{"id":1179,"date":"2022-01-01T13:49:05","date_gmt":"2022-01-01T12:49:05","guid":{"rendered":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/?p=1179"},"modified":"2022-01-03T09:53:08","modified_gmt":"2022-01-03T08:53:08","slug":"del-4","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/del-4\/","title":{"rendered":"Del 4"},"content":{"rendered":"\n

H\u00e4r kan ni l\u00e4sa om Konrad mellan \u00e5ren 1992-1994. Har du missat tidigare avsnitt? H\u00e4r kan du g\u00e5 tillbaka till f\u00f6rra <\/em><\/span>avsnittet<\/a>.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 25 \u2013 Malm\u00f6  Jan 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Det bl\u00e5ste som vanligt i Malm\u00f6. I luften kunde jag se sm\u00e5 vita sn\u00f6flingor som virvlade omkring. Jag tittade upp och fick genast sn\u00f6 i b\u00e5de \u00f6gon och mun. Framf\u00f6r mig l\u00e5g tandl\u00e4karh\u00f6gskolan. Trots att jag fr\u00f6s tvekade jag. Jag beh\u00f6vde t\u00e4nka. Jag hade l\u00e4mnat Katarina gr\u00e5tande d\u00e4r hemma. Att vara sm\u00e5barnsf\u00f6r\u00e4ldrar var tufft. Lite s\u00f6mn gjorde oss b\u00e5da irriterade och gr\u00e4lsjuka. Hon tyckte jag smet iv\u00e4g och l\u00e4t henne ta hela b\u00f6rdan, men vad visste hon. Mina doktorandstudier var kr\u00e4vande och jag l\u00e5g efter. Jag hade haft ett samtal med min handledare strax f\u00f6re jul och han var bekymrad. Jag f\u00f6rs\u00f6kte sl\u00e4ta \u00f6ver det med att s\u00e4ga att jag hade hunnit med mer \u00e4n vad som egentligen var sant. Men det visste ju inte Katarina om. Jag trodde att det skulle vara enkelt med doktorandstudier. Jag hade ju alltid klarat mig utan att beh\u00f6va anstr\u00e4nga mig. Festerna och samvaron gillade jag, men det ensamma forskandet. Gr\u00e4va i artiklar, forskningsrapporter och b\u00f6cker klarade jag inte av n\u00e5gra l\u00e4ngre stunder i taget. Men konferenserna, diskussionerna och det akademiska spr\u00e5ket passade mig bra. <\/p>\n\n\n\n

Jag hade ju varit en hyfsad tandl\u00e4kare n\u00e4r vi bodde i Uppsala, men jag hade saknat studentlivet. Sedan n\u00e4r skulderna blev f\u00f6r stora var jag tvungen att fly f\u00e4ltet. Katarina v\u00e4ntade d\u00e5 barn och strax efter att jag b\u00f6rjat s\u00e5 f\u00f6ddes Fia. En nystart t\u00e4nkte jag. En ny chans b\u00e5de f\u00f6r mig och Katarina och f\u00f6r v\u00e5rt liv. Nu skulle jag verkligen sk\u00f6ta mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag t\u00e4nkte p\u00e5 kompisg\u00e4nget. Mats, Peter och Ingemar. Vi hade h\u00e4ngt ihop under hela studietiden i Uppsala, men s\u00e5 kom brytningen. Jag blev inte l\u00e4ngre inbjuden till festerna eller till Solvalla. Vi hade ju fr\u00e5n f\u00f6rsta stund spelat p\u00e5 allt. Vem som skulle ha b\u00e4st p\u00e5 en tenta. Snabbast att \u00e4ta upp en hamburgare och vem som lyckades locka till sig snyggaste tjejen. Men n\u00e4r vi f\u00e5tt jobb och sambo eller fru och hade det f\u00f6r\u00e4ndrats. Vi hade hittat till Solvalla och haft h\u00e4rliga stunder d\u00e4r. Vi spelade p\u00e5 h\u00e4starna tog en \u00f6l eller fler. Men jag hade b\u00f6rjat l\u00e5na av de andra f\u00f6r att ha r\u00e5d att spela. Till sist hade det g\u00e5tt f\u00f6r l\u00e5ngt. Men jag hade ju lovat att betala igen.<\/p>\n\n\n\n

Men denna g\u00e5ng ville de inte v\u00e4nta l\u00e4ngre. De ville ha tillbaka pengarna p\u00e5 en g\u00e5ng och just d\u00e5 hade jag ju k\u00f6pt en ny bil. De kunde v\u00e4l v\u00e4nta, tyckte jag. Men ist\u00e4llet var jag inte v\u00e4lkommen med l\u00e4ngre, trots att vi h\u00e4ngt ihop s\u00e5 l\u00e4nge.<\/p>\n\n\n\n

Jag b\u00f6rjade med aktier ist\u00e4llet. Jag kunde ju l\u00e5na lite extra pengar fr\u00e5n jobbet. Men n\u00e4r min chef uppt\u00e4ckte det, tyckte inte att det var okey. Jag lovade ju betala tillbaka.  N\u00e4, han tyckte jag skulle s\u00e4ga upp mig. Om jag inte sa upp mig skulle han s\u00e4ga upp mig ist\u00e4llet. Jag f\u00f6rs\u00f6kte \u00f6vertyga honom. Men han stod p\u00e5 sig, men gav mig ett hopp, d\u00e5 han tipsade om denna doktorandtj\u00e4nst.<\/p>\n\n\n\n

Katarina klagade f\u00f6rst \u00f6ver att vi skulle flytta till Malm\u00f6, men n\u00e4r jag sa att det alltid varit min dr\u00f6m att f\u00e5 forska vidare, s\u00e5 gav hon med sig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad, st\u00e5r du h\u00e4r och dr\u00f6mmer\u201d, h\u00f6rdes en r\u00f6st bakom mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej, men hej Anders\u201d, svarade jag. \u201dJag funderade bara \u00f6ver artikeln jag h\u00e5ller p\u00e5 med.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, ja, det tror jag inte p\u00e5\u201d, svarade Anders. \u201dKul lopp p\u00e5 J\u00e4gersro ig\u00e5r, vann du n\u00e5t\u201d, fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, men jag satsade ju s\u00e5 lite\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vann 500 sp\u00e4nn, inte d\u00e5ligt, eller hur\u201d fortsatte Anders.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, du har tur du\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dB\u00e4ttre lycka n\u00e4sta g\u00e5ng,\u201d fortsatte Anders. \u201dSka du med p\u00e5 l\u00f6rdag p\u00e5 J\u00e4gersro? Det \u00e4r fina h\u00e4star med. Atas Fighter och Callit ska vara med. Det blir sp\u00e4nnande.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Han tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag skakade p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tror inte det, Katarina var inte glad att jag for ig\u00e5r, s\u00e5 jag f\u00e5r nog v\u00e4nta ett tag\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom, nu g\u00e5r vi in, jag fryser\u201d avslutade Anders och puttade till mig.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick \u00f6ver gatan och in till tandl\u00e4karh\u00f6gskolan.<\/p>\n\n\n\n

Jag satt p\u00e5 v\u00e5ning tre och Anders p\u00e5 v\u00e5ning fyra. Vi tog trapporna upp. Anders pratade p\u00e5 och jag sa n\u00e5got \u201dmm\u201d eller \u201dja\u201d med j\u00e4mna mellanrum, men lyssnade inte p\u00e5 vad han sa, utan gick i mina egna tankar.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick in i mitt rum, eller r\u00e4ttare sagt i v\u00e5rt rum. Vi var tre doktorander som delade ett litet rum. Men oftast var jag ensam, d\u00e5 de andra m\u00e5nga g\u00e5nger valde att sitta hemma eller p\u00e5 biblioteket. S\u00e5 \u00e4ven denna g\u00e5ng. Rummet var tomt och jag h\u00e4ngde av mig ytterkl\u00e4derna p\u00e5 kroken.<\/p>\n\n\n\n

Jag plockade upp mitt anteckningsblock och en bok. Jag m\u00e5ste f\u00e5 min f\u00f6rsta artikel klar. Den borde ha varit klar redan f\u00f6r n\u00e5gon m\u00e5nad sedan och kunde jag inte presentera en godtagbar artikel snart, visste jag inte vad de skulle g\u00f6ra. <\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r det var dags f\u00f6r lunch hade jag faktiskt kommit en bit p\u00e5 v\u00e4g. Jag hade tidigare samlat in en hel del material, s\u00e5 nu handlade det om att strukturera och redigera. Jag lade ut mina papper p\u00e5 alla tre skrivborden i den ordning som de skulle in i artikeln. Jag tittade p\u00e5 mina anteckningar och skrev in korta noteringar om ordningen.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e4refter str\u00e4ckte jag p\u00e5 mig, plockade fram min portf\u00f6lj och s\u00f6kte r\u00e4tt p\u00e5 min lunchmacka. Jag gick ut ur rummet och gick till lunchrummet.<\/p>\n\n\n\n

I tre dagar h\u00f6ll jag mig helt koncentrerad p\u00e5 jobbet. Var nu uppe i fem sidor och beh\u00f6vde nu bara skriva slutet och alla fotnoter innan jag kunde b\u00f6rja skriva ned texten med skrivmaskin i tre exemplar. <\/p>\n\n\n\n

Jag gick hem den tredje dagen n\u00f6jd med mig sj\u00e4lv. Snart skulle Professor Larm f\u00e5 se. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 26 – Februari 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Den blev inte n\u00e5gon f\u00e4rdig artikel. N\u00e4r jag kom hem till l\u00e4genheten var det kaos. Katarina l\u00e5g p\u00e5 toaletten och spydde. I barns\u00e4ngen l\u00e5g Fia och skrek. Jag sprang mellan de tv\u00e5 och f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e5 allt att fungera.<\/p>\n\n\n\n

Katarina hade f\u00e5tt vinterkr\u00e4ksjukan och Fia var hungrig och bl\u00f6t i baken. Jag sk\u00f6tte om Fia, gav henne mat och bytte bl\u00f6jor. Stj\u00e4rten var alldeles r\u00f6d, s\u00e5 jag str\u00f6dde p\u00e5 rej\u00e4lt med puder och l\u00e4t henne vara utan kl\u00e4der ett tag. <\/p>\n\n\n\n

Fia lugnade ned sig och b\u00f6rjade jollrande krypa fram p\u00e5 golvet.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick vidare till Katarina. Det rann t\u00e5rar fr\u00e5n hennes \u00f6gon och snor fr\u00e5n n\u00e4san. Hon var vit i ansiktet och hon viskade till mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Jag orkar inte mer, jag kommer inte att \u00f6verleva\u201d, sen spydde hon igen.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog en trasa och tv\u00e4ttade henne i ansiktet och str\u00f6k henne \u00f6ver h\u00e5ret, samtidigt som jag t\u00e4nkte. L\u00e5t mig klara mig fr\u00e5n smittan.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e5gra timmar senare lugnade det ner sig f\u00f6r Katarina. Hon kom g\u00e5ende med darriga ben mot s\u00e4ngen. Jag gick och h\u00e4mtade lite vatten som jag gav henne. Sen somnade hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag gav Fia kv\u00e4llsm\u00e5let och lade henne i s\u00e4ngen. N\u00e4r alla l\u00e5g i sina s\u00e4ngar satte jag mig ned i vardagsrummet och slog p\u00e5 tv:n. N\u00e4r jag slog p\u00e5 den b\u00f6rjade sporten. De ber\u00e4ttade om det sp\u00e4nnande travet som varit p\u00e5 J\u00e4gersro d\u00e4r Callit vunnit \u00f6ver Atas Fighter. <\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d, h\u00f6rde jag Katarina ropa.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till sovrummet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du hj\u00e4lpa mig att duscha\u201d, fr\u00e5gade hon. <\/p>\n\n\n\n

Jag tog henne under armen till duschen. Hon duschade av sig och jag fanns d\u00e4r som hj\u00e4lp n\u00e4r hon vacklade. Sen n\u00e4r hon borstat t\u00e4nderna bytte hon till en ren pyjamas och kr\u00f6p ned i s\u00e4ngen igen.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick in och tittade till Fia, sen kr\u00f6p \u00e4ven jag i s\u00e4ng.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 natten vaknade jag och f\u00f6rstod att Katarina smittat ned mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag l\u00e5g n\u00e4stan ett dygn p\u00e5 toaletten och spydde och spydde. N\u00e4r det \u00e4ntligen var \u00f6ver, s\u00e5 somnade jag p\u00e5 toalettgolvet. Katarina drog upp mig och tv\u00e4ttade hj\u00e4lpligt av mig och lade mig i s\u00e4ngen. Jag sov sedan i tolv timmar.<\/p>\n\n\n\n

