{"id":1081,"date":"2021-12-19T15:32:53","date_gmt":"2021-12-19T14:32:53","guid":{"rendered":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/?p=1081"},"modified":"2021-12-30T09:35:02","modified_gmt":"2021-12-30T08:35:02","slug":"kapitel-3-och-4","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/kapitel-3-och-4\/","title":{"rendered":"Kapitel 3 och 4"},"content":{"rendered":"\n

L\u00e4s ber\u00e4ttelsen om Konrad. Jag l\u00e4gger ut nya kapitel tv\u00e5 till tre g\u00e5nger i veckan. <\/span><\/p>\n\n\n\n

H\u00e4r finns f\u00f6rra avsnittet om du missat det.<\/em><\/span> F\u00f6rra avsnittet<\/a>.<\/a><\/p>\n\n\n\n

Kapitel 3<\/strong><\/p>\n\n\n\n

Onsdag  4 feb  kl. 20:45<\/span><\/em><\/a><\/p>\n\n\n\n

Det blev inte mycket mer jobbat denna kv\u00e4ll. Jag f\u00f6rs\u00f6kte koncentrera mig. Men hela tiden t\u00e4nkte jag p\u00e5 Professor Bj\u00f6rk. F\u00f6r att i n\u00e4sta \u00f6gonblick skaka p\u00e5 huvudet. Inte hade det h\u00e4nt honom n\u00e5got. Han skulle s\u00e4kert dyka upp. Men det var s\u00e5 olikt honom. N\u00e5gonting var fel.<\/p>\n\n\n\n

Telefonen ringde. Det var Katarina igen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har polisen h\u00e4r\u201d, sa hon. \u201dDe kommer upp till jobbet nu. De vill se hans rum och bilen. Kan du \u00f6ppna f\u00f6r dem?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det g\u00e5r bra. Jag g\u00e5r ner till ytterd\u00f6rren och \u00f6ppnar.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag la p\u00e5 telefonen. Jag fr\u00f6s. Det k\u00e4ndes s\u00e5 overkligt. Vad hade h\u00e4nt. Jag tog p\u00e5 mig en kofta. Jag hade alltid en extra kofta vid skrivbordet. En del dagar var det s\u00e5 kallt p\u00e5 kontoret. Det g\u00e4llde speciellt m\u00e5ndagar. Jag tror att de drog ner v\u00e4rmen under helgen och p\u00e5 m\u00e5ndagar hann aldrig temperaturen g\u00e5 upp till det normala. Det kunde ju ocks\u00e5 bero p\u00e5 att man vant sig vid en annan temperatur under helgen. Att man hade det varmare hemma \u00e4n vad man hade p\u00e5 jobbet. Men nu var det inte m\u00e5ndag, men jag fr\u00f6s \u00e4nd\u00e5. Koftan var varm, men denna g\u00e5ng hj\u00e4lpte det inte. Jag fortsatte att frysa. <\/p>\n\n\n\n

Jag gick ut fr\u00e5n kontoret och ut i trapphuset. Jag gick ner tv\u00e5 v\u00e5ningar och sedan till h\u00f6ger fram till ytterd\u00f6rren. Vi m\u00e5ste dra kort i d\u00f6rren och knappa in en kod f\u00f6r att ta oss in efter klockan fem. Jag hade f\u00f6r s\u00e4kerhetsskull tagit med mig kortet. Om jag av misstag skulle st\u00e4nga igen d\u00f6rren n\u00e4r jag g\u00e5tt ut skulle jag inte ta mig in igen. Det hade h\u00e4nt mig en g\u00e5ng f\u00f6rut.<\/p>\n\n\n\n

Den g\u00e5ngen skulle jag bara g\u00e5 till fiket f\u00f6r att k\u00f6pa en macka, men s\u00e5 s\u00e5g jag en bekant p\u00e5 v\u00e4g ut. Jag stoppade henne och b\u00f6rjade prata. Hur det \u00e4n var, s\u00e5 r\u00e5kade jag f\u00f6lja med henne ut under tiden vi pratade. Helt pl\u00f6tsligt st\u00e5r jag d\u00e4r utomhus, med en ostmacka i h\u00e4nderna och d\u00f6rren in \u00e4r l\u00e5st. Utan mobiltelefon eller kort. Min bekant hade inte heller ett kort med sig. Som tur var, var det sommar denna g\u00e5ng. Idag var det 15 grader kallt och vinter. Ville inte g\u00f6ra om samma misstag idag.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog mig in till slut den g\u00e5ngen. Jag gick runt huset tills jag hittade ett f\u00f6nster det lyste i. D\u00e4r knackade jag p\u00e5 och han som satt d\u00e4r gick och \u00f6ppnade d\u00f6rren \u00e5t mig.<\/p>\n\n\n\n

