kallat till ett m\u00f6te klockan 13\u201d, fortsatte han. \u201dKan du komma\u201d fortsatte han undrande.<\/p>\n\n\n\n

Jag beh\u00f6vde inte ens titta i kalendern f\u00f6r att svara.<\/p>\n\n\n\n

\u201dG\u00e5r bra\u201d, svarade jag bara.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet skulle visst \u00e4ven komma n\u00e5n fr\u00e5n lokalenheten och Akademiska hus. Kanske n\u00e5n av dem vet\u201d. Han tystnade och v\u00e4nde sig om.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog min halvfulla mugg med kallt kaffe och gick till fikarummet.  Jag h\u00e4llde ut kaffet och tog nytt varmt kaffe i muggen. Det var fortfarande lugnt och tyst p\u00e5 jobbet och jag kunde i lugn och ro jobba vidare. <\/p>\n\n\n\n

Kl 11 kom ett mail att svt skulle ha med spr\u00e4ngattentatet i n\u00e4sta nyhetss\u00e4ndning. Jag satte p\u00e5 datorn och tog fram svt.<\/p>\n\n\n\n

En kamera svepte \u00f6ver ett svart h\u00e5l i marken f\u00f6r att i n\u00e4sta stund zooma in prorektor Birgitta Aborenius.<\/p>\n\n\n\n

\u201d\u00c4r detta universitetets lokaler?\u201d Fr\u00e5gade repotern.<\/p>\n\n\n\n

Birgitta drog handen genom h\u00e5ret och str\u00e4ckte p\u00e5 sig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi tittar p\u00e5 detta tillsammans med landstinget,\u201d svarade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen ni m\u00e5ste ju veta vems lokaler det \u00e4r och landstingsdirekt\u00f6ren s\u00e4ger att det \u00e4r era,\u201d fortsatte reportern.<\/p>\n\n\n\n

\u201dLokalerna ligger under lasarettsomr\u00e5det och om spr\u00e4ngningen skedde p\u00e5 landstingssidans lokaler eller p\u00e5 den sida d\u00e4r universitetet har sina lokaler, \u00e4r idag sv\u00e5rt att uttala sig om. Men polisen g\u00f6r noggranna unders\u00f6kningar och vi r\u00e4knar med att f\u00e5 mer fakta under dagen.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen varf\u00f6r en spr\u00e4ngning?\u201d Reportern str\u00e4ckte \u00e4n en g\u00e5ng fram mikrofonen. \u201d\u00c4r det n\u00e5gon som har hotat er?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi har ingen hotbild, men som sagt var polisen g\u00f6r utredningar och vi har fullt f\u00f6rtroende f\u00f6r deras kompetens.\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dOch landstinget,\u201d kom det rappt ifr\u00e5n reportern.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag och landstingsdirekt\u00f6ren kommer att tr\u00e4ffas i eftermiddag och diskutera de fakta vi d\u00e5 f\u00e5tt fram.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Med dessa ord v\u00e4nde Birgitta sig om och det korta h\u00e5ret bl\u00e5ste upp i vinden och tittade man riktigt n\u00e4ra kunde man sk\u00f6nja ett \u00e4rr i nacken.<\/p>\n\n\n\n

Klockan var tio i ett och jag plockade med mig datorn, en penna och ett litet block. S\u00e4krast att ha datorn med om det skulle komma n\u00e5gra fr\u00e5gor. Jag gick bort till sammantr\u00e4desrummet som fanns bredvid Lars Hammars tj\u00e4nsterum. P\u00e5 v\u00e4gen dit tittade jag ut och s\u00e5g att solen skina genom de smutsiga f\u00f6nstren. N\u00e5gra modiga studenter hade tagit av sig jackan och satt sig p\u00e5 en trappa och l\u00e4t solen v\u00e4rma armarna och ansiktet. En h\u00e4rlig tid v\u00e4ntade med v\u00e4rme och semester.<\/p>\n\n\n\n

Jag skulle faktiskt ha extra ledigt redan om fem dagar. D\u00e5 skulle jag \u00e5terta mitt bes\u00f6k hos Gunilla och hj\u00e4lpa henne att packa ihop hennes saker f\u00f6r att flytta tillbaka till Ume\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Till sammantr\u00e4desrummet hade redan n\u00e5gra kommit. Lars Hammar,  sedan var det Annika som var chef f\u00f6r lokalf\u00f6rs\u00f6rjningsenheten, som hade hand om alla lokaler p\u00e5 universitetet och sedan var det en ok\u00e4nd man. Troligtvis var han fr\u00e5n Akademiska hus som \u00e4r fastighets\u00e4garna.<\/p>\n\n\n\n

Jag satte mig bredvid Lars Hammar och v\u00e4ntade. Annika reste sig och h\u00e4lsade p\u00e5 mig. Den ok\u00e4nde mannen kom ocks\u00e5 fram till mig och h\u00e4lsade. Jag hade r\u00e4tt om den ok\u00e4nde mannen, han hette Fredrik och kom fr\u00e5n akademiska hus.<\/p>\n\n\n\n

Vi h\u00f6rde att det kom fler personer. En av dem pratade h\u00f6gt och ljudligt. Annika drog lite p\u00e5 munnen, s\u00e5 jag anade att det var n\u00e5gon hon k\u00e4nde till.<\/p>\n\n\n\n

In kom tv\u00e5 personer. Den ena var universitetsdirekt\u00f6r Vivan Cypress och den andre var en \u00e4ldre man. Det var den \u00e4ldre mannen som h\u00f6rts tydligt. Han stannade upp och tittade p\u00e5 oss alla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej, Per-Uno heter jag\u201d, sa han h\u00f6gt och ljudligt. \u201djag jobbar med 
lokalerna\u201d Fortsatte han. <\/p>\n\n\n\n

Han gick fram till Fredrik fr\u00e5n Akademiska och dunkade honom bak p\u00e5 ryggen.<\/p>\n\n\n\n

                      \u201dTjena, Fredde, l\u00e4get\u201d. Fredrik log lite tveksamt.<\/p>\n\n\n\n

Vivan nickade till alla. Hon var idag kl\u00e4dd i en mintgr\u00f6n dress med r\u00f6drandiga strumpor. I h\u00e5ret hade hon satt upp en knut som var f\u00e4st med vita liljor. <\/p>\n\n\n\n

Hon gav liv \u00e5t universitetet med sin f\u00e4rggranna person och hennes st\u00e4ndiga tro p\u00e5 att alla f\u00f6rs\u00f6kte g\u00f6ra sitt b\u00e4sta.<\/p>\n\n\n\n

Nu h\u00f6rdes h\u00e5rda klackar mot golvet. D\u00f6rren rycktes hastigt upp och prorektor Birgitta \u00e4ntrade rummet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dANNIKA, vems lokaler \u00e4r spr\u00e4ngda?!\u201d<\/p>\n\n\n\n

Annika tvekade och lyfte hastigt p\u00e5 n\u00e5gra papper.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi vet inte,\u201d svarade Fredrik fr\u00e5n Akademiska hus.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVEM \u00c4R DU?!\u201d Birgitta spottade ut orden medan hon stirrade p\u00e5 Fredrik.<\/p>\n\n\n\n

Alla vi andra i rummet h\u00f6ll andan.<\/p>\n\n\n\n

Fredrik rodnade och tittade ned p\u00e5 sina h\u00e4nder.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFredrik, fr\u00e5n Akademiska hus,\u201d viskade han fram.<\/p>\n\n\n\n

\u201d\u00c4r det inte ni som hyr ut lokalerna\u201d, fortsatte Birgitta rappt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, men dessa finns inte p\u00e5 n\u00e5gra av v\u00e5ra ritningar.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dD\u00e5 \u00e4r det inte era,\u201d fr\u00e4ste hon fram. \u201dAnnika d\u00e5 m\u00e5ste det vara n\u00e5n annans och vi f\u00e5r ju inte \u00e4ga egna lokaler, s\u00e5 vems \u00e4r det.\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dDom finns inte heller p\u00e5 v\u00e5ra ritningar,\u201d svarade Annika.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJAHA, d\u00e5 \u00e4r det landstingets,\u201d kom det fr\u00e5n Birgitta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, lokalerna \u00e4r p\u00e5 universitetets omr\u00e5de. Men\u2026\u201d Annika tvekade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMEN!\u201d<\/p>\n\n\n\n

Annika tittade upp p\u00e5 Birgitta och suckade lite.<\/p>\n\n\n\n

\u201dLokalerna finns inte.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, nu blommar h\u00e4stskon i \u00c5sele! Vicken el\u00e4ndig sopptallrik vi hamnat i.\u201d <\/p>\n\n\n\n

Birgitta satte sig ned.<\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4sthov\u201d kom det tyst fr\u00e5n Fredrik, \u201dDet \u00e4r h\u00e4sthovar som blommar.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Blicken han fick fr\u00e5n Birgitta var s\u00e5 intensiv att han s\u00e5g ut att sakta sm\u00e4lta bort.<\/p>\n\n\n\n

Det knackade p\u00e5 d\u00f6rren. In kom Kalle fr\u00e5n polisen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVem \u00e4r du!\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMitt namn \u00e4r Karl Jansson och kommer fr\u00e5n polisen. Jag h\u00f6rde er vid tvintervjun. Det gjorde ni bra.\u201d Han nickade mot Birgitta.<\/p>\n\n\n\n

Birgitta s\u00e5g lite f\u00f6rv\u00e5nad ut, men samlade snabbt ihop ansiktsdragen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad vet ni!\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon fortsatte med sina korta rappa fr\u00e5gor.<\/p>\n\n\n\n

Kalle tittade p\u00e5 henne och satte sig f\u00f6rst ner innan han b\u00f6rjad<\/p>\n\n\n\n

                      \u201dTack f\u00f6r att ni kommit hit\u201d, b\u00f6rjade han. \u201dSom ni vet har det brunnit i en byggnad p\u00e5 lasarettsomr\u00e5det och branden utl\u00f6ste \u00e4ven en spr\u00e4ngladdning. Men n\u00e4r vi skulle s\u00f6ka efter vad det var f\u00f6r byggnad hos landstinget, s\u00e5 visade det sig att de inte k\u00e4nde till denna byggnad. Enligt Per-Unos efterforskningar skulle f\u00f6rr\u00e5det hyras av tandl\u00e4karh\u00f6gskolan, men k\u00e4llarv\u00e5ningen som vi hittade var det sv\u00e5rare att sp\u00e5ra.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Annikas \u00f6gonbryn h\u00f6jdes. Fr\u00e5n Lars Hammar kom det en djup suck och Per-Uno v\u00e4nde sig om och nickade. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, konstigt att n\u00e5n vill br\u00e4nna ned den byggnaden, bara ett skjul\u201d, b\u00f6rjade Per-Uno.<\/p>\n\n\n\n