Jag stod f\u00e4rdig att g\u00e5 till jobbet igen n\u00e4r Katarina stoppade mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom till Fia, lyssna hur hon l\u00e5ter\u201d, sa hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag f\u00f6ljde henne in i Fias rum. Fia l\u00e5g och sov och andades med tunga rosslande andetag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet l\u00e5ter inte bra\u201d, sa jag och tittade p\u00e5 Katarina.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHon b\u00f6rjade l\u00e5ta s\u00e5 h\u00e4r ig\u00e5r, n\u00e4r du sov, men jag tycker det blivit v\u00e4rre\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKanske ta henne till doktorn\u201d, f\u00f6reslog jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMm, kanske det\u201d, sa Katarina fundersamt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHon har v\u00e4l inte feber?\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

Katarina k\u00e4nde efter p\u00e5 Fias panna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHon hade inte ig\u00e5r, men nu k\u00e4nns hon j\u00e4ttevarm\u201d, det \u00e4r n\u00e5got fel.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTa henne till doktorn du\u201d, sa jag och b\u00f6rjade g\u00e5 mot d\u00f6rren.<\/p>\n\n\n\n

Detta var b\u00f6rjan av en l\u00e5ng sjukdomsperiod. Fia blev f\u00f6rkyld och fick dessutom kikhosta. Sen blev Katarina smittad och d\u00e4refter jag. <\/p>\n\n\n\n

Vi l\u00e5g sjuka hela februari och n\u00e5gon artikel blev inte slutf\u00f6rd.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 27 – mars 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

\u00c4ntligen tillbaka till jobbet. F\u00f6r ovanlighetens skull var alla doktorander p\u00e5 plats i rummet. Jag tog mina papper och flydde ut till biblioteket. Jag l\u00e4ste igenom och r\u00e4ttade upp. Jag tog sedan och skrev in fotnoter p\u00e5 referenserna.<\/p>\n\n\n\n

Jag jobbade intensivt och fortsatte \u00e4ven \u00f6ver lunchen och \u00e5t min macka vid bordet. Klockan var n\u00e4rmare tv\u00e5 d\u00e5 jag fick bes\u00f6k vid bordet p\u00e5 biblioteket. En skugga som f\u00f6ll \u00f6ver mina anteckningar och som stod kvar d\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

Jag lyfte blicken och s\u00e5g professor Larm.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Herr Bj\u00f6rk, f\u00f6rmodar jag\u201d, sa han med stark st\u00e4mma.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, professor Larm, det \u00e4r jag\u201d, svarade jag. <\/p>\n\n\n\n

\u201dSka det bli en doktorsexamen f\u00f6r Herr Bj\u00f6rk, eller sl\u00f6sar vi bort tiden med att antaga en s\u00e5dan man?\u201d, kom det fr\u00e5n honom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej, inget sl\u00f6seri\u201d, svarade jag s\u00e5 \u00f6dmjukt som jag kunde. \u201dMin artikel \u00e4r alldeles strax klar, ska bara skriva ned den p\u00e5 maskin\u201d, fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBra, jag vill ha den imorgon klockan elva punkt noll noll, senast. Annars m\u00e5ste vi nog omv\u00e4rdera Herr Bj\u00f6rks antagning\u201d, sa han innan han v\u00e4nde sig om och gick.<\/p>\n\n\n\n

Han gick med rak rygg och hade av n\u00e5gon anledning en k\u00e4pp med sig. Han hade inga problem med benen, s\u00e5 k\u00e4ppen var nog mer en accessoar f\u00f6r att f\u00f6rst\u00e4rka bilden av en viktig man. Hans h\u00e5r var alldeles vitt och v\u00e4ldigt tjockt. Han var nog inte mer \u00e4n femtio \u00e5r, men p\u00e5 grund av h\u00e5rf\u00e4rgen och spr\u00e5ket som k\u00e4ndes gammeldags uppfattade man honom som minst tio \u00e5r \u00e4ldre. <\/p>\n\n\n\n

Jag tog ett djupt andetag. Jag tror jag gl\u00f6mt att andas under en l\u00e5ng tid f\u00f6r luften var helt slut. Professor Larm var en man som skr\u00e4mde mig. Jag brukade prata mig ur olika situationer och var van vid att de flesta tyckte om mig. Men det fungerade inte alls p\u00e5 professor Larm, nej, det fick n\u00e4stan motsatt effekt.<\/p>\n\n\n\n

Klockan elva imorgon, hur skulle det g\u00e5 till. Det skulle ta minst en dag att slutf\u00f6ra fotnoterna och sen skulle det skrivas p\u00e5 maskin i tre exemplar och det var v\u00e4l inte min styrka att skriva p\u00e5 maskin. Jag beh\u00f6vde hj\u00e4lp. Jag tittade mig runtomkring. Ingen jag k\u00e4nde satt h\u00e4rinne, bara ok\u00e4nda studenter.<\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig om och tittade bakom mig. N\u00e4rmast mig satt en man i min \u00e5lder. Han tittade upp n\u00e4r jag tittade runt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag h\u00f6rde Herr Larms ultimatum\u201d sa han n\u00e4r jag tittade p\u00e5 honom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag kanske kan hj\u00e4lpa dig\u201d, sa han. \u201djag tror du beh\u00f6ver det, sa han och tittade p\u00e5 alla mina papper\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dK\u00e4nner du n\u00e5gon som kan skriva maskin\u201d, fr\u00e5gade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det g\u00f6r jag\u201d, svarade han och jag kan hj\u00e4lpa dig med fotnoterna. \u201dVisst \u00e4r det dessa du h\u00e5ller p\u00e5 med nu?\u201d, sa han fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det \u00e4r det.\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag g\u00e5r och ringer Ebba som \u00e4r en hejare p\u00e5 skrivmaskin\u201d, sen kommer jag tillbaka och hj\u00e4lper dig att slutf\u00f6ra arbetet.<\/p>\n\n\n\n

Hela dagen satt jag och Johan tillsammans och skrev fotn\u00f6tter. N\u00e4r klockan var sju p\u00e5 kv\u00e4llen gick vi till Lilla torget d\u00e4r vi m\u00f6tte en dam som var kring fyrtio \u00e5r. Hon kramade om Johan och skakade hand med mig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dEbba Lundgren\u201d, presenterade hon sig som. \u201dJag \u00e4r Johans moster.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Vi l\u00e4mnade papperen till Ebba och jag bj\u00f6d d\u00e4refter Johan och Ebba p\u00e5 mat p\u00e5 Casa Mia.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick d\u00e4refter hem och somnade redan klockan nio den kv\u00e4llen.<\/p>\n\n\n\n

Klockan elva dagen efter var arbetet klart och jag gick till Professor Larms rum och l\u00e4mnade in artikeln. Jag tyckte att Professorn s\u00e5g f\u00f6rv\u00e5nad och lite besviken ut n\u00e4r jag l\u00e4mnade in arbetet. <\/strong><\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 28 – April 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

V\u00e5ren hade tagit fart p\u00e5 allvar. Solen, v\u00e4rmen, vitsipporna och gr\u00f6nskan. Det doftade av jord i luften och livet k\u00e4ndes lite l\u00e4ttare.<\/p>\n\n\n\n

Jag l\u00e5g fortfarande l\u00e5ngt efter i studierna, men professor Larm hade varit mindre skeptisk till mig den senaste m\u00e5naden. Jag hade f\u00f6ljt med en g\u00e5ng till p\u00e5 J\u00e4gersro, men varit f\u00f6rsiktig med satsandet. Det hade bara varit en trevlig kv\u00e4ll. <\/p>\n\n\n\n

Katarina skulle snart tillbaka till sitt arbete och Fia skulle b\u00f6rja p\u00e5 dagis. Jag tror att det skulle bli bra f\u00f6r Katarina. Hon var rastl\u00f6s och irriterad n\u00e4r hon tr\u00e4ffade f\u00f6r lite v\u00e4nner och det \u00e4r ju sv\u00e5rt n\u00e4r man bor p\u00e5 en ny ort. Hon beh\u00f6vde tr\u00e4ffa mer m\u00e4nniskor, beh\u00f6vde f\u00e5 bygga upp egna relationer.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade under april m\u00e5nad n\u00e5gra uppdrag med undervisning p\u00e5 tandl\u00e4karutbildningen. Det var roliga uppdrag. Jag hade ju jobbat ett flertal \u00e5r som tandl\u00e4kare och visste vad jag pratade om. Det var sk\u00f6nt att inte vara den som var l\u00e4ngst ned p\u00e5 skalan, utan en som studenterna s\u00e5g upp till.<\/p>\n\n\n\n

Efter utbildningsperioden m\u00e5ste jag jobba h\u00e5rt med mina delrapporter som skulle vara klara senast sista maj. Men som vanligt var jag optimistisk, det brukade ju alltid l\u00f6sa sig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d, sa Katarina en kv\u00e4ll.<\/p>\n\n\n\n

\u201dmm\u201d. Jag satt med en tidning och var inne i en artikel om travh\u00e4sten Big Spender. <\/p>\n\n\n\n

\u201dmm\u201d sa jag igen och lyfte blicken.<\/p>\n\n\n\n

Katarina satt med n\u00e5gra papper framf\u00f6r sig och bl\u00e4ddrade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har f\u00e5tt mina arbetstider nu\u201d, b\u00f6rjade hon \u201doch det \u00e4r inte helt perfekt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad\u00e5, inte helt perfekt\u201d undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet st\u00e4mmer inte s\u00e5 bra med busstiderna\u201d, fortsatte hon. \u201dJag kommer inte att hinna fara f\u00f6rbi med Fia p\u00e5 dagis som vi t\u00e4nkt\u201d. Avslutade hon och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen du sa ju att det skulle funka\u201d, sa jag tvekande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, men nu har de \u00e4ndrat arbetstiderna, vi b\u00f6rjar en halvtimme tidigare, s\u00e5 p\u00e5 morgonen fungerar det inte. Men p\u00e5 eftermiddagen \u00e4r det b\u00e4ttre tider \u00e4n vi trodde\u201d, sa hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen, vad g\u00f6r vi d\u00e5?\u201d sa jag fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTja\u201d, sa hon. \u201dKan du l\u00e4mna henne p\u00e5 morgonen?\u201d Samtidigt l\u00e4mnade hon pappersbunten till mig.<\/p>\n\n\n\n

Det var busstider, tider till dagis och hennes arbetstider. Jag tittade, bl\u00e4ddrade medan Katarina tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi m\u00e5ste k\u00f6pa en bil\u201d, sa jag och la ifr\u00e5n mig papperen. \u201dDet \u00e4r enda s\u00e4ttet, som jag kan se\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen, har vi verkligen r\u00e5d med det?\u201d undrade Katarina.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHar vi n\u00e5t val?\u201d sa jag och ryckte p\u00e5 axlarna.<\/p>\n\n\n\n

Vi l\u00e4mnade diskussionen den kv\u00e4llen, men vi f\u00f6rstod b\u00e5da att jag hade r\u00e4tt. Vi m\u00e5ste k\u00f6pa en bil.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 29 – maj 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag stod tillsammans med Anders p\u00e5 J\u00e4gersro. Vi tittade p\u00e5 loppet som gick. Just nu l\u00e5g Atas Fighter tv\u00e5a, favoriten och l\u00e5goddsaren. Sj\u00e4lv hade jag satsat p\u00e5 Frej Nalan, en chansning, men lyckades man s\u00e5 kunde det ge rej\u00e4lt med vinst. Jag tyckte inte om att satsa p\u00e5 favoriter. Nej, jag tog alltid n\u00e5gon med h\u00f6ga odds. Vann man s\u00e5 blev det bra med pengar. Just nu l\u00e5g Frej p\u00e5 femte plats, det s\u00e5g inte bra ut. Jag stod d\u00e4r och bet p\u00e5 naglarna. Bredvid mig skrek de av gl\u00e4dje d\u00e5 Atas Fighter sakta b\u00f6rjade n\u00e4rma sig Bullit som l\u00e5g f\u00f6rst. Jag tittade p\u00e5 Frej, men s\u00e5g helt pl\u00f6tsligt en nos som n\u00e4rmade sig Atas. Vad hade h\u00e4nt, det var ju Frej Nalan som n\u00e4rmade sig. Jag b\u00f6rjade skrika och hoppa. <\/p>\n\n\n\n

