{"id":1157,"date":"2021-12-30T09:38:32","date_gmt":"2021-12-30T08:38:32","guid":{"rendered":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/?p=1157"},"modified":"2022-01-01T13:50:05","modified_gmt":"2022-01-01T12:50:05","slug":"del-3","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/del-3\/","title":{"rendered":"Del 3"},"content":{"rendered":"\n

Nu \u00e4r vi tillbaka i nutid och f\u00e5r f\u00f6lja Anna. F\u00e5r hon veta n\u00e5got mer om Konrad? Eller blir det bara mer fr\u00e5getecken?H\u00e4r finns f\u00f6rra avsnittet om du missat det.<\/em><\/span> F\u00f6rra avsnittet<\/a>.<\/a><\/p>\n\n\n\n

Del 3 – Anna<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 19-  del 3 – 25 mars<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag loggade som vanligt in i min mail direkt p\u00e5 morgonen. Rutinerna satt i trots att inget varit sig likt den senaste tiden. Morgonen var en sk\u00f6n tid p\u00e5 jobbet. D\u00e5 jag ofta var f\u00f6rst p\u00e5 morgonen n\u00e4r jag kom klockan halv \u00e5tta, hann jag precis g\u00e5 igenom dagens mailsk\u00f6rd, titta igenom kalendern \u00f6ver dagens \u00e5taganden och dricka en kopp kaffe innan n\u00e5gon annan kom. Det var sk\u00f6nt att f\u00e5 den stunden f\u00f6r sig sj\u00e4lv. De dagar som jag inte fick denna stund i lugn och ro, brukade jag k\u00e4nna mig os\u00e4ker om jag hade missat att g\u00f6ra n\u00e5got. Men nu kunde jag strukturera upp dagen och visste att jag inte skulle missa n\u00e5gra viktigare m\u00f6ten eller arbetsuppgifter.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick bort till fikarummet som l\u00e5g mitt mellan v\u00e5ra korridorer. Arbetsrummen l\u00e5g p\u00e5 rad i de tv\u00e5 korridorer som l\u00f6pte parallellt med varandra. I mitten l\u00e5g kopieringsrum, postfack och v\u00e5rt fikarum. I fikarummet stod det som vanligt lite odruckna koppar och en hel del smulor p\u00e5 borden. Det hade blivit b\u00e4ttre sedan vi inf\u00f6rde ansvarsveckor p\u00e5 fikarummen, men perfekt skulle det ju aldrig bli. Men lapparna med \u201ddin mamma jobbar inte h\u00e4r\u201d, hade i alla fall f\u00f6rsvunnit. Det var alltid tv\u00e5 stycken som hade fikaansvar f\u00f6r en vecka i taget. D\u00e5 ingick att h\u00e5lla det hyfsat snyggt och bjuda p\u00e5 n\u00e5got gott fikabr\u00f6d p\u00e5 fredagsmorgonen. N\u00e4r vi dessutom en g\u00e5ng per halv\u00e5r r\u00f6stade fram de par som sk\u00f6tt sin uppgift b\u00e4st och de som vann fick b\u00e5de \u00e4ran och en present, vilket ofta var en trisslott eller n\u00e5t liknande triggade de paren att g\u00f6ra sitt b\u00e4sta. Efter den g\u00e5ngen Maggan och Sven vunnit som b\u00e4sta par och f\u00e5tt varsin trisslott i present som faktiskt gett dem tiotusen kronor var, hade f\u00f6rb\u00e4ttringen i fikarummet \u00f6kat markant. Visserligen hade ingen av de par som vunnit priset efter dem haft s\u00e5dan tur, men minnet levde kvar och \u00f6kade fortfarande motivationen f\u00f6r att vinna priset. Jag tog mitt kaffe fr\u00e5n automaten, svart kaffe med en gnutta mj\u00f6lk i. Helst ville jag ha varm mj\u00f6lk i kaffet, men det fanns naturligtvis inte h\u00e4r p\u00e5 jobbet. Men en liten gnutta mj\u00f6lk p\u00e5 morgonen var lagom. Allt eftersom dagen gick brukade jag fylla kaffekoppen med mer och mer mj\u00f6lk. Var det v\u00e4ldigt stressigt en dag var jag tvungen att g\u00e5 \u00f6ver till te, f\u00f6r d\u00e5 klarade inte min mage kaffet alls.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick tillbaka till min arbetsplats ochst\u00e4llde f\u00f6rsiktigt ned muggen p\u00e5 skrivbordet. Att spilla ut kaffet \u00f6ver alla papper eller \u00f6ver tangentbordet var inte s\u00e5 lyckat. Jag log i min ensamhet n\u00e4r jag mindes vad jag f\u00e5tt ber\u00e4ttat fr\u00e5n IT-supporten. De hade f\u00e5tt in klagom\u00e5l fr\u00e5n en anst\u00e4lld att muggh\u00e5llaren p\u00e5 datorn var trasig. De hade naturligtvis sett ut som fr\u00e5getecken n\u00e4r den anst\u00e4llde hade klagat p\u00e5 det. S\u00e5 de hade bett om ett f\u00f6rtydligande. S\u00e5 den anst\u00e4llde beskrev muggh\u00e5llaren som \u201ddet man tryckte ut fr\u00e5n datorn\u201d. Efter mycket klurande f\u00f6rstod IT-supporten att det var en gammal dator som hade en inbyggd CD-spelare och det var den som den anst\u00e4llde kallade f\u00f6r muggh\u00e5llare. De hade stora problem att \u00f6vertyga mannen, f\u00f6r det var faktiskt en man, att det inte var en muggh\u00e5llare och att det var ol\u00e4mpligt att s\u00e4tta en mugg d\u00e4r. Skulle tro att IT-supporten hade m\u00e5nga roliga samtal ibland.<\/p>\n\n\n\n

Jag \u00e5terv\u00e4nde till mailsk\u00f6rden. Eftersom jag jobbade p\u00e5 ett universitet, d\u00e4r m\u00e5nga forskare hade helt andra arbetstider \u00e4n oss andra, samt att vi alltid hade n\u00e5gra utomlands i andra tidszoner brukade det alltid komma en hel del e-post under kv\u00e4ll och natt. Det var samma sak denna morgon. Tjugo nya mail, detta trots att jag l\u00e4st alla mail innan jag g\u00e5tt hem kv\u00e4llen f\u00f6re. Jag suckade l\u00e4tt. N\u00e4r jag b\u00f6rjade p\u00e5 universitetet hade denna mailsk\u00f6rd gjort mig stressad. Jag k\u00e4nde mig skyldig \u00f6ver att jag inte hade besvarat mailen p\u00e5 en g\u00e5ng. Jag hade en period b\u00f6rjat kolla jobbmailen hemifr\u00e5n p\u00e5 kv\u00e4llarna och f\u00f6rs\u00f6kt besvara dom s\u00e5 fort som m\u00f6jligt. Men d\u00e5 jag en g\u00e5ng hade beklagat mig f\u00f6r min chef \u00f6ver detta hade han skrattat \u00e5t mig. Han sa att jag inte skulle bry mig om dessa mail. Han ans\u00e5g att det var viktigare att jag gjorde ett bra jobb under min arbetstid och n\u00e4r jag hade fritid, s\u00e5 var det min privata tid. Att det fanns forskare som ville jobba dygnet runt var deras problem och inte mitt. Jag tycker att han var f\u00f6rst\u00e5ndig. Det k\u00e4ndes sk\u00f6nt att med gott samvete kunna sl\u00e4ppa detta. Men jag har f\u00f6rst\u00e5tt att s\u00e5 f\u00f6rst\u00e5ndiga chefer fanns det inte m\u00e5nga av. En del f\u00f6rv\u00e4ntade sig att om de eller n\u00e5gon annan jobbade skulle vi administrat\u00f6rer ocks\u00e5 g\u00f6ra det. Men att vi skulle f\u00e5 betalt f\u00f6r det, det kunde man gl\u00f6mma. Att jobba p\u00e5 universitetet ska ju vara ett kall, ans\u00e5g en del.<\/p>\n\n\n\n

V\u00e4nta, jag fastnade vid ett mail. Ett mail fr\u00e5n Gunilla, det var inte varje dag jag fick det. Gunilla var min syster, hon jobbade ocks\u00e5 p\u00e5 universitetet, men hon var forskare. Just nu var hon i Italien p\u00e5 ett kort utbyte med ett universitet. Hon brukade jobba utomlands lite d\u00e5 och d\u00e5. Hon var ensamst\u00e5ende precis som jag och var alltid villig att fara ut p\u00e5 \u00e4ventyr. Hon hade till skillnad mot mig v\u00e4ldigt l\u00e4tt att l\u00e4ra sig olika spr\u00e5k och talade engelska n\u00e4rap\u00e5 flytande och kunde dessutom b\u00e5de franska och spanska bra. Nu hade hon denna g\u00e5ng tagit ett uppdrag i Italien. Det var p\u00e5 ett universitet i Florens som hon skulle vara i tre m\u00e5nader. Hon hade nu varit d\u00e4r ungef\u00e4r halva tiden och om jag k\u00e4nde henne r\u00e4tt, s\u00e5 talade hon vid det h\u00e4r laget riktigt bra italienska. <\/p>\n\n\n\n