\u201d1995 d\u00e5 beh\u00f6vde dom det f\u00f6r ett museum, men jag tror aldrig mus\u00e9et blev placerat d\u00e4r. 1995 d\u00e5 var Sigbritt Franke rektor. Hon pratade ofta med mig om de olika lokalerna, hon\u2026.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Kalle harklade sig och tittade p\u00e5 Per-Uno.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi kan ta detta sen Per-Uno\u201d Sa Kalle.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Vi har tittat p\u00e5 lokalen och visst det \u00e4r ett f\u00f6rr\u00e5d, men\u201d, Kalle tystnade och tittade p\u00e5 oss. \u201dMen det \u00e4r n\u00e5got mer. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r vi kallat hit er. Vi vill veta om n\u00e5gon av er k\u00e4nner till lokalen.\u201d Kalle tystnade och tittade p\u00e5 oss.<\/p>\n\n\n\n

Ingen sa n\u00e5got, inte ens Per-Uno.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna\u201d, sa Kalle och tittade p\u00e5 mig. \u201dK\u00e4nner du till n\u00e5got?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag skakade p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag betalar ju alla hyror, men jag kan inte ens komma ih\u00e5g att det fanns med n\u00e5got s\u00e5dant f\u00f6rr\u00e5d p\u00e5 listan \u00f6ver lokaler\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d kom det fr\u00e5n Per-Uno. \u201dIngen faktura\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Han tittade p\u00e5 mig och fortsatte. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDen hyran gick inte via de ordinarie hyrorna, tror det gick direkt p\u00e5 n\u00e5got specialprojekt\u201d avslutade han och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d jag funderade lite innan jag fortsatte. \u201dMen, det borde jag k\u00e4nna till\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu f\u00e5r unders\u00f6ka detta\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Jag lyfte blicken och s\u00e5g att det var Kalle som talade.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dIngen annan som k\u00e4nner till n\u00e5got om denna byggnad?\u201d. Kalle tittade p\u00e5 oss var och en.<\/p>\n\n\n\n

Vi skakade p\u00e5 huvudet en efter en. <\/p>\n\n\n\n

\u201dOkej, d\u00e5 tackar jag er alla\u201d. Kalle nickade \u00e5t oss.<\/p>\n\n\n\n

Birgitta reste sig hastigt och tog tag i Vivans \u00e4rm. <\/p>\n\n\n\n

\u201dNu m\u00e5ste du f\u00f6lja med och leta r\u00e4tt p\u00e5 rektor!\u201d<\/p>\n\n\n\n

Vivan tittade p\u00e5 Birgittas hand och lyfte den sakta. <\/p>\n\n\n\n

\u201dKan Lars, Annika och Anna stanna kvar ett tag\u201d, Kalle s\u00e5g p\u00e5 oss.<\/p>\n\n\n\n

Annika hade just rest sig upp, men satte sig igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag kan nog ber\u00e4tta ett och annat om 1995\u201d Per-Uno pratade som vanligt h\u00f6gt och ljudligt. \u201dD\u00e5 byggdes det f\u00f6r fullt. Ja jag minns invigningen av MIT-huset och teknikhuset. Sen b\u00f6rjade dom med l\u00e4rarhuset. Fast fr\u00e5n b\u00f6rjan kallade vi dom efter stj\u00e4rntecken. Ja vad hette MIT-huset? Kan det varit Sirius? Det var v\u00e4l d\u00e4rf\u00f6r Universum fick sitt namn. Fast n\u00e4r kan det ha varit, jag undrar\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag kunde se Vivan dra till sig Per-Uno och st\u00e4nga d\u00f6rren till sammantr\u00e4desrummet. Men \u00e4n h\u00f6rdes Per-Unos r\u00f6st.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Sen 1997, minns du, det var ju en brand, eller var det 1996\u201d.<\/p>\n\n\n\n

R\u00f6sten l\u00e4t l\u00e4ngre bort nu, men fortfarande h\u00f6rdes den klart och tydligt.<\/p>\n\n\n\n

Annika lutade huvudet i h\u00e4nderna och tittade ned. <\/p>\n\n\n\n

Vi andra drog lite p\u00e5 munnen och tittade p\u00e5 varandra.<\/p>\n\n\n\n

Kalle satte sig ned lite n\u00e4rmare oss och b\u00f6rjade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAtt jag blev inblandad i denna brand beror p\u00e5 vad vi funnit i branden.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Vi tittade nyfiket p\u00e5 honom, men sa inget.<\/p>\n\n\n\n

\u201d I sj\u00e4lva skjulet fanns inget anm\u00e4rkningsv\u00e4rt, men det som gjorde det intressant var att skjulet mest verkar var en genomg\u00e5ng till kulverten nedanf\u00f6r. Dessutom finns inte den delen av kulverten med p\u00e5 n\u00e5gra ritningar.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, jag har ju h\u00f6rt detta f\u00f6rut och kan inte f\u00f6rst\u00e5\u201d, orden kom fr\u00e5n Annika. \u201dHur kan det finnas underjordiska rum utan n\u00e5gon ritning, eller att n\u00e5gon k\u00e4nner till det?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dDessutom var det sp\u00e5ren av vad som funnits d\u00e4r, som gjorde det intressant\u201d. Kalle kliade sig i huvudet innan han fortsatte.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Det var f\u00f6rst et stort rum, som s\u00e5g ut som ett vanligt sammantr\u00e4desrum, men innanf\u00f6r detta fanns ett valv. Det s\u00e5g ut som ett skyddsrum eller ett bankvalv. Tjocka stenv\u00e4ggar och troligtvis tjocka d\u00f6rrar, men d\u00f6rrarna var borta.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dBorta\u201d, vad menar du. Lars tittade p\u00e5 Kalle med \u00f6ppen blick.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, borta. De verkade nyligen varit bortforslade. Det fanns m\u00e4rken i golvet efter n\u00e5got som dragits efter golvet. Men det var inte det konstigaste. P\u00e5 golvet i valvet fanns sm\u00e5 stenpartiklar. Vi tog med oss och gjorde ett prov och det visade sig vara guld. 23 karat guld\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Det var tyst i rummet, men jag s\u00e5g att munnen p\u00e5 Lars var \u00f6ppen och s\u00e5 \u00e4ven f\u00f6r Annika.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGuld\u201d kom det till sist fr\u00e5n Lars. \u201dVarf\u00f6r?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det kanske ni kan svara p\u00e5 replikerade Kalle.<\/p>\n\n\n\n

Vi skakade alla p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen varf\u00f6r ville du att just vi skulle stanna kvar? Varf\u00f6r just jag?\u201d Jag st\u00e4llde fr\u00e5gan och tittade p\u00e5 Kalle. Mina kinder hettade lite n\u00e4r jag tittade p\u00e5 honom.<\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g att han varit ig\u00e5ng l\u00e4nge, h\u00e5ret var okammat och \u00f6gonen s\u00e5g r\u00f6da ut, men det gav honom bara en mer intressant look. <\/p>\n\n\n\n

Han tittade p\u00e5 mig. Jag hade sv\u00e5rt att m\u00f6ta hans blick. N\u00e4, nu m\u00e5ste jag koncentrera mig. Det var ju viktiga saker vi pratade om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi fann annat ocks\u00e5\u201d, b\u00f6rjade han. \u201dAnnat som kan koppla ihop f\u00f6rsvinnandet av Konrad Bj\u00f6rk och lokalen i k\u00e4llaren.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag och Lars tittade p\u00e5 varandra.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag t\u00e4nkte att vi kunde g\u00e5 dit och titta lite mer under morgondagen. Har ni m\u00f6jlighet?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Vi nickade alla tre.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVilken tid\u201d undrade Annika.<\/p>\n\n\n\n

\u201dG\u00e5r det bra kl 10.00?\u201d undrade Kalle.<\/p>\n\n\n\n

Vi nickade en g\u00e5ng till.<\/p>\n\n\n\n

\u201dD\u00e5 ses vi utanf\u00f6r f\u00f6rr\u00e5det kl 10.00 imorgon\u201d. Kalle reste p\u00e5 sig och \u00f6ppnade d\u00f6rren.<\/p>\n\n\n\n

Vi andra reste oss upp och gick ut genom den \u00f6ppna d\u00f6rren.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 40 -13 Maj<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag hade f\u00e5tt ett gott r\u00e5d att ta gummist\u00f6vlar p\u00e5 mig och o\u00f6mma ytterkl\u00e4der. Det passade mycket bra denna dag, d\u00e5 det regnade och bl\u00e5ste. V\u00e5ren skulle visst vara h\u00e4r, men just nu k\u00e4ndes det som en kall h\u00f6stdag. Jag drog regnjackan t\u00e4tare kring kroppen och \u00f6nskade jag f\u00e5tt med mig n\u00e5gra vantar p\u00e5 morgonen. <\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna\u201d h\u00f6rdes ett rop.<\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig om och s\u00e5g Lars. Han hade ocks\u00e5 regnst\u00e4llet p\u00e5 sig och hade \u00e4ven p\u00e5 sig ett par handskar. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHuvva, vilket v\u00e4der\u201d, sa han n\u00e4r han kommit ifatt mig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHall\u00e5\u201d, Annika kom mot oss. Hon var v\u00e4lrustad med regnst\u00e4ll, handskar och m\u00f6ssa och s\u00e5g inte ut att frysa. <\/p>\n\n\n\n

\u201dTur man l\u00e4rt sig att ha ordentligt med kl\u00e4der n\u00e4r man ska jobba utomhus\u201d, hon s\u00e5g v\u00e5ra frusna miner och log lite snett mot oss.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick tysta bredvid varandra fram till avsp\u00e4rrningen vid spr\u00e4ngomr\u00e5det. N\u00e4r vi kom fram till avsp\u00e4rrningen tittade vi oss omkring. En polisman kom emot oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4r ska ni inte vara\u201d sa han myndigt till oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi skulle tr\u00e4ffa Kalle Jansson\u201d, kom det som replik fr\u00e5n Lars. \u201dHan har bett oss komma\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Polismannen s\u00e5g lite os\u00e4ker ut och tittade sig runt omkring. Men s\u00e5 d\u00f6k Kalle upp en bit bort. Han gick d\u00e5 fram till honom.<\/p>\n\n\n\n

Kalle nickade p\u00e5 huvudet och v\u00e4nde sig sedan och vinkade \u00e5t oss.<\/p>\n\n\n\n

Polismannen kom tillbaka och h\u00f6ll ned avsp\u00e4rrningsrepet, s\u00e5 vi kunde ta oss in.<\/p>\n\n\n\n

Kalle r\u00e4ckte fram handen och h\u00e4lsade p\u00e5 oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBra ni kunde komma\u201d, sa han. \u201dTyv\u00e4rr kunde jag inte p\u00e5verka v\u00e4dret\u201d sa han med skratt i r\u00f6sten. <\/p>\n\n\n\n

Han pekade mot det stora h\u00e5l som fanns i marken. Ett svart h\u00e5l, d\u00e4r n\u00e5gra l\u00f6sa br\u00e4der l\u00e5g kvar fr\u00e5n f\u00f6rr\u00e5det och d\u00f6rren s\u00e5g n\u00e4stan intakt ut d\u00e4r den stod lutad mot en stolpe. Vi gick runt h\u00e5let och kom fram till ett t\u00e4lt som stod uppst\u00e4llt. Han vek upp en kant p\u00e5 t\u00e4ltet, s\u00e5 vi kunde komma in. D\u00e4r inne fanns starka lampor, ett element f\u00f6r att h\u00e5lla v\u00e4rmen och tv\u00e5 polism\u00e4n.<\/p>\n\n\n\n