\u201dFREJ, FREJ, FREJ!\u201d<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 h\u00e4nde n\u00e5got osannolikt. Bullit b\u00f6rjar galoppera och Atas hamnar ett tag inkl\u00e4md bakom Bullit. Frej kan sakta sega sig fram p\u00e5 f\u00f6rsta platsen, men s\u00e5 kommer Atas bakom honom och b\u00f6rjar sakta ta in f\u00f6rspr\u00e5nget. Men m\u00e5let n\u00e4rmar sig. Jag st\u00e5r och skriker helt uppslukad av loppet. M\u00e5let n\u00e4rmar sig men Atas n\u00e4rmar sig \u00e4nnu fortare. Nu bara 25 meter kvar och hon kom n\u00e4rmare och n\u00e4rmare. Jag s\u00e5g hur Jim Frick lutade sig fram\u00e5t i sulkyn och manade p\u00e5. Sida vid sida var de och nu gjorde hon ett sista ryck och de g\u00e5r i m\u00e5l. Publiken tystnar, jag tystnar och alla v\u00e4ntar. Vem vann? Jag hade \u00e5terg\u00e5tt till att bes\u00f6ka travet, men inte varje vecka men lite d\u00e5 och d\u00e5. Hade mest tittat de f\u00f6rsta g\u00e5ngerna, men idag hade jag satsat och nu var det n\u00e4ra. Vem skulle utses till vinare? Jag och Anders stod bredvid varandra och hoppade upp och ner av upphetsning. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVinnare \u00e4r Frej Nalan\u201d, meddelade domaren. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJAAAA\u201d, skrek jag. Anders tittade p\u00e5 mig och rev s\u00f6nder bongen. <\/p>\n\n\n\n

Bilen t\u00e4nkte jag, nu har vi r\u00e5d till bilen.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 30 – Stockholm\/Malm\u00f6  maj 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Hon galopperade f\u00f6rbi och var ute ur t\u00e4vlingen. <\/p>\n\n\n\n

Jag och Anders hade \u00e5kt till Elitloppet. N\u00e4r jag vann i april p\u00e5 J\u00e4gersro lovade jag honom denna resa. Katarina knorrade en del, men d\u00e5 n\u00e4stan hela min vinst g\u00e5tt till v\u00e5r bil blev det inte mer \u00e4n knorr. Jag lovade att inte spela bort v\u00e5ra pengar. Vi skulle bara titta och uppleva st\u00e4mningen.<\/p>\n\n\n\n

Nu hade vi b\u00e5da satsat stort p\u00e5 Sugercane Hanover. En s\u00e4ker vinst t\u00e4nkte vi. Galopp hade vi inte r\u00e4knat med. Jag s\u00e5g hur Anders rev s\u00f6nder bongen med snabba ryckiga r\u00f6relser. Men jag trodde inte det var slut \u00e4n. Hon hade \u00e4n en chans. Ja, hon kom igen. Hon tog plats efter plats. Hon n\u00e4rmade sig Mack Lobell som ledde. Jag hoppade p\u00e5 plats och skrek. D\u00e5 \u00f6kade Mack Lobell och han gick med god marginal in som etta. Runt omkring oss jublade och skrek publiken. Jag sj\u00e4lv stod och stirrade p\u00e5 bongen. Vad hade jag gjort. Vad hade jag gjort. Jag hade satsat stort och f\u00f6rlorat. Nu hade jag problem. Stora problem. <\/p>\n\n\n\n

Anders gnydde, han vred sina h\u00e4nder och jag s\u00e5g en t\u00e5r i \u00f6gonvr\u00e5n.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu \u00e5ker vi hem\u201d, sa jag. Anders sa inget utan f\u00f6ljde sakta efter mig. <\/p>\n\n\n\n

Under resan hem satt vi b\u00e5da tysta i v\u00e5ra egna tankar. Jag f\u00f6rs\u00f6kte r\u00e4kna ut hur jag skulle klara denna f\u00f6rlust utan att Katarina fick veta det. Varf\u00f6r skulle det g\u00e5 s\u00e5 h\u00e4r. Jag hade ju haft tur under v\u00e5ren och vunnit. Nu skulle jag ju bara dubbla den vinsten. Men jag hade ju anv\u00e4nt en del av pengarna redan. Men detta lopp skulle ju r\u00e4dda ekonomin. Jag visste att Katarina tyckte vi skulle skaffa en st\u00f6rre l\u00e4genhet och Fia v\u00e4xte och beh\u00f6vde kl\u00e4der. Jag satt och funderade, men fann ingen l\u00f6sning.<\/p>\n\n\n\n

Anders var tyst. Han fortsatte att snurra p\u00e5 h\u00e4nderna och gungade p\u00e5 stolen, men sa ingenting.<\/p>\n\n\n\n

Vi kom fram till Malm\u00f6. Jag sl\u00e4ppte av Anders vid centralstationen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej, d\u00e5\u201d sa jag. \u201dSes p\u00e5 m\u00e5ndag\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Anders v\u00e4nde ansiktet mot mig, men sa inget. Han gick iv\u00e4g med ryggen b\u00f6jd utan ett ljud.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 m\u00e5ndag var det full rulle med m\u00f6ten med handledaren, diskussioner om schemal\u00e4ggning f\u00f6r h\u00f6sten och tentamensr\u00e4ttning. Helgen hade jag klarat mig undan utan f\u00f6r m\u00e5nga fr\u00e5gor fr\u00e5n Katarina. Vi hade haft bes\u00f6k p\u00e5 s\u00f6ndag, s\u00e5 vi hade fullt upp med detta. <\/p>\n\n\n\n

Jag satt i mitt rum tillsammans med Urban och r\u00e4ttade tentor n\u00e4r det knackade p\u00e5 d\u00f6rren. Det var Hans-Olof Larker som var lektor och satt p\u00e5 v\u00e5ningen under oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d b\u00f6rjade han,<\/p>\n\n\n\n

Jag och Urban tittade underligt p\u00e5 honom. Vi hade inget med honom att g\u00f6ra. Vad ville han oss?<\/p>\n\n\n\n

Han tittade p\u00e5 mig och fortsatte.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Visst tr\u00e4ffade du Anders i l\u00f6rdags?\u201d undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d, svarade jag. \u201dVi var p\u00e5 Solvalla p\u00e5 Elitloppet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHar du h\u00f6rt n\u00e5got fr\u00e5n honom sedan dess?\u201d fortsatte lektor Larker.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej\u201d, svarade jag. \u201dIngenting\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonstigt\u201d. Lektor Larker kliade sig i huvudet. \u201dVi hade m\u00f6te i f\u00f6rmiddags, men han d\u00f6k inte upp. Sen hade han lektion efter lunch, men inte heller d\u00e5 kom han. Jag har f\u00f6rs\u00f6kt ringa, men inget svar.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Lektor Larker stod kvar. Han skakade p\u00e5 huvudet och lyfte sedan blicken och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVet du n\u00e5gon annan man kan ringa?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag t\u00e4nkte efter. Vad hade Anders sagt. Vi hade mest pratat trav och h\u00e4star, men ibland hade det blivit en del prat om det privata.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan skulle k\u00f6pa en f\u00f6rlovningsring\u201d, sa jag. \u201dS\u00e5 han har en flickv\u00e4n. \u201dHon hette\u201d. Jag tystnade. Vad hette hon. Han hade ju n\u00e4mnt henne. Han hade sett s\u00e5 glad ut n\u00e4r han n\u00e4mnde hennes namn. <\/p>\n\n\n\n

\u201dHon hette\u201d, jag tvekade. \u201dJag tror hon hette Annika\u201d, jag tystnade igen och t\u00e4nkte. \u201dAnnika Marklund, eller m\u00f6jligen Lundmark. Hon skulle g\u00e5 h\u00e4r p\u00e5 tandl\u00e4karh\u00f6gskolan, n\u00e5gra av de sista \u00e5ren.\u201d Jag tystnade och titta p\u00e5 lektor Larker.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnnika Marklund\u201d upprepade lektor Larker. Han tittade upp i taket och verkade t\u00e4nka. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, Annika Marklund, g\u00e5r sista \u00e5ret. Hon h\u00e5ller p\u00e5 skriva sin uppsats nu. Duktig flicka, jag har haft henne som student tidigare, jag ska fr\u00e5ga henne\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Han gick ut och jag och Urban tittade p\u00e5 varandra.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonstigt detta med Anders\u201d, sa jag.<\/p>\n\n\n\n

Vi fortsatte v\u00e5rt arbete och f\u00f6rst kl 18 kunde jag l\u00e4mna jobbet.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 tisdag kom jag till jobbet vid niotiden p\u00e5 morgonen.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 alla anslagstavlor stod en stor lapp om storm\u00f6te kl tio i den stora aulan. Jag tog av mig jackan och h\u00e4mtade lite kaffe. I fikarummet stod ett flertal kollegor och diskuterade storm\u00f6tet. Vad hade nu h\u00e4nt?<\/p>\n\n\n\n

Vi gick till Aulan i samlad tropp. Vi hejade p\u00e5 de som var d\u00e4r och satte oss ganska l\u00e5ngt bak. Dekanen f\u00f6r Odontologiska institutionen Per-Olof Glantz steg upp och gick fram mot talarstolen. Han knackade p\u00e5 mikrofonen och b\u00f6rjade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har idag samlat er alla f\u00f6r att ber\u00e4tta om en sorglig h\u00e4ndelse. Doktorandstuderande Anders Olofsson hittades ig\u00e5r kv\u00e4ll d\u00f6d i sin l\u00e4genhet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

I Aulan h\u00f6rdes en utdragning andning fr\u00e5n flertalet i auditoriet. D\u00f6d. Anders.<\/p>\n\n\n\n

Jag gapade. Vad hade h\u00e4nt Anders. Nej han kunde inte vara d\u00f6d.<\/p>\n\n\n\n

\u201d D\u00e5 ingen h\u00f6rt av honom sedan i l\u00f6rdagskv\u00e4ll \u00f6ppnade Polisen hans l\u00e4genhet ig\u00e5r.  Han hittades d\u00e4r d\u00f6d. Enligt polisen var det ett sj\u00e4lvmord.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag stirrade p\u00e5 mina h\u00e4nder. Anders har tagit livet av sig. Jag mindes hans tystnad n\u00e4r han gick fr\u00e5n min bil i l\u00f6rdags. Men sj\u00e4lvmord. Varf\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Vi kommer idag att hissa flaggan p\u00e5 halv st\u00e5ng. En minnesstund f\u00f6r Anders kommer att h\u00e5llas p\u00e5 fredag kl 13.00 i andaktsrummet.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Med detta avslutade dekanen sitt anf\u00f6rande. Ingen reste sig, alla satt som i chock. Sedan b\u00f6rjade n\u00e5gra resa sig och g\u00e5. Mina ben ville inte sluta skaka, s\u00e5 jag satt kvar. Jag fortsatte att titta p\u00e5 mina h\u00e4nder. <\/p>\n\n\n\n

\u201dBj\u00f6rk!\u201d. En r\u00f6st kallade tillbaka mig till verkligheten. Jag tittade upp. Dekanen och Lektor Larker stod vid min sida.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi vet att ni var den sista han tr\u00e4ffade innan han tog sitt liv. Polisen skulle vilja tr\u00e4ffa dig.\u201d Det var Lektor Larker som f\u00f6rde ordet. Dekanen tittade bara p\u00e5 mig. Hans \u00f6gon var tomma p\u00e5 uttryck. Det gick inte att f\u00e5 en uppfattning vad han t\u00e4nkte. Men han fortsatte att titta p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag v\u00e4nde mig till Lektor Larker.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVisst jag kan prata med polisen, h\u00f6r dom av sig eller?\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDe sitter i dekanens tj\u00e4nsterum. Du kan f\u00f6lja med\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag reste mig sakta. Benen bar trots allt och jag f\u00f6ljde efter Dekanen och Lektor Larker.<\/p>\n\n\n\n

Det var tv\u00e5 polism\u00e4n i rummet. De reste sig upp n\u00e4r vi kom. De pekade p\u00e5 en plats vid ett sammantr\u00e4desbord och de satte sig b\u00e5da tv\u00e5 mitt emot mig. Dekanen satte sig vid sitt skrivbord och lektor stod kvar vid d\u00f6rren.<\/p>\n\n\n\n

M\u00f6blerna var av m\u00f6rk teak och det doftade r\u00f6k i rummet. Polisen tittade p\u00e5 mig och sedan p\u00e5 dekanen och lektorn.<\/p>\n\n\n\n

\u201dUrs\u00e4kta,\u201d sa en av polism\u00e4nnen. \u201dVi vill tala med Bj\u00f6rk i enrum, kan vi f\u00e5 l\u00e5na ett annat rum eller\u201d. Han hann inte avsluta meningen innan dekanen reste p\u00e5 sig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dNaturligtvis\u201d sa han med sitt karakt\u00e4ristiska sl\u00e4pande tal och styrde lektor Larker ut ur rummet. D\u00f6rren st\u00e4ngdes med en sm\u00e4ll.<\/p>\n\n\n\n