Gunilla var tre \u00e5r yngre \u00e4n mig och det var f\u00f6rst f\u00f6r n\u00e5got \u00e5r sedan som vi b\u00f6rjat umg\u00e5s utan att st\u00e4ndigt br\u00e5ka. Det b\u00f6rjade egentligen f\u00f6rst n\u00e4r jag skilde mig. Fram till dess hade jag bott hela mitt liv i \u00d6rebro. Jag f\u00f6ddes d\u00e4r, gick skola d\u00e4r, tr\u00e4ffade Lennart d\u00e4r, gifte mig. Jag trodde jag hade hela mitt liv utstakat f\u00f6r mig. Jag och Lennart skulle skaffa barn. Tre stycken hade jag t\u00e4nkt. Sedan skulle jag utbilda mig till n\u00e5got sp\u00e4nnande, kreativt, bli beundrad f\u00f6r mitt skapande. Lennart skulle g\u00e5 vid min sida, l\u00e5ng, m\u00f6rkh\u00e5rig och h\u00e5lla sin arm runt mig och se stolt ut. V\u00e5ra barn skulle vara v\u00e4luppfostrade och s\u00f6ta. Gunilla hade alltid skrattat \u00e5t mina dr\u00f6mmar. Hon hade ist\u00e4llet b\u00f6rjat p\u00e5 universitetet i Uppsala. Levt ett fritt och utsv\u00e4vande liv. Helt pl\u00f6tsligt var hon v\u00e4lutbildad och fick en tj\u00e4nst p\u00e5 Ume\u00e5 universitet. I samma veva b\u00f6rjade min s\u00e5 vackra fasad spricka. Lennart och jag b\u00f6rjade br\u00e5ka. Det var f\u00f6rst sm\u00e5saker, men dessa v\u00e4xte och blev stora hinder. En dag kom han hem och sa att han skulle l\u00e4mna mig. Dagen efter hade han flyttat ut. Jag var chockad. S\u00e5 skulle ju inte mitt liv bli. Jag trodde han skulle komma tillbaka, men snart f\u00f6rstod jag att det var f\u00f6rsent. Jag s\u00e5g honom och en f\u00f6r mig ok\u00e4nd kvinna tillsammans. Det var inte det att han h\u00f6ll om henne och log mot henne som gjorde att jag f\u00f6rstod. Det var att kvinnan var gravid. H\u00f6ggravid. Samma dag sa jag upp l\u00e4genheten och packade ihop mina saker. Mamma och pappa erbj\u00f6d mig ett rum och jag flyttade in. Men mamma h\u00f6ll p\u00e5 att kv\u00e4va mig med sina omsorger. Det k\u00e4ndes som jag h\u00f6ll p\u00e5 att drunkna. Gunilla som d\u00e5 bodde i Ume\u00e5 kom hem n\u00e5gra helger senare. Hon var lugnare och inte s\u00e5 provocerande som hon brukade. P\u00e5 kv\u00e4llen kom hon in i mitt gamla flickrum. Det rum som fortfarande bar sp\u00e5r efter mig. H\u00e4star, popgrupper och s\u00f6ta barn tr\u00e4ngdes p\u00e5 de rosa v\u00e4ggarna. Hon tittade lite roat p\u00e5 utsmyckningarna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dT\u00e4nk att h\u00e4r f\u00f6r\u00e4ndras inget, h\u00e4r finns barndomen kvar\u201d sa hon n\u00e4r hon tittade p\u00e5 bilderna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa\u201d, sa jag och undrade samtidigt vad hon ville.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna\u201d, fortsatte hon. \u201dH\u00e4r kan du inte stanna. Du m\u00e5ste f\u00e5 v\u00e4xa upp.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d, sa jag. \u201dVad ska jag g\u00f6ra.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag vet\u201d, svarade hon snabbt. \u201dJag har t\u00e4nkt p\u00e5 det.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dVa\u201d, svarade jag. \u201dDu.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6lj med mig till Ume\u00e5\u201d, sa hon. \u201dVi tar t\u00e5get p\u00e5 s\u00f6ndag. Jag har ett extra rum i min l\u00e4genhet.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dVa\u201d, sa jag igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet finns lediga jobb p\u00e5 universitetet, med s\u00e5nt som du kan, skriva brev, h\u00e5lla ordning, bokf\u00f6ring det \u00e4r du ju bra p\u00e5.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dVa\u201d, sa jag f\u00f6r tredje g\u00e5ngen och gapade stort. <\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna, lilla s\u00f6ta lintott, h\u00e4ng med mig.\u201d Hon rufsade om mitt korta tunna ljusa h\u00e5r och petade med pekfingret p\u00e5 uppn\u00e4san. En retsam gest som hon gjort hela sitt liv. Men denna g\u00e5ng k\u00e4ndes det som en k\u00e4rlekshandling.<\/p>\n\n\n\n

Det blev som hon sa. Jag flyttade till Ume\u00e5. I tre m\u00e5nader bodde jag i hennes l\u00e4genhet innan jag fick en egen. Jag fick jobb efter bara en vecka, tack vare hennes kontakter. Idag trivdes vi bra med varandra och pratade ofta. Men vi var fortfarande v\u00e4ldigt olika personligheter och \u00e4ven utseendem\u00e4ssigt. Hon hade m\u00f6rkbrunt lockigt h\u00e5r. H\u00e5ret stod ofta ut \u00e5t olika h\u00e5ll, men det brydde hon sig inte om och hade aldrig gjort det. Hon hade trots en utseendefixerad v\u00e4rld verkat n\u00f6jd med hur hon s\u00e5g ut. Eller i alla fall fullst\u00e4ndigt obekymrad om detta. Men samtidigt n\u00e4r hon skrattade och det gjorde hon ofta, glittrade hela hon. <\/p>\n\n\n\n

Jag klickad p\u00e5 mailet och b\u00f6rjade l\u00e4sa:<\/p>\n\n\n\n

Hej Anna!<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag har t\u00e4nkt p\u00e5 dig mycket. Vilket el\u00e4nde du hamnat i. De korta glimtar jag f\u00e5tt av dig n\u00e4r vi pratat har f\u00e5tt mig att l\u00e4ngta efter dig. Det \u00e4r sv\u00e5rt att prata igenom saker ordentligt per telefon eller via mail, s\u00e5 h\u00e4r kommer ett f\u00f6rslag:<\/em><\/p>\n\n\n\n

Jag har r\u00e4tt till en betald hemresa i b\u00f6rjan eller mitten av april. Jag har ocks\u00e5 r\u00e4tt att byta detta mot att en anh\u00f6rig f\u00e5r en resa till mig under samma period. S\u00e5 jag vill bjuda hit dig d\u00e5. Du \u00e4r min n\u00e4rmaste anh\u00f6rig och jag tror du skulle m\u00e5 bra av att f\u00e5 resa bort.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Du f\u00e5r g\u00e4rna stanna en vecka eller s\u00e5, s\u00e5 hinner vi prata och jag hinner visa dig Florens. Tacka ja Anna, jag l\u00e4ngtar efter dig.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Kram Gunilla.<\/em><\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 mailet. Jag l\u00e4ste det en g\u00e5ng till. Jag tog h\u00f6ger hand och torkade bort den t\u00e5r som sakta ville rinna nedf\u00f6r min kind. Gunilla, som p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt alltid funnits d\u00e4r i sv\u00e5righeter. Den syster som jag under l\u00e5ngt tid av mitt liv mest ansett vara jobbig och besv\u00e4rlig. Den syster som jag nog aldrig sett under uppv\u00e4xttiden. Jag k\u00e4nde att jag saknade henne. Jag visste redan svaret p\u00e5 hennes fr\u00e5ga. Jag tryckte p\u00e5 svara avs\u00e4ndaren och skrev:<\/p>\n\n\n\n

Hej Gunilla!<\/em><\/p>\n\n\n\n

Mitt svara \u00e4r JAAAAAAA!<\/em><\/p>\n\n\n\n

Kram Anna<\/em><\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Jag satt sedan och bara stirrade p\u00e5 sk\u00e4rmen. Jag log f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 l\u00e4nge.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r det b\u00f6rjade sm\u00e4lla i d\u00f6rrarna och folk stack in huvudet i rummet och sa \u201dHej\u201d, satt jag med 19 obesvarade mail och en kopp kallt kaffe. Men det bekymrade mig inte ett dugg denna g\u00e5ng.<\/strong><\/p>\n\n\n\n