I golvet l\u00e4ngst till v\u00e4nster fanns en lucka i golvet. N\u00e4r vi kom in \u00f6ppnade en av polism\u00e4nnen luckan och Kalle tog oss dit.<\/p>\n\n\n\n

Vi tittade ned p\u00e5 en trappa rakt ned i n\u00e5gon k\u00e4llarv\u00e5ning. Den andra polismannen kom med hj\u00e4lmar \u00e5t oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r f\u00f6r s\u00e4kerhetskull\u201d, sa Kalle.<\/p>\n\n\n\n

Vi tog p\u00e5 oss hj\u00e4lmarna och gick tillsammans ned f\u00f6r trappen. Kalle f\u00f6rst och jag gick sist. L\u00e4ngst nere stod en bygglampa och lyste upp omr\u00e5det. Vi hade hamnat i n\u00e5got som s\u00e5g ut som en liten hall. Rakt fram fanns en stor och bred \u00f6ppning till det som vi f\u00f6rstod Kalle kallat ett sammantr\u00e4desrum. Halva rummet var \u00f6ppet rakt upp och vi kunde se att vi var nere i den stora gropen. Kalle tog oss vidare i andra \u00e4ndan av rummet. D\u00e4r fanns en d\u00f6rr som h\u00e4ngde trekvarts, men hade \u00e4nd\u00e5 klarat spr\u00e4ngningen bra. Innanf\u00f6r den d\u00f6rren var ytterligare ett litet tr\u00e5ngt utrymme. Kalle gick in i ett h\u00f6rn. Han tog upp en ficklampa och lyste p\u00e5 det m\u00f6rka h\u00f6rnet. D\u00e4r l\u00e5g tv\u00e5 par skor. Ett par l\u00e5gskor och ett par vinterskor. Vinterskorna var sotiga och trasiga, men man kunde \u00e4nd\u00e5 se att det var samma sort.<\/p>\n\n\n\n

\u201dK\u00e4nner ni igen n\u00e5gon av dessa skor\u201d undrade Kalle.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, jag k\u00e4nner knappt igen mina egna\u201d svarade Lars.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSv\u00e5rt att se\u201d, svarade jag. \u201dBeh\u00f6ver se dem runt om\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Kalle gick fram till skorna. Tog ett par handskar p\u00e5 sig och lyfte den ena vinterskon och gick fram till mig. Han v\u00e4nde och vred p\u00e5 skon medan jag tittade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e4nta, jag s\u00e5g n\u00e5got, v\u00e4nd tillbaka den lite\u201d, sa jag och stirrade.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 skon fanns ett r\u00f6tt m\u00e4rke nere vid sulan. Kunde det vara? Jag tittade igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, jag tror det \u00e4r Konrads\u201d sa jag sedan l\u00e5ngsamt. \u201dTror det\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVarf\u00f6r tror du det\u201d. Lars tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet r\u00f6da m\u00e4rket\u201d, svarade jag. \u201dHan fick st\u00e4nk fr\u00e5n r\u00f6d f\u00e4rg n\u00e4r de m\u00e5lade om i k\u00f6ket h\u00e4r p\u00e5 jobbet. \u201dHan brukade skoja om att han skulle st\u00e4mma byggnadsfirman, s\u00e5 han fick nya skor\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick tillbaka till sammantr\u00e4desrummet och gick denna g\u00e5ng att andra h\u00e5llet. Det var ett nytt rum. Nu stod vi mitt i gropen och h\u00e4r nere kunde man se hur tjocka v\u00e4ggarna varit till detta rum. Det h\u00e4r rummet var helt f\u00f6rst\u00f6rt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet var h\u00e4r spr\u00e4ngladdningen fanns och det var \u00e4ven h\u00e4r vi hittade sp\u00e5r av guld\u201d. Kalle tittade sig omkring och gick fram till en av de raserade v\u00e4ggarna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnnika, har du n\u00e5gon aning om vad detta kan ha varit f\u00f6r rum\u201d. Kalle v\u00e4nde sig nu mot Annika.<\/p>\n\n\n\n

Hon skakade f\u00f6rst p\u00e5 huvudet, sedan gick hon fram till sidan d\u00e4r Kalle stod och kikade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet enda rum jag sett med s\u00e5 h\u00e4r kraftiga v\u00e4ggar och tak \u00e4r en del gamla skyddsrum.<\/p>\n\n\n\n

Jag var in i ett skyddsrum i centrala Stockholm en g\u00e5ng. Det s\u00e5g ut ungef\u00e4r s\u00e5 h\u00e4r. Men inga andra rum jag k\u00e4nner till. Och absolut inga h\u00e4r p\u00e5 universitetet.\u201d Hon tystnade och fortsatte att titta runt i rummet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, tack f\u00f6r att ni f\u00f6ljt med mig ned, det \u00e4r v\u00e4l dags f\u00f6r er att f\u00e5 g\u00e5 tillbaka\u201d. Kalle ledde oss tillbaka till trappen. Vi l\u00e4mnade igen hj\u00e4lmarna och gick ut i regnet igen.<\/p>\n\n\n\n

 <\/h1>\n\n\n\n

Kapitel 41 – 17 Maj<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Resan till Florens skulle b\u00f6rja med ett tidigt plan till Arlanda. Det innebar att jag m\u00e5ste \u00e5ka hemifr\u00e5n halv sex p\u00e5 morgonen. Det var sk\u00f6nt att \u00e4n en g\u00e5ng l\u00e4mna Ume\u00e5 f\u00f6r Italien. Jag ville prata med Gunilla om spr\u00e4ngd\u00e5det och vad det kunde betyda att Konrads skor vad d\u00e4r. Jag ville inte t\u00e4nka tanken, men det verkade inte lovande. Han hade varit borta l\u00e4nge nu och inga sp\u00e5r. F\u00f6rutom hans skor f\u00f6rst\u00e5s.<\/p>\n\n\n\n

Katarina hade ringt mig n\u00e4r polisen ber\u00e4ttat vad de hittat. R\u00f6sten skar sig flera g\u00e5nger f\u00f6r henne. Jag f\u00f6rs\u00f6kte h\u00e5lla mig samlad och uppmuntrande. Men det b\u00f6rjade bli sv\u00e5rt. Jag trodde inte l\u00e4ngre p\u00e5 att han levde. Men det kunde jag ju inte s\u00e4ga till henne.<\/p>\n\n\n\n

Trots alla tankar s\u00e5 lyckades jag slumra till p\u00e5 str\u00e4ckan mellan Stockholm och Frankfurt. Jag k\u00e4nde mig fortfarande lite yrvaken n\u00e4r jag skulle ut och s\u00f6ka r\u00e4tt p\u00e5 gaten p\u00e5 Frankfurts flygplats.<\/p>\n\n\n\n

Jag slog p\u00e5 mobilen och kopplade in flygplatsens wifi. 5 sms. 2 fr\u00e5n Katarina och 2 fr\u00e5n Gunilla och 1 fr\u00e5n Kalle. Jag l\u00e4ste Kalles f\u00f6rst. <\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rst\u00e5r att Katarina har fr\u00e5gat ut dig. Jag har bett Emma Falk \u00e5ka dit och vara med henne, s\u00e5 du beh\u00f6ver inte bekymra dig.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Sen l\u00e4ste jag Katarinas. Det var precis som han sa, hon st\u00e4llde oroade fr\u00e5gor i det f\u00f6rsta. Men sen skickade hon ett sms och sa at hon f\u00e5tt s\u00e4llskap och \u00f6nskade mig en trevlig resa.<\/p>\n\n\n\n

Gunillas sms \u00f6ppnade jag sist.<\/p>\n\n\n\n

Hej Anna, jag m\u00f6ter dig p\u00e5 flygplatsen. Visst var det kl 14.00 du landar?<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag svarade snabbt ett ja till Gunilla och rusade sedan vidare mot gaten.<\/p>\n\n\n\n

Vi kom fram i tid till Florens. Jag gick och v\u00e4ntade p\u00e5 mitt bagage och slog samtidigt p\u00e5 min mobil. Inga nya SMS denna g\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n

V\u00e4skan kom bland de f\u00f6rsta, s\u00e5 jag gick mot utg\u00e5ngen.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e4r stod Gunilla och vinkade. Hon syntes bland alla de andra. Hennes h\u00e5r gl\u00e4nste i solen och hennes leende var stort och varmt. Hon rusade fram till mig och kramade om mig. Vi gick med armarna om varandra mot bussh\u00e5llplatsen.<\/p>\n\n\n\n

Jag stannade till n\u00e4r vi kom utanf\u00f6r terminalbyggnaden. Solen sken och v\u00e4rmde armarna och ansiktet med ett starkt och klart sken. Jag tog ett djupt andetag och log.<\/p>\n\n\n\n

Regn och rusk adj\u00f6, problem och oro adj\u00f6, t\u00e4nkte jag och k\u00e4nde hur axlarna sakta sj\u00f6nk ned.<\/p>\n\n\n\n

Vi sl\u00e4ngde in min v\u00e4ska i Gunillas l\u00e4genhet och jag bytte om till svalare kl\u00e4der, sedan gick vi raka v\u00e4gen ut till ett caf\u00e9 strax nedanf\u00f6r hennes hus. S\u00e5 gott det var med en cappucino och en macka p\u00e5 ett caf\u00e9 och bara sitta d\u00e4r och titta p\u00e5 folk och njuta av v\u00e4dret och av det goda kaffet.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag \u00e4tit upp mackan v\u00e4nde sig Gunilla till mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBer\u00e4tta\u201d, ett ord var det enda hon sa till mig. <\/p>\n\n\n\n

Jag suckade men ber\u00e4ttade om spr\u00e4ngd\u00e5det och om skon vi hittat. Jag undanh\u00f6ll henne fr\u00e5n hur jag rodnat n\u00e4r jag tr\u00e4ffat Kalle igen. Hon hade ju tydligt sagt f\u00f6rra g\u00e5ngen vi tr\u00e4ffades, att hon inte trodde han var n\u00e5got f\u00f6r mig.  <\/p>\n\n\n\n