Jag tittade ut genom d\u00f6rren och kunde se en polisbil komma k\u00f6rande. Jag \u00f6ppnade d\u00f6rren, s\u00e5 de kunde se var de skulle g\u00e5 in. I baks\u00e4tet p\u00e5 bilen satt Katarina. En polisman hj\u00e4lpte henne ut. Hon tittade p\u00e5 mig och nickade. Hennes min var sammanbiten och koncentrerad. Det var tv\u00e5 polism\u00e4n som f\u00f6ljde henne.  De gick in alla tre och sedan r\u00e4ckte den ena polismannen handen till mig. Det var han som k\u00f6rt bilen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dKalle Jansson heter jag \u201d, sa han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAnna Mosshed,\u201d svarade jag och tittade p\u00e5 honom. <\/p>\n\n\n\n

Det var inte ofta man s\u00e5g en polis p\u00e5 s\u00e5 n\u00e4ra h\u00e5ll. Han var v\u00e4l i ungef\u00e4r min \u00e5lder mellan 40 och 45 \u00e5r. St\u00e4mde inte alls in med hur de brukade se ut i polisfilmer. Han s\u00e5g ut som en ganska vanlig svensk kille med sitt ljusa h\u00e5r. <\/p>\n\n\n\n

Katarina kom fram och jag kramade om henne. Hon h\u00f6ll kvar kramen l\u00e4ngre \u00e4n man brukar. <\/p>\n\n\n\n

Vi gick upp till mitt kontor p\u00e5 fj\u00e4rde v\u00e5ningen. Hela v\u00e4gen upp pratade den polis som hette Kalle med mig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJobbar du alltid s\u00e5 h\u00e4r sent\u201d, undrade han.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4, svarade jag, men jag ville g\u00f6ra klart fakturorna innan jag gick hem\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen v\u00e4ntar inte n\u00e5gon familj hemma p\u00e5 dig?\u201d, fortsatte han fr\u00e5gande.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d, svarade jag. \u201dJag har ingen familj, \u00e4r skild sedan 12 \u00e5r\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dHur l\u00e4nge har du jobbat h\u00e4r d\u00e5?\u201d kom n\u00e4sta fr\u00e5ga.<\/p>\n\n\n\n

\u201dUngef\u00e4r 10 \u00e5r\u201d svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOch Konrad Bj\u00f6rk d\u00e5? Hur l\u00e4nge har han jobbat h\u00e4r? \u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi b\u00f6rjade ungef\u00e4r samtidigt\u201d, svarade jag. \u201dJag tror han kom tv\u00e5 m\u00e5nader f\u00f6re mig\u201d.<\/p>\n\n\n\n

Kan du inte ber\u00e4tta lite om ditt och hans jobb?\u201d fortsatte Kalle att fr\u00e5ga.<\/p>\n\n\n\n

Jag b\u00f6rjade ber\u00e4tta om att jag b\u00f6rjat d\u00e4r f\u00f6r ungef\u00e4r tio \u00e5r sedan. Jag b\u00f6rjade som institutionssekreterare, men titeln var numera ekonomiadministrat\u00f6r. Det var ungef\u00e4r samma jobb, fast idag var det inte n\u00e5gra kopieringar, d\u00e5 alla skrev ut sina dokument sj\u00e4lva. Det var dessutom mer ekonomi allt fr\u00e5n fakturor till bokslut. Men i \u00f6vrigt var man en allt i allo p\u00e5 institutionen. Fr\u00e5n att best\u00e4lla fika till m\u00f6ten, h\u00e4mta folk vid flygplats eller j\u00e4rnv\u00e4gsstation, ringa olika samtal och f\u00f6rs\u00f6ka h\u00e5lla reda p\u00e5 olika tider f\u00f6r m\u00f6ten och stopptider f\u00f6r ekonomi etc.<\/p>\n\n\n\n