 <\/h1>\n\n\n\n

Kapitel 20 – 30 mars<\/span><\/a>  <\/span>          <\/h1>\n\n\n\n

Sista dagen p\u00e5 jobbet innan jag skulle \u00e5ka iv\u00e4g. Den 2 april skulle resan g\u00e5 till Florens. Jag skulle stanna d\u00e4r i tio dagar. Gunilla hade tagit ledigt en del av dagarna, s\u00e5 vi kunde g\u00f6ra roliga saker tillsammans. Men en del dagar ville jag g\u00e5 sj\u00e4lv. T\u00e4nk att f\u00e5 vandra runt i Florens. Titta in p\u00e5 museer, stanna till vid ett caf\u00e9 och g\u00e5 efter de stenlagda gamla gr\u00e4nderna. Jag satt p\u00e5 jobbet och dr\u00f6mde. Det hade jag naturligtvis inte tid med n\u00e4r jag skulle vara borta fr\u00e5n jobbet s\u00e5 l\u00e4nge. Skulle jag ha tagit h\u00e4nsyn till jobbet, skulle resan inte alls blivit av. Men jag k\u00e4nde att jag beh\u00f6vde detta. Det var tydligen fler som tyckte det, f\u00f6r det hade v\u00e4l aldrig varit s\u00e5 l\u00e4tt att s\u00f6ka semester som denna g\u00e5ng. Jag kunde dessutom ta ut tre dagar i kompledighet, d\u00e5 det blivit en del sena kv\u00e4llar den senaste tiden. Nu var det bara denna arbetsdag kvar. Avsluta och skicka vidare var min uppgift idag. Sedan skulle jag sluta med att skriva en komih\u00e5glista tills jag kom tillbaka. I kv\u00e4ll hade jag tv\u00e4ttid, s\u00e5 d\u00e5 skulle det sista tv\u00e4ttas. Imorgon skulle jag st\u00e4da l\u00e4genheten. Det hade blivit d\u00e5ligt med st\u00e4dande den senaste tiden. Orken hade inte r\u00e4ckt till. Men nu blev det av. Det \u00e4r alltid sk\u00f6nt att komma tillbaka till en nyst\u00e4dad l\u00e4genhet. Sedan skulle jag packa f\u00f6r resan och betala r\u00e4kningarna och p\u00e5 m\u00e5ndag skulle flyget g\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Ute lyste v\u00e5rsolen. Det var den vackra tiden n\u00e4r solen lyste genom de smutsiga f\u00f6nstren och man s\u00e5g sn\u00f6n gnistra i solskenet. F\u00e5glarna var ivriga vid f\u00e5gelborden. De b\u00f6rjade kvittra och man k\u00e4nde n\u00e4r man gick ut att solen s\u00e5 sm\u00e5tt b\u00f6rjade v\u00e4rma kinderna. Mina \u00f6gon drogs till f\u00f6nstret och jag tittade ut. Solen b\u00f6rjade ocks\u00e5 sm\u00e4lta en del av sn\u00f6n och smutsen kom fram. En del sn\u00f6h\u00f6gar b\u00f6rjade se gr\u00e5 och smutsiga ut ist\u00e4llet f\u00f6r det glittrande vita. Gruset som plogbilarna skjutit iv\u00e4g syntes nu tydligt. <\/p>\n\n\n\n

Det knackade p\u00e5 d\u00f6rren. Jag v\u00e4nde blicken mot den \u00f6ppna d\u00f6rren och f\u00f6rs\u00f6kte \u00e5ter fokusera p\u00e5 jobbet. Det var en av studierektorerna som fr\u00e5gade efter ett dokument. Jag hav honom det och fortsatte med mitt jobb.<\/p>\n\n\n\n

Timmarna gick fort denna dag och jag k\u00e4nde mig inte alls f\u00e4rdig med jobbet n\u00e4r jag vid sextiden slog av datorn och l\u00e4mnade kontoret. P\u00e5 skrivbordet l\u00e5g en planering- och komih\u00e5glapp som jag skulle l\u00e4sa n\u00e4r jag kom tillbaka. H\u00f6garna lade jag i raka linjer och allt jag kunde l\u00e4gga ifr\u00e5n i n\u00e5gon h\u00e4ngmapp eller p\u00e4rm lade jag dit. Allt f\u00f6r att lokalv\u00e5rdarna skulle kunna dammtorka mitt rum n\u00e4r de hade den vanliga veckost\u00e4dningen. Jag kallade det fortfarande f\u00f6r veckost\u00e4dning trots att det numera endast var varannan vecka. <\/p>\n\n\n\n

Jag st\u00e4ngde d\u00f6rren till kontoret och gick ut. Trots att klockan var sex denna eftermiddag var det inte helt m\u00f6rkt. Snart b\u00f6rjade tiden d\u00e5 det var ljust dygnet om. Jag tyckte om den tiden. En del hade sv\u00e5rt att sova p\u00e5 natten, d\u00e5 det inte var n\u00e5gon st\u00f6rre skillnad p\u00e5 ljuset oavsett om det var dag eller natt. Men jag nj\u00f6t. Jag hade aldrig gillat m\u00f6rkret. Det gjorde att jag k\u00e4nde mig l\u00e5st och inst\u00e4ngd. Men n\u00e4r ljuset kom var det som om jag sl\u00e4pptes ut ur ett f\u00e4ngelse. Ljus och frihet h\u00f6rde ihop.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick f\u00f6rbi \u00d6stra stationen p\u00e5 v\u00e4gen hem. D\u00e4r k\u00f6pte jag en r\u00e4kmacka fr\u00e5n Ullas konditori. Den skulle f\u00e5 bli min middag denna kv\u00e4ll. L\u00e4ttlagat och gott.<\/p>\n\n\n\n

Klockan sju b\u00f6rjade min tv\u00e4ttid, s\u00e5 att st\u00e4lla sig och laga n\u00e5gon mat, fanns det \u00e4nd\u00e5 inte tid med. Jag gick med raska steg mot l\u00e4genheten. Jag bodde b\u00e5de centralt och n\u00e4ra jobbet. Omr\u00e5det hette \u00d6st p\u00e5 stan och hade b\u00e5de gamla tr\u00e4hus och nyare stenbyggda hyreshus. Min l\u00e4genhet l\u00e5g i ett omr\u00e5de med lite nyare hus. En rymlig tv\u00e5a p\u00e5 fj\u00e4rde v\u00e5ningen. Jag var tacksam f\u00f6r att den hade hiss. F\u00f6r det var ingen sj\u00e4lvklarhet i alla hus. Att dra upp matkassar till fj\u00e4rde v\u00e5ningen var tungt n\u00e4r man fick ta trapporna. Det visste jag, d\u00e5 hissen hade reparerats f\u00f6rra \u00e5ret och d\u00e5 de hade saknat en del reservdelar hade hissen st\u00e5tt en hel m\u00e5nad. Visserligen hade detta f\u00f6rb\u00e4ttrat min kondition, men ocks\u00e5 orsakat en ryggskada som jag f\u00e5tt g\u00e5 med till naprapaten.<\/p>\n\n\n\n

Idag var jag i stort behov av hissen, d\u00e5 tv\u00e4ttstugan l\u00e5g i k\u00e4llaren. Att b\u00e4ra upp och ned tv\u00e4ttkorgen hade jag ingen lust med. Men efter reparationen hade hissen fungerat bra.<\/p>\n\n\n\n

S\u00e5 kv\u00e4llen var fullt inbokad. F\u00f6rst en r\u00e4kmacka med ett glas vitt vin och sedan fick jag h\u00e4nga i tv\u00e4ttstugan.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 21 – 2 april<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Jag vaknade tidigt denna m\u00e5ndag morgon.  Flyget skulle inte g\u00e5 f\u00f6rr\u00e4n klockan ett, s\u00e5 jag hade ju m\u00f6jlighet att sova ut. Men det var hoppl\u00f6st. Jag var klarvaken.  Det var bara att stiga upp. Jag satte p\u00e5 kaffebryggaren och tog fram lite yoghurt och flingor. Jag h\u00e4mtade tidningen fr\u00e5n ytterd\u00f6rren och satte mig vid k\u00f6ksbordet och b\u00f6rjade \u00e4ta och l\u00e4sa. Kaffebryggaren puttrade p\u00e5. Det var nog dags f\u00f6r avkalkning av bryggaren hann jag t\u00e4nka och skrev upp det p\u00e5 min kom ih\u00e5glapp. Jag bar bort den tomma tallriken och bredde tv\u00e5 mackor med sm\u00f6r och la p\u00e5 en skiva ost p\u00e5 den ena och kaviar p\u00e5 den andra. Jag plockade fram en kopp som jag fyllde med riktigt svart, starkt kaffe. D\u00e4refter satte jag mig vid bordet igen och fortsatte med tidningen, men tankarna var hela tiden n\u00e5gon annanstans.<\/p>\n\n\n\n

Jag hann i lugn och ro \u00e4ta frukost, duscha, checka in p\u00e5 flyget via mobilen, g\u00e5 igenom packningen och ta en extra kaffepaus innan det var dags att g\u00e5 ut till flygbussen. Jag kom till h\u00e5llplatsen i god tid och fick st\u00e5 och v\u00e4nta i n\u00e4rmare en kvart innan bussen kom.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag steg p\u00e5 bussen t\u00e4nkte jag:  \u00c4ntligen p\u00e5 v\u00e4g. Jag k\u00e4nde hur jag andades ut och hur munnen automatiskt omformades till ett leende. <\/p>\n\n\n\n

Flygningen gick fr\u00e5n Ume\u00e5 flygplats till Stockholm Arlanda. D\u00e4refter mellanlandning i M\u00fcnchen och innan jag startade sista str\u00e4ckan till Florens. Hela resan tog cirka 7 timmar, s\u00e5 det var en bra rutt jag f\u00e5tt till. Det var den billigaste med acceptabel tids\u00e5tg\u00e5ng. Det var tur att det idag \u00e4r s\u00e5 enkelt att s\u00f6ka fram resorna via n\u00e4tet.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 Arlanda var det kort om tid, s\u00e5 d\u00e4r g\u00e4llde det att springa och tr\u00e4nga sig f\u00f6re i k\u00f6n till s\u00e4kerhetskontrollen. Men det verkar ju vara standardf\u00f6rfarande vid resor fr\u00e5n Ume\u00e5. F\u00f6r att slippa denna stress skulle man beh\u00f6va n\u00e4rmare tv\u00e5 timmar mellan flygen, men det k\u00e4nns som ett sl\u00f6seri med tid och de g\u00e5nger man r\u00e5kar ha f\u00e5tt s\u00e5 gott om tid brukar k\u00f6n vid s\u00e4kerhetskontrollen vara fem minuter och helt pl\u00f6tsligt f\u00e5r man sitta vid gaten en och en halv timme och v\u00e4nta. Fast ibland \u00e4r det ju trevligt. Men denna g\u00e5ng var det ganska precis en timme, s\u00e5 det var bara att springa n\u00e4r vi landat p\u00e5 flygplatsen p\u00e5 terminal fyra. Det g\u00e4llde att tr\u00e4nga sig f\u00f6rbi folk som gick sakta och strosade p\u00e5 Skycity och springa l\u00e4ngst bort p\u00e5 utrikesterminalen f\u00f6r att ta s\u00e4kerhetskontrollen l\u00e4ngst bort, d\u00e5 den ofta var kortare. Det var den denna g\u00e5ng ocks\u00e5, s\u00e5 jag tog mig snabbt igenom och hann faktiskt lukta p\u00e5 n\u00e5gra parfymer innan jag gick vidare till min gate.<\/p>\n\n\n\n