Poliserna presenterade sig och b\u00f6rjade fr\u00e5ga ut mig. Vad hade vi gjort p\u00e5 l\u00f6rdag, vad sa Anders innan hann l\u00e4mnade mig. Vilket hum\u00f6r verkade han vara p\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Jag svarade s\u00e5 sanningsenligt som jag kunde. Jag ber\u00e4ttade om hans f\u00f6rlust p\u00e5 Solvalla och hur tyst han sedan varit. Jag utl\u00e4mnade min egen f\u00f6rlust, utan sl\u00e4tade bara \u00f6ver detta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFanns det n\u00e5got avskedsbrev\u201d undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

Poliserna tittade p\u00e5 varandra och den ena svarade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det fanns det\u201d. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vad stod det, varf\u00f6r?\u201d Jag avslutade meningen med en snyftning. Anders var ju den jag hade umg\u00e5tts med mest h\u00e4r p\u00e5 universitetet. Det var vi tv\u00e5 som g\u00e5tt p\u00e5 travet, ibland med andra men alltid vi tv\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet var till Annika, hans flickv\u00e4n\u201d svarade den ena polisen. <\/p>\n\n\n\n

Jag kunde inte skilja dom \u00e5t. Samma \u00e5lder, storlek och h\u00e5rf\u00e4rg och vad de sagt att de hette hade jag gl\u00f6mt i samma stund som de sa det.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan bad om f\u00f6rl\u00e5telse f\u00f6r att han pantsatt f\u00f6rlovningsringen\u201d. Han hade tydligen spelat bort pengarna b\u00e5de f\u00f6r f\u00f6rlovningsringen och f\u00f6r en resa till Paris som de hade planerat\u201d. Polisen tittade p\u00e5 mig. \u201dMen nu f\u00f6rst\u00e5r vi hur det kunnat g\u00e5 s\u00e5 fort. Han hade tydligen satsat allt p\u00e5 en h\u00e4st\u201d polisen tystnade ett tag \u201doch f\u00f6rlorat allt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 31 – augusti 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Det blev ingen semester f\u00f6r mig denna sommar. Vi beh\u00f6vde extra pengar, s\u00e5 jag b\u00f6rjade k\u00f6ra taxi. Katarina hade varit f\u00f6rst\u00e5ende, d\u00e5 jag hade sagt att jag l\u00e5nat ut pengar till Anders s\u00e5 han skulle kunna k\u00f6pa en f\u00f6rlovningsring och att han sedan hade spelat bort pengarna. Inte att det var jag som hade spelat bort pengarna. Jag hade l\u00e4rt mig en l\u00e4xa, inget mer spelande f\u00f6r mig. Jag ville inte sluta som Anders. Vi fick bo kvar i v\u00e5r lilla l\u00e4genhet tills ekonomin var b\u00e4ttre. Efter sommaren skulle Katarina f\u00e5 heltid p\u00e5 sitt jobb, s\u00e5 det skulle f\u00f6rb\u00e4ttra situationen en del.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade \u00e4ven tagit en del sm\u00e5jobb i hamnen f\u00f6r att dryga ut kassan. Dessa sk\u00f6tte jag p\u00e5 dagtid, s\u00e5 Katarina inte skulle f\u00e5 veta. Hon beh\u00f6vde inte veta hur stor summa vi saknade. Men detta gjorde \u00e4ven att jag l\u00e5g efter i mina doktorandstudier. Jag skulle beh\u00f6va jobba med dessa under sommaren. Men efter att jag k\u00f6rt taxi i tio timmar och sedan kom hem till en ett\u00e5ring som bara ville kl\u00e4nga p\u00e5 pappa och en fru som ville f\u00e5 egentid, s\u00e5 fungerade det inte s\u00e4rskilt bra. Till h\u00f6sten, till h\u00f6sten blev mitt mantra.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 helgerna fick vi ofta bes\u00f6k. D\u00e5 vi inte kunde resa iv\u00e4g kom sv\u00e4rmor och sv\u00e4rfar, syskon och v\u00e4nner p\u00e5 bes\u00f6k. En del f\u00f6rv\u00e4ntade sig att f\u00e5 bo hos oss och det var sv\u00e5rt att s\u00e4ga nej. Men d\u00e5 vi redan bodde s\u00e5 tr\u00e5ngt s\u00e5 hade vi dessa helger madrasser \u00f6ver hela l\u00e4genheten.<\/p>\n\n\n\n

Som tur var f\u00f6rstod en del v\u00e5rt dilemma och bokade boende p\u00e5 vandrarhem eller hotell. Men \u00e4ven om de inte bodde hos oss ville de f\u00e5 mat och en guidad tur runt om i Malm\u00f6. Det innebar att sommarhelgerna s\u00e5g vi p\u00e5 Malm\u00f6hus slott, S:t Petri kyrka, lilla torget och Ribersborgs kallbadhus. Vi kunde diskutera med v\u00e5ra g\u00e4ster vad de tyckte Malm\u00f6 skulle g\u00f6ra med kallbadhuset, d\u00e5 det blivit s\u00e5 skadat av stormen i v\u00e5r. Men n\u00e4r man gjort detta tre g\u00e5nger var det inte lika roligt den fj\u00e4rde g\u00e5ngen. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 32 – Malm\u00f6  december 1992<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Ibland h\u00e4nder allt p\u00e5 en g\u00e5ng. Allt som inte f\u00e5r h\u00e4nda. Terminen hade g\u00e5tt bra. Att undervisa passade mig bra, men doktorandstudierna gick segare. Men trots detta hade jag h\u00e5llit professor Larm n\u00f6jd. Kanske inte helt n\u00f6jd, men p\u00e5 acceptabel niv\u00e5. <\/p>\n\n\n\n

Katarina hade b\u00f6rjat jobba heltid och sakta hade s\u00e5ret efter spelf\u00f6rlusten minskat. Jag r\u00e4knade ut att vi till n\u00e4sta sommar skulle komma ikapp. Jag sk\u00f6tte mig noga, inga spel alls inte ens stryktipset utan allt gick till hush\u00e5llet.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 h\u00e4nder n\u00e5t som inte f\u00e5r h\u00e4nda. Katarina ber\u00e4ttar att hon v\u00e4ntar barn igen. Jag k\u00e4nner hur jag sjunker. Ut\u00e5t spelar jag glad och kramar om henne. Men i mitt hj\u00e4rta \u00e4r det svart. Vi har inte r\u00e5d och jag orkar inte just nu vill jag skrika, men jag m\u00e5ste tr\u00f6sta och ge glada tillrop.<\/p>\n\n\n\n

Katarina gr\u00e5ter.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi har inte r\u00e5d\u201d, kommer det fr\u00e5n henne. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDet ordnar sig\u201d, svarar jag optimistiskt. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 kv\u00e4llen g\u00e5r jag ut p\u00e5 en promenad. Jag m\u00e5ste f\u00e5 t\u00e4nka. Hur ska vi l\u00f6sa detta?<\/p>\n\n\n\n

Jag g\u00e5r in p\u00e5 en kioskbutik och tar en kupong f\u00f6r V5. Jag l\u00e4ser vilka h\u00e4star det handlar om, men p\u00e5 v\u00e4gen s\u00e5 sl\u00e4nger jag kupongen. Jag kan inte, f\u00e5r inte.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVar har du varit\u201d. Katarina st\u00e5r i d\u00f6rren n\u00e4r jag kommer hem. Jag tar henne i famnen och gungar henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi fixar det, vi fixar det\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Tre dagar senare p\u00e5 jobbet knackar en student p\u00e5 d\u00f6rren. <\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4r f\u00e5r vi igen tentorna\u201d, undrar hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHar ni inte f\u00e5tt dom?\u201d s\u00e4ger jag undrande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, du lovade att vi skulle f\u00e5tt dem i f\u00f6rrg\u00e5r, men jag har inte sett n\u00e5gra\u201d. Hon tystnar och tittar p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Tentorna, tentorna. Jag funderar. Jag r\u00e4ttade dom och sen skulle jag bara skriva in resultatet. Var la jag dom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNi f\u00e5r dom imorgon\u201d, svara jag studenten. \u201dF\u00f6rl\u00e5t f\u00f6rseningen, jag skulle ha meddelat er\u201d, s\u00e4ger jag och ler mot henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBra, tack\u201d s\u00e4ger hon och ler tillbaka.<\/p>\n\n\n\n

Hon l\u00e4mnar rummet och jag lutar mig tillbaka. Tentorna var finns tentorna. Jag s\u00f6ker i rummet, i portf\u00f6ljen, g\u00e5r ut i fikarummet. N\u00e4, ingenstans.<\/p>\n\n\n\n

Dom m\u00e5ste vara hemma. Jag hade nog med mig dem hem den dagen Katarina ber\u00e4ttade om graviditeten.<\/p>\n\n\n\n

Jag tar p\u00e5 jackan och g\u00e5r iv\u00e4g. M\u00e5ste hem och s\u00f6ka innan Fia kommer hem. Bilen st\u00e5r p\u00e5 parkeringen en brun SAAB 99. Det \u00e4r min tur att h\u00e4mta Fia, s\u00e5 d\u00e4rf\u00f6r har jag bilen.<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00e5ker hem. Inga tentamina finns p\u00e5 skrivbordet, inte p\u00e5 nattygsbordet, inte i bokhyllan. Blicken dras mot sopkorgen vid sk\u00f6tbordet. Jag minns att jag la ifr\u00e5n mig dom p\u00e5 sk\u00f6tbordet. Men sen? Kan Fia ha kommit \u00e5t dem eller.<\/p>\n\n\n\n

Jag kikar ner i soptunnan. D\u00e4r ligger bladen. Det \u00e4r blad blandat med kiss och bajs i en enda r\u00f6ra.<\/p>\n\n\n\n

Jag g\u00e5r i k\u00f6ket och h\u00e4mtar n\u00e5gra gummihandskar och drar sedan upp h\u00f6gen med tentamina. Jag t\u00f6mmer k\u00f6ksbordet. L\u00e4gger p\u00e5 en vaxduk och l\u00e4gger ut papperen. Vilken r\u00f6ra. Jag sorterar bort de tentamina som klarat sig b\u00e4st och kvar har jag sju tentamina och betygssammanst\u00e4llningen som m\u00e5ste \u00e5tg\u00e4rdas.<\/p>\n\n\n\n

Betygssammanst\u00e4llningen l\u00e4gger jag undan. Den kan jag skriva en ny. Det finns fler mallar i f\u00f6rr\u00e5det p\u00e5 jobbet, s\u00e5 den beh\u00f6ver jag bara skriva av. <\/p>\n\n\n\n

Jag g\u00e5r och h\u00e4mtar Katarinas h\u00e5rtork och b\u00f6rjar bl\u00e5sa p\u00e5 bladen. D\u00e4refter tar jag en m\u00e5larborste och f\u00f6rs\u00f6ker borsta bort smutsen. Jag hade beh\u00f6vt anv\u00e4nda vatten men d\u00e5 hade texten p\u00e5 bladen f\u00f6rsvunnit. Jag tar d\u00e4refter med de sju tentamina och h\u00e4nger de i var sin kl\u00e4dnypa p\u00e5 kl\u00e4dstrecket p\u00e5 balkongen.<\/p>\n\n\n\n

Jag tar d\u00e4refter bilen och \u00e5ker till jobbet och h\u00e4mtar en ny mall f\u00f6r betygssammanst\u00e4llningen. Hemma igen fyller jag i namn, personnummer och betyg i mallen. Som tur var har inte siffrorna f\u00f6r slutresultatet suddats ut, s\u00e5 slutresultatet gick att f\u00e5 fram.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e4refter g\u00e5r jag igenom tentamen efter tentamen och f\u00f6rs\u00f6ker fylla i det som suddats ut p\u00e5 bladen. Jag doftar p\u00e5 bladen och kan fortfarande k\u00e4nna en od\u00f6r fr\u00e5n papperen. Jag l\u00e5ter d\u00e4rf\u00f6r bladen h\u00e4nga kvar p\u00e5 balkongen medan jag far iv\u00e4g f\u00f6r att h\u00e4mta Fia fr\u00e5n dagis.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 kv\u00e4llen tar jag och fyller en vattenspruta med lite kaffe och g\u00e5r ut p\u00e5 balkongen och sprayar lite p\u00e5 bladen.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta dag l\u00e4mnar jag ut tentamina till klassen och ber samtidigt om urs\u00e4kt f\u00f6r kladdet. Det var en kollega som r\u00e5kade spilla kaffe \u00f6ver bordet d\u00e4r jag satt och r\u00e4ttade.<\/p>\n\n\n\n