Institutionen som f\u00f6rut kallades f\u00f6r tandl\u00e4karh\u00f6gskolan kallades idag f\u00f6r institutionen f\u00f6r odontologi och vi var ca 120 anst\u00e4llda uppdelade p\u00e5 8 avdelningar.<\/p>\n\n\n\n

Den avdelning som jag och Konrad Bj\u00f6rk jobbar som professor p\u00e5 \u00e4r Cariologi. Sj\u00e4lv delade jag tiden mellan den avdelningen samt den administrativa avdelningen d\u00e4r prefekten satt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dS\u00e5 Konrad Bj\u00f6rks jobb \u00e4r professor, men jag tyckte n\u00e5gon kallade honom dekan\u201d, undrade Kalle.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det st\u00e4mmer\u201d, svarade jag. \u201dAtt vara dekan \u00e4r att man blir vald f\u00f6r fyra \u00e5r att representera medicinska fakulteten\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad menar du med att representera\u201d, undrade den andra polismannen.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, han \u00e4r egentligen chef \u00f6ver hela medicinska fakulteten och sitter med i rektors ledningsr\u00e5d\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen vad \u00e4r en fakultet\u201d undrade Kalle.<\/p>\n\n\n\n

\u201dUniversitetet best\u00e5r av centrala administrationen, fyra fakulteter och l\u00e4rarh\u00f6gskolan\u201d b\u00f6rjade jag. Varje fakultet best\u00e5r av en del institutioner som t.ex. v\u00e5r som kallas institutionen f\u00f6r Odontologi och de stora institutionerna kan dessutom best\u00e5 av n\u00e5gra avdelningar.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dOK\u201d Kalle suckade. \u201dInte l\u00e4tt att f\u00f6rst\u00e5 sig p\u00e5 den akademiska v\u00e4rlden\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\u201dN\u00e4\u201d, svarade jag och skrattade till. \u201dOch \u00e4nd\u00e5 har jag bara n\u00e4mnt en br\u00e5kdel\u201d.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag hunnit s\u00e5 l\u00e5ngt var vi framme vid Professor Bj\u00f6rks och mitt kontor. V\u00e4gg i v\u00e4gg l\u00e5g de. Mitt rum med en h\u00f6g papper i exakt vinkel och hans rum med pappersh\u00f6gar \u00f6ver hela skrivbordet. Jag l\u00e5ste upp hans kontor och polism\u00e4nnen gick in. De fr\u00e5gade om det s\u00e5g ut som vanligt och var almanackan var. Jag sa att det gjorde det och pekade ut almanackan.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFast, sa jag, en sak \u00e4r inte sig lik. Det \u00e4r mobiltelefonen. Han brukar aldrig l\u00e4mna den. Den brukar vara som fastsydd p\u00e5 honom.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag pekade var den l\u00e5g. De fortsatte att titta en del i rummet. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJag tittar bara i detta l\u00e4ge\u201d, sa polismannen som hette Kalle, \u201dom han inte kommer tillbaka, ska vi skicka hit n\u00e5gon fr\u00e5n tekniska. S\u00e5 det \u00e4r bra om du inte r\u00f6r s\u00e5 mycket h\u00e4rinne i forts\u00e4ttningen.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade bara, det k\u00e4ndes s\u00e5 overkligt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dSka vi g\u00e5 ut till bilen\u201d, fortsatte Kalle. <\/p>\n\n\n\n

Jag plockade med mig bilnyckeln fr\u00e5n hans skrivbordsl\u00e5da och tog p\u00e5 mig ytterkl\u00e4derna. Kortet till d\u00f6rren satte jag i fickan.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick f\u00f6rst och visade v\u00e4gen och de andra gick efter mig. Det hade b\u00f6rjat bl\u00e5sa och sn\u00f6n yrde. Jag drog upp halsduken \u00f6ver n\u00e4san och drog igen dragkedjan.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r vi kom fram till bilen gav jag nyckeln till Kalle. Han tryckte p\u00e5 knappen och bilen \u00f6ppnades.<\/p>\n\n\n\n

Han tittade in i bilen. Den andra polismannen tog bilnyckeln av honom och \u00f6ppnade bagageluckan. B\u00e5da s\u00f6kte i bilen, mest genom att titta. Men d\u00e5 det var kallt ute hade ju b\u00e5da handskar p\u00e5 sig, s\u00e5 det kunde \u00f6ppna luckor och lyfta p\u00e5 mattor och de gjorde de lite f\u00f6rsiktigt.<\/p>\n\n\n\n