Jag trivdes ganska bra p\u00e5 flygplan. Jag var lite skrajsen vid start, men hade l\u00e4rt mig att om jag satt och l\u00e4ste gl\u00f6mde jag bort detta. Jag tyckte det var en av f\u00f6rdelen med flygresor, ja \u00e4ven med t\u00e5gresor. Man kunde inte g\u00f6ra s\u00e5 mycket mer \u00e4n att sitta och l\u00e4sa. Det enda som kunde st\u00f6ra var lite kaffe eller lite mat ibland. D\u00e5 blev det \u00e4ntligen av att l\u00e4sa de b\u00f6cker man inte kommit sig f\u00f6r tidigare. Hade nu med mig en bok av en f\u00f6rfattare som jag f\u00e5tt rekommenderad av min syster. Det var en sorts deckare, fast \u00e4nd\u00e5 inte, hon kallade det f\u00f6r sp\u00e4nningsroman och skulle visst ta upp en hel del av det kvinnliga perspektivet och hur kvinnor i andra l\u00e4nder kan ha det. Boken hette \u201dDen sj\u00e4tte gudinnan\u201d och f\u00f6rfattaren hette Karin Alfredsson och kom fr\u00e5n Lycksele. Det var hennes fj\u00e4rde bok med samma huvudperson, men det var den jag f\u00e5tt tag i. Om den var bra, kunde jag ju b\u00f6rja med de f\u00f6rsta b\u00f6ckerna ocks\u00e5. Jag satt i min flygstol och s\u00e4kerhetsgenomg\u00e5ngen b\u00f6rjade. Jag plockade upp min bok och b\u00f6rjade l\u00e4sa. \u201d Jag borde ha f\u00f6rst\u00e5tt. Redan n\u00e4r jag klev ut p\u00e5 g\u00e5rden k\u00e4nde jag att n\u00e5got var annorlunda.<\/em>\u201d<\/p>\n\n\n\n

Det tog tv\u00e5 sidor och sen var jag inne i boken. N\u00e4r jag lyfte huvudet n\u00e4sta g\u00e5ng s\u00e5g jag en flygv\u00e4rdinna som ville ge mig mat. Jag var tvungen att l\u00e4gga ifr\u00e5n mig boken f\u00f6r att dra ut bordet.<\/p>\n\n\n\n

Efter ett byte i M\u00fcnchen gick tiden snabbt, tack vare mitt s\u00e4llskap av boken. Inflygningen startade och jag k\u00e4nde pirret i magen av l\u00e4ngtan. T\u00e4nk att det kunde k\u00e4nnas s\u00e5 kul att tr\u00e4ffa sin syster, det \u00e4r klart att milj\u00f6n gjorde att det var extra roligt, men att tr\u00e4ffa Gunilla det k\u00e4ndes speciellt. Vilket sl\u00f6seri med tiden n\u00e4r vi inte f\u00f6rst\u00e5tt varandra. En syster som fanns vid sin sida och kunde st\u00f6tta i r\u00e4tt \u00f6gonblick, var v\u00e4rt mer \u00e4n guld. Sen att hon dessutom kunde s\u00e4ga sanningen, den sanning man inte ville veta av var ju baksidan av myntet. Eller helt enkelt det som gjorde det till en stabil v\u00e4nskap.<\/p>\n\n\n\n

Klockan n\u00e4rmade sig \u00e5tta p\u00e5 kv\u00e4llen n\u00e4r inflygningen b\u00f6rjade. Flygv\u00e4rdinnorna gick runt och delade ut varma, v\u00e5ta servetter. Det k\u00e4ndes sk\u00f6nt att f\u00e5 fukta kinderna och pannan med den varma servetten. Boken hade varit ett bra s\u00e4llskap och givit nya kunskaper om liv som var ok\u00e4nda f\u00f6r mig. Jag stoppade ned boken i v\u00e4skan och plockade ist\u00e4llet upp en h\u00e5rborste och borstade ut h\u00e5ret. Tog sedan upp en liten fickspegel och l\u00e4ppstiftet. Lade p\u00e5 lite extra p\u00e5 l\u00e4pparna av l\u00e4ppstiftet och lutade mig d\u00e4refter bak\u00e5t i s\u00e4tet. Nu var jag redo. Florens och Gunilla hh\u00e4r kommer jag!<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 22- 3 april<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Kv\u00e4llen hade blivit sen. Gunilla hade bullat upp med ostar, korvar, frukt och vin. Vi hade suttit l\u00e5ngt in p\u00e5 sm\u00e5timmarna och bara pratat. N\u00e4r vi \u00e4ntligen hade krupit i s\u00e4ngs hade gryningen varit n\u00e4ra. <\/p>\n\n\n\n

Jag vaknade av solstr\u00e5lar i ansiktet. Sm\u00e5 piggar av ljusstr\u00e5lar som hoppade mellan \u00f6gonen och hakan. Jag str\u00e4ckte p\u00e5 mig och nj\u00f6t av att kunna ta det lugnt. Sen blev nyfikenheten f\u00f6r stor och jag steg upp. Jag gick fram till f\u00f6nstret och kikade bakom gardinen. Solen var framme, ett hektiskt liv av bilar, fotg\u00e4ngare och cyklister kunde jag se nere p\u00e5 gatan. N\u00e4r jag stod d\u00e4r k\u00e4nde jag kaffedoften fr\u00e5n k\u00f6ket, s\u00e5 mina steg drogs automatiskt mot doften.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGod morgon, hoppas du sovit gott\u201d, kom det fr\u00e5n Gunilla samtidigt som hon tuggade p\u00e5 en bit br\u00f6d. <\/p>\n\n\n\n

\u201dTa f\u00f6r dig av \u00f6verfl\u00f6det\u201d, fortsatte hon och pekade mot b\u00e4nken d\u00e4r br\u00f6d, ost och tomater stod framme.<\/p>\n\n\n\n

K\u00f6ket var egentligen bara en liten kokvr\u00e5 med spis med tv\u00e5 plattor, en diskho och ett pyttelitet kylsk\u00e5p. Ingen ugn, inga avl\u00e4ggningsytor och bara ett litet sk\u00e5p.<\/p>\n\n\n\n

Ovanf\u00f6r spisen fanns en liten hylla med 2 pannor och 1 liten stekpanna. I en burk som h\u00e4ngde p\u00e5 v\u00e4ggen fanns stekspade, visp, korkskruvs \u00f6ppnare och n\u00e5gra slevar. I en annan burk fanns tv\u00e5 knivar.<\/p>\n\n\n\n

Kokvr\u00e5n mynnade ut i ett vardagsrum d\u00e4r det fanns ett litet k\u00f6ksbord och tre stolar. D\u00e4r fanns ocks\u00e5 en byr\u00e5 d\u00e4r kaffebryggaren stod och d\u00e4r hon nu \u00e4ven st\u00e4llt br\u00f6det och p\u00e5l\u00e4gget. Sedan fanns en liten soffa och en tv i vardagsrummet. Att m\u00f6blerna hade ing\u00e5tt i hyran av l\u00e4genheten f\u00f6rstod jag snabbt. Det var gammalt, slitet och opersonligt och ganska likt Gunilla att inte piffa till det. S\u00e5dant var inte viktigt f\u00f6r henne. Ofta r\u00e4ckte det med att hon fanns i rummet, s\u00e5 tappade det sin opersonliga stil och verkade sjuda av liv.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog f\u00f6r mig av kaffet och gjorde en macka och satte mig bredvid Gunilla. Vi satt f\u00f6rst tysta och \u00e5t och f\u00f6r att sakta vakna till liv. Gunilla drack upp det sista av sitt kaffe och satte ned koppen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har en plan f\u00f6r dagen,\u201d b\u00f6rjade hon och tittade med plirande \u00f6gon p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJaha, \u201d svarade jag samtidigt som jag tuggade p\u00e5 en ostmacka. <\/p>\n\n\n\n

Jag tog en klunk till av kaffet innan jag fortsatte. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVad har du t\u00e4nkt d\u00e5?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 Gunilla med en nyfiken blick.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla b\u00f6jde sig ned och plockade upp n\u00e5got som l\u00e5g under stolen. Det var ett par joggingskor och hon log triumferande. <\/p>\n\n\n\n

\u201d F\u00f6rst blir det en joggingtur, sen en guidad tur p\u00e5 universitetet.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dOj\u201d blev mitt svar.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTja, n\u00e4r var du ute och sprang sist?\u201d Hon tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDu har r\u00e4tt, alldeles f\u00f6r l\u00e4nge sen. Ska faktiskt bli sk\u00f6nt.\u201d Jag reste mig d\u00e4refter och st\u00e4llde ner koppen i diskhon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOm du plockar undan, kan jag diska sen\u201d fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dToppen. Men disken tar vi efter joggingturen\u201d kom det fr\u00e5n Gunilla samtidigt som hon plockade undan frukosten.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till mitt rum och plockade fram joggingskorna och tr\u00e4ningskl\u00e4derna. Borstade t\u00e4nderna och drack vatten. Jag plockade fram mitt v\u00e4tskeb\u00e4lte och fyllde p\u00e5 med lite vatten. Gunilla v\u00e4ntade i k\u00f6ket f\u00e4rdigkl\u00e4dd.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi tar bussen ned till Cascineparken, s\u00e5 vi slipper springa i all trafik\u201d, sa hon och stoppade ned ett busskort.<\/p>\n\n\n\n