Jag l\u00e4mnar klassen med en suck. Tur att ingen visste vad som verkligen h\u00e4nt, d\u00e5 hade nog en del inte ens velat r\u00f6ra i tentan.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag \u00f6ppnar d\u00f6rren k\u00e4nns rummet fullsatt. B\u00e5de Urban och Wera finns d\u00e4r och f\u00f6rs\u00f6ker jobba. Men i min stol sitter professor Larm. N\u00e4r jag \u00f6ppnar d\u00f6rren v\u00e4nder sig alla tre om och tittar p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDoktorand Bj\u00f6rk\u201d, s\u00e4ger Professor Larm.<\/p>\n\n\n\n

Han sitter med h\u00e4nderna framme p\u00e5 magen och fingertopparna sl\u00e5r mot varandra.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDoktorand Bj\u00f6rk\u201d, s\u00e4ger han en g\u00e5ng till och tittar p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d, svarar jag funderande. Vad har jag gl\u00f6mt funderar jag. Vad borde jag ha gjort?<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad \u00e4r era tankar om doktorandstudierna? T\u00e4nker ni ta en doktorandexamen?\u201d fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d, svarade jag tveksamt. \u201dJa, det har jag\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Han tittade p\u00e5 mig och skakade p\u00e5 huvudet. Han b\u00f6jde sig ned mot sin portf\u00f6lj och tog upp en bunt papper.<\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4r \u00e4r artiklar om olika fyllningsmaterial i t\u00e4nderna, sedan 1950-talet tills idag\u201d, s\u00e4ger han samtidigt som han l\u00e4gger bunten med papper p\u00e5 mitt skrivbord.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vill ha en skriftlig redog\u00f6relse \u00f6ver vad de skriver om fyllningar av guld p\u00e5 fem sidor senast p\u00e5 10 Januari kl 15.00. D\u00e5 kanske vi kan se om du verkligen \u00e4r villig att satsa det arbete som kr\u00e4vs. Vi ses i januari. God jul p\u00e5 er alla\u201d. Han reste sig, nickade \u00e5t Urban och Wera och gick ut.<\/p>\n\n\n\n

Jag stod helt f\u00f6rstenad med munnen vid\u00f6ppen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dB\u00e4st du g\u00f6r som han s\u00e4ger\u201d kom det fr\u00e5n Wera. \u201dHan kan st\u00e4nga av dig fr\u00e5n doktorandstudierna annars. Det har han gjort med andra\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag stirrade p\u00e5 Wera, men sa ingenting. Jag tog artikelbunten. Stoppade dessa i min portf\u00f6lj och l\u00e4mnade rummet.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 33 – Jan 1993<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

P\u00e5 biblioteket var det lugnt. De flesta satt nog hemma och var lediga. Jag satt vid ett bord med artiklarna framf\u00f6r mig och en tysk uppslagsbok bredvid.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Hej Konrad\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag lyfte p\u00e5 huvudet och s\u00e5g Johan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e5gra tuffa uppgifter denna g\u00e5ng\u201d, undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, verkligen\u201d svarade jag. Jag pekade p\u00e5 h\u00f6gen med artiklar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dM\u00e5ste skriva en rapport p\u00e5 fem sidor om guldfyllningar. Har bara f\u00e5tt ihop tv\u00e5 sidor \u00e4n.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dTufft\u201d, sa Johan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, h\u00e4lften av artiklarna \u00e4r p\u00e5 tyska och tyska \u00e4r inte min starka sida\u201d, fortsatte jag och pekade p\u00e5 ordboken.<\/p>\n\n\n\n

Johan satte sig vid ett bord en liten bit bort. Han plockade upp en bok, en penna och ett block.<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00e5tergick till mina artiklar. Det gick sakta och jag fick anv\u00e4nda ordboken till n\u00e4stan vartannat ord. Det var inte m\u00e5nga dagar kvar innan rapporten m\u00e5ste in och jag hade m\u00e5nga artiklar kvar att l\u00e4sa. Jag tog fram kaffetermosen och en macka och fortsatte att l\u00e4sa.<\/p>\n\n\n\n

Dag tre p\u00e5 biblioteket. Rapporten var nu n\u00e4stan tre sidor, men m\u00e5nga av artiklarna var inte l\u00e4sta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade upp. Johan stod d\u00e4r. Han hade inte varit h\u00e4r den senaste dagen. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag s\u00e5g dig genom f\u00f6nstret\u201d, sa han och pekade ut.<\/p>\n\n\n\n

\u201dG\u00e5r det fram\u00e5t\u201d, undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSakta, alldeles f\u00f6r sakta\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu m\u00e5ste vila ibland. H\u00e4ng med p\u00e5 en \u00f6l.\u201d Han pekade ut igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHar inte tid! svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag kanske kan hj\u00e4lpa dig\u201d, kontrade Johan d\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du tyska\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, men har kanske v\u00e4nner..\u201d Han tystnade och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen, det diskuterar vi \u00f6ver en \u00f6l\u201d, fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick iv\u00e4g. Rakt \u00f6ver gatan och sedan tv\u00e4rt till v\u00e4nster. D\u00e4r l\u00e5g Mando och d\u00e4r slank vi in.  Det var ganska lugnt och tyst, d\u00e5 m\u00e5nga hade fortfarande julledigt. Vi tog varsin \u00f6l och satte oss vid ett bord.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBer\u00e4tta nu\u201d, b\u00f6rjade Johan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBer\u00e4tta vad du ska g\u00f6ra och n\u00e4r det ska vara inne\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag ber\u00e4ttade och sa att det nu var tre dagar kvar innan rapporten skulle l\u00e4mnas in.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch en av dagarna har jag dessutom undervisning p\u00e5\u201d, ber\u00e4ttade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r allts\u00e5 tyskan som \u00e4r ditt stora problem\u201d, undrade Johan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa hade texterna varit p\u00e5 engelska eller svenska skulle jag varit klar med god marginal nu\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e4nta\u201d, sa Johan och gick iv\u00e4g. Jag s\u00e5g att han pratade med bartendern, som pekade till h\u00f6ger. Johan f\u00f6rsvann sedan till h\u00f6ger.<\/p>\n\n\n\n

Johan d\u00f6k upp ganska snart och n\u00e4r han s\u00e5g mig gjorde han tummen upp.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag k\u00e4nner en utbytesstudent fr\u00e5n Tyskland, han kan hj\u00e4lpa dig\u201d, sa Johan n\u00e4r han kommit fram till mig. \u201dHan \u00e4r h\u00e4r om en kvart\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Kvarten gick fort d\u00e5 Johan och jag aldrig saknade samtals\u00e4mnen och det var s\u00e5 sk\u00f6nt att bara f\u00e5 h\u00e4nga p\u00e5 puben ett tag med en \u00f6l.<\/p>\n\n\n\n

D\u00f6rren till puben \u00f6ppnades och en ljush\u00e5rig, fr\u00e4knig man i 30-35 \u00e5rs \u00e5ldern kom in. Han tittade sig runt omkring och n\u00e4r han s\u00e5g Johan log han och gick mot v\u00e5rt bord.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHello, my name is Frank Schatten\u201d, sa han och tog min hand.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta eftermiddag kom Frank till biblioteket. Med sig hade han tio sidor maskinskrivna blad med en sammanfattning av allt i de tyska artiklarna som g\u00e4llde guldfyllningar skrivet med en exemplarisk engelska.<\/p>\n\n\n\n

Ett dygn senare var rapporten klar att l\u00e4mna till Professor Larm.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 34 -Oktober 1993<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Tv\u00e5barnspappa. Vem hade trott det, men nu var det verklighet. Klockan var tv\u00e5 p\u00e5 natten och jag bar p\u00e5 det lilla knytet. Pojken som skrek och skrek. Katarina hade l\u00e4mnat \u00f6ver honom klockan tolv n\u00e4r hon inte l\u00e4ngre orkade. Tv\u00e5 timmar med vaggande, g\u00e5ende runt i l\u00e4genheten. S\u00e5 tr\u00f6tt, s\u00e5 tr\u00f6tt.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e5got var f\u00f6r\u00e4ndrat. Jag tittade p\u00e5 pojken. Han sov! Jag stannade till och satte mig. Han sov fortfarande. Jag jublade inombords och la efter ett tag ned honom i spj\u00e4ls\u00e4ngen. Jag tittade p\u00e5 honom. Han sov lugnt vidare. <\/p>\n\n\n\n

Jag kr\u00f6p ner i min egen s\u00e4ng och somnade p\u00e5 en g\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n

Jag vaknade klockan sex av att Fia kr\u00f6p ner hos mig. I s\u00e4ngen bredvid l\u00e5g Katarina och pojken. Tydligen hade han vaknat en g\u00e5ng till under natten och velat ha mat. Men det hade jag inte h\u00f6rt. <\/p>\n\n\n\n

Klockan halv sju ringde v\u00e4ckarklockan. Jag slog av den och l\u00e4mnade resten av familjen sovande. Promenaden till tandl\u00e4karh\u00f6gskolan gjorde att jag vaknade till en del. Jag hade mycket att g\u00f6ra p\u00e5 jobbet, s\u00e5 det var bara att f\u00f6rs\u00f6ka h\u00e5lla sig vaken. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 eftermiddagen sprang jag och Johan ihop. Vi snackade lite allm\u00e4nt och sen fr\u00e5gade Johan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4nger du med till J\u00e4gersro p\u00e5 l\u00f6rdag? Jag och Frank t\u00e4nkte \u00e5ka dit.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d, svarade jag snabbt. \u201dDet g\u00e5r nog inte\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSynd\u201d, sa Johan. \u201d Det hade varit trevligt. Ta en \u00f6l kolla lite p\u00e5 loppen och snacka lite.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet l\u00e5ter trevligt\u201d, svarade jag. \u201dMen det g\u00e5r nog inte\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, ja. Men h\u00f6r av dig om du \u00e4ndrar dig\u201d, sa Johan och sl\u00e4ntrade iv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 kv\u00e4llen var b\u00e5de jag och Katarina helt f\u00e4rdiga. Vi skrek \u00e5t varandra och barnen. Som tur var blev natten n\u00e5got lugnare, men vi var b\u00e5da slitna.<\/p>\n\n\n\n

Till helgen skulle Katarinas f\u00f6r\u00e4ldrar komma p\u00e5 bes\u00f6k. Att f\u00e5 n\u00e5gra timmars egentid p\u00e5 J\u00e4gersro k\u00e4ndes nu \u00e4nnu mer lockande.<\/p>\n\n\n\n

Jag fr\u00e5gade Katarina om jag kunde f\u00e5 passa p\u00e5 att jobba ikapp lite p\u00e5 jobbet n\u00e5gra timmar n\u00e4r \u00e4nd\u00e5 hennes f\u00f6r\u00e4ldrar var d\u00e4r. Hon tyckte det var okej.<\/p>\n\n\n\n

Jag ringde Johan fr\u00e5n jobbet och sa att jag skulle h\u00e4nga med p\u00e5 l\u00f6rdag.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 35 – Feb 1994<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Huvudet bultade som besatt, jag tog h\u00e4nderna och h\u00f6ll h\u00e5rt i huvudet f\u00f6r att d\u00e4mpa sm\u00e4rtan. Det var tyst. Jag str\u00e4ckte ut handen till den andra s\u00e4ngen. Den var tom. I bakgrunden h\u00f6rde jag telefonen som ringde och ringde.<\/p>\n\n\n\n

Jag hasade upp.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBj\u00f6rk\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad var \u00e4r du, lektionen b\u00f6rjade f\u00f6r tio minuter sedan\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSkit\u201d, svarade jag och sl\u00e4ngde p\u00e5 luren.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade gjort samma fel igen. B\u00f6rjat spela p\u00e5 h\u00e4star och \u00f6kat insatsen mer och mer. N\u00e4r Katarina kommit p\u00e5 mig hade jag stora f\u00f6rluster. Katarina hade packat och tagit barnen med sig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00f6s detta\u201d, sa hon, med k\u00e4karna sammanbitna. \u201dJag ger dig sex m\u00e5nader och n\u00e4r dom \u00e4r slut ska du slutat spela p\u00e5 travet och f\u00e5tt igen pengarna\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d, sa jag tvekande och str\u00e4ckte ut handen mot henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00f6s detta\u201d, sa hon igen. \u201dJag \u00e5ker till Uppsala, under tiden. Mamma och pappa kan hj\u00e4lpa mig med barnen och jag kan f\u00e5 vikariera p\u00e5 mitt gamla jobb.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d, sa jag igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSex m\u00e5nader\u201d, sa hon igen. \u201dHar du inte l\u00f6st det d\u00e5 kommer jag att ans\u00f6ka om skilsm\u00e4ssa\u201d. Hon slog igen en resv\u00e4ska och gick in i sovrummet.<\/p>\n\n\n\n