Efter n\u00e5gra minuter st\u00e4ngde de d\u00f6rrarna och luckan. Kalle l\u00e5ste bilen och v\u00e4nde sig till Katarina.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi t\u00e4nkte beh\u00e5lla bilnyckeln, \u00e4r det ok?\u201d Fr\u00e5gade han henne.<\/p>\n\n\n\n

Katarina bara nickade men sa inget, men jag s\u00e5g en t\u00e5r p\u00e5 sidan om kinden och lade armarna om henne.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick tillbaka i samlad tropp. Vi gick upp till kontoret en sv\u00e4ng och de tittade en sista g\u00e5ng in i Konrads kontor.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi \u00e4r f\u00e4rdiga nu,\u201d sa Kalle. <\/p>\n\n\n\n

Han v\u00e4nde sig d\u00e4refter till Katarina. <\/p>\n\n\n\n

\u201dVi kan skjutsa hem dig nu. Det finns inget mer vi kan g\u00f6ra just f\u00f6r stunden.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dMen,\u201d Katarina snyftade fram,\u201d men var \u00e4r han. Ska ni inte s\u00f6ka efter honom?\u201d <\/p>\n\n\n\n

\u201dDet ska vi,\u201d svarade Kalle. \u201dMen ikv\u00e4ll kan vi inte g\u00f6ra mer. Om han inte kommit tillbaka imorgon ska vi f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e5 hit en hundpatrull, samt n\u00e5gra fr\u00e5n tekniska roteln som f\u00e5r titta igenom rummet och bilen ordentligt.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dHar du n\u00e5gon som kan vara hos dig i natt,\u201d fortsatte han v\u00e4nd mot Katarina.<\/p>\n\n\n\n

Hon skakade p\u00e5 huvudet.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag kan komma till dig, sa jag \u00e5t Katarina. Men jag m\u00e5ste hem f\u00f6rst och h\u00e4mta n\u00e5gra saker.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dBlir det bra,\u201d fr\u00e5gade Kalle Katarina.<\/p>\n\n\n\n

Hon bara nickade. <\/p>\n\n\n\n

\u201dOm du f\u00f6ljer med oss kan vi skjutsa hem dig f\u00f6rst och h\u00e4mta sakerna och sen forts\u00e4tter vi mot Bj\u00f6rks hus,\u201d sa Kalle, men denna g\u00e5ng v\u00e4nd mot mig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dDet blir bra\u201d, sa jag, \u201dska bara sl\u00e4cka och st\u00e4nga efter mig.\u201d<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kapitel 4<\/strong><\/p>\n\n\n\n


Torsdag 5 feb kl. 08:00<\/strong><\/em><\/h1>\n\n\n\n

P\u00e5 natten hade jag h\u00f6rt steg p\u00e5 som vandrat runt i huset. Jag steg upp vid ett-tiden och s\u00e5g Katarina g\u00e5ende med t\u00e5rarna rinnande p\u00e5 kinderna. Hon hade viftat i v\u00e4g mig och tydligt visat att hon ville vara ifred.  Vid fyratiden hade jag h\u00f6rt hur hon g\u00e5tt in i sitt rum, s\u00e5 jag tror hon somnade d\u00e5. Jag hade slumrat till d\u00e5 och d\u00e5 och n\u00e4r Katarina vandrat runt och n\u00e4r hon tystnade somnade jag ordentligt. N\u00e4r telefonen ringde den morgonen sov vi b\u00e5da tv\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Katarina hoppade upp och rusade mot telefonen. Jag h\u00f6rde hur besviken hon blev n\u00e4r hon svarade. Hon blev kortfattad och svarade bara ja och nej. N\u00e4r samtalet var slut la hon sakta ner luren och satte sig. T\u00e5rarna kom rinnande och hon satte h\u00e4nderna f\u00f6r ansiktet. Jag gick fram till henne och h\u00f6ll om henne. Efter n\u00e5gra minuter minskade t\u00e5rarna och hon tittade p\u00e5 mig. <\/p>\n\n\n\n