Gunilla satt tyst och bara lyssnade. Hon skakade l\u00e4tt p\u00e5 huvudet n\u00e4r jag n\u00e4mnde skorna. Men n\u00e4r jag f\u00f6r tredje g\u00e5ngen tjatade om hyran som vi tydligen betalade, men som jag inte k\u00e4nde till, avbr\u00f6t hon mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Men Anna, jag \u00e4r inte f\u00f6rv\u00e5nad. Som forskare har man en annan syn p\u00e5 pengarna. Det \u00e4r ju mina pengar. Det \u00e4r ju jag som jobbat ihop dom. Att de d\u00e5 f\u00f6rs\u00f6ker d\u00f6lja dem p\u00e5 olika s\u00e4tt f\u00f6rv\u00e5nar mig inte. Att de dessutom lyckas d\u00f6lja dem f\u00f6r dig visar p\u00e5 skicklighet.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d b\u00f6rjade jag. \u201dDet \u00e4r ju skattepengar, det \u00e4r ju statens pengar eller svenska folkets pengar, de m\u00e5ste ju redovisas och visas p\u00e5 att de anv\u00e4nds r\u00e4tt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHa\u201d Gunilla skrattade r\u00e5tt. \u201dS\u00e5 s\u00e4ger bara administrat\u00f6rerna, en forskare ser det inte p\u00e5 detta s\u00e4tt. Utan forskaren skulle ni inte ha dessa pengar\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r inte sant, l\u00f6n, semesterf\u00f6rm\u00e5ner, sjukers\u00e4ttning, tj\u00e4nsterum, datorer etc. Allt betalas ju av svenska folket\u201d, fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen, logiska argument biter inte p\u00e5 en forskare.\u201d fortsatte Gunilla. \u201dNej, s\u00e5 ska jag inte s\u00e4ga. Det st\u00e4mmer inte f\u00f6r alla forskare, man ska inte dra alla \u00f6ver en kam. Det finns m\u00e5nga som f\u00f6rst\u00e5r. Men det finns n\u00e5gra som inte vill f\u00f6rst\u00e5. Men nu l\u00e4mnar vi detta. Du kom ju hit f\u00f6r att hj\u00e4lpa mig. Nu tar vi ett kort arbetspass innan vi g\u00e5r ut p\u00e5 middag.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Vi gick tillbaka till hennes l\u00e4genhet. Vi skulle sortera hennes saker och se vad vi skulle ta med hem och vad vi skulle sl\u00e4nga. Sen skulle vi b\u00f6rja packa i hennes v\u00e4skor. Gunilla misst\u00e4nkte att vi m\u00e5ste ut och k\u00f6pa en resv\u00e4ska till. Vi b\u00f6rjade med g\u00e4strummet och plockade ut alla saker som fanns d\u00e4r. Sen lade vi allt i tre h\u00f6gar. En f\u00f6r sparas, en f\u00f6r sl\u00e4ngas och en f\u00f6r fundera vidare p\u00e5 vilken h\u00f6g det ska hamna i.<\/p>\n\n\n\n

Klockan sju avslutade vi jobbet och duschade av oss. Vi gick sedan ut f\u00f6r att \u00e4ta middag.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 42 – Florens 18 \u2013 19 Maj<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Det var s\u00f6ndag. Vi hade mycket att g\u00f6ra, men vi tog det lugnt p\u00e5 morgonen \u00e4nd\u00e5. En frukost och sedan en rask promenad f\u00f6r att vakna till. Sedan fortsatte vi med arbetet. G\u00e4strummet var nu t\u00f6mt och vi fortsatte in i Gunillas sovrum. Vi t\u00f6mde sk\u00e5p och l\u00e5dor och packade ned i v\u00e4skor. En h\u00f6g la vi undan f\u00f6r p\u00e5seende, skulle det sparas eller skulle det sl\u00e4ngas. Vid tv\u00e5tiden tog vi en paus f\u00f6r lunch och sedan fortsatte vi. Jag b\u00f6rjade i k\u00f6ket och Gunilla gick igenom h\u00f6gen f\u00f6r p\u00e5seende och best\u00e4mde vad hon skulle beh\u00e5lla. N\u00e4r jag avslutat k\u00f6ket var det dags f\u00f6r middag.<\/p>\n\n\n\n

Jag duschade av mig och satte p\u00e5 mig en kl\u00e4nning och vi gick ut f\u00f6r middag. Vi \u00e5t middag och drog runt p\u00e5 stan. Vi hittade en mysig pianobar som vi satte oss p\u00e5 efter\u00e5t. F\u00f6rst kl tv\u00e5 p\u00e5 natten var vi tillbaka i l\u00e4genheten.<\/p>\n\n\n\n

Vi kom upp ganska sent och gick igenom vad som mer m\u00e5ste g\u00f6ras. Vi beh\u00f6vde k\u00f6pa en resv\u00e4ska till. Sen skulle vi st\u00e4da l\u00e4genheten. <\/p>\n\n\n\n

Vi best\u00e4mde att f\u00f6rst st\u00e4da g\u00e4strummet. Sen skulle vi g\u00e5 ut och k\u00f6pa v\u00e4skan. Jag sa till Gunilla att jag g\u00e4rna ville g\u00e5 p\u00e5 deras stora konstmuseum Uffizierna, s\u00e5 vi skulle kolla \u00f6ppettider n\u00e4r vi gick ut och handlade v\u00e4skan.<\/p>\n\n\n\n

Klockan blev sen innan vi kom ut. Det var sk\u00f6nt ute och m\u00e5nga var ute och vandrade p\u00e5 gatorna. Vi gick till Uffizierna och uppt\u00e4ckte att det var st\u00e4ngt imorgon, d\u00e5 det alltid var st\u00e4ngt p\u00e5 m\u00e5ndagar. Vi best\u00e4mde d\u00e5 att vi skulle g\u00e5 dit p\u00e5 tisdagen.<\/p>\n\n\n\n

Vi vandrade runt, men hittade bara s\u00e5 dyra v\u00e4skor, s\u00e5 vi best\u00e4mde oss att \u00e5ka p\u00e5 ett billigare k\u00f6pcentrum lite utanf\u00f6r centrum imorgon.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta morgon \u00e5kte vi direkt iv\u00e4g f\u00f6r att handla v\u00e4skan. Vi hittade en f\u00f6r l\u00e4mpligt pris och \u00e5kte tillbaka. Vi kunde nu packa in allt i v\u00e4skorna och hade bara kvar det som skulle \u00e5ka som handbagage. <\/p>\n\n\n\n

Nu var det bara kvar att st\u00e4da ur.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog mig an f\u00f6nstren och Gunilla b\u00f6rjade med sovrummet. Hon fortsatte sedan med toaletten och n\u00e4r jag var klar b\u00f6rjade jag i k\u00f6ket. Att reng\u00f6ra ugnen var v\u00e4l inte min \u00f6nskeuppgift, men jag hade h\u00f6rt att bakpulver skulle g\u00f6ra susen. <\/p>\n\n\n\n

Tja, helt perfekt blev det v\u00e4l inte. Men jag tror det skulle duga. Jag tror faktiskt att l\u00e4genheten skulle vara mer skinande n\u00e4r Gunilla l\u00e4mnade igen nyckeln \u00e4n n\u00e4r hon fick den. <\/p>\n\n\n\n

Gunilla kom in i k\u00f6ket och sj\u00f6nk ner p\u00e5 en stol.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu h\u00e5ller jag p\u00e5 sv\u00e4lta ihj\u00e4l, vi m\u00e5ste f\u00e5 mat\u201d. Gunilla tittade bedjande p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag bara nickade. Vi bytte kl\u00e4der och gick ut.<\/p>\n\n\n\n

Aldrig har v\u00e4l mat smakat s\u00e5 bra som d\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Vi satt och gick igenom vad som var kvar. Allt var packat och st\u00e4dningen var n\u00e4stan klar. Det var lite kvar i k\u00f6ket som m\u00e5ste g\u00f6ras. Sen skulle vi l\u00e4mna igen nyckeln. Sista dagen vi var h\u00e4r skulle vi bo p\u00e5 hotell.<\/p>\n\n\n\n

Vi best\u00e4mde att vi skulle g\u00f6ra allt klart i morgon bitti. N\u00e4r vi st\u00e4dat klart och stoppat ned lakanen skulle vi \u00e5ka till hotellet och checka in. Sen fara iv\u00e4g och l\u00e4mna igen nyckeln. Efter det skulle vi leka turister och g\u00e5 p\u00e5 konstmuseum och \u00e4ta god mat.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/a>Kapitel 43 – Florens 20 Maj<\/a><\/h1>\n\n\n\n

Klockan var tolv n\u00e4r vi l\u00e4mnade l\u00e4genheten. Vi \u00e5kte till hotellet och checkade in. Sedan tog vi en promenad och l\u00e4mnade igen nyckeln. N\u00e4r klockan var ett gick vi ut som tv\u00e5 fria turister. \u00d6ver staden h\u00e4ngde m\u00f6rka moln, men luften var varm. N\u00e5gra paraplyer hade vi inte med oss, s\u00e5 vi hoppades att molnen skulle vandra vidare.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick bort mot Uffizierna f\u00f6r att f\u00e5 se all konst som fanns d\u00e4r. Men eftersom vi var fria turister fastnade vi vid statyer, gamla kyrkor och allt vad vi som turister kunde tycka vara intressant. Jag fotade och fotade, tog selfies och groupies. N\u00e4r vi n\u00e4rmade oss Uffizierna k\u00e4nde jag att vi m\u00e5ste \u00e4ta lunch f\u00f6rst.<\/p>\n\n\n\n

\u201dLunch\u201d, sa jag till Gunilla. \u201dVi m\u00e5ste ha lunch\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d svarade Gunilla. \u201dPrecis vad jag k\u00e4nde\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d jag tittade runt omkring oss. Det vimlade av turister \u00f6verallt. \u201dVi m\u00e5ste bort fr\u00e5n alla dessa turiststr\u00e5k, men var\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Vi b\u00f6rjade g\u00e5 mot en gata som s\u00e5g lite lugnare ut.<\/p>\n\n\n\n

\u201dD\u00e4r\u201d sa jag och pekade in i en gr\u00e4nd. \u201dD\u00e4r \u00e4r ett matst\u00e4lle\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det blir nog bra, vi \u00e4r ju \u00e5tminstone 50 meter fr\u00e5n turiststr\u00e5ken\u201d, Hon skrattade till.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, men det ligger ju lite p\u00e5 en bakgata och det verkar inte vara s\u00e5 mycket folk d\u00e4r\u201d, svarade jag. <\/p>\n\n\n\n

Vi gick fram till restaurangen. Det var kanske tio bord placerat p\u00e5 n\u00e5got som s\u00e5g ut som en altan. Det satt folk vid tre av borden. Vi satte oss vid det yttersta bordet, det som hade utsikt mot turiststr\u00e5ket som gick f\u00f6rbi. Det kom en servit\u00f6r fram och gav oss en meny. Vi best\u00e4llde var sin \u00f6l att b\u00f6rja med. Vi var b\u00e5de varma och tr\u00f6tta, s\u00e5 det passade bra. Det var en italiensk restaurang, s\u00e5 det var fr\u00e4mst olika pastar\u00e4tter. Jag tog en pasta med svamp och Gunilla tog en med musslor. Vi tog b\u00e5da en tomatbrushetta till f\u00f6rr\u00e4tt. Vi fick sm\u00f6rg\u00e5sen och satt tysta och \u00e5t. Jag t\u00e4nkte p\u00e5 museet vi skulle g\u00e5 p\u00e5. Konst kunde vara kul i lagom dos, jag tyckte om det, men tyckte b\u00e4ttre om att sj\u00e4lv f\u00e5 vara kreativ \u00e4n att titta p\u00e5 andra som var det. Men ett s\u00e5dant konstmuseum som detta m\u00e5ste man ju bara se. Alla de stora m\u00e4starna. Vi skulle nog f\u00e5 tr\u00e4nga oss fram f\u00f6r att f\u00e5 se Botticellis Venus f\u00f6delse, men det kunde det vara v\u00e4rt. Sen f\u00e5 se da Vinci, Rafael och Michelangelo var ju inte n\u00e5t man kunde i Ume\u00e5 direkt, s\u00e5 det skulle bli sp\u00e4nnande. <\/p>\n\n\n\n