Detta h\u00e4nde f\u00f6r tv\u00e5 dagar sedan. Stora skulder, Katarina och barnen i Uppsala och nu hade jag missat en lektion.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade nog missat allt sedan hon farit. Hade suttit p\u00e5 en bar och beklagat mig och denna huvudv\u00e4rk.<\/p>\n\n\n\n

Jag minns n\u00e4r vi tr\u00e4ffades f\u00f6rsta g\u00e5ngen.  Det var Uppsala, det var en fest. Jag var omringad av fem tjejer som vanligt. Vi skojade med varandra men jag har egentligen inte intresserad av n\u00e5gon av dem. S\u00e5 kom Katarina tillsammans med kompis. Jag k\u00e4nde hennes kompis hon brukade h\u00e4nga runt mig. Jag hejade p\u00e5 henne och s\u00e5g Katarina. Hon hade bruna \u00f6gon och ett snett leende som log retsamt mot mig.  Hennes kompis kom fram till mig och flirtade tillsammans med de andra tjejerna. Men inte Katarina.   Hon gick l\u00e4ngst bort och h\u00e4ngde med t\u00f6ntarna.  Hon verkade ha intressanta diskussioner med dessa ointressanta m\u00e4nniskor. Jag uppt\u00e4ckte att jag tittade dit med j\u00e4mna mellanrum. Men kunde inte se att hon tittade p\u00e5 mig. Jag var ju van att alla ville titta p\u00e5 mig och att alla ville vara n\u00e4ra mig. Men inte hon.  Kv\u00e4llen fortsatte jag har omringat av ett g\u00e4ng tjejer och killar och Katarina umgicks l\u00e4ngs borta med t\u00f6ntarna. Till sist kunde jag inte h\u00e5lla mig l\u00e4ngre jag m\u00e5ste prata med henne. Jag gick bort till henne och presenterade mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag heter Konrad vem \u00e4r du? Jag har aldrig sett dig f\u00f6rut. \u00c4r du ny h\u00e4r?\u201d<\/p>\n\n\n\n

 Hon v\u00e4nde sig om sakta och tittade p\u00e5 mig.   Hon ryckte p\u00e5 axlarna och svarade:<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, jag \u00e4r ny.  B\u00f6rjade plugga h\u00e4r i h\u00f6stas. Katarina heter jag, sa hon och r\u00e4ckte fram handen.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Hon v\u00e4nde sig om igen och l\u00e4mnade mig ensam.<\/p>\n\n\n\n

Jag blev omringad har vi ett g\u00e4ng kompisar vad \u00e4r det n\u00e4sta g\u00e5ng tittade efter Katarina som var borta.<\/p>\n\n\n\n

 N\u00e4sta g\u00e5ng jag s\u00e5g henne k\u00e4nde hon inte igen mig. <\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag kom fram till henne och sa Katarina tittade hon fr\u00e5gade hon mig och undrade vad jag hette.<\/p>\n\n\n\n

Tredje g\u00e5ngen jag s\u00e5g henne fr\u00e5gade jag och vill dansa. Hon tvekade f\u00f6rst men sa sedan ja.<\/p>\n\n\n\n

Vi b\u00f6rjade dejta, fast motst\u00e5ndet var fortfarande h\u00e5rt.  Hon tvekade men jag var s\u00e4ker. N\u00e4r det glittrade ja hennes \u00f6gon var jag fast. Det k\u00e4ndes som en d\u00e5lig roman men det var sanningen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag gillar inte n\u00e4r du flirtar med alla,\u201d sa hon en dag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag flirtar inte jag \u00e4r bara social, \u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Hon skrattade \u00e5t mig och sa att det d\u00e4r \u00e4r inte att vara social, det \u00e4r att flirta.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen, \u201d sa jag. \u201d Jag \u00e4r ju bara trevlig.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag sl\u00e4ngde i mig huvudv\u00e4rkstabletter, en snabb dusch och sedan iv\u00e4g. Jag tog cykeln f\u00f6r s\u00e4kerhetsskull och l\u00e4t bilen st\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Jag kom en halvtimme f\u00f6rsent till lektionen. Studenterna tittade granskande p\u00e5 mig. Jag s\u00e5g hur n\u00e5gra viskade mellan varandra.<\/p>\n\n\n\n

Jag bad om urs\u00e4kt f\u00f6r min sena ankomst och drog ig\u00e5ng lektionen med ett snabbt tempo. Efter en kvarts f\u00f6rel\u00e4sning fick de g\u00e5 ner i testrummen och testa praktiskt p\u00e5 varandra. N\u00e4r alla l\u00e4mnat lektionssalen sj\u00f6nk jag ned p\u00e5 stolen. Kunde man sjunka l\u00e4gre \u00e4n jag gjort. Hur skulle jag kunna f\u00e5 Katarina tillbaka, hur kunde jag f\u00e5 in pengar?<\/p>\n\n\n\n

Bara nu inte denna lektion blev k\u00e4nd, s\u00e5 jag fick problem med jobbet ocks\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Jag reste mig upp och gick till testrummen och kontrollerade studenternas arbete.<\/p>\n\n\n\n

Lektionen var slut och jag gick mot mitt arbetsrum. Jag \u00f6ppnade d\u00f6rren och var p\u00e5 v\u00e4g att springa d\u00e4rifr\u00e5n n\u00e4r jag s\u00e5g Professor Larm sitta p\u00e5 min stol.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDoktorand Bj\u00f6rk\u201d, b\u00f6rjade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNi har haft lektioner har jag f\u00f6rst\u00e5tt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, jag har just haft en dubbellektion\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Han trummade med fingrade mot armst\u00f6det och s\u00e5g ut att fundera.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDoktorand Bj\u00f6rk, det \u00e4r dags f\u00f6r en uppgift igen\u201d, fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom till mitt rum imorgon kl 11.00\u201d, var hans avskedsfras innan han reste sig. Han tog sin k\u00e4pp med den h\u00f6gra handen och drog den andra handen genom det vita h\u00e5ret.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKom i tid\u201d, kom det fr\u00e5n honom n\u00e4r han var i d\u00f6rr\u00f6ppningen. \u201dJag accepterar inte n\u00e5gra f\u00f6rseningar\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag stod kvar. Inte ett bekymmer till, t\u00e4nkte jag. Jag l\u00e4mnade rummet och \u00e5kte hem. D\u00e4r tog jag dubbla huvudv\u00e4rkstabletter och la mig i s\u00e4ngen.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 36 – Mars 1994<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag f\u00f6rs\u00f6kte allt. Jag m\u00e5ste f\u00e5 in pengar. Jag s\u00e5lde bilen, tog extrajobb och f\u00f6rs\u00f6kte samtidigt h\u00e5lla j\u00e4mna steg p\u00e5 jobbet. Professor Larm var mig alltid i h\u00e4larna och det hade visst kommit in klagom\u00e5l fr\u00e5n studenterna. Jag f\u00f6rs\u00f6kte ringa Katarina, men hon ville inte prata med mig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde en r\u00f6st n\u00e4r jag satt p\u00e5 biblioteket och slet med professor Larms uppgifter.<\/p>\n\n\n\n

Det var Johan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00e4ngesen\u201d, sa han.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade och fortsatte jobba.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu ser gr\u00e4slig ut\u201d, kom det fr\u00e5n honom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTack\u201d, sa jag utan att titta upp.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSk\u00e4rpning Konrad\u201d, det h\u00e4r g\u00e5r inte.<\/p>\n\n\n\n

Jag ignorerade honom och fortsatte jobba.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r han g\u00e5tt reste jag mig. Jag gick ut och gick raka v\u00e4gen till systemet. Jag k\u00f6pte med mig \u00f6l och whisky. Sedan gick jag f\u00f6rbi kiosken och h\u00e4mtade ut V5 och stryktipskupong. Jag gick hem \u00f6ppnade f\u00f6rsta \u00f6len och l\u00e4ste om loppen p\u00e5 V5. Sedan gick jag vidare till stryktipset. N\u00e4r jag fyllt i dem klar gick jag tillbaka till kiosken. Jag skrev ut en check p\u00e5 beloppet och gick hem igen.<\/p>\n\n\n\n

Jag vaknade till n\u00e4r telefonen ringde. Jag l\u00e5g fullt p\u00e5kl\u00e4dd i soffan. Whiskyflaskan l\u00e5g i soffan och en fl\u00e4ck i soffan visade var de sista klunkarna runnit ut. Telefonen slutade ringa och jag gick in p\u00e5 toaletten och spydde, sen tog jag av mig kl\u00e4derna och kr\u00f6p ned i s\u00e4ngen.<\/p>\n\n\n\n

Jag vaknade av att huvudet v\u00e4rkte. Det dunkade som en hammare i huvudet. Jag h\u00f6ll om huvudet med h\u00e4nderna. V\u00e4rken minskade men slagen med hammaren fortsatte. Ljudet kom inte fr\u00e5n mitt huvud, utan fr\u00e5n ytterd\u00f6rren. Jag h\u00f6rde d\u00f6rrklockan ringa och att n\u00e5gon dessutom slog p\u00e5 d\u00f6rren.<\/p>\n\n\n\n

Jag drog kudden \u00f6ver huvudet. Men det slutade inte.<\/p>\n\n\n\n

Jag reste mig f\u00f6rsiktigt, tog p\u00e5 mig en morgonrock och gick mot ytterd\u00f6rren.<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00f6ppnade d\u00f6rren och kikade ut. Det var Frank och Johan.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog ett steg tillbaka n\u00e4r dom tr\u00e4ngde sig in.<\/p>\n\n\n\n

Det kom en kaskad av svordomar fr\u00e5n Johan. Jag orkade inte lyssna utan gick in till sovrummet och kr\u00f6p ner igen.<\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde hur de st\u00f6kade p\u00e5 i k\u00f6ket. Johans svordomar h\u00f6rdes fortfarande och hur han samtidigt sm\u00e4llde h\u00e5rt i sk\u00e5pen.<\/p>\n\n\n\n

Jag drog t\u00e4cket \u00f6ver huvudet. Men kunde \u00e4nd\u00e5 inte l\u00e5ta bli att lyssna. Jag h\u00f6rde hur ytterd\u00f6rren sm\u00e4lldes igen, men fortfarande h\u00f6rdes ljud fr\u00e5n k\u00f6ket.<\/p>\n\n\n\n

Efter ett tag blev jag f\u00f6r nyfiken. Jag steg upp. I k\u00f6ket stod Frank. Det doftade gott av kaffe och jag k\u00e4nde att det skulle nog smaka gott.<\/p>\n\n\n\n

Frank h\u00f6rde mina steg och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKonrad, the shower. Then you will get some coffee\u201d, var hans kommentar n\u00e4r han s\u00e5g mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag gjorde som han sa och det k\u00e4ndes sk\u00f6nt. Jag passade ocks\u00e5 p\u00e5 att ta tv\u00e5 alvedon f\u00f6r huvudv\u00e4rken. <\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag kom tillbaka till k\u00f6ket var Johan tillbaka. De hade dukat fram kaffe och mackor. Johan hade tydligen sprungit \u00f6ver till bageriet och k\u00f6pt f\u00e4rska frallor och hittat sm\u00f6r och ost och marmelad som de dukat fram.<\/p>\n\n\n\n

\u201dS\u00e4tt dig\u201d, sa Johan.<\/p>\n\n\n\n

Jag satte mig vid en av de tre kopparna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTa f\u00f6r dig\u201d, fortsatte Johan och pekade p\u00e5 br\u00f6det och p\u00e5l\u00e4gget.<\/p>\n\n\n\n

Jag gjorde en macka och Frank serverade kaffet. Frank och Johan satte sig p\u00e5 var sin stol och tog f\u00f6r sig. Ingen av oss sa n\u00e5got utan vi satt d\u00e4r alla tre med en kopp kaffe var och en macka och \u00e5t och drack.<\/p>\n\n\n\n