\u201dPolisen kommer hit om ett tag, vi m\u00e5ste kl\u00e4 p\u00e5 oss\u201d, sa hon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dOm du st\u00e4ller dig i duschen, s\u00e5 fixar jag lite kaffe och frukost\u201d, svarade jag.<\/p>\n\n\n\n

Hon reste sig och gick sakta mot duschen. Jag \u00f6ppnade sk\u00e5p i k\u00f6ket och s\u00f6kte efter kaffe och n\u00e4r jag hittat det satte jag p\u00e5 en kanna kaffe. Sen tog jag fram en tallrik och h\u00e4llde upp fil och flingor och b\u00f6rjade \u00e4ta. T\u00e4nkte att det var b\u00e4st att jag f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e5 n\u00e5got i mig innan polisen kom. Ur skafferiet plockade jag fram en limpa som jag skar upp n\u00e5gra bitar av och la upp p\u00e5 ett br\u00f6dfat. I kylen hittade jag ost och skinka och st\u00e4llde fram tillsammans med sm\u00f6ret. N\u00e4r jag hunnit s\u00e5 l\u00e5ngt kom Katarina till k\u00f6ket med fuktigt h\u00e5r och fuktiga \u00f6gon.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVill du ha lite fil\u201d, fr\u00e5gade jag.<\/p>\n\n\n\n

Hon tittade p\u00e5 det jag st\u00e4llt fram p\u00e5 k\u00f6ksbordet innan hon svarade.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNej, jag tar bara en kopp kaffe\u201d, sa hon.<\/p>\n\n\n\n

Jag gick till badrummet och st\u00e4llde mig i duschen. Det k\u00e4ndes friskt att f\u00e5 vattnet \u00f6ver sig. Jag stod ett tag och l\u00e4t det bara rinna innan jag tv\u00e5lade in mig och schamponerade h\u00e5ret.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag kom ut nyduschad och ombytt satt poliserna redan i k\u00f6ket. Jag tog en kopp kaffe och satte mig vid k\u00f6ksbordet.<\/p>\n\n\n\n

Den ena polisen var Kalle som vi m\u00f6tte ig\u00e5r, men den andra var en ny polisman eller r\u00e4ttare sagt en poliskvinna. Hon str\u00e4ckte fram handen mot mig och presenterade sig.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag h\u00f6rde talas om dig fr\u00e5n Kalle, sa hon och nickade mot honom. Du jobbade ihop med Konrad Bj\u00f6rk f\u00f6rst\u00e5r jag.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, det g\u00f6r jag\u201d, svarade jag. Jag hade lagt m\u00e4rke till att hon ben\u00e4mnde honom som om han inte fanns, eller var d\u00f6d eller s\u00e5, s\u00e5 jag betonade G\u00d6R i svaret v\u00e4ldigt noga. <\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, naturligtvis, jobbar med honom.\u201d Hennes kinder blev svagt r\u00f6da n\u00e4r hon svarade.<\/p>\n\n\n\n

De ber\u00e4ttade att de t\u00e4nkte skicka teknisk personal s\u00e5 snart som m\u00f6jligt till arbetsplatsen. Men de skulle bli tvungna att sp\u00e4rra av en del av korridorerna och undrade om jag kunde hj\u00e4lpa dem med att ta kontakt med r\u00e4tt personer. <\/p>\n\n\n\n

Det lovade jag att g\u00f6ra.<\/p>\n\n\n\n

Sedan skulle de ta dit en hund, f\u00f6r att se om det var m\u00f6jligt att hitta n\u00e5got sp\u00e5r trots att det springer s\u00e5 m\u00e5nga dagligen d\u00e4r. Men de hade ju inga sp\u00e5r \u00e5t vilket h\u00e5ll de skulle leta.<\/p>\n\n\n\n

Poliskvinnan skulle stanna med Katarina i huset och jag skulle f\u00e5 f\u00f6lja Kalle till universitetet.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag druckit kaffet klart h\u00e4mtade jag min v\u00e4ska och gav Katarina en kram.<\/p>\n\n\n\n

\u201dFia kommer v\u00e4l hem ikv\u00e4ll,\u201d fr\u00e5gade jag Katarina.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa, hon kommer med flyget kl 18.00\u201d svarade Katarina.<\/p>\n\n\n\n

\u201dAxel d\u00e5?\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dHan avvaktar, han kommer till n\u00e4sta helg om inget har h\u00e4nt,\u201d svarade hon.<\/p>\n\n\n\n

