Morfar, Svante Ljunglöf, kom till Gargnäs 1884 med hustru Charlotta och tre barn. Han arbetade där som Folkskollärare till pensioneringen. 
Han föddes 1845 på soldattorpet Överbo Mellangården, i Skaraborgs län. Hans hemkyrka var Varnhems klosterkyrka. Fadern, Sven Svensson Larm, var indelt soldat.

Redan i unga år fick morfar intresse för missionsarbete, och studerade delvis på egen hand. Han blev sedan antagen till en förberedande skola, den sk. Pastor Ahlbergska skolan i Vetlanda. (Denna skola utbildade kolportörer, präster, ja, även missionärer, en frukt av den stora folkväckelsen under 1800-talet.) 

Endast äldsta sonen fick ärva soldatnamnet Larm, så morfar var tvungen att ta sig ett annat namn. Skolan låg på en ljunghed, så morfar tog sig namnet Ljunglöf. (Det kunde också vara så att: 
Soldattorpet Mellangården, fanns i en by, som hette Ljungstorp, som ligger mellan Skara och Skövde, och därför valde han namnet Ljunglöf).

Hans tanke var att gå ut som missionär till de estniska öarna. Av pastor Almqvist (?) (Ahlberg?) fick han veta att stiftelsen (Evangeliska Fosterlandstiftelsen (bildades 1856?) upphört med den verksamheten, men rekommenderade honom att söka kontakt med Svenska Missionssällskapet ( bildades 1835), som bedrev liknande verksamhet i Lappland. Han blev välvilligt mottagen som missionärsläraraspirant. ( sk. kateket.)

Sällskapet sände honom till Uppsala, där han fick studera skolpraktiken en termin. Rektor Norlen gav honom rätt goda papper, och med dessa på fickan åkte han till Missionssällskapet i Stockholm. Han beviljades en begynnelselön på 500 kr. per år, något som ingen tidigare erhållit. Det ansågs vara en ansenlig summa på den tiden.

Han fick förordnande att överta vården av Gavsele missionsskola i Åsele lappmark, där skolverksamheten låg nere helt och hållet. Detta var år 1875. Han åkte båt till Sollefteå och sedan hästskjuts till Junsele, men där tog landsvägen slut. Det var svårt att få en lots, emedan bönderna höll på med vårbruket. Med en onykter lapp som lots startade han vandringen till Gavsele. Det mesta av bagaget lämnades kvar på gästgivaregården. Det skulle sändas efter på vinterföre.

Lappen skroderade vitt och brett om att de här sörlänningarna går ju så sakta. De hinner aldrig följa med. Lappen satte upp högsta fart och försökte springa ifrån morfar. Det gick inte så bra. Morfar berättade: -”Jag var i mina bästa år och vältränad, så hur fort han än sprang, var jag steget bakom.”- Alkoholen tog också ut sin rätt. Luften gick ur lappen, och han föll ihop på vägen och vägrade fortsätta. Men efter en välbehövlig rast och en stunds parlamenterande kunde de fortsätta vandringen, nu i ett lugnare tempo. När de kom till Gulsele, vände lappen om. Därifrån tog morfar båtskjuts till Hälla, Hällaström som det nu heter, den första byn i Åsele lappmark. Från Hälla var det sju km. båtfärd till Gavsele. 
Morfar var lärare i Gavsele i nio år, till sommaren 1884, då han flyttade till Gargnäs.

Han gifte sig i Gavsele med Charlotta Persdotter den 27 jan. 1877. 
Mormor Charlotta, som gifte sig med en fattig skollärare, blev till en början portförbjuden hemma. De fick inte ens köpa mjölk i hennes föräldrahem, storbonden Per Jonsson. Ja, enligt storbönderna i byn, var denna förening en verklig skandal. De nygifta hyrde en lägenhet i byn. Men byborna fick mer och mer respekt för denna landsstrykare, som han från början betraktades som. En bidragande orsak till detta kunde vara ett äventyr på Ångermanälven.

Det var kyrkhelg i Åsele, och samtliga storfamiljer i Gavsele åkte dit i stora kyrkbåtar, men det fanns inte plats för skolläraren och hans familj. De åkte, som morfar berättade, i en liten snipa. På återvägen blåste det upp till halv storm, och den lilla snipan började ta in vatten. I båten hade han hustrun och ett lindebarn, en piga och en lappflicka. Han rodde iland flera gånger för att tömma båten. För att komma till Gavsele måste han ro över den breda älven. Han satte iland de båda flickorna och rodde över hustrun och barnet. Han berättade att det var den svåraste stund han upplevt. Att vända båten och se hustrun och barnet där i videriset. Han kunde i hustrun ansikte läsa stor förtvivlan, och en bön: -”Hjälp oss, gode Gud, så att han kommer igen”.- Morfar rodde, bad till Gud, hämtade de båda flickorna och rodde tillbaka.
Många i byn hade sett denna kamp ute på älven. Alla tyckte att morfar var en rådig och modig man. En gammal erfaren båtägare yttrade: ”Aldrig skulle jag ha farit ut i detta oväder i en sån där snipa. Nä, inte ens för 50 riksdaler.”-

Missionssällskapet hade en liknande verksamhet i Gargnäs, men sällskapet var nissnöjt med läraren Nordqvist. Morfar fick förordnande att fara dit och överta skolarbetet. Sommaren 1884 vandrade han de 22 milen till gargnäs. Med ryggsäck och stav och två lappflickor i sällskap. Bitvis fanns det landsväg, i övrigt var det bara gångstigar.