Vi promenerade en bit fram till en bussh\u00e5llplats som hade en busslinje som gick raka v\u00e4gen till parken. <\/p>\n\n\n\n

Parken var vidstr\u00e4ckt med m\u00e5nga v\u00e4gar f\u00f6r bilar, men \u00e4ven h\u00e4rliga g\u00e5ngv\u00e4gar i lummiga sn\u00e5r och \u00f6ver vidstr\u00e4ckta gr\u00e4splaner, d\u00e4r vi m\u00f6tte m\u00e5nga som joggade och promenerade. V\u00e4dret var lite halvmulet och kanske 15 grader, precis lagom f\u00f6r en joggingtur.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4r var du ute sist och sprang\u201d, fr\u00e5gade Gunilla mig?<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet var l\u00e4nge sen\u201d svarade jag. \u201dDet \u00e4r ju hoppl\u00f6st med kylan och isen just nu. T\u00e4nkte k\u00f6pa icebuggers f\u00f6r att kunna springa p\u00e5 halt underlag, men jag har tvekat. B\u00e5de f\u00f6r att de \u00e4r s\u00e5 dyra och f\u00f6r att jag hellre tr\u00e4nar inomhus under vintern.\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dOch n\u00e4r tr\u00e4nade du inomhus sist d\u00e5\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00e4ngesen\u201d, jag tvekade lite innan jag fortsatte. \u201d Jag har blivit lite folkskygg nu f\u00f6r tiden. Jag gick dit n\u00e5gra g\u00e5nger i februari och varje g\u00e5ng kom folk fram till mig och fr\u00e5gade: H\u00f6rt n\u00e5t om Konrad? Vad s\u00e4ger polisen? Hur har ni det p\u00e5 institutionen?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag skakade p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag orkade inte svara p\u00e5 dessa fr\u00e5gor mer, jag fick nog av dem p\u00e5 jobbet.\u201d Jag tystnade och koncentrerade mig p\u00e5 att springa ist\u00e4llet.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla sprang tyst bredvid mig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dF\u00f6rst\u00e5r att det varit tufft. Jag skulle nog ocks\u00e5 vilja fr\u00e5ga ut dig, men jag klarar mig. Ber\u00e4tta f\u00f6r mig det du vill, du \u00e4r ju h\u00e4r f\u00f6r att m\u00e5 bra.\u201d Hon tittade p\u00e5 mig och log.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen f\u00f6rst ska du f\u00e5 slita, nu \u00f6kar vi tempot!\u201d <\/p>\n\n\n\n

Hon kikade p\u00e5 mig och \u00f6kade stegl\u00e4ngden.<\/p>\n\n\n\n

Jag hakade p\u00e5, men nog k\u00e4ndes det av att jag tr\u00e4nat s\u00e5 d\u00e5ligt senaste tiden. Det gick inte l\u00e4nge s\u00e5 m\u00e5ste jag sakta ned igen.<\/p>\n\n\n\n

Eftermiddagen gick \u00e5t att vandra mellan olika gamla byggnader som tillh\u00f6rde universitetet. Stenbyggnader i r\u00f6tt och i gult och i olika skick. Universitetet var utspridd \u00f6ver hela stan och hade fem olika fakulteter och n\u00e4rmare 70 olika institutioner. Just den fakultet som Gunilla var p\u00e5, med geografi, historia och pedagogik l\u00e5g ganska centralt i Florens. Efter tv\u00e5 timmars vandrande stannade vi p\u00e5 en restaurang och \u00e5t en pastatallrik. Trots att man blev tr\u00f6tt i benen av alla stentrappor och k\u00e4nde sig lite bortkommen bland alla italienska h\u00e4lsningsfraser, s\u00e5 var det intressant att se hur andra universitet s\u00e5g ut. Som administrat\u00f6r fick man inte s\u00e5 ofta bes\u00f6ka andra universitet och speciellt inte utomlands. <\/p>\n\n\n\n

Gunilla ber\u00e4ttade historien om Florens universitet, som startades redan p\u00e5 1600-talet och som slagits med Pisa om vem som skulle f\u00e5 ha universitetet. <\/p>\n\n\n\n

\u201d Det finns otroligt gamla och vackra byggnader\u201d ber\u00e4ttade Gunilla. \u201dP\u00e5 vissa av universiteten finns det utvecklat gamla g\u00e5ngar mellan olika byggnader. Jag tror att idag finns det nog flera underjordiska g\u00e5ngar som ingen k\u00e4nner till.\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dSp\u00e4nnande\u201d, svarade jag. \u201dFast k\u00e4nner jag studenterna r\u00e4tt, s\u00e5 hittar de till de flesta g\u00f6mda st\u00e4llen. De kan ju starta n\u00e5gra svartklubbar d\u00e4r.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dSom de g\u00f6r i Ume\u00e5, menar du?\u201d Gunilla h\u00e4llde upp lite vatten i glaset samtidigt som hon pratade. \u201dH\u00f6rde att det hade startats n\u00e5gra s\u00e5dana i universitetslokalerna d\u00e4r.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dFast dom k\u00e4nde visst \u00e4ven taxichaffisarna till. Det var v\u00e4l bara vi anst\u00e4llda som inte hade n\u00e5gon aning.\u201d Jag la ifr\u00e5n gaffel och kniv och lutade mig bak\u00e5t.<\/p>\n\n\n\n

Solen lyste och v\u00e4rmde mig i nacken. Jag nj\u00f6t av v\u00e4rmen och lugnet som s\u00e4nkte sig i <\/p>\n\n\n\n

min kropp, trots att omgivningen bestod av m\u00e5nga ljud och m\u00e4nniskor. Men h\u00e4r kunde jag koppla av, ingen fr\u00e5gade efter mig, ingen slet i mig f\u00f6r att f\u00e5 n\u00e5got gjort och ingen var nyfiken p\u00e5 f\u00f6rsvinnandet. H\u00e4r var jag ok\u00e4nd, samtidigt som jag var k\u00e4nd av Gunilla. Men hon k\u00e4nde till hela min historia, inte bara min tid som tj\u00e4nsteman p\u00e5 universitetet. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMedici hette familjen i Pisa\u201d fortsatte Gunilla sin historielektion, \u201dsom ville ha universitetet i Pisa. Men 1936 beslutade italienska staten att det var i Florens detta universitet skulle ligga.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dFinns det en odontologisk institution h\u00e4r?\u201d, undrade jag. \u201dS\u00e5 jag vet om n\u00e5gon p\u00e5 min institution undrar.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, h\u00e4r finns nog alla inriktningar. Tandl\u00e4kare, l\u00e4kare, filosofiska, tekniska, ja, allt man kan \u00f6nska. Men de har inget samlat campus som i Ume\u00e5.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det har jag redan m\u00e4rkt,\u201d p\u00e5pekade jag och gned mig p\u00e5 benen som v\u00e4rkte efter promenaden runt olika byggnader och naturligtvis \u00e4ven av joggingturen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen tandl\u00e4kardelen av universitetet, tillsammans med l\u00e4karutbildningen ligger l\u00e4ngre bort fr\u00e5n centrum. Det \u00e4r d\u00e4r de gamla ursprungliga universitetsbyggnaderna finns.\u201d Hon pekade \u00e5t ett h\u00e5ll samtidigt som hon pratade. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMed sina svartklubbar, eller vad som nu finns i g\u00e5ngarna,\u201d avslutade hon skrattande.<\/p>\n\n\n\n

Vi reste oss och gick tillbaka till hennes l\u00e4genhet. Hon beh\u00f6vde jobba n\u00e5gon timme och jag l\u00e4ngtade att f\u00e5 sl\u00e4nga mig i s\u00e4ngen och bara f\u00e5 ligga och l\u00e4sa en bok ett tag. Vi skulle sedan g\u00e5 ut och \u00e4ta en god middag p\u00e5 kv\u00e4llen.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 23 – 4 april<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Idag hade Gunilla hyrt en bil och vi skulle ut i omgivningarna. Vi hade best\u00e4mt att vi skulle \u00e5ka till San Gimignano som l\u00e5g ungef\u00e4r fem mil fr\u00e5n Toscana. Det var en gammal by som var omringad av murar. Vacker, men naturligtvis en riktig turistf\u00e4lla. <\/p>\n\n\n\n

Det var roligt att f\u00e5 \u00e5ka iv\u00e4g med bilen. Man s\u00e5g de vackra vyerna som Toscana \u00e4r k\u00e4nd f\u00f6r. Kulligt och gr\u00f6nskande. D\u00e5 det bara var april \u00e4n, s\u00e5 fanns inga solrosor \u00e4n som man ofta s\u00e5g p\u00e5 bilderna fr\u00e5n Toscana, d\u00e5 de inte blommande f\u00f6rr\u00e4n i juli. Jag s\u00e5g n\u00e5gra vackra olivtr\u00e4d och Gunilla pekade ut n\u00e5gra ving\u00e5rdar som l\u00e5g efter v\u00e4gen. Efter drygt en timmes k\u00f6rning var vi framme vid byn. Vi parkerade bilen p\u00e5 en av de m\u00e5nga parkeringsplatserna som fanns utanf\u00f6r den muromringade byn.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDen h\u00e4r byn \u00e4r nog mest k\u00e4nd f\u00f6r alla sina torn,\u201d b\u00f6rjade Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade mot staden. N\u00e5gra torn kunde jag se men inte var de s\u00e5 m\u00e5nga. <\/p>\n\n\n\n