Servit\u00f6ren kom med pastan och en korg med f\u00e4rska br\u00f6d. Det luktade gudomligt. Vi best\u00e4llde b\u00e5da ett glas vitt vin till pastan och ett glas vatten.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade ut mot turiststr\u00e5ket. Folk gick med kartor, broschyrer och kikade och pekade. Ibland stannande det till och diskuterade. Sen fortsatte de fram\u00e5t eller v\u00e4nde om tillbaka. Det var som att sitta p\u00e5 en teater. Vi s\u00e5g en massa scener som utspelade sig. Skillnaden var bara att vi inte kunde h\u00f6ra vad de sa. Vi satt s\u00e5 pass skyddat att ljuden inte tr\u00e4ngde in till denna bakgata.<\/p>\n\n\n\n

Det glimmande till, det var solen som letat sig fram och reflekterades mot n\u00e5got blankt. Den lyste starkt i \u00f6ppningen mot turiststr\u00e5ket. Jag t\u00e4nkte p\u00e5 stj\u00e4rnan som lyste \u00f6ver Jesusbarnet. S\u00e5 f\u00f6rsvann de starka str\u00e5larna bakom ett moln och just d\u00e5 stod en gammal man just d\u00e4r solen bl\u00e4ndat min syn.  Han gick sakta med kutande rygg, han tvekade, tittade bak\u00e5t och gick sakta n\u00e5gra steg. Jag s\u00e5g att m\u00e4nniskor gick omv\u00e4gar om honom. Han s\u00e5g skitig och ov\u00e5rdad ut. Han stannade upp och tittade sig runt omkring igen. Han tittade \u00e5t v\u00e5rt h\u00e5ll och tittade sedan bak\u00e5t. Sedan tittade han \u00e5t v\u00e5rt h\u00e5ll och jag s\u00e5g hur han sakta b\u00f6rjade g\u00e5 in p\u00e5 bakgatan vi befann oss. Jag knuffade p\u00e5 Gunilla. <\/p>\n\n\n\n

\u201dSer du den d\u00e4r mannen\u201d, sa jag \u00e5t henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHm, en alkis, skulle jag tro, bara han inte kommer hit f\u00f6r att tigga\u201d, suckade hon.<\/p>\n\n\n\n

Han fortsatte fram\u00e5t. Han tittade ned och verkade titta p\u00e5 den oj\u00e4mna stenbel\u00e4ggningen s\u00e5 han inte skulle ramla. Jag s\u00e5g att hans skor s\u00e5g ut att passa d\u00e5ligt f\u00f6r honom. P\u00e5 h\u00f6ger fot stack en t\u00e5 fram och den v\u00e4nstra hade en helt annan f\u00e4rg. Men det var n\u00e5got bekant med honom. Han p\u00e5minde om n\u00e5gon. Men vem?<\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g att en servit\u00f6r ocks\u00e5 f\u00f6ljde mannens v\u00e4g. Men mannen fortsatte n\u00e4rmare. Det var tydligt att han var p\u00e5 v\u00e4g mot restaurangen. Han lyfte blicken och tittade p\u00e5 mig och Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, en riktig lodis\u201d, sa Gunilla. \u201dJepp han kommer mot oss. Har du n\u00e5gra pengar Anna?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag svarade inte utan bara stirrade. Jag reste mig upp. N\u00e4, det kunde inte vara sant. N\u00e4r jag b\u00f6rjade g\u00e5 n\u00e5gra steg mot mannen tog Gunilla tag i min arm.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVart ska Anna?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag slet mig l\u00f6s och b\u00f6rjade g\u00e5 mot mannen. Samtidigt s\u00e5g jag i \u00f6gonvr\u00e5n en av servit\u00f6rerna vifta med armarna \u00e5t mannen. Servit\u00f6ren n\u00e4rmar sig mannen och f\u00f6rs\u00f6ker jaga iv\u00e4g honom.<\/p>\n\n\n\n

Jag rusar fram.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNo, no I know this man, his with me\u201d, skriker jag.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla reser sig upp och b\u00f6rjar g\u00e5 mot oss.<\/p>\n\n\n\n

Jag skjuter undan servit\u00f6ren och l\u00e4gger min hand p\u00e5 mannen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHe is with me\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog mannen mot v\u00e5rat bord. Gunilla st\u00e5r fortfarande och stirrar \u00f6msom p\u00e5 mannen och \u00f6msom p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna, vad g\u00f6r du\u201d, undrade hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag ledde mannen fram till bordet och tryckte ned honom i en stol.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHungrig\u201d sa jag och tittade p\u00e5 honom.<\/p>\n\n\n\n

Han nickade.<\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig till servit\u00f6ren som f\u00f6ljt efter mig till bordet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOne more of this\u201d, sa jag och pekade p\u00e5 min svamppasta. \u201dAnd bread, and water\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Servit\u00f6ren stod kvar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnd quick\u201d, sa jag eftertryckligt.<\/p>\n\n\n\n

Han v\u00e4nder sig om och g\u00e5r mot k\u00f6ket.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rklara\u201d, sa Gunilla, \u201df\u00f6rklara f\u00f6r mig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag ser p\u00e5 henne och ler.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet h\u00e4r \u00e4r min syster Gunilla\u201d. Jag pekade p\u00e5 Gunilla och s\u00e5g sedan p\u00e5 mannen. Han nickade \u00e5t Gunilla. <\/p>\n\n\n\n

\u201dOch det h\u00e4r \u00e4r min chef Konrad\u201d, sa jag till Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla gapar och blir tyst.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan som f\u00f6rsvann\u201d, viskade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, han, ja det \u00e4r verkligen han\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Jag tittar p\u00e5 Konrad. Men vad har h\u00e4nt, han som alltid var s\u00e5 v\u00e4lkl\u00e4dd. Hade dyra rakvatten och var v\u00e4ldigt noga med frisyren. H\u00e4r bredvid mig sitter en man i slitna kl\u00e4der, h\u00e5ret verkar inte blivit klippt sedan han f\u00f6rsvann och inte heller kammat. Jag rynkar lite p\u00e5 n\u00e4san. N\u00e4r duschade han sist egentligen. Han s\u00e4ger ingenting, sitter bara stilla och tittar ned. <\/p>\n\n\n\n

Servit\u00f6ren kommer med maten och vi b\u00f6rjar \u00e4ta. Konrad \u00e4r helt koncentrerad p\u00e5 sin mat. Jag och Gunilla tittar hela tiden. Han \u00e4ter som han aldrig sett mat f\u00f6rut.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r det \u00e4r slut tar han ett br\u00f6d och gnider det mot tallriken s\u00e5 inget ska f\u00f6rfaras.<\/p>\n\n\n\n

Men inte ett ord har han sagt \u00e4n. Han tittar sig st\u00e4ndigt omkring och rycker till d\u00e5 och d\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad, du m\u00e5ste ber\u00e4tta var du varit\u201d Jag v\u00e4nder mig mot honom. \u201dvarf\u00f6r har du varit borta?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Konrad bara skakar p\u00e5 huvudet. Han s\u00e4ger ingenting.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina har varit s\u00e5 orolig\u201d, forts\u00e4tter jag. <\/p>\n\n\n\n

Han b\u00f6jer ned huvudet, men \u00e4r fortfarande tyst.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu m\u00e5ste duscha\u201d. Gunilla v\u00e4nder sig till honom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu luktar\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen Gunilla\u201d, jag v\u00e4nder mig till henne. Men i \u00f6gonvr\u00e5n ser jag att han ler. Jag v\u00e4nder mig mot honom. D\u00e5 nickar han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen har du n\u00e5gra andra kl\u00e4der d\u00e5\u201d, fr\u00e5gar jag honom.<\/p>\n\n\n\n

Han bara skakar p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch skor\u201d, Gunilla tittar p\u00e5 hans f\u00f6tter.<\/p>\n\n\n\n

Han skakar p\u00e5 huvudet igen, medan vi alla tittar p\u00e5 de omaka skorna d\u00e4r stort\u00e5n tittar ut fr\u00e5n den ena skon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet finns en second hand butik p\u00e5 v\u00e4gen till hotellet\u201d, kom det fr\u00e5n Gunilla. \u201dD\u00e4r kan vi nog hitta n\u00e5t\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla g\u00e5r in i restaurangen f\u00f6r att betala. Hon kommer tillbaka och jag ser att hon skakar p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad\u201d, s\u00e4ger jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag fick inte betala\u201d, svarar hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVarf\u00f6r inte\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ber\u00e4ttade lite om bakgrunden. Varf\u00f6r vi bj\u00f6d Konrad p\u00e5 mat, d\u00e5 sa dom att det ville dom bjuda p\u00e5 och \u00f6nskade oss lycka till\u201d. Gunilla stoppat samtidigt ned pl\u00e5nboken i handv\u00e4skan.<\/p>\n\n\n\n

Hotellets personal s\u00e5g avvaktande ut n\u00e4r vi gick med Konrad mellan oss, men dom stoppade oss inte.<\/p>\n\n\n\n

Konrad fick g\u00e5 raka v\u00e4gen till duschen och vi tog hans kl\u00e4der och stoppade i en kasse som vi kn\u00f6t om, den skulle sl\u00e4ngas utanf\u00f6r rummet, den luktade.<\/p>\n\n\n\n

Vi sj\u00f6nk sedan ned p\u00e5 hotells\u00e4ngen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch nu, vad g\u00f6r vi\u201d Gunilla tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dM\u00e5ste ringa Katarina och polisen\u201d, svarade jag. \u201dMen vet inte vilken ordning\u201d. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDet b\u00e4sta vore ju om Konrad kunde ringa, men han verkar ju inte vilja prata\u201d, fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dEller kan han inte?\u201d, kom det fr\u00e5n Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Konrad kom ut fr\u00e5n duschen i kl\u00e4derna vi k\u00f6pt fr\u00e5n secondhandbutiken. De var lite f\u00f6r stora, men han s\u00e5g mycket b\u00e4ttre ut. Han pekade med handen p\u00e5 h\u00e5ret. Jag gick in i badrummet och tog fram min borste ur necess\u00e4ren och gav honom. <\/p>\n\n\n\n

Han gick tillbaka och stod l\u00e4nge framf\u00f6r spegeln och borstade sitt h\u00e5r.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d, jag tittade p\u00e5 honom. \u201dKan du inte ber\u00e4tta?\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Han tittade p\u00e5 sina h\u00e4nder och verkade inte h\u00f6ra.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du inte prata, eller vill du inte\u201d Gunillas r\u00f6st kom skarpt och snabbt.<\/p>\n\n\n\n