I slutet av nov. Blev det lite snö, så han for med två hästar för att hämta sin familj i Gavsele. Det var en besvärlig färd. Så tidigt på vintern var inte vägarna så mycket trafikerade. Enligt morfars uttryck var det ”bara stenskravel” och över Stöttingfjället var det värst. Det blev dock äventyrligare på återvägen.

Familjen hade nu tre barn och den yngsta var 1,5 år. (Det var Beda, Linus och Anna, (mor till Carl), författaren.) Relationerna till svärföräldrarna var nu riktigt goda, så morfar fick ta emot 
1000 kr. som Charlottas hemgift. För dessa pengar köpte de hemmanet i Gargnäs, och byggde en gård på Lillträskudden. 

Morfar tyckte, att vägen över Stöttingfjället var besvärlig. Han blev anvisad att köra över Sandsjön i Åsele till Råberg vid Vilhelminavägen. Den vägen var helt obekant, så han lejde en lots i Sandsjön. På denna sträcka fanns en stor myr, cirka en mil lång. I början av myren mötte de en hö-körare, som kom från Råberg. Då denne försäkrade, att det bara var att följa hans spår, så vände lotsen om och de fortsatte ensamma. Emedan morfar berättade att han for från Gargnäs med två hästar förmodar jag att familjen åkte i en släde, och bohaget drogs av den andra hästen, fästad med ett rep i den första hästen. 

Snart nog blev det snöstorm och mörkret föll på. Myren var täckt med is och ett tunt snötäcke. Spåren efter hö-köraren försvann ganska snart. Han stannade och sökte förgäves efter spår, men kunde inte gå så långt i sidled utan att förlora kontakten med familjen. Då tog han ledarhästen i betslet och fortsatte färden gående. Med tanke på vinden visste han ungefärlig riktning och vandrade i kryss. Till sin förvåning upptäckte han en granbuske, som omöjligen kunde växa här ute på myren. Han förstod att det var en stickesbuske. Han såg inga fler men hade nu fått en bestämd uppfattning om färdriktningen och upptäckte snart en buske till. På detta sätt fortsatte färden en timme eller mer. Så kom de till en skog, och trodde att nu var de framme i Råberg. Men besvikelsen blev smärtsam när de upptäckte att skogen bara var en skogsholme. Sökandet efter stickesbuskar fortsatte. Efter en stund såg de ett blinkande ljus. Då utropade morfar: ”Gud har inte övergivit oss!”- Han klev nu upp i släden och manade på hästen. Ljusskenet blev allt klarare och klarare och snart var de i Råberg, där de stannade till nästkommande dag. Resan därifrån till Gargnäs gick utan vidare missöden.

Svante Ljunglöf med familj bodde de två första åren i den befintliga skolan men flyttade sedan till eget hus på Lillträskudden. Missionsskolan, som den hette på den tiden, bestod av två rum, ett för familjen och ett för skolarbetet. Skolan var i första hand avsedd för lappska barn. I mån av plats fick även svenska barn gå i skolan. Den var treårig.. De första åren var det tre klasser i samma sal. En större skola byggdes snart. 1918 blev det fyra klasser, småskola och folkskola. Skolan fylldes numera mest av svenska barn. Morfar fick titeln Folkskollärare. Den skola, som byggdes under morfars tid, flyttades 1958 till närheten av Gargnäs kyrka, och tjänar nu som församlingshem.

Ljunglöfs på Lillträskudden blev en stor familj. Mormor födde 13 barn, varav tre dog i späd ålder. Mormor berättade vid 85 års ålder, när hon demonstrerade sin mjukhet genom att med raka ben, sätta båda handflatorna i golvet, att hon var sur på läkarna i Umeå, som opererade bort ett bröst. –”Int´ tro jag att det var ”kanser” --- jag född´ tre barn sedan och amma dem med bara ett bröst, och de´ gick bara bra”.- Ja, det var en riktig krutgumma!

Morfar arbetade mycket för att få en kyrka till Gargnäs. Han var ordf. För byggnadsdirektionen från 1902 till 1911 då kyrkan invigdes. Han skrev många brev till domkapitlet om kyrkans placering, storlek och framtida användning.

Han deltog i socknens kommunalstämma, och hans värsta trätobroder var N.O. Renman från Blattnicksele. Det var väl då som nu: ”Varför ska Sorsele-platsen ha alltihop?” eller ”Ha inte ni i Gargnäs fått tillräckligt?” Ironiskt nog blev dessa två släkten förenade, då Anna Ljunglöf gifte sig med N.O. Renman d.y. 

Mormor berättade att den stora gården i Gavsele ärvdes av hennes äldste bror. Han ville inte vara bonde utan sålde gården och satte in pengarna på en bank, och for till Uppsala för att studera. Banken gjorde konkurs, och han förlorade sina pengar, innan han hunnit ta någon examen.

Morfar dog 1932, 86 år gammal. Mormor dog 1949, 95 år gammal.

För några år sedan berättade Holger Larsson, 85 år gammal, att han gått i skola hos min morfar. Han bodde som barn i Aivak, som ligger vid Överstjukta. Det var 15 mil därifrån till Gargnäs. Han gick ofta till fots hela vägen. Jag frågade om han tyckte att morfar var en sträng lärare. – ”Nej, jag tyckte han var snäll, men sa han att det skulle vara tyst, så nog blev det tyst. Varje vår när jag skulle gå hem till Aivak, fick jag fem kronor av din morfar.”

Sorsele 1996
Carl Renman.


Parenteserna är informationer eller funderingar
skrivna av Ebba Lundström.