Frank gick och h\u00e4mtade mer kaffe och bj\u00f6d p\u00e5 p\u00e5t\u00e5r. Sedan satte han sig och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dYou need help, Konrad\u201d, sa han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMoneyproblem, problem with the studies and now problem with the lessons. But the worst is problem with your wife and children\u201d. Han tittade p\u00e5 mig. Jag tittade ned. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDo I have right?\u201d, sa han fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDo you wan\u00b4t some help?\u201d Han tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag var tyst. Vem skulle kunna hj\u00e4lpa mig?<\/p>\n\n\n\n

\u201dDo you wan\u00b4t some help?!\u201dDenna g\u00e5ng var r\u00f6sten kr\u00e4vande. Den kr\u00e4vde ett svar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dYes,\u201d svarade jag. \u201dBut what can you do?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Frank log mot mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dWe can help you with the money and with your studies,\u201d  han tystnade ett tag. \u201dBut your problems with the family you have to solve by your self\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHow can you help me\u201d. Jag var tveksam till vad de sa. Hur skulle de kunna hj\u00e4lpa mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dYou can help us with a secret, can you keep a secret?\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dYes, I can keep a secret\u201d, svarade jag konfunderad<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 37 – April 1994<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag, Frank och Johan tog t\u00e5get till Lund. Vi skulle tr\u00e4ffa n\u00e5gon. N\u00e5gon som skulle hj\u00e4lpa mig med skulderna och hj\u00e4lpa mig, s\u00e5 jag klarade mig fram till doktorsexamen.<\/p>\n\n\n\n

Jag snurrade p\u00e5 h\u00e4nderna d\u00e4r jag satt. Vad innebar detta. Fick bara besked att jag skulle f\u00e5 hj\u00e4lp. Men inte hur eller av vem. Hemligheter.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade fr\u00e5gat om det var n\u00e5got olagligt. Men de hade skakat p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

Vi klev av vid centralstationen i Lund och b\u00f6rjade g\u00e5 in mot stan. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVar ska vi\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dUniversitetsbiblioteket\u201d, svarade Johan.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick under tystnad. Det tog en kvart att g\u00e5 dit i det sk\u00f6na v\u00e5rv\u00e4dret. F\u00e5glarna sj\u00f6ng och solen v\u00e4rmde ansiktet. <\/p>\n\n\n\n

Framme i biblioteket. Vi gick in i det m\u00e4ktiga huset. Jag tittade upp och s\u00e5g takvalvet \u00f6ver den \u00f6vre v\u00e5ningen. Alla v\u00e4ggar var fulla med bokhyllor och b\u00f6cker. Johan tog tag i min arm.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDen h\u00e4r v\u00e4gen\u201d, sa han.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick mot trapporna och gick ned\u00e5t till arkivet.<\/p>\n\n\n\n

Frank gick f\u00f6rst och ledde oss f\u00f6rbi samlingarna i k\u00e4llaren och kom fram till en d\u00f6rr. Han \u00f6ppnade den och ledde oss ut i en kulvert som str\u00e4ckte sig l\u00e5ngt \u00e5t b\u00e5da sidorna.<\/p>\n\n\n\n

Johan tog fram en halsduk. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag knyter denna f\u00f6r dina \u00f6gon. Du vet, de \u00e4r hemligt\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag ryckte p\u00e5 axlarna och Johan kn\u00f6t f\u00f6r mina \u00f6gon.<\/p>\n\n\n\n

Johan h\u00f6ll mig om axlarna och drog mig mot h\u00f6ger.<\/p>\n\n\n\n

Vi sv\u00e4ngde \u00e4n h\u00f6ger och \u00e4n v\u00e4nster och till sist stannade vi. Jag h\u00f6rde att n\u00e5gon knackade. Sedan \u00f6ppnades en d\u00f6rr knarrande.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick in. Johan tryckte ner mig i en stol. Jag r\u00f6rde i halsduken och f\u00f6rs\u00f6kte ta av den, men k\u00e4nde att n\u00e5gon hindrade mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dEtt tag till\u201d, h\u00f6rde jag Johans r\u00f6st. Sedan klappade han p\u00e5 axeln och jag h\u00f6rde hur Johan och Frank gick ut ur rummet.<\/p>\n\n\n\n

T\u00e5gresan hem gick fort. Jag h\u00f6rde hur Johan och Frank samtalade med varandra, men jag h\u00f6rde inte orden. Jag var helt i egna tankar.<\/p>\n\n\n\n

Hemligheter, kunna h\u00e5lla tyst. Tyst om vad? Jag hade fr\u00e5gat, men f\u00e5tt svaret att uppdraget var att h\u00e5lla tyst och att inte st\u00e4lla fr\u00e5gor.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJu mindre du vet, desto mindre kan du ber\u00e4tta f\u00f6r andra\u201d, hade de sagt.<\/p>\n\n\n\n

Det var sv\u00e5rt att samtala utan att se. Jag hade varit tvungen att ha \u00f6gonbindeln hela tiden jag satt d\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

De hade st\u00e4llt fr\u00e5gor om mig, om Katarina och barnen. De hade fr\u00e5gat om min ekonomi, Vad som gjort att den var s\u00e5 d\u00e5lig. De hade fr\u00e5gat varf\u00f6r Katarina g\u00e5tt, vad hennes ultimatum var och vad mina dr\u00f6mmar och styrkor var.<\/p>\n\n\n\n

Jag hade f\u00f6rst svarat tvekande, f\u00f6rs\u00f6kt att s\u00e4ga s\u00e5 lite som m\u00f6jligt, men d\u00e5 hade de ocks\u00e5 tvekat.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOm vi inte f\u00e5r hela bilden av dig kan vi inte ge dig n\u00e5got uppdrag och d\u00e5 kan vi inte heller hj\u00e4lpa dig.\u201d, hade de sagt.<\/p>\n\n\n\n

Jag k\u00e4nde en doft av vanilj i rummet. Jag f\u00f6rs\u00f6kte f\u00f6rst\u00e5 var den kom ifr\u00e5n, d\u00e5 den var helt malplacerad i lokalen. Lokalen var en typisk k\u00e4llarlokal med v\u00e4ggar av sten och betonggolv. Det k\u00e4ndes b\u00e5de n\u00e4r jag gick p\u00e5 det h\u00e5rda golvet och lutade handen mot v\u00e4ggen, men ocks\u00e5 p\u00e5 den unkna k\u00e4llardoften som fanns i rummet.<\/p>\n\n\n\n

I rummet fanns ett bord med stolar runt om. De hade lett mig fram till stolen och sedan tryckt ned mig i den. Framf\u00f6r mig k\u00e4nde jag kanterna p\u00e5 bordet och h\u00f6rde ljudet av stolar som drogs fram och tillbaka n\u00e4r de tre m\u00e4nnen satte sig ned.<\/p>\n\n\n\n

Jag tvekade fortfarande, s\u00e5 jag h\u00f6rde m\u00e4nnen viskade och skickade papper mellan varandra. Efter ett tag tog en av m\u00e4nnen till orda.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi f\u00f6rst\u00e5r att du \u00e4r tveksam, s\u00e5 vi har best\u00e4mt att vi ska visa v\u00e5r goda vilja, s\u00e5 kan du kanske lita p\u00e5 oss b\u00e4ttre sen.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMm\u201d, sa jag och v\u00e4ntade p\u00e5 forts\u00e4ttningen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi erbjuder dig ett eng\u00e5ngsbelopp som du f\u00e5r i din hand om cirka en vecka. Det enda du m\u00e5ste g\u00f6ra f\u00f6r att f\u00e5 detta belopp \u00e4r att svara \u00e4rligt p\u00e5 alla v\u00e5ra fr\u00e5gor och inte utel\u00e4mna n\u00e5got\u201d, avslutade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dEng\u00e5ngsbelopp\u201d, sa jag fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dEtt eng\u00e5ngsbelopp p\u00e5 femtiotusen kronor, t\u00e4nkte vi oss\u201d, svarade han.<\/p>\n\n\n\n

Jag fl\u00e4mtade till. Det var en enorm summa f\u00f6r mig. Jag skulle kunna l\u00f6sa min ekonomiska kris p\u00e5 ett br\u00e4de.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFemtiotusen, bara f\u00f6r att jag svarar \u00e4rligt p\u00e5 allt det ni fr\u00e5gar om\u201d, kom det fr\u00e5gande fr\u00e5n mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, bara f\u00f6r att visa v\u00e5r goda vilja och f\u00f6r att visa dig vilka m\u00f6jligheter vi har\u201d, fortsatte mannen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen nu \u00e5terg\u00e5r vi till fr\u00e5gorna\u201d, sa han sedan.<\/p>\n\n\n\n

Jag satt l\u00e4nge och svarade p\u00e5 fr\u00e5gor. Jag f\u00f6rs\u00f6kte vara \u00e4rlig, men ibland sk\u00e4mdes jag \u00f6ver mitt handlande. N\u00e4r jag ber\u00e4ttade om mina spelskulder, hur jag riskerat min familj fick allt ett annat perspektiv \u00e4n tidigare.<\/p>\n\n\n\n

Jag kunde inte se de andras miner, vilket jag i detta l\u00e4ge var glad f\u00f6r. Samtidigt kunde de inte heller se hur mina \u00f6gon t\u00e5rades n\u00e4r jag pratade om Katarina och barnen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTack f\u00f6r pratstunden\u201d, sa en av m\u00e4nnen. <\/p>\n\n\n\n

I bakgrunden h\u00f6rde jag stolar som skrapade mot golvet och en d\u00f6rr som \u00f6ppnades.<\/p>\n\n\n\n

Efter ett tag kom Johan och Frank.<\/p>\n\n\n\n

De ledde mig tillbaka till biblioteket och tog sedan av mig \u00f6gonbindeln.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 38 – Maj 1994<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Med femtitusen kronor kunde jag f\u00f6r\u00e4ndra mycket. Det var som ett nytt liv. Pengarna levererades i ett kuvert inom utsatt tid. Jag satt p\u00e5 kv\u00e4llen med kuvertet och r\u00e4knade pengarna om och om igen. Tveksamheten till uppdraget var borta. Detta var min enda chans. Det var dags att ta den.<\/p>\n\n\n\n

En vecka senare kom Johan och Frank och meddelade att det var dags att \u00e5ka till Lund igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Det \u00e4r frivilligt\u201d, sa Johan. \u201d Det \u00e4r ditt val.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dBut you still need help\u201d, fortsatte Frank. \u201dThis is your chance.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag f\u00f6ljde med, men mest av nyfikenhet. Jag visste ju fortfarande s\u00e5 lite.<\/p>\n\n\n\n

Det var samma procedur som f\u00f6rra g\u00e5ngen. P\u00e5 med \u00f6gonbindeln och in i samma rum med bord och stolar. Denna g\u00e5ng kom m\u00e4nnen in strax efter mig och n\u00e4r de kom k\u00e4nde jag doften av vanilj.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r dags att g\u00f6ra ett val\u201d, b\u00f6rjade en av m\u00e4nnen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi kan ge dig ett uppdrag, som inneb\u00e4r b\u00e5de ekonomiska f\u00f6rdelar och visst st\u00f6d kring studierna\u201d, fortsatte mannen.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r han tystnade kunde jag h\u00f6ra ett surrande ljud fr\u00e5n en lampa som troligtvis snart skulle slockna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dS\u00e5 nu \u00e4r det upp till dig\u201d, fortsatte han. \u201d\u00c4r du intresserad?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tvekande ett tag innan jag \u00f6ppnade munnen. Jag h\u00f6rde m\u00e4nnens andning och n\u00e5gon som knackade med fingrarna lite irriterat mot bordet. Jag k\u00e4nde kallsvetten i pannan. Jag ville helst av allt bara f\u00e5 slita av mig \u00f6gonbindeln,<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vad inneb\u00e4r det? Vilken typ av uppdrag handlar det om?\u201d, sa jag och f\u00f6rs\u00f6kte h\u00e5lla r\u00f6sten stadig. \u201dDet enda ni n\u00e4mnt \u00e4r vikten av att kunna h\u00e5lla tyst.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tystnade och v\u00e4ntade p\u00e5 ett svar. Jag h\u00f6rde lite viskande r\u00f6ster och stolar som r\u00f6rdes mot underlaget.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi kan ge dig lite mer detaljer\u201d, b\u00f6rjade en av de andra m\u00e4nnen. \u201dTill att b\u00f6rja med kommer du vara en typ av kurir, eller brevb\u00e4rare, kan man ocks\u00e5 s\u00e4ga\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch\u201d, inflikade jag och v\u00e4ntade p\u00e5 forts\u00e4ttningen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu f\u00e5r ett brev, eller ett paket som du f\u00e5r i uppgift att leverera\u201d, fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d, utbrast jag. \u201dDet \u00e4r v\u00e4l inte knark\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde ett litet fniss fr\u00e5n n\u00e5gon av m\u00e4nnen.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Nej, nej, inte knark, inte spr\u00e4ngmedel,\u201d fortsatte mannen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVarje g\u00e5ng du f\u00e5r ett kuvert eller paket att leverera f\u00e5r du ocks\u00e5 en ers\u00e4ttning. Ers\u00e4ttningen beror p\u00e5 sv\u00e5righeten att leverera, avst\u00e5ndet, men \u00e4ven p\u00e5 hur viktig leverans du f\u00e5tt.\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dMen hur vet jag till vem det ska levereras till\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