Men Konrad reagerade fortfarande inte.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d, jag fortsatte. \u201dVi m\u00e5ste ringa Katarina, hon m\u00e5ste f\u00e5 veta\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Han lyfte huvudet och tittade p\u00e5 mig och nickade sakta.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog fram mobilen och r\u00e4ckte den till honom.<\/p>\n\n\n\n

Han ryckte till n\u00e4r mobilen n\u00e4rmade sig och pekade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSka jag ringa\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

Han nickade \u00e5t mig och fortsatte sedan att titta p\u00e5 sina h\u00e4nder.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 Gunilla och hon ryckte p\u00e5 axlarna.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog mobilen och s\u00f6kte r\u00e4tt p\u00e5 Katarinas nummer.  Jag ringde, men signalerna gick fram en efter en tills telefonsvararen gick ig\u00e5ng.  Jag avslutade d\u00e5 samtalet. Detta skulle inte g\u00e5 att s\u00e4ga till en telefonsvarare.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 mobilen och bl\u00e4ddrade fram Kalles nummer. Sen tittade jag p\u00e5 Konrad.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad, Katarina svarade inte. Jag t\u00e4nker ringa till polisen som jag haft kontakt med i Sverige n\u00e4r du f\u00f6rsvann\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Konrad ryckte f\u00f6rst till, men sen s\u00e5g jag en kort nick. Han lyfte sin hand och torkade av sig i \u00f6gonen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKalle Jansson\u201d, svarade det i luren.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag ber\u00e4ttade vad som h\u00e4nt blev han helt tyst. N\u00e4r jag slutat var det fortfarande tyst i luren. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHall\u00e5, \u00e4r du kvar, hall\u00e5\u201d b\u00f6rjade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOj\u201d kom det fr\u00e5n honom. \u201dDet \u00e4r inte ofta jag blir chockad, men detta, ja, det hade jag aldrig kunnat tro, s\u00e5nt h\u00e4nder inte\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde hur han harklade sig och n\u00e4r han n\u00e4sta g\u00e5ng pratade k\u00e4nde jag igen honom som Kalle den professionella polisen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan \u00e4r i ert hotellrum nu?\u201d undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d, svarade jag. \u201dJag har f\u00f6rs\u00f6kt meddela Katarina, men hon svarar inte\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch han har inte pratat ett ord med er\u201d, fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4r, inte ett ord. Men han har duschat och bytt kl\u00e4der\u201d. Svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOkey\u201d fortsatte Kalle. \u201d Jag tror det l\u00e4ttaste \u00e4r att jag kommer ned till Florens\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag bokar en biljett, s\u00e5 fort som m\u00f6jligt, sen tar jag kontakt med Katarina. Kan jag s\u00e4ga att hon kan ringa dig?\u201d, undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJavisst, det g\u00e5r bra\u201d. Svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ser till att Svenska ambassaden ordnar ett tillf\u00e4lligt pass \u00e5t honom s\u00e5 vi kan \u00e5ka hem.\u201d fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen v\u00e5rt flyg g\u00e5r om 3 timmar. Hur g\u00f6r vi\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dNi f\u00e5r stanna ett dygn till\u201d svarade Kalle. \u201dBoka om biljetten p\u00e5 en g\u00e5ng\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Vi gjorde som han sa och bokade om v\u00e5ra biljetter. Gunilla gick och pratade med hotellet och bokade v\u00e5ra rum en natt till + ett extra rum till Konrad. <\/p>\n\n\n\n

Vi gick sedan gemensamt ned till hotellets restaurang f\u00f6r middag. Denna g\u00e5ng tilldrog sig inte v\u00e5rt s\u00e4llskap n\u00e5gra menande blickar. Konrad s\u00e5g inte l\u00e4ngre ut som en tiggare, \u00e4ven om hans h\u00e5r blivit v\u00e4ldigt l\u00e5ngt. Konrad verkade den mesta tiden inte vara medveten om vad som skedde runt omkring honom, till att ibland titta sig runt omkring med h\u00e4ftiga r\u00f6relser.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBara han inte f\u00f6rsvinner i natt\u201d, viskade jag till Gunilla. \u201dJag \u00e4r orolig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dRing till din polis och prata om det\u201d, viskade Gunilla tillbaka. <\/p>\n\n\n\n

Konrad verkade inte m\u00e4rka v\u00e5rt viskande, han satt helt koncentrerad p\u00e5 maten. En sak i taget, \u00e4ta eller duscha eller borsta h\u00e5ret. Han verkade bara klara av en sak i taget. Kanske d\u00e4rf\u00f6r han inte pratade.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog min telefon och gick ut i hotellfoaj\u00e9n. Gunilla best\u00e4llde in kaffe till henne och Konrad.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKalle\u201d sa jag n\u00e4r han svarade. \u201dJag \u00e4r orolig f\u00f6r natten, t\u00e4nk om han f\u00f6rsvinner igen\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har t\u00e4nkt samma sak\u201d sa Kalle. \u201dHade t\u00e4nkt ringa dig. Jag har bokat en vakt utanf\u00f6r hans rum i natt. Jag har pratat med hotellet om detta. Sen kommer jag vid 10-tiden imorgon bitti\u201d.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 44 – Florens – 21 Maj<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Det blev en sen frukost. B\u00e5de jag och Gunilla hade sovit d\u00e5ligt. Enligt vakten hade Konrad vandrat runt i hotellrummet en stor del av natten. Han hade best\u00e4llt te och mackor till Konrad vid tretiden och det hade visst varit mycket uppskattat.<\/p>\n\n\n\n

Men nu satt vi och drack en kopp kaffe efter frukost. Min telefon ringde. Jag tittade p\u00e5 displayen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r Katarina\u201d viskade jag och tittade p\u00e5 Konrad. \u201dVill du prata\u201d<\/p>\n\n\n\n

Han skakade p\u00e5 huvudet, men tittade intresserat p\u00e5 telefonen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r Anna\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa Katarina det \u00e4r sant. Han sitter h\u00e4r mitt emot mig\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej han pratar inte, vet inte varf\u00f6r\u201d. <\/p>\n\n\n\n

Katarina skrek, gr\u00e4t och viskade om vartannat. <\/p>\n\n\n\n

Konrad str\u00e4ckte fram handen och tog telefonen och tryckte den mot \u00f6rat, men sa inget.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna, vad tyst du blev h\u00f6rde jag fr\u00e5n telefonen\u201d. Jag str\u00e4ckte fram handen och tryckte p\u00e5 h\u00f6gtalarfunktionen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad tog telefonen och tryckte den mot sitt \u00f6ra\u201d svarade jag. Men nu har jag satt p\u00e5 h\u00f6gtalarfunktionen, s\u00e5 nu h\u00f6r vi b\u00e5da.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad, hur \u00e4r det\u201d h\u00f6rdes Katarinas t\u00e5rdr\u00e4nkta r\u00f6st.<\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g p\u00e5 Konrad. Fr\u00e5n hans \u00f6gon rann t\u00e5rar. Han tittade p\u00e5 mig och ritade ett hj\u00e4rta i luften och pekade p\u00e5 telefonen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina, han h\u00f6r dig och gr\u00e5ter och ritar ett hj\u00e4rta i luften och pekar p\u00e5 dig i telefonen\u201d.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 brast det helt f\u00f6r Katarina. Det kom bara snyftanden och enstaka ord. Men mest var det.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad, Konrad\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag s\u00e5g p\u00e5 Konrad och ur hans \u00f6ga rann en t\u00e5r sakta ned f\u00f6r kinden. Han stirrade p\u00e5 telefonen och satt helt stilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina, Kalle kommer om ett tag, s\u00e5 vi kan \u00e5terkomma d\u00e5 och ber\u00e4tta vad som h\u00e4nder. Men du kanske ska ta kontakt med barnen och ber\u00e4tta.\u201d Jag avslutade samtalet och suckade. Jag k\u00e4nde en hand p\u00e5 min axel. Jag tittade upp och s\u00e5g p\u00e5 Konrad. Det var n\u00e5got som var annorlunda. <\/p>\n\n\n\n

Vi gick alla tre upp till mitt och Gunillas rum f\u00f6r att v\u00e4nta p\u00e5 Kalle. <\/p>\n\n\n\n

Jag tog fram min Ipad och s\u00f6kte r\u00e4tt p\u00e5 en artikel fr\u00e5n V\u00e4sterbottens kuriren om Konrads f\u00f6rsvinnande och visade honom. Han satte sig och l\u00e4ste artikeln. Han l\u00e4ste sakta och verkade stanna upp och fundera mellan de olika meningarna. Konrad som bara skummat \u00f6ver sidorna och sedan haft allt i huvudet.<\/p>\n\n\n\n

Det knackade p\u00e5 d\u00f6rren. Vi ryckte till alla tre.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla gick och \u00f6ppnade d\u00f6rren f\u00f6r Kalle. Jag hejdade mig. Var p\u00e5 v\u00e4g att springa fram och omfamna honom, men stannade mitt i steget och r\u00e4ckte ist\u00e4llet fram handen och h\u00e4lsade p\u00e5 honom.<\/p>\n\n\n\n

Konrad reste sig och tittade p\u00e5 honom. Kalle r\u00e4ckte fram handen och Konrad tog fram sin och de h\u00e4lsade avvaktande p\u00e5 varandra.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag skulle vilja prata med dig\u201d b\u00f6rjar Kalle n\u00e4r han st\u00e5r med handen i Konrads hand. \u201dmen jag har h\u00f6rt att du inte pratar, st\u00e4mmer det\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Konrad nickade bara.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen kan du skriva svar\u201d undrar Kalle.<\/p>\n\n\n\n

Konrad svarade inget och Kalle forts\u00e4tter.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag t\u00e4nker inte ta n\u00e5got detaljerat f\u00f6rh\u00f6r nu, men det \u00e4r n\u00e5gra saker jag vill fr\u00e5ga om\u201d. Han tittade p\u00e5 Konrad.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOm vi k\u00f6r ja och nej fr\u00e5gor, s\u00e5 du kan nicka eller skaka p\u00e5 huvudet, funkar det\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Konrad nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan vi g\u00e5 till ett annat rum, s\u00e5 vi kan vara sj\u00e4lva d\u00e5\u201d undrade Kalle.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej, vi g\u00e5r\u201d sa Gunilla. \u201dVi g\u00e5r ut och tar en kopp kaffe nere i caf\u00e9et mitt emot hotellet. Ni kan v\u00e4l komma dit sen och ta en kopp kaffe.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00e5ter bra\u201d, sa Kalle. \u201dDet beh\u00f6ver inte ta s\u00e5 l\u00e5ng tid och sen tar vi kaffe.\u201d Han log mot Gunilla och v\u00e4nde sig leende mot Konrad.<\/p>\n\n\n\n