\u201dIdag finns det 14 torn kvar, men det fanns tidigare 72 torn\u201d. Gunilla tystnade och tittade \u00f6ver byn.<\/p>\n\n\n\n

\u201d72 torn, men hur kunde det rymmas s\u00e5 m\u00e5nga och varf\u00f6r\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTja, du vet, ju fler torn desto finare. Det visade att det var en m\u00e4ktig stad. Fast idag kallar jag det f\u00f6r en by. Det var en av de f\u00e5 orterna som blev skonade i andra v\u00e4rldskriget. F\u00f6r att den var s\u00e5 vacker, s\u00e4ger dom som bor h\u00e4r.\u201d Gunilla tittade p\u00e5 mig och log. \u201dMen andra sa att det var f\u00f6r att nazisterna hade ett h\u00f6gkvarter d\u00e4r\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHade dom det?\u201d, undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet vet man inte\u201d, svarade Gunilla. \u201dEn del s\u00e4ger att det fortfarande finns kvar och anv\u00e4nds som samlingslokal f\u00f6r en nazistfalang, men ingen vet med s\u00e4kerhet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDags att g\u00e5 in, h\u00e4r kan vi ju inte h\u00e4nga l\u00e4ngre.\u201d Hon tog mig under armen och drog iv\u00e4g mig mot ing\u00e5ngen.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick in genom en av stadsportarna. Stadsmuren var en tjock stenmur och ing\u00e5ngen genom porten var rundat som ett valv. Vi kom fr\u00e5n det m\u00f6rka valvet ut i solen p\u00e5 en kullerstensgata. Vid denna gata var de gamla stenhusen omgjorda till aff\u00e4rer och gatan var en riktig shoppinggata. Turistbutiker med souvenirer, en v\u00e4skaff\u00e4r, glassbutik, vinaff\u00e4r, leksaksaff\u00e4r etc. Jag fastnade i v\u00e4skaff\u00e4ren och hittade fina v\u00e4skor i \u00e4kta l\u00e4der. Gunilla hittade en snygg ryggs\u00e4ck i samma butik och k\u00f6pte den utan bet\u00e4nketid. Sj\u00e4lv valde jag mellan tre olika handv\u00e4skor. En som liknade en gammeldags doktorsv\u00e4ska i brunt l\u00e4der, en som var en liten ryggs\u00e4ck som kunde g\u00f6ras om till axelv\u00e4ska i bl\u00e5tt och en f\u00e4rgglad handv\u00e4ska med axelrem som hade hur m\u00e5nga fack som helst och rymde b\u00e5de en extra kofta eller en liten dator. Alla var s\u00e5 fina och jag kunde inte best\u00e4mma mig. Gunilla st\u00e4llde sig bredvid mig och jag ber\u00e4ttade om de olika f\u00f6rdelarna med v\u00e4skorna. Hon tittade p\u00e5 v\u00e4skorna och sedan p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Blunda och se dig med v\u00e4skorna i handen, n\u00e4r k\u00e4nns det b\u00e4st? D\u00e5 vet du vilken v\u00e4ska du ska ta\u201d, sa hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201d\u00c4h, s\u00e5 enkelt \u00e4r det inte\u201d, replikerade jag. \u201d Vore det s\u00e5 enkelt skulle jag inte st\u00e5 h\u00e4r och fundera\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Men trots detta s\u00e5 blundade jag och gjorde som hon sa. Hon hade r\u00e4tt. Helt pl\u00f6tsligt visste jag vilken jag innerst inne ville ha. Jag tog den f\u00e4rgglada och gick till kassan.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla stod med ett leende p\u00e5 l\u00e4pparna och artikulerade \u201dvad var det jag sa\u201d \u00e5t mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag skakade p\u00e5 huvudet, men var samtidigt v\u00e4ldigt n\u00f6jd med mitt ink\u00f6p.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick vidare mot en utkiksplats i utkanten av byn. Vi kl\u00e4ttrade upp f\u00f6r trapporna och fick en fin utsikt b\u00e5de ut \u00f6ver landskapet som b\u00f6ljade med \u00e5kerjord och n\u00e5gra enstaka g\u00e5rdar utsl\u00e4ngda p\u00e5 sl\u00e4tterna. P\u00e5 andra sidan s\u00e5g vi \u00f6ver byn och kunde r\u00e4kna in alla 14 tornen och s\u00e5g en fin kyrka som vi best\u00e4mde att bes\u00f6ka.<\/p>\n\n\n\n

Vi v\u00e4nde tillbaka och gick nedf\u00f6r trapporna tillbaka till de tr\u00e5nga kullerstensgatorna. Utanf\u00f6r en port stod en stor grupp m\u00e4nniskor.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet \u00e4r h\u00e4r toaletterna finns\u201d, ber\u00e4ttade Gunilla. \u201dSka vi s\u00e4lla oss till s\u00e4llskapet\u201d, undrade hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade och vi st\u00e4llde oss sist i k\u00f6n, som de v\u00e4luppfostrade svenskar vi \u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

Vi stod d\u00e4r och pratade med varandra n\u00e4r jag i \u00f6gonvr\u00e5n s\u00e5g n\u00e5gon bekant. Jag v\u00e4nde mig om.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Mr Schatten\u201d, ropade jag. Hello! \u201dMr Schatten\u201d, ropade jag igen.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla tittade p\u00e5 mig och p\u00e5 mannen som snabbt gick iv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad han fick br\u00e5ttom, hur k\u00e4nner du honom? \u201d, undrade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan brukar komma till Ume\u00e5 och jobba ihop med Konrad, de har ett stort forskningsprojekt tillsammans\u201d, svarade jag. \u201dVad konstigt att han gick iv\u00e4g\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag skakade fundersamt p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tror att han b\u00e5de s\u00e5g och h\u00f6rde mig\u201d, fortsatte jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det tror jag, men jag s\u00e5g hur han \u00f6kade takten n\u00e4r du ropade\u201d, sa Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Vi blev avbrutna i v\u00e5r diskussion av att vi kom in i den \u00e5tr\u00e5v\u00e4rda toaletten.<\/p>\n\n\n\n

Det var sedan dags f\u00f6r lunch och vi satte oss p\u00e5 en uteservering vid ett torg.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBer\u00e4tta f\u00f6r mig vem mannen var\u201d, b\u00f6rjade Gunilla. \u201dHur k\u00e4nde han Konrad och vilka projekt hade de tillsammans?\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 Gunilla och funderade ett tag. <\/p>\n\n\n\n

\u201dTja, faktiskt en sv\u00e5r fr\u00e5ga\u201d, b\u00f6rjade jag. Jag satt tyst ett tag innan jag fortsatte.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Mr Schatten och Konrad tror jag \u00e4r med i ett internationellt n\u00e4tverk tillsammans. Men jag har v\u00e4ldigt knapph\u00e4ndig information om detta. Mr Schatten har kommit till Ume\u00e5 n\u00e5gra g\u00e5nger och suttit med Konrad i m\u00f6ten. Konrad brukar s\u00e4ga att det \u00e4r planeringstr\u00e4ffar. I vanliga fall vid s\u00e5dana tillf\u00e4llen brukar Konrad be mig ordna allt det praktiska. Boka lokaler, ordna fika och lunch och kopiera papper etc. Men aldrig vid dessa tr\u00e4ffar. Jag har fr\u00e5gat honom n\u00e5gon g\u00e5ng om jag ska ordna n\u00e5t \u00e5t dem, men han s\u00e4ger att de \u00e4r ju bara tv\u00e5, s\u00e5 det fixar han sj\u00e4lv.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade upp p\u00e5 Gunilla som s\u00e5g tankfull ut. <\/p>\n\n\n\n

\u201dL\u00e5ter konstigt tycker jag\u201d, kom det fr\u00e5n henne. \u201dAll v\u00e5r tid ska ju redovisas i olika projekt och alla kostnader godk\u00e4nnas av \u00f6verordnad.\u201d Hon tittade p\u00e5 mig. \u201dMen om det \u00e4r n\u00e5gra kostnader p\u00e5 n\u00e4tverket m\u00e5ste du v\u00e4l se dem, eller hur?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade och svarade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJust det, alla kostnader g\u00e5r ju via mig, men det \u00e4r det som \u00e4r s\u00e5 konstigt. Det \u00e4r aldrig n\u00e5gra kostnader. Inte ens n\u00e4r Konrad reser iv\u00e4g till ett n\u00e4tverksm\u00f6te, ingenting.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen\u201d, b\u00f6rjade Gunilla. Sen skakade hon p\u00e5 huvudet och satt tyst.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog en klunk av vattnet och tittade p\u00e5 henne. <\/p>\n\n\n\n