Fia och Axel var deras barn. Fia var 25 \u00e5r och jobbade som sjuksk\u00f6terska i \u00d6rebro. En f\u00f6rst\u00e5ndig flicka, som nog skulle vara ett bra st\u00f6d f\u00f6r Katarina. Axel var yngre, han hade just fyllt 21 \u00e5r. Han gick n\u00e5gon kurs i Uppsala, vilken visste jag inte. Han spelade samtidigt i ett band, spelade visst trummor. Var, enligt min uppfattning, lite bortsk\u00e4md som minsta barnet ofta \u00e4r. Hade inte beh\u00f6vt ta ansvar s\u00e5 mycket. Det fanns alltid n\u00e5gon som skyddade honom. Men han var rolig och glad, i alla fall bland kamraterna. Men n\u00e4r det kr\u00e4vdes kunde nog han vara ett tillskott genom att f\u00e5 folk att skratta och det \u00e4r ju inte det s\u00e4msta.<\/p>\n\n\n\n

Framme vid universitetet s\u00e5g det ut som vanligt. Ungdomar av alla storlekar och former gick \u00e5t ena eller andra h\u00e5llet. Kalle valde denna g\u00e5ng att st\u00e4lla sig p\u00e5 en vanlig parkeringsplats. Vi hade turen att hitta en utanf\u00f6r Universum, som ofta \u00e4r sv\u00e5r att f\u00e5 en parkeringsplats p\u00e5.  Om man g\u00e5r \u00f6ver v\u00e4gen mot lasarettet s\u00e5 hamnar man snart vid v\u00e5r institution. Vi gick upp p\u00e5 fj\u00e4rde v\u00e5ningen d\u00e4r jag satt. Det var lite sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5 n\u00e4r man \u201dbara\u201d gick tv\u00e5 v\u00e5ningar upp, men v\u00e5ning tv\u00e5 \u00e4r bottenv\u00e5ningen, medan v\u00e5ning ett \u00e4r k\u00e4llaren.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r jag kom till mitt kontor stod en del av mina kollegor d\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVad \u00e4r det som h\u00e4nt? Har Konrad f\u00f6rsvunnit?\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag l\u00e4t Kalle besvara fr\u00e5gorna medan jag ringde en del samtal. F\u00f6rst ringde jag prefekten, Lars Hammar. Jag ber\u00e4ttade hur situationen var, att Konrad verkligen var borta och att polisen ville sp\u00e4rra av hans rum. Lars l\u00e4t lite chockerad, han hade h\u00f6rt rykten att polisen varit h\u00e4r, men inte hade han trott att det skulle ha h\u00e4nt Konrad n\u00e5got. Att sp\u00e4rra av rummet var inga problem, men han bad mig ringa husservice och lokalf\u00f6rs\u00f6rjningen, s\u00e5 de inte skulle komma och st\u00e4da eller s\u00e5. Han skulle sj\u00e4lv ta kontakt med prodekan, Anita Sveder och meddela att hon fick ta \u00f6ver som dekan tills vidare. Han m\u00e5ste \u00e4ven ringa till rektor f\u00f6r universitetet och meddela vad som h\u00e4nt.<\/p>\n\n\n\n

Polisen kom med b\u00e5de hund och personal. Jag svarade p\u00e5 fr\u00e5gor visade dem runt och svarade i telefon. Det var full fart hela tiden. Jag suckade n\u00e4r jag \u00e4n en g\u00e5ng la ner telefonluren. Jag k\u00e4nde d\u00e5 att n\u00e5gon knackade mig p\u00e5 axeln. Vad nu d\u00e5, mer och mer och mer. Jag v\u00e4nde mig om.<\/p>\n\n\n\n

\u201dLunchdags,\u201d sa Kalle Jansson. \u201dKom du beh\u00f6ver en paus. Vi tar bilen och \u00e5ker i v\u00e4g, jag tror du beh\u00f6ver l\u00e4mna universitetsomr\u00e5det ett tag.\u201d<\/p>\n\n\n\n

Jag nickade l\u00e4ttat och tog fram jacka, skor och handv\u00e4ska.<\/p>\n\n\n\n

\u201dVi g\u00e5r p\u00e5 lunch,\u201d meddelade Kalle sina kollegor och drog sedan iv\u00e4g mig.<\/p>\n\n\n\n

