Idag kan vi inte göra annat än att vänta vad som ska hända med denna pandemi som drabbat oss. Det känns svårt att inte kunna göra annat än att se på. Vem kommer att drabbas, kommer jag att drabbas? Hur blir det med jobb, kommunikationer, livsmedel? När kommer det att vara någon i min närhet som drabbas?

Att vara så utan kontroll är jobbigt. I Sverige har vi varit så förskonade. Jag läste en gång om en kvinna som råkat ut för en jordbävning och låg fast under rasmassorna en väldigt lång tid. Hon hade haft vatten att dricka annars hade hon aldrig överlevt. 
När jag läste om henne skrev jag denna berättelse.

Läs den: Tystnaden.

När jag gick i nian fick jag och min bästa kompis ”Maggen” en uppgift att vi skulle berätta om Hadrianus den store. Vi var ambitiösa och plöjde igenom många böcker, men fann bara ett tunt material. Vi tyckte det var alldeles för lite för att ha en presentation, så vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Men påhittiga som vi var bestämde vi oss för att hitta på resten av historien. Vi ville ju inte fuska utan mer se det som ett test hur uppmärksamma våra klasskamrater var. 

Sagt och gjort. Vi tog med Hadrianus på resor med noggrant beskrivna måltider med kräkmedel på lämpliga ställen. Därefter träffade Hadrianus på indianer på sina resor. Vi lyckades hålla oss allvarsamma hela tiden och när det dags för frågor kom faktiskt en: 

”Men fanns det indianer i Italien på den tiden?”

Ingen annan av klassen hade förstått att vi bara hittat på, så detta gjorde att vi sedan skrev en helt egen historiebok. Här kommer ett exempel.

Vi börjar med Nero.