\u201dEn g\u00e5ng var jag ner i arkivet\u201d, fortsatte jag ber\u00e4tta, \u201darkivet \u00e4r ju nere i kulverten, s\u00e5 det \u00e4r inte ofta jag m\u00f6ter n\u00e5gon d\u00e4r nere. Men denna g\u00e5ng s\u00e5g jag ryggen av Konrad och Mr Schatten g\u00e5ende \u00e5t andra h\u00e5llet i kulverten. De var alldeles tysta, sa inte ett ord och jag skulle inte ha sett att det var de som gick d\u00e4r om jag inte k\u00e4nt igen Konrads cardigan. Om man g\u00e5r \u00e5t det h\u00e5llet kommer man till universitetssjukhuset. Men varf\u00f6r skulle dom dit? Dessutom var det i maj och d\u00e5 \u00e4r det mycket sk\u00f6nare att g\u00e5 utomhus.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag tystnade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag t\u00e4nker p\u00e5 hans namn\u201d, kom det fr\u00e5n Gunilla. \u201dTyska \u00e4r inte mitt b\u00e4sta spr\u00e5k, men lite kan jag och p\u00e5 tyska finns ett ord som heter schatten och det betyder skugga. Ganska likt shadow p\u00e5 engelska. Skugga. Vem heter herr Skugga? \u00c4r det verkligen hans namn?\u201d Hon tystnade och tittade p\u00e5 mig.<\/p>\n\n\n\n

Ute b\u00f6rjade det bl\u00e5sa och luften k\u00e4ndes kyligare. Vi tittade upp mot himlen och s\u00e5g att m\u00f6rka moln drog \u00f6ver skyn. <\/p>\n\n\n\n

\u201dDags att \u00e5ka tillbaka, tror jag\u201d, kom det fr\u00e5n Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Vi vandrade iv\u00e4g till bilen och just n\u00e4r vi satt oss i bilen b\u00f6rjade regnet.<\/p>\n\n\n\n

Samtidigt som Gunilla startade bilen ringde hennes mobil. Hon lyfte mobilen mot \u00f6rat och svarade. Jag satte p\u00e5 mig bilb\u00e4ltet och satt och beundrade min nya v\u00e4ska.<\/p>\n\n\n\n

\u201d Va, s\u00e4ger du,\u201d utbrast Gunilla h\u00f6gt. \u201dNej, s\u00e5 hemskt! Naturligtvis, vi ordnar det.\u201d <\/p>\n\n\n\n

Jag tittade p\u00e5 henne. Hon pratade h\u00f6gt, ansiktet var r\u00f6tt. Vad hade h\u00e4nt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag ringer n\u00e4r vi bokat biljetter,\u201d avslutade hon samtalet med.<\/p>\n\n\n\n

Hon v\u00e4nde sig mot mig, jag s\u00e5g t\u00e5rar i \u00f6gonen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad har h\u00e4nt!\u201d undrade jag. \u201dGunilla vad \u00e4r det?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dPappa har f\u00e5tt en hj\u00e4rtinfarkt, han ligger p\u00e5 lasarettet\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej,\u201d kom ett utrop fr\u00e5n mig. \u201dAllvarligt?\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet var moster Eva som ringde, hon var med mamma p\u00e5 lasarettet. Det var mycket allvarligt. Han m\u00e5ste opereras imorgon. Utg\u00e5ngen var os\u00e4ker.\u201d avslutade hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan han d\u00f6?\u201d Jag h\u00f6rde hur min r\u00f6st darrade. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJa,\u201d svarade Gunilla sakta. \u201dMen han ska opereras och lyckas operationen, s\u00e5 kan han bli bra, men om inte..\u201d hon tystnade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag lovade moster Eva att vi snarast skulle boka biljetter hem, mamma \u00e4r helt f\u00f6rst\u00f6rd, hon beh\u00f6ver oss.\u201d Gunilla tystnade och b\u00f6rjade backa ut fr\u00e5n parkeringen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu skyndar vi oss hem och fixar biljetter\u201d, avslutade hon med.<\/p>\n\n\n\n

Bilf\u00e4rden hem var hemsk. Gunilla k\u00f6rde f\u00f6r fort och i huvudet snurrade bara tankarna p\u00e5 pappa. Hur skulle det g\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

V\u00e4l hemma i Gunillas l\u00e4genhet var hon effektiv. Hon hade inom en kvart efter vi kommit hem ordnat biljetter fr\u00e5n Florens till \u00d6rebro.<\/p>\n\n\n\n

Vi skulle \u00e5ka klockan 17.10 samma eftermiddag till Arlanda och ta t\u00e5get fr\u00e5n Arlanda till \u00d6rebro halv sju imorgon bitti. D\u00e5 var vi framme i \u00d6rebro strax efter klockan nio. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVilken tid skulle pappa opereras?\u201d undrade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVid tiotiden imorgon, tror jag\u201d svarade Gunilla. \u201dS\u00e5 vi skulle hinna dit f\u00f6re, vilket k\u00e4nns sk\u00f6nt\u201d, fortsatte hon.<\/p>\n\n\n\n

Ja, s\u00e5 vi hann ta avsked av honom t\u00e4nkte jag, men sa det inte h\u00f6gt. Om jag inte pratade om d\u00f6den fanns den inte. S\u00e5 hade jag gjort i hela mitt liv. L\u00e5tit bli att tala om det tunga och hoppades att det inte fanns om jag inte pratade om det.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOm han inte klarar operationen, hinner vi i alla fall ta avsked av honom, det k\u00e4nns sk\u00f6nt\u201d kom det fr\u00e5n Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Gunilla som aldrig backat fr\u00e5n det sv\u00e5ra.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick fram till henne och kramade henne. Vi stod l\u00e4nge och h\u00f6ll om varandra.<\/p>\n\n\n\n

\u201dPacka\u201d kom det pl\u00f6tsligt fr\u00e5n Gunilla. \u201dVi m\u00e5ste packa nu!\u201d hon sprang ut till ett f\u00f6rr\u00e5d och kom tillbaka med en resv\u00e4ska.<\/p>\n\n\n\n

\u201dTaxi, m\u00e5ste vi ocks\u00e5 ha\u201d fortsatte hon och tog snabbt fram mobilen och ringde.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till mitt rum och plockade snabbt ihop de saker jag hade. P\u00e5 en kvart var jag f\u00e4rdig. Gunilla rusade runt och slet fram kl\u00e4der hon skulle ha med sig som skulle passa det lite svalare v\u00e4dret i Sverige. Hur l\u00e4nge vi skulle vara d\u00e4r visste ju ingen av oss, men jag hade ju inget annat att ta med \u00e4n det jag tagit med till Florens.<\/p>\n\n\n\n

\u201dH\u00e4r\u201d sa Gunilla och r\u00e4ckte mig en kofta och tv\u00e5 tr\u00f6jor. \u201dDu kan beh\u00f6va det i \u00d6rebro\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog emot kl\u00e4derna och \u00f6ppnade min v\u00e4ska och stoppade ned dem.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan du ringa till moster Eva och meddela restiderna, s\u00e5 kan hon skicka morbror Rolf att h\u00e4mta oss p\u00e5 j\u00e4rnv\u00e4gsstationen\u201d ropade Gunilla fr\u00e5n sitt rum.<\/p>\n\n\n\n

Jag ringde och fick inte tag i moster Eva, d\u00e5 hon var p\u00e5 lasarettet med mamma, men morbror Rolf lovade att h\u00e4mta oss.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till kaffebryggaren och satte p\u00e5 lite kaffe. S\u00f6kte i hennes sk\u00e5p och hittade lite br\u00f6d och gjorde oss varsin macka.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKaffe\u201d ropade jag \u00e5t Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Hon kom g\u00e5ende med resv\u00e4skan i handen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dUnderbart, precis vad jag beh\u00f6ver. Taxin kommer om en halvtimme och jag \u00e4r n\u00e4stan klar\u201d. Gunilla sl\u00e4ppte v\u00e4skan och sj\u00f6nk ned bredvid mig.<\/p>\n\n\n\n

Vi drack v\u00e5rt kaffe under tystnad.<\/p>\n\n\n\n

\u201dPass, mobil, mobilladdare, pl\u00e5nbok\u201d rabblade Gunilla. \u201dJa, d\u00e5 \u00e4r allt klart, ska bara meddela jobbet och be grannen se till l\u00e4genheten.\u201d <\/p>\n\n\n\n

Hon reste sig och samtidigt som hon ringde i mobilen gick hon ut i trapphuset.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag plockat bort efter kaffet och diskat kom Gunilla tillbaka. Vi tog p\u00e5 en jacka och tog v\u00e4skan med oss ned till den v\u00e4ntande taxin.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 24 – 5 april<\/span><\/a><\/h1>\n\n\n\n

Morbror Rolf stod vid sin bil och v\u00e4ntade p\u00e5 oss. Han lyfte handen f\u00f6rsiktigt till en h\u00e4lsning n\u00e4r han s\u00e5g oss. Vi sprang fram som tv\u00e5 ton\u00e5rsflickor till honom och kramade om honom.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e5got nytt?\u201d, undrade Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, inga f\u00f6r\u00e4ndringar under natten\u201d, svarade Rolf och tog v\u00e5r packning och la in den i bagaget. \u201dMen det \u00e4r b\u00e4st vi skyndar oss s\u00e5 vi hinner fram innan operationen,\u201d fortsatte han.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 lasarettet ledde han oss raka v\u00e4gen fram till pappas rum. Han hade enskild sal och d\u00e4rinne l\u00e5g en blek gammal man kopplad till en massa slangar. Vi tvekade innan vi steg in. Det d\u00e4r kunde ju inte vara pappa.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna, Gunilla!\u201d mamma reste sig fr\u00e5n en stol och h\u00f6ll ut sina armar. \u00c4ven hon var blek och s\u00e5g minst tio \u00e5r \u00e4ldre ut \u00e4n n\u00e4r vi tr\u00e4ffade henne sist.<\/p>\n\n\n\n