Vi sa ingenting p\u00e5 v\u00e4g till bilen. Vi satte oss i den och han k\u00f6rde iv\u00e4g. Jag nj\u00f6t av att bara vara tyst och sl\u00f6t \u00f6gonen ett \u00f6gonblick. Jag \u00f6ppnade \u00f6gonen och m\u00e4rkte att vi stod stilla. F\u00f6rarplatsen var tom och jag tittade mig omkring. Vi stod i parkeringshuset Nanna, jag s\u00e5g Kalle komma g\u00e5ende tillbaka med parkeringsbiljetten.<\/p>\n\n\n\n

\u201dGod morgon,\u201d sa han n\u00e4r han \u00f6ppnade bild\u00f6rren, du var visst tr\u00f6tt.<\/p>\n\n\n\n

\u201dJa,\u201d svarade jag s\u00f6mndrucken och drog h\u00e4nderna genom h\u00e5ret f\u00f6r att se lite mer v\u00e5rdad ut.<\/p>\n\n\n\n

\u201dBlir TajMahal bra,\u201d undrade han. \u201dDeras lunchbuff\u00e9 tycker jag \u00e4r riktigt bra.\u201d<\/p>\n\n\n\n

\u201dBlir bra\u201d, svarade jag och klev ur bilen.<\/p>\n\n\n\n

Vi gick tv\u00e4rs \u00f6ver gatan till TajMahal. Det var sex olika indiska r\u00e4tter som serverades i buff\u00e9n och de flesta var riktigt bra. Det var framf\u00f6r allt sk\u00f6nt att bara sitta ned och slappna av. Vi pratade bara lite med varandra. Det var mer allm\u00e4nna fraser, inget om Konrad eller om poliserna. Men vi blev inte kvar s\u00e5 l\u00e4nge, det var fortfarande mycket att g\u00f6ra p\u00e5 jobbet.<\/p>\n\n\n\n

Det blev lugnare p\u00e5 eftermiddagen och vid fyratiden l\u00e4mnade polisen universitetet, f\u00f6r att \u00e5terkomma under morgonen n\u00e4sta dag. Avsp\u00e4rrningen av rummet var kvar, och bilen var ej \u00e5terl\u00e4mnad \u00e4n. <\/p>\n\n\n\n

Jag f\u00f6rs\u00f6kte ta hand om obetalda fakturor och mejl som kommit in, men kl. fem gav jag upp. Jag var tr\u00f6tt och slut och gjorde mest fel. Jag l\u00e4mnade jobbet och for hem.<\/p>\n\n\n\n

\n\n\n\n

L\u00e4s n\u00e4sta avsnitt. L\u00e4nk till avsnitt 5-6.<\/a><\/span><\/p>\n\n\n\n

Kommentera g\u00e4rna. Tyv\u00e4rr f\u00e5r du inget mail n\u00e4r n\u00e5gon skriver svar p\u00e5 din kommentar, utan du m\u00e5ste komma tillbaka sj\u00e4lv till bloggen och kolla<\/em> om<\/em> n\u00e5gon svarat p\u00e5 din kommentar.<\/em><\/p>\n\n\n\n


Vill du veta n\u00e4r n\u00e4sta blogginl\u00e4gg kommer<\/em><\/strong>.<\/em> Anm\u00e4l dig h\u00e4r!<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

L\u00e4s ber\u00e4ttelsen om Konrad. Jag l\u00e4gger ut nya kapitel tv\u00e5 till tre g\u00e5nger i veckan. H\u00e4r finns f\u00f6rra avsnittet om du missat det. F\u00f6rra avsnittet. Kapitel 3 Onsdag  4 feb  kl. 20:45 Det blev inte mycket mer jobbat denna kv\u00e4ll. Jag f\u00f6rs\u00f6kte koncentrera mig. Men hela tiden t\u00e4nkte jag p\u00e5 Professor Bj\u00f6rk. F\u00f6r att i n\u00e4sta \u00f6gonblick […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":235,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[19,16],"tags":[],"class_list":["post-1081","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-bok-aven-det-dolda","category-forfattande"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1081","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1081"}],"version-history":[{"count":10,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1081\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1182,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1081\/revisions\/1182"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media\/235"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1081"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1081"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.sehlberg.net\/ulla-undrar\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1081"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}