Jag och Gunilla tog v\u00e5ra handv\u00e4skor och gick ut.<\/p>\n\n\n\n

V\u00e4dret var fantastiskt. Solen v\u00e4rmde s\u00e5 sk\u00f6nt och det varen l\u00e4tt bris som gjorde att v\u00e4rmen k\u00e4ndes precis som man ville att den ska vara. Inte s\u00e5 varm att man svettades, men samtidigt tillr\u00e4ckligt varm, s\u00e5 man kunde sitta ute utan att frysa. Alldeles lagom allts\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Vi sj\u00f6nk ned vid ett bord som hade utsikt \u00f6ver hotellentr\u00e9n.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d b\u00f6rjade Gunilla. \u201dJag vill ha ett glas vin. Det k\u00e4nns som jag beh\u00f6ver det\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen klockan\u201d, b\u00f6rjade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJo, jag vet\u201d avbr\u00f6t Gunilla mig. I Sverige \u00e4r det f\u00f6r tidigt f\u00f6r ett glas vin. Men hur m\u00e5nga har r\u00e5kat ut f\u00f6r det vi r\u00e5kat ut f\u00f6r och dessutom \u00e4r vi inte i Sverige.<\/p>\n\n\n\n

Det slutade med att vi b\u00e5da tog ett glas vitt vin.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi tar kaffe n\u00e4r de andra kommer\u201d s\u00e4ger jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dmm\u201d svarar Gunilla och himlar med \u00f6gonen.<\/p>\n\n\n\n

Vi satt b\u00e5da i egna tankar helt tysta. Jag kunde inte l\u00e5ta bli att titta mig runt omkring innan jag tog glaset till min mun. Vinet var kallt och gott. Jag f\u00f6rs\u00f6kte bara koncentrera mig p\u00e5 doften och smaken p\u00e5 vinet och inte t\u00e4nka p\u00e5 n\u00e5got annat. Men tankarna fl\u00f6g iv\u00e4g fr\u00e5n Katarinas chockade r\u00f6st och t\u00e5rarna som rann fr\u00e5n Konrads ansikte till flyget vi bokat dag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTror du vi hinner med flyget idag?\u201d. Jag tittade p\u00e5 Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Hon ryckte p\u00e5 axlarna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVem vet\u201d svarade hon. \u201dVi f\u00e5r v\u00e4l se\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Sen blir vi tysta igen. Vi tittar p\u00e5 hotellentr\u00e9n och v\u00e4ntar p\u00e5 att de ska komma ut. Vinet \u00e4r slut, s\u00e5 nu skulle det passa med en kopp kaffe.<\/p>\n\n\n\n

En man g\u00e5r l\u00e5ngsamt f\u00f6rbi. Han har en k\u00e4pp och ryggen \u00e4r b\u00f6jd. Han hostar till och spottar sedan p\u00e5 marken. Jag mins n\u00e4r jag s\u00e5g Konrad f\u00f6r ett halvt dygn sedan. Jag trodde han var en gammal man, kanske en alkis eller s\u00e5. Jag tittar p\u00e5 mannen igen. Vad vet man om de m\u00e4nniskor som g\u00e5r f\u00f6rbi.  <\/p>\n\n\n\n

\u201dNu\u201d s\u00e4ger Gunilla och knuffar till mig.<\/p>\n\n\n\n

Ut fr\u00e5n hotellet kommer Kalle och Konrad. Kalle vinkar \u00e5t oss och g\u00e5r \u00f6ver gatan fram till v\u00e5rt bord.<\/p>\n\n\n\n

Vi best\u00e4ller kaffe \u00e5t oss alla och sedan b\u00f6rjar Kalle att ber\u00e4tta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi ska \u00e5ka till Svenska ambassaden nu och ordna ett pass \u00e5t Konrad. Dom har lovat att fixa det idag. Jag har ordnat biljetter med kv\u00e4llsplanet.\u201d Han tystnade och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201d\u00c4r det samma plan som ni ska \u00e5ka\u201d undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi \u00e5ker kl 19.15\u201d svarade Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Kalle v\u00e4nde sig till henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJapp, samma plan\u201d sa han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi har en taxi om femton minuter. Vi \u00e5ker direkt till flygplatsen sen, vi ses d\u00e4r\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Han reste sig och tittade p\u00e5 Konrad. Konrad reste sig och tittade p\u00e5 mig och Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi ses p\u00e5 flygplatsen\u201d sa jag.<\/p>\n\n\n\n

Han nickade och v\u00e4nde sig om f\u00f6r att f\u00f6lja Kalle. Men helt pl\u00f6tsligt stannande han till. Han v\u00e4nde sig om och gick fram till mig. Jag reste mig. Han gav mig en hastig kram och tog sedan ett steg bak\u00e5t. Han tog tag i b\u00e5da h\u00e4nderna och tryckte till. Jag s\u00e5g att det var en vattendroppe vid ena \u00f6gat. Han l\u00e4mnade mig hastigt och gick till Kalle och den v\u00e4ntande taxin.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet s\u00e5g ut som ett tack\u201d kommenterade Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade. K\u00e4nde en klump i halsen och fick harkla lite innan jag kunde tala.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r inte likt Konrad. Jag har alltid gillat Konrad, trots att han som chef var lite bossig och stel. Jag har aldrig f\u00e5tt en kram, aldrig sett honom r\u00f6rd. Han var hellre grabbig av sig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGrabbig?, vad menar du\u201d, sa Gunilla undrande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTja du vet dunka i ryggen och ist\u00e4llet f\u00f6r att s\u00e4ga n\u00e5got sn\u00e4llt, s\u00e5 retades han\u201d f\u00f6rst\u00e5r du? \u201dIngen mjukis\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dOk, jag tror jag f\u00f6rst\u00e5r vad du menar\u201d, kom det fr\u00e5n Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick upp till v\u00e5ra rum och packade ihop v\u00e5ra saker. Vi bar ner v\u00e5ra v\u00e4skor, eller det var framf\u00f6rallt Gunillas v\u00e4skor och checkade ut. Vi st\u00e4llde in v\u00e4skorna i hotellets v\u00e4skf\u00f6rvaring och drog ut p\u00e5 stan f\u00f6r lite mat innan vi skulle vidare mot flygplatsen.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla ville vi skulle testa en restaurang som hette \u201dIl Latini\u201d som fanns i gamla stan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan h\u00e4nda vi f\u00e5r st\u00e5 i k\u00f6 f\u00f6r att f\u00e5 komma in, men det brukar det vara v\u00e4rt. Men \u00e4r nog lugnare till lunchtid \u00e4n till middagstid\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Vi kom fram och st\u00e4llde oss i k\u00f6n som bildats framf\u00f6r restaurangen. Det var allt fr\u00e5n turister i f\u00e4rgglada kl\u00e4der till distingerade \u00e4ldre italienska aff\u00e4rsm\u00e4n i skr\u00e4ddarsydda kostymer som stod d\u00e4r och v\u00e4ntade. K\u00f6n gick ganska fort och vi fick en h\u00e4rlig plats p\u00e5 innerg\u00e5rden. Min mage bullrade b\u00e5de av stress och av hunger. N\u00e4r Kalle kommit hade b\u00e5de tr\u00f6tthet och sp\u00e4ndhet sl\u00e4ppt, men stressen l\u00e5g fortfarande och lurade. Jag l\u00e4ngtade faktiskt att f\u00e5 s\u00e4tta sig i flygplanet och f\u00e5 slumra till.<\/p>\n\n\n\n

Som tur var s\u00e5 var maten fantastisk. Vi fick en b\u00f6nsoppa som kanske inte s\u00e5g s\u00e5 mycket ut f\u00f6r v\u00e4rlden, men smakade fantastiskt. Vi \u00e5t sakta och f\u00f6rs\u00f6kte njuta, men tankarna var mest p\u00e5 allt som h\u00e4nt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag undrar om Katarina kommer och m\u00f6ter oss\u201d, b\u00f6rjade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet g\u00f6r hon s\u00e4kert, hon f\u00e5r nog inte i sig n\u00e5gon mat idag\u201d svarade Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, det tror jag inte. Det \u00e4r tillr\u00e4ckligt sv\u00e5rt f\u00f6r mig\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen gott \u00e4r det\u201d. Gunilla tog sakta en sked mot munnen och st\u00e4ngde \u00f6gonen n\u00e4r soppan hamnade i munnen.<\/p>\n\n\n\n

Tillbaka p\u00e5 hotellet s\u00e5 best\u00e4llde vi en taxi. Vi k\u00e4nde att vi inte orkade dra alla Gunillas v\u00e4skor till en buss. Taxin kom och Gunilla v\u00e4nde sig om innan hon gick in i taxin. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHej d\u00e5 Florens, f\u00f6r denna g\u00e5ng\u201d sa hon tyst och sl\u00e4ngde iv\u00e4g en sl\u00e4ngpuss.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 45 – Ume\u00e5 21 Maj<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

N\u00e4r vi landade p\u00e5 flygplatsen var klockan \u00f6ver elva p\u00e5 kv\u00e4llen. Jag och Gunilla hade sovit stora delar av resan, men Konrad hade vandrat runt p\u00e5 flygplanet och bl\u00e4ddrat i tidningar och verkat orolig. Kalle hade f\u00f6rst f\u00f6rs\u00f6kt vara trevlig och konversera, men gett upp efter ett tag. Han hade ocks\u00e5 somnat p\u00e5 planet. Men nu var vi framme. Flygplanet rullade sakta mot flygplansbyggnaden. Det hade m\u00f6rknat ute, men snart skulle det vara ljust hela dygnet. Flygplanet stannade till. Kalle reste sig och h\u00e4mtade sin lilla ryggs\u00e4ck och str\u00e4ckte sig samtidigt efter min v\u00e4ska. Han str\u00e4ckte fram den till mig och lyfte sedan ned Gunillas. Konrad hade ju fortfarande ingenting att ta ned, men Kalle tog ut en l\u00e5ng\u00e4rmad tr\u00f6ja som han gav Konrad. Konrad tog den och drog den f\u00f6rsiktigt \u00f6ver huvudet. Jag tog fram min v\u00e5rjacka och tog p\u00e5 den. <\/p>\n\n\n\n

Vi gick ut och k\u00e4nde de kalla vindarna, men det var i alla fall uppeh\u00e5ll.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick mot terminalbyggnaden. Det var sk\u00f6nt att str\u00e4cka p\u00e5 benen och sakta vakna till livs i den friska luften. <\/p>\n\n\n\n

Inne i terminalbyggnaden var det glest med folk som m\u00f6tte passagerarna. Men ett skrik gjorde att alla v\u00e4nde sig om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d. Det var Katarina som skrek och sprang emot oss. <\/p>\n\n\n\n

Bakom henne kunde jag skymta Fia som inte sprang, men som gick snabbt efter Katarina. Katarina kastade sig om halsen p\u00e5 Konrad och t\u00e5rarna bara rann nedf\u00f6r kinderna. Konrad lyfta sakta h\u00e4nderna och h\u00f6ll h\u00e5rt om Katarina. Sakta b\u00f6rjade kinderna fuktas f\u00f6r honom ocks\u00e5. Fia gick sakta fram och Konrads fuktiga ansikte v\u00e4ndes mot henne. Och hans arm drog in henne i kramen. Jag s\u00e5g att Fia k\u00e4mpade mot gr\u00e5ten. <\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig om och gick mot bagagebandet. K\u00e4nde Gunillas arm om min axel. <\/p>\n\n\n\n