Hon tog oss i var sin hand och drog oss n\u00e4rmare mannen i s\u00e4ngen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dRune\u201d sa hon med varm r\u00f6st. \u201dSer du vem som \u00e4r h\u00e4r?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u00d6gonen \u00f6ppnades helt sakta p\u00e5 mannen. Pappas klarbl\u00e5 \u00f6gon med en liten brun prick i v\u00e4nstra \u00f6gat k\u00e4nde jag igen. Han str\u00e4ckte sakta fram sin hand mot oss. B\u00e5de jag och Gunilla sl\u00e4ppte mammas hand och tog tag i pappas. Gunilla b\u00f6jde sig f\u00f6rsiktigt fram och gav honom en kram och tog sedan ett steg \u00e5t sidan, s\u00e5 jag ocks\u00e5 kunde krama om honom. Han k\u00e4ndes fuktig och luktade sjukdom. Men jag k\u00e4nde hans grova hand som klappade mitt huvud och mina \u00f6gon b\u00f6rjade sakta rinna.<\/p>\n\n\n\n

\u201dPappa\u201d sa jag hj\u00e4lpl\u00f6st. <\/p>\n\n\n\n

Vi tog sedan var sin stol, jag, Gunilla och mamma och satte oss s\u00e5 n\u00e4ra pappa vi kunde. Jag s\u00e5g att hans mungipa sakta drogs upp\u00e5t och sedan st\u00e4ngde han \u00f6gonen igen.<\/p>\n\n\n\n

Det var dags f\u00f6r hans operation, s\u00e5 stunden tillsammans blev inte l\u00e5ngvarig. N\u00e4r dom dragit iv\u00e4g med pappa stod vi d\u00e4r alla tre med armarna om varandra och t\u00e5rarna rann fr\u00e5n allas \u00f6gon.<\/p>\n\n\n\n

Det knackade p\u00e5 d\u00f6rren och en sk\u00f6terska kom in med kaffe och sm\u00f6rg\u00e5s till oss och med dem kom moster Eva och morbror Rolf.<\/p>\n\n\n\n

Trots oron f\u00f6r operationen k\u00e4nde vi alla att vi var hungriga och \u00e5t och drack medan vi talade tyst med varandra. Det var lite begravningsst\u00e4mning och ingen tordes h\u00f6ja r\u00f6sten. Jag s\u00e5g p\u00e5 mamma. Fr\u00e5n hennes \u00f6gon rann t\u00e5rar och hon s\u00e5g tr\u00f6tt ut.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSka du inte passa p\u00e5 att vila lite mamma\u201d sa jag. <\/p>\n\n\n\n

Hon tittade p\u00e5 mig och skakade p\u00e5 huvudet. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag kan inte\u201d svarade hon. \u201dS\u00e5 fort jag st\u00e4nger \u00f6gonen s\u00e5 kommer mardr\u00f6mmen att pappa inte ska klara sig\u201d. Hon skakade p\u00e5 huvudet igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vi kanske ska ta en promenad h\u00e4r p\u00e5 lasarettet, s\u00e5 vi f\u00e5r n\u00e5t annat att t\u00e4nka p\u00e5\u201d kom det fr\u00e5n Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBra ide\u201d sa jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen jag ser s\u00e5 hemsk ut, okammad och svullna \u00f6gon, jag vill inte visa mig bland folk\u201d svarade mamma.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet fixar vi\u201d svarade Gunilla och plockade fram en kam och b\u00f6rjade kamma mammas h\u00e5r. Sen baddade hon mammas \u00f6gon i kallt vatten och la p\u00e5 lite mascara.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu kan vi g\u00e5\u201d sa hon sen.<\/p>\n\n\n\n

Jag och Gunilla tog mamma under armarna p\u00e5 var sin sida och b\u00f6rjade g\u00e5. Vi tittade p\u00e5 folk, kikade ut och kommenterade v\u00e4dret och gick f\u00f6rbi kiosken och k\u00f6pte b\u00e5de en tidning och lite frukt. P\u00e5 v\u00e4gen tillbaka s\u00e5g jag en skylt om andaktsrum.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSka vi g\u00e5 in h\u00e4r och t\u00e4nda ett ljus f\u00f6r pappa\u201d fr\u00e5gade jag.<\/p>\n\n\n\n

Mamma tvekade och sa sedan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSkulle vara trevligt, men vi har varit borta s\u00e5 l\u00e4nge, t\u00e4nk om dom har n\u00e5t att meddela oss och ingen \u00e4r d\u00e4r.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dG\u00e5 in du och Anna, s\u00e5 g\u00e5r jag tillbaka till rummet\u201d kom det fr\u00e5n Gunilla.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog mamma under armen och vi gick in. Tystnaden var n\u00e4stan p\u00e5tr\u00e4ngande efter allt sorl som hade h\u00f6rts ute i korridorerna. Vid ing\u00e5ngen stod en ljusb\u00e4rare och bredvid l\u00e5g ett flertal ljus. Vi tog varsitt ljus och t\u00e4nde det. Sedan stod vi tysta och s\u00e5g p\u00e5 ljuset och mamma kn\u00e4ppte h\u00e4nderna och mumlade n\u00e5got som l\u00e4t som en b\u00f6n.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick fram till en b\u00e4nk och satte oss. Tystnaden ersattes av orgelmusik som sakta svepte in \u00f6ver rummet. Det var en vacker men litet sorgsen melodi. Jag k\u00e4nde igen den fr\u00e5n den tid d\u00e5 jag g\u00e5tt i kyrkan, men kunde inte placera den. Lika ov\u00e4ntat som musiken startat s\u00e5 tystnade den igen. En flicka kom g\u00e5ende fram till oss.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHej, jag s\u00e5g er inte\u201d viskade hon. \u201d\u00c4r det okej f\u00f6r er om jag tr\u00e4nar lite p\u00e5 orgeln\u201d fr\u00e5gade hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade \u00e5t henne.<\/p>\n\n\n\n

\u201dV\u00e4nta\u201d, sa jag och grep tag i henne innan hon gick. \u201dVad heter psalmen du nyss spelade\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVar inte r\u00e4dd\u201d svarade hon och tog en psalmbok fr\u00e5n b\u00e4nken och slog upp den och gav den till mig. \u201dDen d\u00e4r\u201d sa hon och pekade p\u00e5 en sida.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade i psalmboken och l\u00e4ste psalmen som jag s\u00e5g var skriven av Ylva Eggehorn.<\/p>\n\n\n\n

Var inte r\u00e4dd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu n\u00e4r du g\u00e5r.<\/em>
Din ensamhet har str\u00e4nder in mot ljuset.<\/em>
Var inte r\u00e4dd i sanden finns det sp\u00e5r.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Medan jag l\u00e4ste texten fylldes jag av ett lugn. Det skulle ordna sig. <\/p>\n\n\n\n

S\u00e5 klack det till i mig. Konrad, jag skulle t\u00e4nda ett ljus f\u00f6r honom ocks\u00e5. F\u00f6r helt pl\u00f6tsligt visste jag att han levde. Jag viskade till mamma att jag skulle t\u00e4nda ett ljus till. Hon nickade bara mot mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag reste mig och t\u00e4nde ett ljus till Konrad. Medan jag tittade p\u00e5 ljusl\u00e5gan t\u00e4nkte jag p\u00e5 texten.<\/p>\n\n\n\n

Var inte r\u00e4dd i sanden finns det sp\u00e5r.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Konrad levde det var jag nu helt \u00f6vertygad om, men vad hade h\u00e4nt honom. Jag kom att t\u00e4nka p\u00e5 Mr Schatten som jag m\u00f6tt som inte velat tr\u00e4ffa mig. Mr Schatten eller Herr Skugga om jag \u00f6versatte det till svenska. Vilket konstigt namn egentligen. Var det verkligen hans riktiga namn? Var han inblandad i detta? Vad gjorde han i Italien egentligen? M\u00e5nga fr\u00e5getecken. Alldeles f\u00f6r m\u00e5nga.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 rycktes d\u00f6rren upp och Gunilla kom in.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan m\u00e5r bra, operationen har g\u00e5tt bra\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\n\n\n\n

N\u00e4sta del kommer<\/span> h\u00e4r<\/a>.<\/p>\n\n\n\n

Kommentera g\u00e4rna<\/em><\/strong>, j\u00e4tteroligt om du l\u00e4mnar en kommentar.<\/strong><\/em>
Tyv\u00e4rr f\u00e5r du inget mail n\u00e4r n\u00e5gon skriver svar p\u00e5 din kommentar, utan du m\u00e5ste komma tillbaka sj\u00e4lv till bloggen och kolla<\/em> om<\/em> n\u00e5gon svarat p\u00e5 din kommentar.<\/em><\/p>\n\n\n\n


Vill du veta n\u00e4r n\u00e4sta blogginl\u00e4gg kommer<\/em><\/strong>.<\/em> Anm\u00e4l dig h\u00e4r!<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Nu \u00e4r vi tillbaka i nutid och f\u00e5r f\u00f6lja Anna. F\u00e5r hon veta n\u00e5got mer om Konrad? Eller blir det bara mer fr\u00e5getecken?H\u00e4r finns f\u00f6rra avsnittet om du missat det. F\u00f6rra avsnittet. Del 3 – Anna Kapitel 19-  del 3 – 25 mars Jag loggade som vanligt in i min mail direkt p\u00e5 morgonen. Rutinerna satt […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":355,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[19,16],"tags":[],"class_list":["post-1157","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-bok-aven-det-dolda","category-forfattande"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1157","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1157"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1157\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1200,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1157\/revisions\/1200"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media\/355"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1157"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1157"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1157"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}