Jag h\u00f6rde en tyst suck.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu f\u00e5r instruktioner f\u00f6r varje g\u00e5ng,\u201d fortsatte mannen. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVi kommer samtidigt att se till att du f\u00e5r tillr\u00e4ckligt st\u00f6d, s\u00e5 att du klarar dina studier.\u201d R\u00f6sten kom fr\u00e5n en tredje man. N\u00e4r han \u00f6ppnade munnen k\u00e4nde jag doften av vanilj fr\u00e5n hans andedr\u00e4kt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dS\u00e5 mitt uppdrag \u00e4r att vara brevb\u00e4rare,\u201d sa jag undrande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa det kan man s\u00e4ga,\u201d kom det fr\u00e5n den man som beskrivit uppdraget.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDen n\u00e4rmaste m\u00e5naden blir en test av din kapacitet,\u201d kom det samtidigt med den distinkta doften av vanilj.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu kommer att f\u00e5 en leverans i veckan och kan du f\u00f6lja instruktionerna till punkt och pricka utan att avsl\u00f6ja ditt uppdrag f\u00f6r n\u00e5gon kommer du att f\u00e5 fortsatta uppdrag.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch ditt svar \u00e4r?\u201d Vaniljdoften kom som i st\u00f6tar mot mig.<\/p>\n\n\n\n

Lampans surrande hade slutat l\u00e5ta och alla r\u00f6ster hade tystnat.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag till sist l\u00e4mnade rummet var jag darrig i benen. Handflatorna var fuktiga och jag l\u00e4ngtade efter luft.<\/p>\n\n\n\n

Den f\u00f6rsta leveransen hade kommit fyra dagar senare. Ett kuvert med en nyckel och en lapp d\u00e4r det stod postfack 172, Limhamns postkontor senast 18.00 samma dag , hade legat p\u00e5 hallgolvet en eftermiddag. <\/p>\n\n\n\n

Jag \u00e5kte iv\u00e4g p\u00e5 en g\u00e5ng och \u00f6ppnade postfacket. I postfacket l\u00e5g ett kuvert och ett mindre paket. Jag plockade ut dessa och gick tillbaka till bilen.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag satt i bilen tittade jag lite mer p\u00e5 dessa. Kuvertet var adresserat till mig, paketet var utan adresslapp och bara omlindad med ett brunt omslagspapper.<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00f6ppnade kuvertet. I kuvertet l\u00e5g 500 kr och en instruktion. <\/p>\n\n\n\n

Beh\u00e5ll nyckeln fr\u00e5n postfacket och placera den p\u00e5 ett s\u00e4kert g\u00f6mst\u00e4lle.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag l\u00e4ste meningen och blev kallsvettig. Var hade jag lagt nyckeln? Jag k\u00e4nde i jackfickan. Nej, inte d\u00e4r. Jag k\u00e4nde i byxfickorna. Nej, inte d\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

Jag steg ur bilen och gick in p\u00e5 postkontoret igen. Jo, nyckeln fanns kvar i nyckelh\u00e5let. Jag st\u00e4ngde och l\u00e5ste postfacket och tog nyckeln med mig. <\/p>\n\n\n\n

Tillbaka i bilen fortsatte jag l\u00e4sa meddelandet.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta leverans kommer att finnas i samma postfack om exakt en vecka.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag fortsatte att l\u00e4sa.<\/p>\n\n\n\n

Leverera paket som du f\u00e5tt idag till Herrtoaletten p\u00e5 plan 4 p\u00e5 tandl\u00e4karh\u00f6gskolan. Det tredje b\u00e5set p\u00e5 h\u00f6ger sida. Du ska l\u00e4gga paketet i f\u00f6nstret bakom lampan mellan 15-15.30 p\u00e5 torsdag.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag l\u00e4ste meddelandet en g\u00e5ng till, s\u00e5 jag inte missat n\u00e5got. Sedan plockade jag upp de fem hundralapparna och stoppade dem i min b\u00f6rs. Jag tittade p\u00e5 kiosken bredvid posten. \u201dEn penninglott\u201d, t\u00e4nk om jag skulle kunna f\u00f6rdubbla eller tredubbla summan.<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00f6ppnade bild\u00f6rren, men just n\u00e4r jag skulle sm\u00e4lla igen d\u00f6rren stannade jag till.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick tillbaka till bilen.<\/p>\n\n\n\n

Jag skulle unna mig en pizza ist\u00e4llet. Jag k\u00f6rde iv\u00e4g till en pizzeria och best\u00e4llde pizza som jag tog med mig hem.<\/p>\n\n\n\n

Leveransen till herrtoaletten gick utan problem, fast studenterna tyckte nog jag var lite ouppm\u00e4rksam p\u00e5 lektionen just f\u00f6re.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 tisdag \u00e5kte jag iv\u00e4g till Limhamn igen. D\u00e4r l\u00e5g tv\u00e5 kuvert. Ett vitt med mitt namn p\u00e5. Det andra var ett brunt kuvert utan n\u00e5gon adressat.<\/p>\n\n\n\n

I mitt kuvert l\u00e5g \u00e4nnu en g\u00e5ng fem hundralappar och en instruktion. Denna g\u00e5ng skulle kuvertet levereras till en speciell parkb\u00e4nk i slottsparken. Den skulle tejpas fast p\u00e5 undersidan av b\u00e4nken. Jag skulle sedan snabbt l\u00e4mna platsen och inte f\u00e5 titta bak\u00e5t p\u00e5 parkb\u00e4nken.<\/p>\n\n\n\n

\u00c4ven denna g\u00e5ng klarade jag uppdraget. Ingen s\u00e5g n\u00e4r jag satte fast kuvertet och jag gick snabbt iv\u00e4g fr\u00e5n slottsparken.<\/p>\n\n\n\n

En vecka senare ringde det p\u00e5 d\u00f6rren och ett pizzabud \u00f6verl\u00e4mnade en pizza. Jag blev f\u00f6rv\u00e5nad, men kom mig inte f\u00f6r att protestera, d\u00e5 han snabbt st\u00e4ngde d\u00f6rren efter sig utan att ta betalt.<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00f6ppnade kartongen. En marinara, precis den jag brukade best\u00e4lla. Men i locket s\u00e5g jag en anteckning.<\/p>\n\n\n\n

Lunds j\u00e4rnv\u00e4gsstation fredag mellan kl 16 och 17, bland borttappat. En gr\u00f6n m\u00f6ssa med krokodiler p\u00e5.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag skrattade n\u00e4r jag s\u00e5g instruktionen. En gr\u00f6n m\u00f6ssa med krokodiler p\u00e5. Jag fick skylla p\u00e5 en p\u00e5hittad systerson eller s\u00e5. Jag kunde inte s\u00f6ka efter en m\u00f6ssa med krokodiler p\u00e5, det st\u00f6rde min sj\u00e4lvk\u00e4nsla.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 fredag \u00e5kte jag iv\u00e4g till Lund. Krokodilm\u00f6ssan var \u00e4nnu v\u00e4rre \u00e4n jag anat. Men i barnstorlek som tur var.<\/p>\n\n\n\n

I m\u00f6ssan l\u00e5g tv\u00e5 kuvert. Ett med 500 kr och instruktioner och det andra som skulle levereras till Malm\u00f6 stadsbibliotek. L\u00e4gg kuvertet i nordisk familjebok \u00e5rg\u00e5ng 1978 p\u00e5 sidan 123.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag nj\u00f6t av uppdragen. De var sp\u00e4nnande avbrott i min vardag. Jag visste att jag nu bara hade en testleverans till innan jag skulle bli definitivt antagen. Jag hoppades verkligen att jag sk\u00f6tt min uppgift till deras bel\u00e5tenhet. Jag ville g\u00e4rna forts\u00e4tta tj\u00e4na dessa enkla extra pengar p\u00e5 ett s\u00e5 roligt s\u00e4tt.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 onsdagen kom Johan till mig n\u00e4r jag just skulle g\u00e5 hem.<\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4ng med p\u00e5 en \u00f6l,\u201d sa han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOk\u201d, svarade jag. <\/p>\n\n\n\n

Vi gick ut ur tandl\u00e4karh\u00f6gskolan och vidare mot lilla torget. Vi satte oss ute och Johan best\u00e4llde tv\u00e5 \u00f6l. Vi snackade f\u00f6rst lite allm\u00e4nna fraser, sen kom Johan till sitt \u00e4rende.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDom \u00e4r n\u00f6jda,\u201d sa han. \u201dDu har fixat det bra,\u201d fortsatte han. \u201dInga utvikningar, inget misst\u00e4nkt beteende fr\u00e5n dig. Sen att du tog emot pizzan utan fr\u00e5gor var lysande.\u201d Han log mot mig, \u201dSen att du fick rusa in efter nyckeln p\u00e5 posten visade nog mer p\u00e5 en otydlig instruktion fr\u00e5n b\u00f6rjan\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dS\u00e5g ni det\u201d, sa jag fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVisst,\u201d svarade han. \u201dN\u00e5gon har f\u00f6ljt alla dina steg dessa veckor. Dom vill ha full information om dig och uppdragen.\u201d <\/p>\n\n\n\n

Han tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch inte har du spelat, trots extra inkomster.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tog en klunk \u00f6l och tittade honom i \u00f6gonen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen det var n\u00e4ra en g\u00e5ng\u201d, sa jag tyst. \u201dMen d\u00e5 s\u00e5g jag Katarinas ansikte framf\u00f6r mig och \u00e4ndrade mig.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Johan sa inget. Han drack sin \u00f6l och f\u00f6rsj\u00f6nk i egna tankar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu har ett test kvar\u201d, sa han sedan. \u201dDet blir ett annorlunda test.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJaha\u201d sa jag nyfiket. \u201dVad d\u00e5?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dTja\u201d, sa han. \u201dF\u00f6r att du ska kunna f\u00e5 ett l\u00e5ngsiktigt uppdrag beh\u00f6ver du klara studierna. Inte bara klara utan vara en excellent student.\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dHoppsan\u201d, sa jag. \u201dDet blir inte l\u00e4tt att \u00f6vertyga Professor Larm om detta\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen det \u00e4r just detta som \u00e4r ditt sista uppdrag\u201d, sa Johan och r\u00e4ckte \u00f6ver ett kuvert.<\/p>\n\n\n\n

Kuvertet var v\u00e4lfyllt och bulligt. Jag tittade p\u00e5 Johan och n\u00e4r han nickade, s\u00e5 \u00f6ppnade jag kuvertet.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4sta del kan du l\u00e4sa h\u00e4r<\/a>.<\/span><\/p>\n\n\n\n

Kommentera g\u00e4rna<\/em><\/strong>, j\u00e4tteroligt om du l\u00e4mnar en kommentar.<\/strong><\/em>
Tyv\u00e4rr f\u00e5r du inget mail n\u00e4r n\u00e5gon skriver svar p\u00e5 din kommentar, utan du m\u00e5ste komma tillbaka sj\u00e4lv till bloggen och kolla<\/em> om<\/em> n\u00e5gon svarat p\u00e5 din kommentar.<\/em><\/p>\n\n\n\n


Vill du veta n\u00e4r n\u00e4sta blogginl\u00e4gg kommer<\/em><\/strong>.<\/em> Anm\u00e4l dig h\u00e4r!<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

H\u00e4r kan ni l\u00e4sa om Konrad mellan \u00e5ren 1992-1994. Har du missat tidigare avsnitt? H\u00e4r kan du g\u00e5 tillbaka till f\u00f6rra avsnittet. Kapitel 25 \u2013 Malm\u00f6  Jan 1992 Det bl\u00e5ste som vanligt i Malm\u00f6. I luften kunde jag se sm\u00e5 vita sn\u00f6flingor som virvlade omkring. Jag tittade upp och fick genast sn\u00f6 i b\u00e5de \u00f6gon och […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":235,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[19,16],"tags":[],"class_list":["post-1179","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-bok-aven-det-dolda","category-forfattande"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1179","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1179"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1179\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1205,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1179\/revisions\/1205"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media\/235"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1179"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1179"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1179"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}