\u201dSlappna av, syster. Nu tar andra \u00f6ver\u201d, viskade hon tyst i mitt \u00f6ra.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 46 – Ume\u00e5 15 juni<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag var tillbaka p\u00e5 jobbet. Jag hade varit p\u00e5 jobbet i tv\u00e5 dagar efter vi kommit tillbaka, men inte varit n\u00e4rvarande. Jag hade f\u00f6rs\u00f6kt svara p\u00e5 mailen, men tankarna fl\u00f6g ofta iv\u00e4g. M\u00e5nga stod utanf\u00f6r min d\u00f6rr och ville h\u00f6ra det senaste. Hur det var med Konrad, vad han hade sagt och var jag hittat honom. Konrad och Konrad! Men ingen fr\u00e5gade mig hur jag m\u00e5dde.<\/p>\n\n\n\n

Andra dagen hade fem personer efter varandra kommit f\u00f6rbi och fr\u00e5gat efter Konrad. Den femte var en f\u00f6r mycket, s\u00e5 jag hade rest mig upp. Knuffat ut honom ur rummet och sm\u00e4llt igen min d\u00f6rr.<\/p>\n\n\n\n

Sen hade jag sjunkit ihop p\u00e5 golvet och bara gr\u00e5tit. S\u00e5 hade Lars Hammar hittat mig.<\/p>\n\n\n\n

Han sa ingenting utan tog mig i handen och drog mig till st\u00e5ende. Sedan hade han lagt armarna om mig och bara gungat mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna\u201d, hade han sagt efter ett tag. \u201dJag tycker du ska ta ledigt n\u00e5gra dagar. Du har haft det tufft l\u00e4nge. G\u00e5 hem, sov och ta l\u00e5nga promenader.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag sj\u00f6nk ned p\u00e5 stolen och tittade p\u00e5 honom. Jag var s\u00e5 tr\u00f6tt, jag ville hem, men jag orkade inte.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ringer efter Gunilla\u201d, sa han sedan.<\/p>\n\n\n\n

Han gick ut och jag bara satt. Jag vet inte hur l\u00e4nge jag satt, men jag k\u00e4nde igen stegen som kom. Det var Gunillas.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom nu Anna\u201d. Hon tog mig i handen och drog mig med.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har en bil h\u00e4r utanf\u00f6r som v\u00e4ntar\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag f\u00f6ljde med henne och n\u00e4r vi kom hem b\u00e4ddade hon ned mig. Jag l\u00e5g i tv\u00e5 dagar. Gunilla kom och gav mig drickbart d\u00e5 och d\u00e5, men annars sov jag.<\/p>\n\n\n\n

Efter en vecka fick jag g\u00e5 till doktorn. Han sa att det var chocken och att jag skulle b\u00f6rja r\u00f6ra mig, s\u00e5 skulle jag nog snart vara tillbaka.<\/p>\n\n\n\n

Men nu var jag tillbaka. Fortfarande gick allt l\u00e5ngsamt, men alla var s\u00e5 h\u00e4nsynsfulla med mig. Under min sjukdomstid hade Katarina ringt till mig. Konrad pratade fortfarande inte, men han gick hos en psykolog och kunde nu sova n\u00e5gra timmar varje natt. Men ibland vaknade han, av mardr\u00f6mmar, trodde Katarina. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d, sa Katarina. \u201dHan \u00e4r delvis en annan person, lite mjukare och lite \u00f6dmjukare.\u201d<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 jobbet handlade det nu om slutspurten. Om n\u00e5gra veckor skulle de flesta ta sin semester. Detta innebar att alla ville avsluta n\u00e5gon del. Det handlade ocks\u00e5 om del\u00e5rsbokslutet som skulle g\u00f6ras. Detta innebar att egentligen kunde jag inte jobba s\u00e5 sakta, det fanns alldeles f\u00f6r mycket att g\u00f6ra.<\/p>\n\n\n\n

Kalle hade ringt och pratat ett tag med mig. Det hade k\u00e4nts som om vi hade n\u00e5got p\u00e5 g\u00e5ng, men Gunillas kommentar om att Kalle inte var n\u00e5got f\u00f6r mig, jag beh\u00f6vde n\u00e5t mer sp\u00e4nnande, hade jag gjort att jag tvekat.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r han ringde k\u00e4ndes det som en gammal god v\u00e4n, s\u00e5 jag k\u00e4nde att Gunilla hade r\u00e4tt. Som v\u00e4n ville jag g\u00e4rna ha honom, men inte till n\u00e5got annat.<\/p>\n\n\n\n

Jag var tacksam att Gunilla kommit hem, hon var hos mig varje dag och i slutet tvingade hon mig att b\u00f6rja springa. Det var faktiskt riktigt sk\u00f6nt, att f\u00e5 anstr\u00e4nga sina muskler, som hade blivit ganska sega. Och luften var f\u00f6rsommarvarm med ljusa kv\u00e4llar. <\/p>\n\n\n\n

Men f\u00f6rsta dagen p\u00e5 jobbet k\u00e4ndes seg. Jag l\u00e4ngtade ut, ut i ljuset och v\u00e4rmen. Jag l\u00e4ngtade efter att f\u00e5 anstr\u00e4nga kroppen i en spr\u00e5ngmarsch. Jag l\u00e4ngtade inte efter fakturor och reser\u00e4kningar.<\/p>\n\n\n\n

Lars Hammar kom f\u00f6rbi p\u00e5 eftermiddagen och h\u00e4lsade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHur g\u00e5r det Anna\u201d? Fr\u00e5gade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTack att du hj\u00e4lpte mig\u201d svarade jag. \u201d Jag har verkligen beh\u00f6vt de h\u00e4r veckorna f\u00f6r att komma tillbaka. Men nu k\u00e4nns det riktigt bra.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dVille bara ber\u00e4tta att jag f\u00e5tt mail fr\u00e5n Konrad idag\u201d fortsatte han. \u201dHan vill avg\u00e5 som dekan\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rv\u00e5nar mig inte\u201d svarade jag. \u201dSkrev han n\u00e5got mer?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan lovade att h\u00f6ra av sig mer innan semestern\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har ocks\u00e5 pratat med Katarina\u201d fortsatte han. \u201d Jag och Karin har t\u00e4nkt bjuda hem n\u00e5gra p\u00e5 sommarmiddag p\u00e5 v\u00e5rt sommarst\u00e4lle i havet och bj\u00f6d hem Katarina och Konrad\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVille dom det?\u201d undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKatarina sa ja, hon trodde det skulle bli nyttigt f\u00f6r Konrad\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSkoj, det tror jag hon har r\u00e4tt i\u201d, svarade jag.\u2019<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d fortsatte Lars. \u201dJag vill ocks\u00e5 bjuda dig och Gunilla\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVa\u201d sen blev jag tyst. Skulle jag bli hembjuden till en professor. Jag som bara var en administrat\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVill du\u201d undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00e5ter trevligt, men jag m\u00e5ste kolla med Gunilla\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Han skrattade till.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGunilla har jag pratat med i f\u00f6rra veckan. Hon sa att ni skulle komma och skulle du s\u00e4ga nej, skulle hon \u00f6vertala dig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJahapp, d\u00e5 var det best\u00e4mt\u201d sa jag skrattande. \u201dMen det l\u00e5ter trevligt, men \u00e4r det n\u00e5n fler jag k\u00e4nner?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har bjudit Kalle, polismannen vi haft s\u00e5 mycket att g\u00f6ra med, det visade sig att vi g\u00e5tt i samma skola en g\u00e5ng. Sen har \u00e4ven Ulrika och Leif Fransson ocks\u00e5 komma. Du kanske k\u00e4nner henne. Hon jobbar som administrativ chef.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dUlrika har jag tr\u00e4ffat, men inte hennes man\u201d. Svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, nu \u00e4r det dags f\u00f6r dig att g\u00e5 hem\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHem?\u201d. Jag skakade p\u00e5 huvudet. \u201dKlockan \u00e4r bara tre och det \u00e4r mycket att g\u00f6ra\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen det \u00e4r jag som best\u00e4mmer\u201d fortsatte Lars. \u201d Du f\u00e5r inte ta i f\u00f6r mycket fr\u00e5n b\u00f6rjan, s\u00e5 du blir sjuk igen\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen jag blir stressad av allt som ligger\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har ordnat att Christina fr\u00e5n medicinska fakultetskansliet kommer och hj\u00e4lper dig. Hon ska jobba halvtid hos oss fram till 1 juli, s\u00e5 du f\u00e5r lite extra st\u00f6d. Hon har hj\u00e4lpt oss en del medan du varit borta. Hon kommer imorgon och d\u00e5 f\u00e5r ni g\u00e5 igenom vad hon respektive du ska g\u00f6ra. S\u00e5 g\u00e5 hem nu\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Han gick ut ur mitt rum och vinkade l\u00e4tt n\u00e4r han v\u00e4nde sig om och tittade p\u00e5 mig.Jag st\u00e4ngde av datorn och tog min handv\u00e4ska och gick ut i f\u00f6rsommarv\u00e4rmen.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Nyfiken vad som h\u00e4nder sen? L\u00e4nk till sista delen.<\/a><\/span><\/p>\n\n\n\n

Kommentera g\u00e4rna<\/em><\/strong>, j\u00e4tteroligt om du l\u00e4mnar en kommentar.<\/strong><\/em>
Tyv\u00e4rr f\u00e5r du inget mail n\u00e4r n\u00e5gon skriver svar p\u00e5 din kommentar, utan du m\u00e5ste komma tillbaka sj\u00e4lv till bloggen och kolla<\/em> om<\/em> n\u00e5gon svarat p\u00e5 din kommentar.<\/em><\/p>\n\n\n\n


Vill du veta n\u00e4r n\u00e4sta blogginl\u00e4gg kommer<\/em><\/strong>.<\/em> Anm\u00e4l dig h\u00e4r!<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

H\u00e4r kan ni l\u00e4sa om Anna i nutid. Nu h\u00e4nder en del. Har du missat tidigare avsnitt? H\u00e4r kan du g\u00e5 tillbaka till f\u00f6rra avsnittet. Kapitel 39 – Ume\u00e5  12 Maj Jag plockade upp min Ipad n\u00e4r v\u00e4ckarklockan ringde. Det var s\u00e5 sk\u00f6nt att ha tidningen i den. Helt pl\u00f6tsligt beh\u00f6vde jag inte g\u00e5 med pappersh\u00f6gen […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":1189,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[19,16],"tags":[],"class_list":["post-1187","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-bok-aven-det-dolda","category-forfattande"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1187","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1187"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1187\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1260,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1187\/revisions\/1260"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media\/1189"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1187"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1187"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1187"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}